Recension av Marx in the Anthropocene: Towards the Idea of Degrowth Communism (2023) av Kohei Saito. Publicerad av Cambridge University Press. Utgiven på svenska 2025 av Nirstedt litteratur som ”Marx i antropocen”.

Precis som "Green New Deal" gjorde under 2019 och 2020, upplever för närvarande ”nedväxt-teorin” ett momentum av popularitet som ett vänsterorienterat svar på klimatkrisen. Aspekter av projektet har entusiastiskt anammats av medlemmarna i Extinction Rebellion och bland ett flertal akademiska socialister. ⁽¹⁾ Hur osannolikt det än kan verka var Kohei Saitos bok, som ursprungligen släpptes som Capital in the Anthropocene 2020, en bästsäljare i Japan, och han har därmed blivit något av en intellektuell galjonsfigur för rörelsen, genom intervjuer i Der Spiegel och recensioner i Guardian och Financial Times. Boken har äntligen översatts till engelska, samt döpts om och utökats avsevärt, med ytterligare kapitel som är avsedda att erbjuda mer akademiska argument för en engelsk talande marxistisk publik. Saito har varit djupt engagerad i långa debatter gällande omfattningen av Marx engagemang i ekologi, där Marx in the Anthropocene (Den nya utökade utgåvan) är ett ytterligare tillskott till arbetet med Monthly Review-skolans analys om "metabolisk klyfta". Nedväxt-tanken föregår dock Saito och metabolisk klyfta-analysen⁽²⁾ med flera decennier, varför det är viktigt att placera detta arbete inom en längre tradition av nedväxt-tänkande, såväl som tankegodset från själva metabolisk klyfta-skolan, för att förstå vad som är nytt och originellt med denna bok, samt kunna ge en övergripande bedömning av Saitos försök att kombinera dessa två intellektuella traditioner.

Vad menas med nedväxt?

För det första är det värt att understryka att det är en många gånger avsiktligt vag term som mer syftar till att väcka tankar än att etablera en tydlig doktrin och som sådan kan den innehålla en mängd olika typer av kritik och förslag.⁽³⁾ Denna tvetydighet gör att nedväxt teorin ibland kan ta sig liberala reformistiska dimensioner, och vid andra tillfällen framstår det nästan som ett slags anarko-primitivism eller till och med neo-malthusianism. Vad som är väsentligt i kritiken kan ses i relation till det som är gemensamt för de två mer dominerande politiska diskurserna om ”grön kapitalism” och ”Green New Deal” som nedväxt-anhängarna uttryckligen motsätter sig. Medan grön kapitalism, under rubriken "hållbar tillväxt" som först föreslogs 1987 i Brundtland-rapporten från FN, hävdar att ett ekologiskt hållbart samhälle kan nås genom den fria marknadens agerande när regeringar bara har prissatt dom negativa externa effekter på miljön (genom koldioxidskatter etc.), och Green New Deal hävdar att klimatkatastrofen endast kan avvärjas genom att regeringar tar en mer central roll genom att investera i och initiera nya "gröna" industrier, båda med ett underliggande antagande om att ekonomisk tillväxt är nödvändigt och fördelaktigt för dessa övergångar. Nedväxt-tänkare hävdar å sin sida att den ekonomiska tillväxten i sig är problemet, och att endast en minskning av BNP eller av totalt samhälleligt material- eller energiförbrukningen är det som kommer att lösa den ekologiska krisen. Ur perspektivet att ekonomisk tillväxt är ett väsentligt inslag i det kapitalistiska samhället, kan nedväxt tyckas vara en radikal ideologi. Eftersom en ekonomi som inte ackumulerar kapital med nödvändighet skulle kollapsa, kan en uppmaning till nedväxt tyckas vara en uppmaning till ett slut på kapitalismen. Emellertid definierar nedväxt-litteraturen ofta sin fiende som "ekonomism” eller till och med filosofisk dualism snarare än klassamhälle. Som Jason Hickel uttrycker det i sin bok Less is More: "I slutändan är kapitalismen i sig bara ett symptom. Det verkliga problemet ligger mycket djupare, inom ontologins område – i teorin om varat”.⁽⁴⁾ Denna uppfattning om vad som är huvudfienden till ett ekologiskt hållbart samhälle tenderar att leda till en acceptans av reformistisk politik. Orsaken till detta kan ses i de politiska, ekonomiska och historiska antaganden som finns inom nedväxt-tänkandet och som kan belysas genom en rekonstruktion av begreppets historia.

Termen "nedväxt" (på fransk décroissance) användes första gången av den inflytelserika Nya Vänsterpersonligheten André Gorz⁽⁵⁾ 1972 under en debatt organiserad av hans tidskrift Le Nouvel Observateur där han framförde: "Är global balans, som är villkorad av icke-tillväxt – eller till och med nedväxt – av materiell produktion, förenlig med det (kapitalistiska) systemets överlevnad?” ⁽⁶⁾ Detta var i samband med en debatt i den fransktalande delen av världen om Tillväxtens gränser en rapporten av Rom-klubben (1972), vilken hade förutspått resurs-utarmning om världens regeringar inte gjorde en snabb övergång till ett "noll-tillväxt"-samhälle eller tvingade igenom begränsningar av befolknings tillväxten. Gorz förespråkade uttryckligen nedväxt i sin bok Ecology as Politics (1975), där han citerar ekonomen Nicholas Georgescu-Roegens idéer om att även samhällen med nolltillväxt skulle leda till uttömning av resurser.⁽⁷⁾ Nedväxt-begreppet innebar redan då ett möte mellan två olika intellektuella traditioner. Å ena sidan den Nya Vänstern och sökandet efter ett nytt revolutionärt subjekt inspirerat av Jean Paul-Sartres existentialistiska marxism, och å andra sidan det nya fältet "ekologisk ekonomi".

Ekologisk ekonomi var ett försök att förstå det ekonomiska systemet i termer av material och energi användning, med sikte på att kunna beräkna resurs-utarmning och tillhandahålla universella lagar som beskriver förhållandet mellan människa och natur. Det representerade en del av den våg av "systemtänkande" som blomstrade i det intellektuella landskapet efter andra världskriget och som tilltalade den västerländska teknokratiska eliten i spetsen för Bretton-Woods-systemet och personifierades i väst av ekologiska tänkare som Buckminster Fuller, H. T. Odum och Donella Meadows (en av författarna till rapporten Tillväxtens gränser). Det finns också ett separat men ändå sammankopplat inflytande från den mer politiska sidan av miljörörelsen, personifierad av ekonomer som E. F. Schumacher, vars berömda bok Small is Beautiful från 1973 hävdade att små och medelstora kooperativ och teknologi från närliggande områden skulle kunna lägga grunden till ett mer rättvist och hållbart samhälle, och den katolske prästen Ivan Illich som även han kritiserade teknik och massinstitutioner för deras alienerande krafter.⁽⁸⁾ Även om André Gorz publicerade skrifter av både Illich och Georgescu-Roegen i Le Nouvel Observateur, var det Georgescu-Roegen som visade sig få det mest djupgående inflytandet på nedväxt-rörelsen. Georgescu Roegens tänkande innehöll en djup pessimism. Han tog den termodynamiska lagen om entropi och tillämpade den på ekonomin för resurs- och energianvändning, och hävdade att eftersom mänsklig aktivitet bara kunde omvandla en energiform till en mindre organiserad och därmed mindre användbar form, skulle ett ekonomiskt system baserat på evig tillväxt oundvikligen nå en smärtgräns där "återvinnande" av denna energi blev omöjlig och ekonomin skulle tvingas krympa tillbaka till en mycket lägre nivå.⁽⁹⁾ Trots viss kritik från fysiker gällande Georgescu-Roegens tillämpning av denna lag⁽¹⁰⁾ har nedväxt-tänkare i allmänhet behållit åtminstone hans vision om en energimässig nedtrappning till ett minimum som ett grundläggande antagande.⁽¹¹⁾

Under slutet av 1970-talet och början av 80-talet ledde en rad djupgående förändringar i världsekonomin till att intresset för nedväxt och andra miljöfrågor avtog. Finansmarknadens tillväxt förbättrade tillgången till krediter, vilket tillsammans med nedgången för oljepriserna under 1980-talet "löste" problemet med resursbrist, samtidigt som outsourcing av tung industri tog bort de synliga effekterna av föroreningar inom de kapitalistiska kärnländerna.

Nedväxt återkom som populärt begrepp inom den franska protestvågen 2002, i kölvattnet av anti-globaliseringsrörelsen. Under februari och mars samma år var Ivan Illich ordförande för en konferens vid UNESCO:s högkvarter kallad "Défaire le développement, refaire le monde" (Unmaking development, remaking the world). I februari publicerade den franska tidskriften S!lence ett specialnummer som hyllning till Georgescu-Roegen vilket åter-introducerade hans idéer för många.⁽¹²⁾

I Storbritannien var den första introduktionen av termen genom Tim Jacksons bok Prosperity without Growth and the work of the New Economics Foundation från 2008. Spridningen av nedväxt som idé runt om i världen har upprätthållits av en sammanslutning av forskare kallade "Research and Degrowth" vilka 2008 föreslog en definition av nedväxt som "en frivillig övergång mot ett rättvist, deltagande och ekologiskt hållbart samhälle". Ur snävare ekonomisk synvinkel har de också definierat det som "en rättvis ned-skalning av produktion och konsumtion som kommer att minska samhällenas förbrukning av energi och råvaror". ⁽¹³⁾ Genom att kombinera detta med sociala och politiska åtaganden definierar de det på följande sätt:

Nedväxt betyder ett samhälle med en småskaligare metabolism, men ännu viktigare, ett samhälle med en metabolism som har en annan struktur och fyller nya funktioner. nedväxt kräver inte mindre av detsamma. Målet är inte att göra elefanten smalare, utan att göra elefanten till en snigel.⁽¹⁴⁾

På så sätt kan vi se att de många skribenterna bakom nedväxt inte bara ser det som en minskning av energianvändningen, utan också som en fundamentalt annan användning av energin. Kanske inte tillräckligt fundamentalt, eftersom den väsentliga poängen med dessa ofta vaga förslag bara är strävan efter en kapitalism som inte ackumuleras.

Metabolisk klyfta

Begreppet "metabolism" används också i en mängd eko-socialistisk litteratur som ett sätt att beskriva det fysiska utbytet av material som sker mellan det mänskliga samhället och naturen.

Användandet av begreppet kommer direkt från Marx. Men Marx använder termen på flera andra sätt också. I Kapitalet Vol.1 används det på tre olika sätt: på ett abstrakt sätt som en biologisk analogi för cirkulationen av varor (”I den mån utbytesprocessen överför varor från händer där de är icke-bruksvärden till händer där de är bruksvärden, är det en process av social metabolism”)⁽¹⁵⁾, på ett allmänt sätt för att beskriva samspelet mellan mänskligt arbete och natur (”Arbetet är, i första hand, en process mellan människan och naturen, en process genom vilken människan genom sina egna handlingar förmedlar, reglerar och kontrollerar metabolismen mellan sig själv och naturen”)⁽¹⁶⁾, och på ett sätt där det specifikt används för att beskriva utbytet av näringsämnen med jorden inom kapitalets kretslopp ("Kapitalistisk produktion samlar befolkningen i stora centra och får stadsbefolkningen att uppnå en ständigt växande övertalighet. Detta resulterar i två saker. Å ena sidan koncentrerar den samhällets historiska drivkraft; å andra sidan stör det den metaboliska växelverkan mellan människan och jorden, det vill säga det förhindrar ett återvändande till jorden av de beståndsdelar som konsumeras av människan i form av mat och kläder; det försvårar därför funktionen av det eviga naturliga tillståndet för jordens varaktiga bördighet.”) ⁽¹⁷⁾

Av de tre användningsområdena ligger den som används i definitionen av nedväxt ovan närmast den tredje definitionen, som betonar det materiella utbytet mellan samhälle och natur. Marx själv hämtade denna definition direkt från 1800-talets jordbrukskemist Justus Von Liebigs arbete, som var avgörande för att utvecklat organisk kemi som fack och bevisa att växter förlitade sig på markens mineralnäring för sin tillväxt. Metabolism innebar för Liebig detta utbyte av kväve, fosfor och andra spårämnen mellan jord och växter. Liebig noterade hur "roffar-jordbruk", d.v.s. överodling av jordlotter, ledde till utarmning av jorden och minskade skördar. Näringsämnena togs från jorden och gick sedan förlorade i jordbrukets och statsområdenas avloppsvatten. Som lösning på detta föreslog han aggressiv gödsling av jordbruksmark för att återföra näringsämnen till jorden. För detta ändamål drev han ett företag som sålde hans patenterade gödselblandning till bönder. Men i och med det industriella jordbrukets framfart blev han på 1860-talet pessimistisk gällande gödselns förmåga att läka den metaboliska klyftan som uppstod mellan stad och land. Liebig ansåg att en minskning av skörden på lång sikt var ofrånkomligt och anade en civilisationsförstörelse vid horisonten. På detta sätt förekom han med ett sekel Georgescu-Roegens ekologiska pessimism, som också såg en oundviklig och oåterkallelig energetisk nedgång orsakad av mänsklig aktivitet.

Monthly Review skolan, genom vars förlag Saito släppte sin första bok Karl Marx’s Ecosocialism, använder flitigt av begreppet metabolisk klyfta i sin analys av kapitalismens miljöpåverkan. Pionjärer för denna analys har varit John Bellamy Foster och Paul Burkett som ville betona Marx och Engels intresse och förståelse för ekologiska frågor mot den kritik från vissa miljöaktivister ⁽¹⁸⁾ gällande att Marx och Engels fullständigt skulle ha ignorerat frågor om resursbrist och miljöföroreningar, och visa att begreppet metabolisk klyfta redan innebar en teoretisk koppling mellan utarmningen av jorden och den kapitalistiska arbetsprocessen. Det andra konceptet som Monthly Review skolan är känd för är det dom kallar ”monopolkapitalet" ”( som redan på sin tid demonterades av Paul Mattick).⁽¹⁹⁾ Det vill säga att på grund av koncentrationen av kapital inom ett litet antal monopol innebär att konkurrenslagen som får profitkvoten att falla på lång sikt inte längre är giltig och därmed kan kriser endast orsakas av överproduktion och underkonsumtion av varor. De två koncepten kanske inte verkar alls relaterade, men Paul Sweezy, medförfattare till Paul Baran av Monopoly Capital (1966) var från ett mycket tidigt stadium intresserad av miljöfrågor. Faktum är att Sweezy och Georgescu-Roegen var vänner på Harvard tillsammans under 1930-talet där de båda var studenter hos Joseph Schumpeter. Sweezy följde sin gamla väns arbete noga och skrev till honom 1974 med beröm, men kritiserade honom samtidigt för hans politiska konservatism. Enligt Foster var "[Sweezy] djupt engagerad i utvecklandet av en typ av marxistiskt tänkande som kunde införliva entropi lagen - en uppgift som inte skulle fullbordas helt förrän Paul Burketts banbrytande Marxism och ekologisk ekonomi publicerades". ⁽²⁰⁾ Likheten mellan de båda idéerna ligger i att man delar konceptet om onödigt överskott⁽²¹⁾, som i sin ekonomiskt destruktiva form kan ses som överproduktion av varor som underproducerar arbetskraften, och i sin miljöskadliga form som överproduktion av grödor som underproducerar jorden.

Metabolisk klyfta-skolan står på ena sidan i en bredare eko-marxistisk kontrovers. Som sådan ägnas stora delar av de inledande kapitlen av Marx in the Anthropocene till att sparras med anhängare av den motsatta sidan i denna kontrovers, ”världsekologi diskussionen” som utformats av dess ledande röst, Jason W. Moore. Debatten skyms ofta av de oprecisa sätt på vilka båda sidor kategoriserar varandras ställningstaganden, därför är det inte nödvändigt att gå igenom i detta getingbo för en diskussion som är principiellt inriktad på denna boks behandling av nedväxt. Det är dock värt att notera att nedväxt anhängare vanligtvis är mer mottagliga för Världsekologi-perspektivet än den metaboliska klyft-skolan.⁽²²⁾

Ytterligare polemik förs i de två första delarna av denna bok (Marx in the Anthropocene) gällande György Lukács och István Mészáros idéer och deras relation till naturen, såväl som kontroverser kring den intellektuella arbetsfördelningen mellan Marx och Engels. En desto mer förtjänstfull del av boken är när Saito argumenterar mot förespråkarna för "Fully Automated Luxury Communism" för vilka övergången till kommunism bara kan ske när en viss produktiv kapacitet har uppnåtts, och kritiserar dem för att anta teknokratiska åsikter som reproducerar produktionsförhållandena hos kapitalismen samtidigt som de bara skapar ett annat medel för distribution.

Saitos argument

Den tredje delen av boken kallad, "mot nedväxt-kommunism”, innehåller kärnan i Saitos argumentation och där de olika marxologiska trådarna som spunnits i de två första delarna av boken förs samman. Saito tar sitt argument från Karl Marx’ Ecosocialism om att Marx hade en sammanhängande syn på hur kapitalismen orsakar ekologiska kriser, och expanderar detta och menar att det följer av dessa insikter en tydlig vision om det kommunistiska samhällets ekologiska egenskaper. Saitos marxologiska argument, att Marx hade ett intresse för ekologiska frågor men fortfarande hade produktivistiska föreställningar fram tills Grundrisse, och efter det en mer sammanhängande ekologisk syn som var under utveckling när Kapitalet skrevs, är alla baserade på texter som är allmänt kända och har funnits tillgängliga på engelska under åtminstone de senaste 50 åren. Hans ytterligare argument att Marx ekologiska syn på kommunismen utvecklades efter 1868 är baserat på Marx berömda utkast och brev till Vera Zasulich och redaktionen för Otechestvennye Zapiski, samt förordet till den andra ryska upplagan av det Kommunistiska Manifestet. Saito lutar sig också mot två mycket mindre lästa dokument, Ethnological Notebooks 1879-1881 och Ecological Notebooks publicerade i Marx-Engels-Gesamtausgabe (MEGA). Även om ämnet "den sena Marx" och "den ryska vägen" är välkänt⁽²³⁾, är användandet av dessa texter tillsammans med bredare studier av för-kapitalistiska samhällen för deras ekologiska insikter mer nydanande. Saito kopplar tätt ihop Marx förkastande av produktivism och eurocentrism på 1870-talet med utvecklingen av hans vision om det postkapitalistiska samhället och ett ”övergivande av sitt tidigare schema för historisk materialism”.

Detta är ett djärvt påstående och därför är det värt att noga följa hans rekonstruktion av utvecklingen av Marx tänkande. Saito börjar med att ta i beaktande Marx i det Kommunistiska Manifestet från 1848, där revolutions-schemat är utformat enligt följande: kapitalismens framväxt skapar enorma produktivkrafter, men leder också till en ökning av ojämlikheten genom att kapitalisterna exploaterar proletariatet. Proletariatets ökande fattigdom innebär att deras köpkraft minskar vilket orsakar en ekonomisk kris eftersom kapitalister inte kan göra profit och därför permitterar arbetare, vilket gör att proletariatets köpkraft minskar ytterligare vilket förvärrar krisen. Ut denna kris kommer proletariatet att förstå sin situation, resa sig och expropriera expropriatörerna. Emellertid kom och gick krisen 1848-50, och från sin exil i London övervägde Marx en ny cykel: kris som orsakade värdeförstörelse i stor skala, vilket tillät en ny ackumulations-cykel att påbörjas, från vilken en ny kris var oundviklig. Detta var dock inte, en enkel "konjunkturcykel" vilka skulle vara ett återkommande och potentiellt hanterbart fenomen. Inom och bortom dessa cykler skärptes fortfarande motsättningarna. Speciellt för denna boks syfte anses specifikt skiftet 1861-1863 från formell till reell subsumtion av arbetsprocessen vara väsentlig för att förstå Marx' omprövning av kapitalismens historiskt "progressiva" karaktär, som att den interna rekonstruktionen av produktionen som svar på kapitalismens kriser ledde till en objektiv modifiering av det metaboliska samspelet mellan samhälle och natur från dess förkapitalistiska enhet för att maximera exploatering och överskottsutvinning. Denna "progressiva" karaktär noteras att ha två komponenter som redan nämnts ovan: produktivism och eurocentrism. Produktivism innebär idén om att kapitalism leder till teknisk utveckling som kan minska arbetsdagens längd och eliminera fattigdom. Eurocentrism innebär, i detta sammanhang, tanken om att europeiska länder visar icke-europeiska länder en vision om deras framtid och att kapitalistisk utveckling i icke-europeiska länder i viss mån är önskvärt i betydelsen att det erbjuder potential för det kommunistiska samhället som ett högre stadium. Marx analys av de ekologiska skador som orsakats av den reella subsumtionen av arbetskraften, såsom utarmning av jorden, avskogning, ökenspridning, djurplågeri, arter som utrotas och vattenföroreningar fick honom att tänka om gällande den produktivistiska tesen att den produktionskapacitet som frigjordes av kapitalismen var något som skulle kunna tillämpas mer fördelaktigt. Om de mer utvecklade (d.v.s. verkligt subsumerade) arbetsprocesserna i den imperialistiska kärnan därmed inte var mer progressiva än de formellt subsumerade i periferin, så skulle också tesen om eurocentrism behöva kastas ut. Det är på detta sätt Saito kopplar samman Marx kommentar till de ryska revolutionärerna gällande att bondekommunen skulle kunna utgöra hävstången för en socialistisk revolution, till hans samtida ekologiska läsande. Marx hade studerat Georg Ludwig von Maurers studie om den antika germanska kommunen samt Carl Fraas studie av hur civilisationernas aktiviteter påverkar deras klimat. Av dessa drog han slutsatsen att primitiva kommunistiska samhällen var bättre på att upprätthålla en positiv relation till sin miljö, och att uppkomsten av storskaligt jordbruk i det antika Mesopotamien hade lett till miljöförstöring och ökenspridning. Bondekommunen representerade därmed, snarare än att bara vara en feodal rest som dömd att ersättas vid första tillfälle i den universella utvecklingens namn, ett positivt exempel på hållbar metabolisk interaktion med miljön som till och med skulle kunna fungera som en plats för motstånd mot kapitalistisk utveckling på ett sätt som skulle kunna gynna lanserandet av en socialistisk revolution. Det vill säga att låta Ryssland hoppa över kapitalismens historiska stadie. Han konstaterar att Marx inte ville att landsbygdskommunen skulle bevaras som ett museum över livet på landsbygden, utan att den snarare skulle använda modern teknologi och utvecklas på sina egna hållbara villkor.

Politiken i den rurala kommunen kan tyckas vara en historisk kuriosa, eftersom varje hopp om att dess organisation skulle kunna utgöra grunden för ett nytt samhälle krossades av ett decennium av den utveckling som skedde under Alexander III:s liberala tsardöme, följt av första världskriget och det ryska inbördeskriget, och sedan sattes spiken i kistan med Lenins NEP och kollektiviseringen av Stalin (i själva verket var Engels djupt tveksam, redan 1894, till ”om tillräckligt mycket av denna kommun har räddats så att, om tillfälle ges, såsom Marx och jag fortfarande hoppades 1882, den kan bli utgångspunkt för den kommunistiska utvecklingen”).⁽²⁴⁾ Saito argumenterar för den fortsatta relevansen för denna analys eftersom den utgör grunden till en fundamental förändring, inte för teorier om olika vägar till kommunismen, utan för kommunismens själva innehåll. Han spekulerar till och med om att en del av anledningen till att Marx senarelade publiceringen av Kapitalet Vol.2 och 3 så mycket var just på grund av denna förändring, och att Marx studier av Ryssland, matematik, geologi och etnografi gjordes för att kunna utveckla detta nya argument. Rent konkret, blev resultatet av Marx studier av för-kapitalistiska och icke-västerländska samhällen att "kooperativ produktion och […] kommunal egendom är relaterade till en mer hållbar form av mänsklig metabolisk interaktion med sin miljö". Marx noterade angående Maurers arbete om den forntida germanska kommunen att ”individen fick sin del av det gemensamma tillgångarna , i den form att det delades ut, under ett antal år, men bara för odling och egen användning. Den andel som var och en hade i trädgårdarna, åkrarna och ängarna tilldelades honom och var kallad ”hela andelen”. Efter utgången av de år som avsetts för ett specifikt bruk, återgick alla andelar till gemenskapen och mättes om och distribuerades sedan ut till de enskilda igen”. Saito kommenterar att detta "var ett effektivt sätt att förhindra skapandet av relationer av dominans och underkuvande bland dess medlemmar på grund av ansamlingen av välstånd." Dessutom garanterade exportkontroller cirkulationen av markens näringsämnen inom kommunens gränser, eftersom växternas näringsämnen kunde förmultna och återföras till jordarna som gödsel av åkrar snarare än att transporteras till städer och gå förlorade genom avloppsvatten ut i floder och hav. Marx studie av "kommunism i levande livet" i Henry Lewis Morgans arbete om Irokeser, främjade också hans förståelse av kopplingen till kommunalt ägande och en hållbar social metabolism.

Vid det här laget kan man placera detta verk inom ramen för eko-marxistiskt tänkande. Om nedväxttanken stämmer med Marx tredje definition av metabolism som hänvisades till ovan, den om materiellt utbyte mellan samhälle och natur, och metaboliska klyftan-skolan det även med den andra, att detta utbyte förmedlas av arbetsprocessen, så är Saitos försök att extrapolera kommunismens ekologiska villkor från Marx kritik av produktivkrafternas degenereringen ett försök att inkludera även den första definitionen, den gällande objektifieringsprocessen under värdeformen.

Det är en sak att uppmärksamma den rurala kommunen som "fokus för folkligt liv och frihet under medeltiden" och dess relativ långa livslängd och vitalitet i jämförelse med urbana områden och latifundia (storgods) mot krig, pest och svält. Men det är å andra sidan märkligt att Saito inte inser landsbygdskommunens ställning idag, central som den är i hans argumentation som ett positivt exempel på social metabolism. I stora delar av Afrika och Asien är fortfarande markinnehav under besittningsrätt på sedvanligt sätt där rätten att bruka marken eller åtminstone vatten tilldelas enskilda medlemmar av en stam eller by, medan mark-ägandet är byns gemenskap. Med andra ord, ett strukturellt sett liknande rättssystem som det som fanns i det engelska open field-systemet (i Sverige kallat Tegskifte) eller den ryska miren, och i viss mån även den forntida germanska kommunen eller långhus enheterna i det irokesiska samhället. Men som vilken system-ekolog eller biolog som helst skulle säga, lever celler inte isolerade från kroppen. Även om den rättsliga strukturen till ytan må vara likartad, skiljer sig den sociala kontexten inom vilken de existerar rejält. Det globala kapitalistiska systemet, inom vilket marken i dagens kommuner ingår, lägger en outhärdlig börda på deras invånare. Den "gröna revolutionen" och struktur-anpassningsprogrammen på 80- och 90-talen som genomdrevs av USA och IMF efter tredje världens skuldkris på 1980-talet har gjort mycket för att varufiera mark och göra det till en handelsvara i den globala periferin. Dess bittra frukter kan ses i dom återkommande svältkatastroferna i Afrikanska länder även när dom har överskott på mat eller den farsot av självmord som drabbar Indiens bönder som bågnar under skuldbördan. Eurocentrismen hos den tidiga och ”mellersta” Marx bör därmed ses för vad den är, inte som en ursäkt för europeisk primitiv ackumulation i dess kolonier utan ett sorgligt erkännande av den ostoppbara framfarten för kapitalismens rationaliseringsapparat som "inkorporerar jord till kapital och skapar för de urbana industrierna den nödvändiga försörjningen av fria och rättslösa proletärer”⁽²⁵⁾.

Marx kommentar gällande att den ryska miren "kan" utgöra hävstången för en social revolution (vilket han, för protokollet, inte såg på isolerat, utan på villkoret av att "den ryska revolutionen blir signalen för en proletär revolution i väst, så att båda kompletterar varandra”)⁽²⁶⁾ måste läsas i kontexten av en förhoppning om fortsatt utveckling av landsbygdskommunen och bonderadikalismen under 1900-talets gång.

Exempel på bonde- eller småbrukarrörelser under 1900-talet (kinesiska bönder mot kompradorerna,(nationell borgarklass i utländsk sold) latinamerikanska bönder mot globalisering, punjabiska bönder mot nyliberala reformer av Modi) vars protester begränsats på grund av deras position som markägare som erkänns (eller erkänns i processen) av staten, begränsats till att ställa krav på statligt stöd snarare än att krossa staten.

Saito ber oss, som en del av projektet för nedväxt-kommunism, att lyssna på och lära av ursprungsbefolkningar, särskilt deras förmåga att skapa stabila ekonomier som består på lång sikt. Det är naturligtvis sant att behandlingen av urbefolkningar, det vill säga människor som rycks från sina landområden och genom kapitalistisk utveckling blir intvingade i den mest prekära tänkbara situation (enkelt uttryckt blir offer för primitiv ackumulation), får som följd att på en generell nivå glöms väsentlig kunskap om en specifik bioregion och dess mest rationella förvaltning bort.

Denna kunskap är, trots tappra ansträngningar från ursprungssamhällena att bevara den, dömd till att falla i glömska om dessa samhällen inte återförenas med sin mark och ombildas transformeras till att bli en naturlig del av deras livs-situation.

Vad innebär att lära av ursprungsbefolkningen i detta sammanhang? Detta måste innebära en i grunden kommunistisk politik som inte bara kräver en liberal idé om "markåterföring", i meningen att överföra egendomshandlingar eller kontanta motsvarigheter till ursprungsbefolkningen samtidigt som vissa "insikter" av inhemsk kunskap på ytan absorberas av det kapitalistiska systemet, utan en fullständig omstrukturering av produktionsförhållande för att möjliggöra ett fortsatt ekologiskt blomstrande av alla samhällen, ömsesidigt beroende av varandra som det är. Våra kamrater i IWG har på annan plats uppmärksammat den fortsatta exploateringen av och mordet på ursprungsbefolkningar i Latinamerika även av officiella vänsterregeringar.⁽²⁷⁾ Sanningen är att oavsett de kapitalistiska regeringarnas ideologiska anspråk eller hur mycket de än påstår sig vara förkämpar för hållbar utveckling och ursprungsbefolkningar, så är de dömda av kapitalistisk värdelogik att säkerställa att det nödvändigtvis miljöförstörande och auktoritära rånandet av den naturliga världen fortsätter.

Där Saito möjligen är starkare är i hans kritik av stalinismen. Han kritiserar med rätta den stalinistiska uppfattningen att kapitalets produktivkrafter kan tillägnas och återanvändas för proletariatets intressen utan någon djupgående modifiering av den sociala metabolismen med naturen. Men samtidigt som han tätt förbinder kooperativ produktion och gemensamt ägande med en hållbar metabolism mellan samhälle och natur, begår han ett fel genom att inte skilja ordentligt på medlen för att åstadkomma en sådan. Saitos förslag utesluter inte revolutionära förändringar, men han verkar vara öppen för reformism på många punkter. Som han säger på sidan 59 när han talar om den "aktiva motståndsfaktorn" mot miljöförstöring, "Den gränslösa förlängningen av arbetstiden samt intensifieringen av arbetet resulterar i arbetets alienation och fysisk och psykisk ohälsa. Detta kräver i slutändan en medveten reglering av reifierad makt, t.ex. genom att inrättandet av normalarbetsdagen eller skolor för yrkesundervisning grundade av staten. En liknande väg kan tänkas med hänsyn till naturen”. Detta blir problematiskt då hans argumentation utgår ifrån att det ofrånkomligt finns en koppling mellan kommunalt samarbete och rationell hantering av den sociala metabolismen. Därmed skulle varje moderering av den sociala metaboliska interaktionen inom det kapitalistiska samhället antingen bli en kort avvikelse, snart avskaffad av "individers dominans som leder till koncentrationen av rikedom" eller en fördjupning av den ekologiska motsättningen som uppstår i ytterligare katastrofer. Om Saito tror att demokrati inom kapitalismen kan skapa dessa "icke-reformistiska" reformer, så sitter han själv fast i de produktivistiska föreställningar hos stalinisterna som han kritiserar. Nämligen att en viss nivå av ytterligare produktion, med mer "ekologiskt" hänsyn men fortfarande under i grunden kapitalistiska produktionsförhållanden är nödvändigt eller åtminstone ett positivt steg på vägen mot ett verkligt ekologiskt och kommunistiskt samhälle. Detta är ståndpunkten hos Foster vilken Saito citerar på sidan 210 där denne påstår att ett ekologiskt samhälle kräver en övergång till "en ekonomi utan netto-kapitalbildning”. Och det är denna elision som gör det möjligt för Foster att på andra ställen hävda att Xi Jinpings mål att Kina ska nå koldioxid neutralitet 2060 är en sorts nedväxt, och som menar "att seriositeten med vilken den ekologiska civilisationen eftersträvas [i Kina] återspeglas i det tydliga erkännandet av att, vid genomförandet av dessa ekologiska planer, kommer den ekonomiska tillväxten att behöva bromsas något i förhållande till tidigare decennier.”⁽²⁸⁾

Marx in the Antropocene är som mest övertygande när den tydligt beskriver att klyftan mellan samhälle och natur bara kan repareras av det kommunistiska samhället. Men den är också frustrerande eftersom den inte fullföljer denna tanke genom att uttryckligen avfärda reformism som ett sätt att reparera detta brott, och därmed motsäger ett tidigare, lika sant, påstående om en grundläggande enhet mellan kooperativ produktion och en hållbar metabolism mellan samhälle och natur.

Vad kan denna tvetydighet inom även den mest genomgripande systematiseringen av nedväxt säga oss om dess politiska projekt i vidare mening? Vad erbjuder andra degrowth tänkare som sin politik?

Nedväxt politik

Författarna Matthias Schmelzer, Andrea Vetter och Aaron Vansintjan listar i sin bok The Future is Degrowth (2022) tre politiska strategier för nedväxt⁽²⁹⁾: mellanliggande strategier (kooperativ och samhälls-baserade organisationer), icke-reformistiska reformer (förkortning av arbetstiden, radikal omfördelningspolitik, universella bastjänster och ekologiska skattereformer), och uppbyggnad av mot-hegemoni och parallella maktinstitutioner (strejker, blockader, medborgarförsamlingar). Detta ger en uppfattning om de olika alternativ som övervägs i syfte att krympa ekonomin. Som motargument till påståendet att varje minskning av tillväxten skulle leda till ökad ojämlikhet och försämrad levnadsstandard, konstaterar författarna att detta går emot nedväxtens mål om jämlikhet och ett gott liv, vilket är ett märkligt icke-svar – och med tanke på att i den nuvarande dynamiken i det kapitalistiska samhället, skulle varje minskning av tillväxtprognoserna på grund av att arbetskraften i stor omfattning omfördelas och ansluter sig till ekologiska, regionalt förankrade kooperativa samhällen och ”solidaritets-ekonomier", orsaka en lågkonjunktur. Detta minskar efterfrågan på produkter från dessa samhällen (förutsatt att de fortfarande till viss del vill använda modern teknik och därmed måste handla med omvärlden) vilket tvingar dem att lägga ner eller anpassa sig till industriell produktion och, oavsett vilket, ruinerar dessa ekologiska separatister och återföra dem till arbetskraftsutbudet.

En liknande kritik går att rikta mot den andra strategin för icke-reformistiska reformer. Det ekologiska utrymme som skapats genom en lagstadgad minskning av arbetsdagen inom kapitalismen skulle omedelbart kunna undergrävas, direkt eller indirekt, via krav från borgarklassen om att återställa lönsamheten.

Den tredje politiska strategin är den som vi som kommunister är mer överens om, eftersom den markerar en punkt där proletariatet slutligen står upp mot borgarklassen. Men strejker och andra manifestationer av arbetarklassens själv-aktivitet är dömda att besegras eller absorberas av det kapitalistiska systemet om man inte kan enas internationellt bakom ett program för att ta den politiska makten. Och mer specifikt att avveckla det globala kapitalistiska system som säkerställer fortsättningen av det kapitalistiska samhällets grundläggande villkor och tillhörande miljöförstöring.

I frånvaro av ett tydligt politiskt program, hur ser nedväxt-anhängare på ett slut för det kapitalistiska systemet? Är antagandet helt enkelt att en kvantitativ utökning av otaliga vaga och potentiellt motsägelsefulla former av motstånd vid en kritisk punkt kommer att förvandlas till ett nytt samhälle? Eller finns det, inom deras analys av det kapitalistiska samhällets dynamik, ett antagande om en oundviklig själv-förstörelse av detta samhälle? Låt oss titta på några exempel på beskrivningar av framtiden för kapitalistiska samhällen från nedväxt skribenter:

Precis som det inte finns något värre än ett arbete-baserat samhälle där det inte finns något arbete, finns det inget värre än ett tillväxt-baserat samhälle där tillväxt inte kan förverkligas. Och social och civilisatorisk regression är just vad som väntar oss om vi inte ändrar riktning. Av alla dessa skäl är nedväxt endast tänkbart i ett nedväxt-samhälle, eller med andra ord inom ramen för ett system som bygger på en annan logik. Alternativet är egentligen: nedväxt eller barbari.

Serge Latouche - Farewell to Growth, 2007

Tesen om sociala gränser är central för nedväxt. Det är inte bara så att tillväxt inte kommer att vara för evigt eller att det blir oekonomiskt på grund av dess sociala och miljömässiga kostnader. Saken är den att tillväxt är "meningslöst".

Giorgos Kallis - Degrowth: A vocabulary for a new era, 2014

Den väsentliga poängen är denna: medan nedväxt (som samhälleligt projekt) fortfarande kan betraktas som en utopi, bör "reell" nedväxt, det vill säga den långsiktiga nedgången i avancerade kapitalistiska samhällen, måste betraktas som ett faktum, med all den krassa kärvhet som kännetecknar processer av materiell och ekonomisk karaktär.

Mario Bonaiuti - The Great Transition, 2014

Här visas kanske inflytandet från Georgescu-Roegen, där den ofrånkomliga energi nedtrappningen i sig är drivkraft och skapare av nedväxt-samhället, och ersätter proletariatets roll som upphovsmän till ett kommunistiskt samhälle. I denna mening finns det en likhet mellan socialismen hos den klassiska socialdemokratin, vilken såg som sin roll att vänta på att den fullmogna frukten från den socialiserade industrin skulle falla ned i knät på arbetarrörelsens teknokratiska väktare, och nedväxt-akademikernas politik.⁽³⁰⁾

På sätt och vis är detta vad "ekonomism" innebär för nedväxt-förespråkare, den förhärskande ideologin i vårt nuvarande samhälle som aktivt måste fås att försvinna lika säkert som det ekonomiska systemet bakom den är i kris. Och att den måste ersättas med en ny ideologi som är lämplig för den energiska regim vi kommer att hamna under. Det kapitalistiska samhällets ideologi är dock i själva verket en produkt av de kapitalistiska produktionsförhållandena och det är dessa som måste förändras. Istället hävdar de att vi står inför ett val av olika ideologier och att priset för att inte välja är ekofascism, ett samhälle med låg materiell förbrukning men med en expansionistisk och imperialistisk ideologi. Överflöd för somliga skulle då kräva att andra utplånades.

Faran med det som kallas ekofascism är högst reell, men vi bör inte låta rädslan för detta göra oss blinda för de verkliga svårigheterna med en övergång till ett kommunistiskt samhälle eller reaktionens resurser. Även försök till verkliga materiella förbättringar för arbetarklassen inom det kapitalistiska samhället kommer att mötas av "fascism", dvs kapitalistiskt våld. Vid denna punkt måste frågan om att gripa den politiska makten från såväl fascisterna som liberala kapitalister ställas. Tyvärr, till följd av det kapitalistiska samhällets dekadenta tillstånd, innebär kapitalismens ängsliga bevakning av varje potential att öka profiten att det inte finns några reformistiska vägar för att undvika detta våld.

Slutsatser

Nedväxt-anhängarnas huvudargument är att kapitalismen måste sluta ackumulera. Som vi har argumenterat för ovan innebär detta att systemet kollapsar och att det ersätts av kooperativ produktion som kontrolleras av producenterna själva. Nedväxt-litteraturen tassar ständigt runt denna centrala fråga, vilket lämnar dörren öppen för okritiska och till och med försonande ståndpunkter gentemot socialdemokratisk och stalinistisk politik, som förutom att upprätthålla det kapitalistiska samhället i sig är ekologiskt ohållbara. Det finns ett antagande inom nedväxt-litteraturen om att det kapitalistiska samhället är på väg att nå sin ekologiska gräns, bortom vilken det inte längre kommer att kunna fungera på grund av ansamlingen av negativa ekologiska externa effekter. Tyvärr kan vi inte vara alltför optimistiska när det gäller potentialen för att den ekologiska krisen ska göra slut på kapitalismen. Det enda som är nödvändigt för det kapitalistiska samhällets fortlevnad är upprätthållandet av villkoren för profit genom exploateringen av löne-arbetet. Detta skulle i slutändan kräva en devalvering av kapitalet i en massiv skala vilket, i det nuvarande stadiet av kapitalismens utveckling, är lika sannolikt att uppnå genom ett globalt krig som en katastrofal klimatförändring. Planeten må brinna till följd av krigföring eller skogsbränder, men så länge kapitalister fortfarande kan kontrollera arbetskraften så att den förbrukar sig själv på ett lönsamt sätt, kommer systemet att fortsätta i all oändlighet oavsett hur barbariska villkoren blir. Det är därför det är så viktigt att vara tydlig med behovet av en politisk brytning med det kapitalistiska systemet, och att ett kommunistiskt alternativ läggs fram av arbetarklassen själv för att säkerställa en ömsesidigt fördelaktig relation mellan samhälle och natur. Det är synd, men kanske inte överraskande, att Marx in the Antropocene inte efterlyser detta.

Fotnoter:

(1) Jason Hickel nature.com, Geoff Mann lrb.co.uk, Michael Löwy monthlyreview.org

(2) Fred Magdorf och John Bellamy Foster från Monthly Review skolan har dock båda haft ett försiktigt engagemang i konceptet sedan 2011.

(3) "Idén om nedväxt är både politiskt och intellektuellt fruktbart och tjänar till att knyta ihop olika frågor och önskemål på ett inte alltid helt systematiskt sätt" projectpppr.org

(4) Jason Hickel – Less is More (2020)

(5) André Gorz mest beryktade verk är kanske Farewell to the Working Class (1980), där han avvisar industriarbetarklassen som en anti-tes till kapitalet. I dess ställe sätter han de feministiska och ekologiska rörelserna och deras "revolutionära reformer" som förebud om ett nytt samhälle. Här kan vi se en grundläggande dikotomin hos nedväxt-tänkare mellan den gamla "produktivistiska" arbetarklassen och de nya amorfa sociala rörelserna. I detta arbete ser Gotz att den politiska skillnaden mellan de två är att den ena vill ha bättre lön och den andra vill arbeta mindre. Utifrån vilket man lätt kan identifiera en distinktion mellan en ekonomi som växer och en som krymper.

(6) ehne.fr

(7) Nicholas Georgescu-Roegen - Entropy Law and the Economic Process (1971)

(8) Både Schumacher och Illich var elever till den österrikiske ekonomen, anarkisten och förespråkaren för walesisk självständighet Leopold Kohr, känd för sin kritik av "storhetskulten".

(9) Argumentet liknar det för "peak-oil", att det kommer en punkt då energin som krävs för att utvinna ett fat olja kommer att vara större än energin som finns i fatet.

(10) Tomas Kåberger och Bengt Månsson - Entropi och ekonomiska processer: Perspektiv på fysiken(2001).

(11) Joan Martínez Alier, en central figur inom nedväxttanken, sammanfattar Georgescu Roegens vision om ett ekologiskt hållbart samhälle så här: "Georgescus nedre gräns skulle vara en ekonomi som drivs av det nuvarande inflödet av solenergi" Joan Martínez-Alier och Roldan Muradian - Taking stock: The Keystones of Ecological Economics. I Handbook of Ecological Economics Ed. Martínez och Muradian (2015).

(12) ehne.fr

(13) Schneider et al - Crisis or opportunity? Economic regrowth for social equity and ecological sustainability (2010)

(14) Giorgis Kallis - Degrowth: A vocabulary for a new era (2014)

(15) Karl Marx - Capital Vol.1 (Penguin Edition), Kapitel 3, The Means of Circulation, s198 ⁽¹⁶⁾ Ibid. Kap.7, The Labour Process, s283

(17) Ibid. Kap.15, Machinery and Large-Scale Industry, s637

(18) Inklusive nedväxt-förespråkare ”Och ändå räcker det inte med en kritik av kapitalismen: vi behöver också en kritik av alla tillväxtsamhällen. Och det är precis vad Marx misslyckas med att tillhandahålla.” Serge Latouche - Farewell to Growth (2007)

(19) Se: marxists.org

(20) monthlyreview.org

(21) Se Paul Matticks artikel Monopoly Capital länkad ovan för en kritik av Baran och Sweezys överskottskoncept.

(22) Både Jason Hickel i Less is More och Timothée Parrique i The Political Economy of Degrowth (2019) lutar sig mycket mot Patel och Moores bok History of the World in Seven Cheap Things (2018) för deras rekonstruktion av kapitalismens ursprung.

(23) Teodor Shanin - Late Marx and the Russian Road (1983)

(24) marxists.architexturez.net

(25) Karl Marx - Capital Vol.1 (Penguin Edition), Kap.27, The Expropriation of the Agricultural Population, s895

(26) marxists.architexturez.net

(27) leftcom.org

(28) monthlyreview.org

(29) Hjälpsamt sammanfattad av Mariko Frame i sin recension av boken monthlyreview.org

(30) Detta argument har mycket att tacka kamraterna i Grupo Barbaria för och deras bok El Decrecentismo y la Gestión de la Miseria (Nedväxt och hantering av misär): barbaria.net