Borgerliga val speglar inte hela den sociala verkligheten. Men de ger en ungefärlig inblick i den politiska maktbalansen. Baserat på denna premiss markerar resultatet av det senaste förbundsdagsvalet en ytterligare förskjutning åt höger i samhället. Samtidigt pekar alla tecken på en accelererad upprustning och massiva sociala nedskärningar. Hur ska valresultatet tolkas och vilka uppgifter och utmaningar står marxisterna inför?

AfD fortsätter att vinna mark

Med 20,8 procent fördubblade AfD sitt valresultat jämfört med det senaste förbundsdagsvalet (10,3 procent) och fick 10 miljoner röster. Det blev det överlägset starkaste partiet i de östtyska delstaterna (32 procent i Brandenburg, 35 procent i Mecklenburg-Vorpommern, 37 procent i Sachsen och 38,5 procent i Thüringen). Det är dock inte längre ett rent östtyskt fenomen. Även i väst har man nått resultat på 15 och 20 procent och vunnit direktmandat i Gelsenkirchen och Kaiserslautern. Det är särskilt alarmerande att de f.d. professorernas parti nådde resultat över genomsnittet, särskilt bland människor med dålig ekonomi (39 procent) och bland arbetare (38 procent) samt arbetslösa (34 procent). Liksom i tidigare delstatsval gjorde AfD särskilt bra ifrån sig i gruppen tidigare icke-röstande och fick 1,8 miljoner röster. I gruppen unga väljare under 25 år kom AfD på andra plats med 21 procent (strax efter Die Linke), med övervägande manliga väljare som röstade på AfD. Sammantaget kunde AfD därför expandera och ytterligare befästa sitt resultat.

Den allmänt spridda teorin om förvirrade protestväljare har därför slutligen visat sig vara föråldrad. AfD valdes inte trots utan på grund av sitt rasistiska program, vilket var väntat med tanke på de senaste månadernas rasistiska propaganda, som till stor del underblåstes och stöddes av det så kallade ”demokratiska mittfältet” (som krävde ”deportationer i stor skala”) och ledande borgerliga medier. AfD skördar nu detta och kommer in i Förbundsdagen som oppositionsledare med 152 parlamentsledamöter. Bland dem finns många välkända högerextrema kadrer med starka nätverk, som kommer att arbeta flitigt för att bygga ut sina strukturer med hjälp av statliga medel. Processen med att ”normalisera” AfD kommer att fortsätta. Stärkta av valresultatet kommer de att fortsätta att använda talkshows och nyhetsprogram till sin fördel och översvämma sociala medier med sina propagandaberättelser och falska nyheter. AfD:s kalkyl går fortfarande ut på att gradvis trappa upp tonen och att positionera och diskursivt förankra sina auktoritära och rasistiska ståndpunkter i ”samhällets mitt”. ”Vi kommer att fortsätta att jaga dem” var den vägledande principen för AfD:s toppkandidat Alice Weidel.

”GroKo" på grund av brist på alternativ

CDU vann visserligen valet med 28,52 procent, men nådde inte upp till sina förväntningar och det uttalade valmålet på över 30 procent. Faktum är att Friedrich Merz uppnådde CDU:s näst sämsta resultat sedan Förbundsrepubliken Tyskland grundades. På ytan gjorde Merzs pakt med AfD honom ingen skada. Men den hjälpte inte honom heller. Den största vinnaren var AfD, vars ställning stärktes och som lyckades locka bort en miljon väljare från CDU. För inte så länge sedan meddelade den skrytsamme Friedrich Merz att han kunde halvera AfD. Nu är AfD tillbaka med ett resultat som är dubbelt så starkt! Strategiskt sett är CDU:s framgång därför mer av en Pyrrhusseger. Den önskade koalitionspartnern FDP klarade uppenbarligen inte femprocents-spärren. Christian Lindners strategi att positionera FDP till höger och i en nyliberal riktning enligt devisen ”våga vara mer Milie och Musk” (efter Argentinas president Javier Milie och Elon Musk) har misslyckats kapitalt. FDP kunde i vilket fall som helst inte räkna med en kampanj med lånade röster från det konservativ-liberala lägret med tanke på den eskalerande debatten om ”brandväggens fall”. I slutändan visade sig FDP:s väljarkår av höginkomsttagare och självutnämnda ”bildade medborgare” vara för svag för att ta sig in i förbundsdagen.

De Gröna har inte detta problem. Även om de också drabbades av stora förluster begränsades dessa till 11,61 procent med tanke på deras medelklass-väljarpotential, som inte direkt påverkas av prishöjningar och sociala nedskärningar. SPD däremot led ett historiskt nederlag med 16,4 procent. SPD förlorade framför allt väljare till CDU (1,7 miljoner röster) och AfD (720.000 röster), men även till BSW (440.000 röster) och Die Linke (560.000 röster). Anmärkningsvärt är att partiet gjorde särskilt dåligt ifrån sig bland sina tidigare kärnväljare som arbetare (12 procent), tjänstemän (15 procent) och arbetslösa (13 procent). Endast bland pensionärerna gick det något bättre med 24 procent. Detta innebar att SPD i synnerhet fick kvittot för trafikljus-koalitionens politik, för vilken namnet Olaf Scholz står som en symbol. Men även utan en Olaf Scholz är det osannolikt att SPD kommer att ändra sin politiska kurs. Troget sitt nationalistiska ledmotiv ”Först landet, sedan partiet” kommer partiet med all sannolikhet att bilda en koalition med CDU. Den nya stora koalitionen (”GroKo”) kommer att vara ett resultat av att det så kallade ”demokratiska mittfältet” alltmer bryts ned, den kommer bara att ha en knapp majoritet i parlamentet och den med största sannolikhet att vara instabil i sig själv. Det är allt annat än det bästa alternativet för den tyska borgarklassen, men det enda de har för tillfället.

BSW - felkalkylering och ett misslyckande för tillfället

BSW, som drevs av medierna, missade att komma in i förbundsdagen med bara några få röster. Det var och är uteslutande inriktat på Sarah Wagenknechts person, som hade gjort ”sina framtidsutsikter” beroende av att komma in i förbundsdagen. BSW står nu inför frågan om sin egen existens. BSW:s misslyckande är resultatet av en rad strategiska felbedömningar, varav en del också är resultatet av den förvrängda teoretiska konstruktionen om ”vänsterkonservatismen”. Med sin betonade ”företagsvänliga kurs” och ”Ludwig Erhard-nostalgi” kunde BSW knappt skiljas från CDU och SPD. Med sitt regeringsdeltagande (på delstats-nivå) i Brandenburg och Thüringen har partiet förlorat sin aura av ”protestparti”. På grund av sin utpräglat rasistiska inställning till ”migrationspolitiken” kunde BSW knappt skilja sig från AfD. Att BSW gjorde gemensam sak med AfD, CDU och FDP i omröstningen om ”lagen om invandringsbegränsningar” ledde till irritation och till och med avhopp från delar av BSW. BSW:s utpräglat nationalistiska fredsretorik är inte heller längre ett unikt försäljningsargument i tider av Trump och ett stärkt AfD. BSW:s framtid är därför osäker.

Vänsterns framgångar ...

Med 8,7 procent lyckades Vänsterpartiet åter ta sig in i förbundsdagen. Die Linke vann totalt sex direktmandat, inklusive distriktet Berlin-Neukölln för första gången i väst. Detta är det näst bästa resultatet i partiets historia. De förväntningar som Vänsterpartiet hade på sitt ”Mission Silberlocke” (en mobilisering av gamla välkända veteraner), länge förlöjligat som en sista kraftsamling, har därmed mer än väl infriats. Ett sådant resultat hade varit svårt att föreställa sig förra hösten. Andelen unga väljare som röstade på Die Linke är anmärkningsvärd. I åldersgruppen 18-24 år blev Die Linke den starkaste kraften med 24 procent, där framför allt unga kvinnor (37 procent) röstade på Die Linke. Vänstern gjorde små framsteg bland arbetare med 8 procent (plus 3), tjänstemän med 9 procent (plus 4) och arbetslösa med 13 procent (plus 2). Die Linke`s resultat beror dock främst på väljare som bytt parti från SPD (560.000 röster) och De gröna (700.000 röster) och är därför mycket rörligt. Det bör noteras att Die Linke förlorade 100.000 väljare till AfD och 350.000 till BSW.

För närvarande kan följande slutsatser dras: Die Linke har lyckats framställa sig som det enda ’valbara alternativet’ (särskilt i tider av högervridning) i det s.k. ’progressiva väljarspektrumet’. Detta beror inte så mycket på dess program (som i slutändan reduceras till gammaldags reformism), utan framför allt på SPD:s och De grönas högerutveckling, som hade en särskilt frånstötande effekt på unga väljare. Det tomrum som SPD och framför allt De gröna lämnade efter sig (som fortfarande var ett av de starkaste partierna bland unga väljare 2021) fylldes framgångsrikt av Die Linke. Ironiskt nog gav Friedrich Merzs inscenering av ”brandväggens fall” Die Linke ett välkommet tillfälle att presentera sig som en ”antifascistisk försvarare av demokratin” utan att i grunden kritisera det rasistiska innehållet i migrationslagarna. I klassisk folkfrontsstil fokuserade dom på ”alla hederliga demokraters enighet” mot ”högerkonservativa och fascisters pakt”. Detta återspeglade också inriktningen på den senaste tidens ”Vi är brandväggen”-demonstrationer, men framhävde samtidigt deras avgörande begränsningar.

Med en välorganiserad valkampanj på nätet kunde Die Linke ändå stå upp mot AfD på sociala medier (även om AfD:s hegemoni var långt ifrån bruten), presentera sig som en igenkännbar kraft och vädja till framför allt unga människor. Sedan Sarah Wagenknechts avgång har Die Linke registrerat en stadig ökning med 30 000 nya medlemmar. Det är dock tveksamt om det verkligen kan blåsa liv i den så omtalade frasen ”socialistiskt aktionsparti”. Die Linke har visserligen lyckats rekrytera tusentals aktivister till sina dörrknackningskampanjer, men utsikterna att på sikt användas som fotsoldater i valkampanjer och parlamentariska manövrer är knappast behagliga för många av dem.

... är ingen anledning till illusioner

Trots all den hype som för närvarande omger Die Linke är resultatet bara en ögonblicksbild. Die Linke bygger i första hand på ett social-reformistiskt program som utlovar omedelbara eller åtminstone nära förestående förbättringar (t.ex. kraven på ett landsomfattande hyrestak). Detta återspeglar det aktuella medvetandetillståndet, men framför allt utbredda förhoppningar och illusioner. Tiderna blir dock allt tuffare och utrymmet för fördelning blir allt snävare. Die Linkes slogan i valrörelsen ”Alla vill regera, vi vill förändra” framstår bara på ytan som radikal. Den är inte på något sätt en indikator på en framtida oppositionskurs, utan innebär snarare, vilket upprepade gånger betonas av ledande politiker inom Die Linke, att ”förändringar är möjliga under vissa förutsättningar i regeringsansvar”. Men den rigida deportationspolitik och de sociala nedskärningar som Die Linke var ansvarig för i Berlin, Mecklenburg-Vorpommern, Thüringen och på andra håll borde ha visat tillräckligt vad man skulle göra med sådana förändringar. Detta var inte några misstag eller enskilda felbeslut, utan den logiska konsekvensen av en parlamentariskt fixerad politik som är inriktad på att anpassa sig till de kapitalistiska ramarna. Många människor som för närvarande är engagerade i och kring Die Linke kan vara subjektivt ärliga socialister. Men det är just dessa människor som vi vill och måste varna för illusioner i Die Linkes projektet - särskilt med tanke på de stora utmaningar som ligger framför oss.

”Die Linke” mot Trump, men för EU och ”nationellt försvar”

Die Linkes toppkandidat Jan van Aken har upprepade gånger sagt att han är ”villig att förhandla” om att skicka trupper till Ukraina. Die Linke är också ”villigt att prata” om frågan om en ny särskild fond för Bundeswehr om man "på ett rimligt sätt" inkludera dem i samtalen. ”Utan Die Linke kommer det inte att finnas någon två tredjedels majoritet i den nya förbundsdagen utöver fascisterna. Vi kommer att hantera detta på ett mycket ansvarsfullt sätt”, sade Die Linkes partistyrelse i detta avseende.⁽¹⁾

Den erfarne regeringssocialisten Bodo Ramelow uttrycker Die Linkes statsmannamässiga ansvar mer direkt i ett nötskal:

Det handlar om vår stats monopol på att använda våld. Jag tänker inte låta er anklaga mig för pacifism, jag står på Bundeswehrs sida. De gjorde ett utmärkt jobb i Thüringen när flyktingarna kom, till och med under varje översvämning. Jag anser att det sätt på vilket vi som samhälle hanterar Bundeswehr är en katastrof.Men Bundeswehr är inte en institution som vill ha krig i sig. Bundeswehr är tänkt att försvara vårt land om det behövs.⁽²⁾

Trots all fredsretorik lämnar Die Linke inga tvivel om principen om nationellt försvar. Man är bara för att ”begränsa militärutgifterna till enbart defensiva uppgifter; EU måste bli en fredskraft.”(⁽³⁾ Begreppet ””försvarsuppgifter” är känt för att vara mycket elastiskt - särskilt när det gäller krigföring. Nästan alla imperialistiska aktörer på världsscenen gör nu anspråk på att vara en ”fredsmakt”. Donald Trump klargjorde nyligen detta på ett imponerande sätt i Vita huset. Därför känner sig nu den gamle ”silverlocken” Gregor Gysi manad att kräva en tuffare hållning från EU gentemot Donald Trump. EU måste agera som en enhet för att kunna vara det fjärde maktblocket vid sidan av USA, Kina och Ryssland. Han tillhandahåller också den värdekanon som ideologiskt ska underbygga sådana imperialistiska ambitioner på onlineplattformen X (tidigare Twitter): "

Vi måste vara överens - från CSU till vänster, men också med fackföreningar, kyrkor, näringslivsorganisationer, konstnärer och akademiker - om att vi gemensamt måste försvara våra grundvalar demokrati, frihet och rättsstatsprincipen. Vi kan diskutera skatter och många andra frågor, men dessa tre fundament får inte rubbas. Och vi måste äntligen inse att Europa som helhet måste vara handlingskraftigt.Nationalstaterna ensamma har ingen chans mot världsmakterna.⁽⁴⁾

Ett konsekvent motstånd mot upprustning och imperialistiskt krig är därför svårt att förvänta sig från Die Linke - men det är just detta som kommer att vara viktigt den närmaste tiden.

No War but the Class War!

För bara några dagar sedan betraktade Friedrich Merz och CDU efterlevnaden av skuldbromsen som en obestridlig dogm. Nu ska grundlagen ändras med den gamla förbundsdagens majoritet för att bana väg för ytterligare specialfonder och gigantiska upprustningsprogram - ”whatever it takes” (Friedrich Merz). Varje dag översköljs vi av allt nyare krav och förslag på återinförande av värnplikten, införande av ett obligatoriskt pliktår och förstärkning av ”vår” militära förmåga, som bland annat också bör omfatta ”kärnvapenalternativ”, utan vilka ”vår säkerhet” påstods det inte längre kan garanteras. Makthavarna försöker rättfärdiga sin hektiska verksamhet med de nya geopolitiska utmaningar som har uppstått till följd av ”skandalen i Vita huset”. Rötterna till denna accelererade upprustning ligger dock djupare. Kriget i Ukraina har ekonomiskt och strategiskt slagit tillbaka den tyska imperialismen. Samtidigt har USA redan under Biden-administrationen gjort klart att man ”minskar sitt engagemang" i Europa för att fokusera på sin huvudkonkurrent Kina. I detta avseende höjer Trump tonläget, trycket och framför allt tempot. Med tanke på en eventuell uppgörelse mellan Trump och Putin skulle Tyskland kunna hamna helt på efterkälken som en av Ukrainas viktigaste vapenleverantörer och dessutom gå miste om det efterlängtade bytet.

Med tanke på denna nya världsbild har makthavarna inget annat val än att fortsätta med en massiv upprustning för att hävda sina intressen med nödvändiga militära medel. Naturligtvis kommer allt detta att ske i ”demokratins”, ”frihetens” och ”rättsstatens” namn, som Dr Gregor Gysi försäkrar oss. Men det lidande och den förstörelse som ett nytt krig kommer att orsaka kommer att vara enormt. Och det råder ingen tvekan om vem som kommer att få betala priset för upprustning och krig. Nedskärningar av medborgarnas förmåner och massiva attacker på sociala tjänster är redan på gång. Det kommer att bli lönearbetarna, som redan lider av sjunkande löner, stigande hyror och levnadskostnader, som måste dra åt svångremmen för Tysklands ”krigsförmåga” och dö i en ”nödsituation” för ”det nationella försvarets” skull. För intressen som inte är deras egna!

Det är dags att vakna upp, inse allvaret i situationen och motsätta sig militarism och krig. Låt oss inte göra oss några illusioner - kapitalism innebär krig och det är kapitalismen som måste stoppas. Vi förnyar därför vårt förslag om att samlas och agera under parollen ”No War but the Class War”. Vi bjuder in individer och grupper som förkastar all nationalism och erkänner att det enda krig som är värt att utkämpa är klasskriget för att göra slut på kapitalismen och dess blodiga imperialistiska konflikter. Detta kommer att göra det möjligt för dagens svaga revolutionära minoriteter att förena sina krafter och sprida budskapet att vi måste slå tillbaka till bredare delar av arbetarklassen. Som politisk grund för ett sådant initiativ föreslår vi en överenskommelse på följande punkter:

• Mot kapitalism, imperialism och alla former av nationalism. Inget stöd till något nationellt kapital, ”mindre onda” stater eller nya stater under bildande.
• För ett samhälle där stater, lönearbete, privategendom, pengar och produktion för profit är ersatt av en värld av fritt associerade producenter.
• Mot de ekonomiska och politiska attacker som nuvarande och kommande krig kommer att utsätta arbetarklassen för.
• För arbetarklassens självständiga kamp, för bildandet av självständiga strejkkommittéer, stormöten och arbetarråd.
• Mot förtryck och exploatering, för arbetarklassens enhet och att genuina av internationalister samlas.

Vi uppmanar alla som kan identifiera sig med detta perspektiv att ta kontakt och diskutera med oss.

Fotnoter:

(1) die-linke.de

(2) n-tv.de