Gå till Web-sidans section Introduktion till vår historia, där kommer vi allt eftersom att introducera artiklar om den Internationalistiska Kommunistiska Vänsterns historia och politiska ståndpunkter.

Inom det italienska socialistpartiet (PSI)

I Italien visade sig det första tecknet på en organiserad marxistisk vänsterrörelse i opposition mot reformisterna vid PSI:s kongress i Milano (1910). En bitter sammandrabbning ägde senare rum kring Socialistiska ungdomsförbundet, ansett som ett "kulturellt" organ av högern och en skola för revolutionär kamp av vänstern.

1912, vid PSI:s Reggio Emilia-kongress, organiserade sig vänstern som en oförsonlig revolutionär fraktion. Vid den efterföljande Ancona-kongressen försvarade vänstern det revolutionära programmet mot högern, medan de marxistiska socialisterna i Neapel, tillsammans med en ung Amadeo Bordiga, grundade Karl Marx Revolutionära Socialistiska Cirkel.

1912 hölls ungdomskongressen i Bologna där vänstern i Socialistiska ungdomsförbundet konsoliderades (med L'Avanguardia som publikation); i synnerhet framhöll en grupp unga oförsonliga med Bordiga i spetsen en tydlig vision om partiet som handlingsorgan och revolutionärt ledarskap. Bordiga lade fram en motion å Vänsterns vägnar vilken vann majoritet över anhängarna till Angelo Tasca som hade för avsikt att göra L'Avanguardia till ett "väsentligen kulturellt organ" för unga socialister med läs- och studiecirklar.

Det imperialistiska kriget 1914 såg många socialistiska partier från den Andra Internationalen stödja sina egna regeringar och till och med rösta för krigskrediter. I Italien var vänstern den enda strömningen som stödde revolutionär defaitism emot de interventionister som lämnade PSI med Benito Mussolini och centristerna som ställde sig bakom den tvetydiga formeln: "varken stöd eller sabotage". Den italienska vänstern instämde helt i den internationella vänsterns ståndpunkter (vid Zimmerwald- och Kienthal konferenserna): "kraftfullt försvar av marxismens ideologiska gränser" mot socialdemokratins förräderi och för att "förvandla det imperialistiska kriget till en proletär revolution" . (Lenin)

Oktoberrevolutionen 1917 hälsades av den italienska vänstern som den första akten i den "internationella socialistiska revolutionen", och bolsjevismen som en "gröda för alla klimat". Mot höger- och centertendenserna som dominerade i PSI, stödde vänstern alla Lenins teser och grundade i december 1917 sin egen tidning, il Soviet. När det gällde frågan om fabriksråden hamnade den i direkt konflikt med L'Ordine Nuovo, Turin-gruppen kring Antonio Gramsci, som propagerade något gradualistiska (gradvis förändring) ståndpunkter, baserade på identifierandet av lokala organ av facklig karaktär som "en glimt av ett framtida samhälle”.

Vid PSI-kongressen 1919 i Bologna fick Maximalisterna med Giacinto Serrati en klar majoritet, men den nya vänstern, som nu samlades kring Bordiga som den Abstentionistiska Kommunistiska Fraktionen mot valillusioner och för organiserandet av den revolutionära makterövringen, tog sig allt tydligare form. Allt detta inom ett parti som var delat om huruvida detta var rätt tidpunkt eller inte, samt om sättet att ta makten. Den Abstentionistiska Kommunistiska Fraktionen proklamerade sin teoretiska bas i marxismen, helt i överensstämmelse med den taktiska linjen och de strategiska målen för den nyligen grundade Tredje internationalen (Komintern). Den enda meningsskiljaktigheten gällde valdeltagandet och den revolutionära parlamentarismen vilket stöddes av bolsjevikerna.

Vid Kominterns andra kongress (1920) gav den italienska vänstern sitt bidrag till den principfasta brytningen med opportunistiska element (vilket angavs i de 21 antagningsvillkoren).

Den italienska vänstern i spetsen för Italiens kommunistiska parti (PCd’I)

Imola-konferensen hölls den 28 november 1920. Kärnan i den Abstentionistiska Kommunistiska Fraktionen fick anslutning av Turin-gruppen L'Ordine Nuovo, när de beslutade att lägga fram ett förslag till nästa kongress för PSI i Livorno om godkännande och tillämpning av alla de beslut som fattades vid Kominterns andra kongress.

I januari 1921, vid kongressen i Livorno, bröt vänstern med det gamla och reformistiska PSI: på grundval av Moskvas 21 villkor grundade de PCd’I som en sektion av den Tredje Internationalen. Det nya partiet leddes av vänstern.

Genom att delta i strider på alla fronter – fackligt, politiskt och internationellt – bekämpade vänstern öppet socialdemokratisk reformism och revolterande fascism. Medan fascismen för centristerna sågs som feodal reaktion, identifierades fascismen för vänstern som ett politisk uttryck av kapitalet när den försökte bemöta sin allvarliga sociala och ekonomiska kris.

Dock blev isoleringen av Sovjet makten i Ryssland vid det här laget gradvis mer uppenbar. Vid Kominterns tredje kongress skedde den första glidningen mot allt mer opportunistiska ståndpunkter. Det var början på en serie nödåtgärder och taktiska glidningar som sammanfattades i "enhetsfront" med andra politiska krafter på grundval av den tvetydiga formuleringen om en "arbetarregering", vilket i slutändan ledde fram till den kontrarevolutionära idén att det skulle kunna gå att ha ”socialism i ett land”.

Med sina teser om taktik (skrivna av Bordiga och Umberto Terracini) som godkändes vid PCd'I:s Rom-kongress (1922) gav vänstern ett bidrag, unikt i det internationella lägret, till lösningen på de mest brännande problemen: allt från definitionen av partiets natur till den konsekventa praktiska tillämpningen av kommunistisk strategi inför den borgerliga politikens utveckling.

I Kominterns utvidgade Exekutiv (ända fram till det sjätte 1926) var den italienska vänstern, representerad av Bordiga, den enda rösten som modigt fördömde allvaret i den situation som skapats inom bolsjevikpartiet och Komintern.

I juni 1923 avsattes den italienska vänstern från exekutivkommittén (i PCd´I ) och därmed från ledningen för PCd’I. Man måste komma ihåg att mellan slutet av januari och början av februari, efter upprättandet av Mussolini-regeringen, arresterade den fascistiska polisen de flesta av de centrala och lokala ledarna för PCd'I, inklusive Bordiga själv, vilket gjorde det omöjligt för Exekutivkommittén att fungera. De ställdes inför rätta för "konspiration mot staten" och tillfället utnyttjades omgående av Komintern för att "föreslå" bildandet av en ny ledning, provisoriskt anförtrodd åt Palmiro Togliatti och senare direkt till Gramsci. Kominterns kontroll över det italienska partiet växte.

Det nya centern, påtvingad av Moskva och personifierad av Gramsci, startade omedelbart en skrämselkampanj och censur mot vänsterns anhängare: från undertryckandet av tidskriften Prometeo, som grundades i Neapel 1924 av kamrater vilka tog Bordiga som sin politiska referenspunkt, till upplösningen av sektioner kontrollerade av vänstern. Trots förändringen av det politiska klimatet fortsatte PCd'I stå stadigt bakom de "gamla" ståndpunkterna, vilket den nationella konferensen i Como i maj 1924 visade. Resultatet av denna hemliga konferens av partiets ledning var mycket tydligt. Av de 45 förbundssekreterarna röstade 35 plus ungdomsförbundets sekreterare för Bordigas vänster, 4 för Gramscis center och 5 för Tascas höger.

Mot centerns försök att illegitimt påtvinga sig partiets ledning, svarade vänstern 1925 med bildandet av Intesa-kommittén som den första varningsklockan mot partiets förlorade klasskaraktär. De mest erfarna och handlingskraftiga inom den italienska vänstern omgrupperade sig kring denna kommitté för att försvara sin egen politiska linje mot partiledningen och för att upprätthålla sin egen plattform i opposition till den nya riktning som partiet tog.

Intesa-kommittén bildades av kamrater från vänstern (Onorato Damen, Bruno Fortichiari, Ugo Girone, Francesca Grossi, Fortunato La Camera, Mario Lanfranchi, Mario Manfredi, Ottorino Perrone-Vercesi, Luigi Repossi, Carlo Venegoni) för att samordna strömningens agerande – som fortfarande hade majoritet i partiet – emot "bolsjeviseringen" som då ägde rum på Moskvas order. Till en början höll Bordiga inte med om initiativet men anslöt sig senare till kamraternas aktion som dock, hotade med uteslutning, var tvungna att upplösa Intesa-kommittén och att möta den kommande Lyon-kongressen politiskt och organisatoriskt marginaliserad. Intesa-kommittén kan betraktas som födseln av den italienska vänstern i opposition – både på nationell och internationell nivå – mot de första tecknen på den kontrarevolution som då ägde rum i Ryssland och världen.

Det var först vid PCd'I:s kongress i Lyon (1926) som vänstern officiellt kördes över. Mot en vänster som presenterade sin egen uppsättning teser i opposition till centern, svarade partiets ledning med en rad manövrar, som att räkna alla röster från frånvarande delegater – oförmögna att närvara på grund av den mycket spända situation som skapades av den fascistiska diktaturen i Italien – till sig själv, samt hotade att alla delegater (och betalda parti ombudsmän) som tänkte rösta på vänstern skulle förlora sin partilön och sitt stöd.

Tack vare manövrar som dessa kunde centristerna äntligen permanent ta över partiets ledarskap. Kongressen i Lyon gick därför med på att avlägsna vänsterströmningen från alla styrande organ i partiet. Ledningen, med Gramsci i spetsen, "såg till att den Bordigistiska extremvänstern i Lyon representerades på ett sätt som inte var adekvat sett till den styrka som den fortfarande hade i partiet" (Berti, I primi dieci anni di vita del PCI s.188).

Bordiga skulle senare kommentera: ”eftersom all aktivitet var tvungen att hemlighållas, var centristledarnas trick mycket elegant; det beslutades att alla valsedlar som inte röstade vare sig på Centern eller Vänsteroppositionen skulle räknas som till förmån för Centerns teser." (Storia della Sinistra comunista, i Programma Comunista 12, 1961). Sålunda, i frånvaro av de flesta av vänsterns delegater (deras pass spärrade på order av det italienska inrikesministeriet), fick Gramscis center 90,1 % av rösterna. Vänstern marginaliserades och PCd'I styrdes nu av en ny ledande grupp i linje med Moskvas politiska diktat, vilka införde den allsmäktiga posten generalsekreterare i partiet.

Från Fraktionen till det Internationalistiska Kommunistiska Partiet (PCInt)

Den Italienska vänstern, vilken motsatte sig ”bolsjeviseringen" i PCdÌ uttryckte solidaritet med Trotskys opposition inom det Ryska Partiet. Från och med detta ögonblick utlöste Fascismen och Stalinismen sin repression mot vänsterns militanter och tvingade dom flesta överlevarna till emigration i Frankrike och Belgien.

Efter sitt tal 1926 i Kominterns sjätte utvidgade exekutivkommitté, förblev Bordiga i Italien men drog sig slutligen tillbaka till privatlivet och ägnade sig åt utövandet av sitt yrke som ingenjör i Neapel.

1927 förenades den italienska vänstern utomlands som en fraktion, och 1928, i Pantin (Paris), bildade de officiellt Vänsterfraktionen av Italiens kommunistiska parti (från 1935 Italienska Fraktionen av den kommunistiska vänstern) som gav ut tidskrifterna Prometeo och Bilan. Bland de ledande förespråkarna för fraktionen var: Perrone (Vercesi), Virgilio Verdaro (Gatto Mammone), Alfredo Bianco (Bibbi), Giovanni Bottaioli (Butta), Luigi Danielis (Gigi), Aldo Lecci (Tullio), Otello Ricceri (Piccino) , Enrico Russo (Candiani), Giacomo Stefanini (Mauro) m.fl.

Via denna röda tråd, som involverade tolkning, tillämpning och försvar av revolutionär marxism mot olika förnekelser och svek, bildade den italienska kommunistiska vänstern PCInt 1943. Det bildades av kamrater som då var bosatta i Italien, som Damen och Bruno Maffi, och de som återvände från utlandet (Frankrike, Belgien, Schweiz). Dess publikationer var ursprungligen den underjordiska Prometeo, sedan Bataglia Comunista.

Organisationen expanderade och stärktes särskilt i områdena Turin, Casale, Asti, Milano, Sesto San Giovanni, Parma och Florens. Den fick sällskap av kamrater från det gamla kommunistiska gardet, de som genomlevt fängelsevistelser och exil och som hade behållit sin revolutionära militans och det kommunistiska arbetssättet, militanter som formats genom organisatoriska, teoretiska och politiska strider av alla slag: mot Kominterns degenerering, för uppbyggnaden av Fraktionen utomlands, de som hade hållit liv i kontakterna i Italien i syfte att återuppbygga ett aktivt parti i den mörkaste underjordiska perioden.

Förutom attacker från fascisterna var de internationalistiska kommunisterna också utsatta för attacker från det stalinistiska Italienska Kommunistiska Partiet (PCI). Det var inte bara verbala och ärekränkande anklagelser och provokationer (”Gestapos spioner”) utan också fysiskt våld vilket 1945 ledde till mordet på två kamrater, Fausto Atti och Mario Acquaviva.

Den underjordiska Prometeo definierades av stalinisterna som en "smutsig blaska ... distribuerad av polisen ... där kontrarevolutionär röta blandas med spionage och provokation, med OVRA [italienska hemliga polisen] och Gestapo för vilka detta ark har blivit ett verktyg." (Från La Nostra Lotta, Organ of the PCI). PCI uppmuntrade således arbetare att "slå sönder ansiktena" (från PCI-tidningen La Fabbrica) på de militanta internationalistiska arbetarna som var aktiva i strejkerna 1943 i Asti, Casale Monferrato, Turin, Milano och Sesto San Giovanni, och som i vissa fall deporterades till Tyskland.

I linje med det svåra arbete som utvecklats av den kommunistiska vänstern med att följa (och uppleva) kontrarevolutionens förlopp i Ryssland och Internationalen, kännetecknades PCInt konkret av:

• avslöjandet av antifascismen, som både den liberal-demokratiska bourgeoisin och national-kommunisterna inte såg som en kamp mot kapitalismen utan som en allians med kapitalismens nationella krafter;
• förkastande av och kritiken av klassamarbetes-politiken i "folk-" och "enhets fronterna" stödda av socialdemokraterna och stalinisterna;
• förkastandet av stöd för någon sida i det imperialistiska kriget, vare sig det är i Washingtons och Moskvas "demokratiska" skrud eller nazi-fascisterna i Berlin;
• kampen mot stalinismen och den nationella vägen till socialism.

Fotnötter:

Bild: Livorno-kongressen (1921) där den kommunistiska vänstern bröt med det gamla och reformistiska PSI.