Gå till Web-sidans section Introduktion till vår historia, där kommer vi allt eftersom att introducera artiklar om den Internationalistiska Kommunistiska Vänsterns historia och politiska ståndpunkter.

Den första kongressen för Internationalistiska Kommunistiska Partiet (PCInt) hölls i Florens 1948, efter det nationella konventet i Turin (1945). Kongressen godkände Parti teserna, men några kamrater accepterade dessa med reservationer.

De följande åren belyste förekomsten av två olika tendenser inom PCInt som definitivt skulle skiljas åt (1952 (den internationalistiska splittringen), året för den *andra kongressen. Av upphovsmännen till splittringen föddes Programma Comunista. Om meningsskiljaktigheter i enskilda frågor – såsom fackföreningsfrågan – vid Turinkonferensen föll inom den normala dialektiken för en revolutionär organisation, så kunde redan i Florens en annan atmosfär märkas: kamrater var tvungna att kämpa mot Vercesis likvidationistiska tendenser⁽¹⁾ och hans flip-floppande om fackföreningsfrågan, typisk för framtidens bordigism. Ingen ifrågasatte det faktum att fackföreningarna som organisationsform inte längre var användbara i arbetarkamper och att skillnaderna mellan dem var en återspegling av det kalla kriget. Ingen trodde att de skulle kunna erövra ledningen för CGIL. Tanken huruvida – och om – någon annan instans kunde ersätta facket som ett massorgan för den "ekonomiska" kampen lämnades öppen. Kongressen i Florens var mycket tydlig i detta avseende och kopplade fackets utveckling till kapitalismens omvandlingar, inte till ideologiska faktorer: till exempel frågan om "förrädiska" ledare. Att fackföreningar ansågs förlorade för arbetarnas sak, gav ingen anledning att förespråka att man inte skulle delta i strejker bara för att de utlystes av CGIL. Tvärtom måste internationalister stanna där klassen är, inom eller utanför fackföreningarna – men i det här fallet utan att vara en del av den senares hierarkiska struktur – för att distansera klassen från bourgeoisins kontroll.

Allt detta var tydligt framlagt, men från 1948 och framåt började flera kamrater ifrågasätta teoretiskt och praktiskt inte bara perspektivet beträffande fackföreningar utan även angående partiet, Sovjetunionens klasskaraktär, proletariatets diktatur och nationella befrielsekamper. För dessa kamrater var partiet inte längre den politiska anföraren av revolutionen och för övergången till kommunismen, dialektiskt sammanflätade med den proletära maktens organ – råden – vilka uteslutande skulle utöva denna makt. De gav partiet den roll som bara tillhörde råden själva. Sovjetunionen var för dem ett inte statskapitalistiskt land, utan ett oidentifierat "något annat" som i alla fall inte kunde betecknas som kapitalistiskt, utan ”stat-industrialistiskt". De politiska återverkningarna var djupgående, härrörande från det faktum att för dessa kamrater, måste USSR:s imperialism betraktas som en sekundär imperialism jämfört med imperialismen nummer ett som öppet skulle bekämpas: USA:s.

Själva karaktären hos nationella befrielsekrig och därmed revolutionärers attityd gentemot dem reviderades, i namnet av en schematisk förståelse av marxismen och ett lika okritiskt accepterande av Tredje internationalens (Kominterns) sliriga ståndpunkter om de "koloniala folken”. Kampen för självständighet i de franska och engelska kolonierna betraktades sammanfattningsvis som en repris av de kamper som den europeiska bourgeoisin förde fram till 1870 mot feodala lämningar, på grund av vilket det var nödvändigt att stödja, om än kritiskt, den lokalt styrande bourgeoisien och, vill vi tillägga, framtida förmånstagare som en konsekvens av de imperialistiska rivaliteter som är involverade. Sålunda övergav de ståndpunkten att nationella befrielsekamper inte längre var progressiva för den proletära revolutionens syften.

Slutligen, för att återvända till den för kanske mer kontroversiella och mindre förstådda frågan för våra kritiker och motståndare, kamraterna som grundade ett annat parti (de som var gårdagens likvidatorer!), nämligen fackföreningsfrågan. Med ett parti som bär samma namn som deras tidning, Il Programma Comunista – intog de motsatta ståndpunkter som involverade allt: från återerövringen av CGIL till grundandet av den röda fackföreningen och till och med "experimentet" med att överge strejker. Det är ingen slump att dessa olösta frågor fortsatte att puttra i den nya organisationens kropp och orsakade sprickor och självförvållade sår tills fartyget brast i form av Programma Comunistas djupa kris 1982.

Sprickan 1952 fick allvarliga konsekvenser inom det internationalistiska lägret, vilket kraftigt begränsade dess förmåga att intervenera och därför möjligheten att fysiskt ersätta sina militanter. Naturligtvis spelade omvandlingarna till följd av efterkrigs-boomen, det vi kallar den tredje cykeln av kapitalackumulation, en betydande roll för att minimera internationalistiska krafter, men de demoraliserande effekterna som splittringen orsakade ska inte underskattas.

Tvärtemot legenden drog sig PCInt aldrig tillbaka till en sekteristisk attityd, principiellt fientlig mot andra strömningar som hölls sig, åtminstone subjektivt, på revolutionär terräng, utan förblev öppna för möjligheten av deras mognad till sammanhängande kommunistiska positioner genom politisk konfrontation, en förutsättning för eventuella samarbeten på ett praktiskt plan. Mellan 1952 och 1953 etablerade partiet förbindelser i form av möten och diskussioner med den franska gruppen Socialisme ou Barbarie och Partito Operaio Comunista (en trotskistgrupp huvudsakligen baserad i Puglia). 1956 fram till början av 1957 förde partiet diskussioner med Gruppi Anarchici di Azione Proletaria (initierad av Cervetto och Parodi), Azione Comunista och Gruppi Comunisti Rivoluzionari (trotskister) för att se om, och i vilken utsträckning, det skulle ha varit möjligt att utföra gemensamt arbete. Bedömningen av dessa erfarenheter kan naturligtvis variera beroende på perspektiv, men det råder ingen tvekan om att det inte fanns några försök att sammanföra olika grupper för att "agera" på bekostnad av revolutionära principer och koherens. Våra kamrater deltog, livligt, i dessa försök utan förutfattade meningar, men också utan illusioner, och i inget fall var de någonsin beredda att sälja ut vår politiska historia i utbyte mot lättvunna, men förvirrade, grupperingar. Målet var alltid att tillhandahålla ett politiskt verktyg åt klassen, för att inte slösa bort dess antikapitalistiska potential, som annars skulle absorberas av systemet. Detta var samma mål som motiverade partiet att i september 1960 utfärda förslaget till Programma Comunista och Azione Comunista att träffas för att diskutera det trängande behovet av att bygga en effektiv referenspol för klassen. Programma accepterade inte, till skillnad från Azione, men även med den sistnämnda organisationen kom saker och ting inte särskilt långt.

Att systematiskt simma mot strömmen ledde oundvikligen till att vårt parti "glömdes bort" av den akademiska världen men, desto viktigare, uteslöt det möjligheten att det skulle få en betydande inverkan på händelseförloppet som spyddes ut från den kapitalistiska vulkanen. Självklart innebar detta inte att man avstod från intervention, långt därifrån, men i slutändan är det de allmänna historiska förhållandena som avgör graden av partiets politiska genomslagskraft. Detta var också fallet för 1968. De vägledande idéerna, så att säga, inom denna rörelsen var fast förankrade i mytologin om den tredje, dekadenta, Internationalen eller i de idealistiska attiraljerna från den anarkistiska, rådisktiska, eller ”Frankfurt"⁽²⁾-matrisen, vilket lämnade litet utrymme för våra politiskt starka, men numerärt svaga, krafter. Självklart utökade vi också vårt inflytande- och rekryteringsområde, men inget som kunde jämföras med "grupperna", som därefter växte upp som svampar efter en regnig dag. Det räcker helt enkelt inte att vara korrekt – eller mer korrekt än andra – för att bli erkänd av massorna, faktiskt är erfarenheten, sett ur historisk materialism, att motsatsen nästan alltid är sant. Där så många – vi talar om de "två röda åren" 1968-69 – såg inledningen på en revolutionär fas, sammanfattad med parollen "Bossar, bourgeoisie, några månader kvar", säger det sig självt att vi också såg positivt på sjudandet i fabriker och skolor, de många episoder, dock begränsade och kortlivade, av arbetarnas olydnad gentemot facket (liksom mot cheferna). Men vi såg också tydligt de enorma politiska begränsningarna, klassens totala brist på förberedelse och därför dess oförmåga att bryta med "vänstern" och fackföreningarna. Fjärde partikongressen i december 1970, som till stor del ägnades åt den ”heta hösten”, i synnerhet åt fackföreningsfrågan, visade detta.

Mellan 1977 och 1981 initierade vi den kommunistiska vänsterns internationella konferenser. Dessa uppnådde det mål de satt upp: avgränsningen av det som kallades det "proletära politiska lägret". 1983 grundades Internationella byrån för det Revolutionära Partiet tillsammans med Communist Workers' Organisation från Storbritannien, grundat på vår gemensamma överenskommelse om de grundläggande frågorna. Som vi har sagt tusen gånger, IBRP (idag den Internationalistiska Kommunistiska Tendensen) är inte och låtsas inte vara det internationella partiet redo för handling, även om vi verkligen tror att vår historia, vår teoretiskt-politiska bakgrund, kan utgöra ett grundläggande bidrag – när och om – det finns en process för att sammanföra det revolutionära avantgardet över hela världen.

I nummer 12 (1971) av Battaglia Comunista läser vi att "krisen långt ifrån har nått sin botten och [...] långt ifrån att ha skapat förutsättningar för en revolutionär förändring": tyvärr var det inte en felaktig diagnos. Krisen hade precis börjat. I och med att USA:s president Nixon förkastade Bretton Woods-avtalen, den 15 augusti 1971, upphörde den långa efterkrigs boomen, vilket inledde krisen, som fortsätter än idag.

Kapitalet vidtog de nödvändiga åtgärder – det Marx kallar mot-tendenser – för att försöka höja profitkvoten till en nivå som skulle återuppta ackumulations-processen eller åtminstone bromsa dess nedgång. "Nyliberalism" (en olämplig term) var den väg som togs för fyrtio år sedan, även kallad (återigen felaktigt) globalisering, vars kännetecken vi upprepade gånger har analyserat.

Dessa inkluderar en betydande minskning av stora arbetarkoncentrationer – i väst – omlokalisering av hela industrisektorer till områden där arbetskostnaderna är mycket lägre, där arbetsgivarnas despotism härskar; att utsätta arbetskraften – manuell och icke-manuell – för en process av "manchesterisering" av proletariatet (och till och med delar av småbourgeoisin), d.v.s. en massiv återgång till "1800-talets" arbetsförhållanden, varav skenande prekäritet och devalvering av lönerna (även under värdet för att kunna upprätthålla arbetskraften: där sådana löner tar slut före månadens utgång) är nyckelaspekter. Utöver detta ser vi den enorma utvecklingen av finanssfären, som påtvingar och sätter tonen för världsekonomin.

I detta kontext såg vi det "socialistiska" blockets fall, som de facto, inte var socialistiskt. Sammanbrottet av en av de två imperialistiska polerna har inte alls inneburit slutet för de borgerliga motsättningarna. Tvärtom: kampen för eller emot dollarns roll som världens referensvaluta, under krisens ledning, som härrör från oljepriset, för kontroll av energiflöden, för en bättre position på det imperialistiska världens schackbräde, har fortsatt, och än mer intensivt, än förut. Misslyckandet med att koppla ”nyliberalismen” till ackumulations processens natur, med den historiska fasen av dagens kapitalism, har gjort anti globaliseringsrörelsens utbredda aktivism steril, tack vare dess reformistiska illusioner. Massakern i Genua 2001 kan inte bara förklaras av politiska ledares våldsamma, trubbiga arrogans, utan med deras syfte att direkt och tydligt säga att ifrågasättandet av samhällsordningen inte på något sätt kan tolereras, inte ens i den ödmjuka och ofarliga formen. från Rete Lilliput.⁽³⁾. Vår kompromisslösa politiska kritik av anti globaliseringsrörelsens enorma begränsningar har dock inte hindrat oss från att vara aktivt närvarande (utan att kompromissa, det säger sig självt, med vår politiskt-organisatoriska autonomi) där massan av rebelliska ungdomar har försökt, om än förvirrat, att motsätta sig ett tillstånd som inte bara är fientligt mot deras nuvarande situation utan, ännu mer, mot deras framtid och framtiden för en stor del av mänskligheten.

Så, vad visar balansräkningen av över sjuttio år av existens? Ur en teoretisk-politisk synvinkel anser vi att vi klarat provet, även om vi inte döljer misstag, precis som vi inte tröstar oss med bekräftelserna av vår analys. Det är inte ovanligt att revolutionärer ibland analyserar verkligheten med perspektiv från det förflutna, som inte längre fungerar på grund av omvandlingar som har skett under tiden. I flera decennier trodde vi att konfrontationen mellan USA och Sovjetunionen skulle leda till ett tredje världskrig. Istället orsakade krisen implosionen av ett av de två blocken, vilket tillsammans med den enorma devalveringen av konstant kapital som skapades av införandet av mikroprocessorn i produktionsprocesserna och "nyliberalismen", har gett kapitalismen ytterligare några decennier av liv, om än ostadiga. Faktum är att krisen fick effekten av ett krig mot den självutnämnda "realsocialismen", varifrån vinnaren framträdde i form av den "nationella" kapitalismen som var bäst utrustad ur ekonomisk, inte militär synvinkel.

Men misstag kan repareras om man är metodiskt utrustad och sammantaget anser vi att vi inte brister i det avseendet, att vi har behållit vår skärpa. Orsakerna till kapitalismens överlevnad, såväl ekonomiska som sociala och politiska, har analyserats och analyseras rikligt, inte minst den betydande passiviteten eller, åtminstone otillräckligheten, i det proletära svaret på det "termonukleära kriget" som bourgeoisin fört mot arbetarklassen i decennier.

Att ha kunnat stå emot i en så fientlig miljö är bara det ett positivt faktum, eftersom en politisk organisations överlevnad också, och absolut inte minst, är kopplad till att dess analys matchas med en så komplex och föränderlig verklighet som kapitalismens.

Naturligtvis räcker det inte med att överleva. För att partiet ska leva ett verkligt liv – i, med och för klassen – tja, detta beror inte bara på vår vilja och förmåga, tvärtom, det beror på klassen i sig själv. Så länge som klassen accepterar borgarklassens auktoritet, dess övergripande ideologi utan, eller nästan utan, kamp, kommer våra stämmor oundvikligen att överröstas av bakgrundsljudet från den borgerliga ideologin. Men det betyder inte att det alltid kommer att vara så.

Fotnötter:

(1) Vercesi (Ottorino Perrone) var en av grundarna av Italiens Kommunistiska Parti 1921, kämpade mot Kominterns degenerering, förföljdes av den italienska fascistiska regimen och blev i exil huvudredaktör för Bilan och Prometeo, publikationer från Belgiska och Franska Fraktionerna av den internationalistiska kommunistiska vänstern. Fram till augusti 1939 förnekade han att ett andra världskrig var nära förestående och höll fast vid att uppgiften var att arbeta mot en ny kommunistisk international, men med krigets utbrott övergav han detta perspektiv och teoretiserade att proletariatet var besegrat. I PCInt var han bland de främsta tvivlarna inom organisationen och ångrade sig, och stödde i princip Bordigas motstånd mot partiets existens, vilket ledde till splittringen 1952. För en djupgående analys se: leftcom.org

(2) ”Frankfurt-skolan", eller Institutet för social forskning, har sitt ursprung i 1920-talets Tyskland. Teoretiker som Adorno och Marcuse såg arbetarklassen som helt integrerad i kapitalismen och sökte efter andra delar av samhället med kraft att störta kapitalismen.

(3) Rete Lilliput är ett nätverk av föreningar och medborgare som är kritiska till "nyliberalismen", grundat 1999. Deras mål är att genomföra en "rättvis ekonomi".