Natten den 9 oktober attackerades strejkvakter vid portarna till Lin Weidongs lädervarufabrik i Seano (i Prato-provinsen) med järnstänger av minst ett halvdussin maskerade ligister. "Nästa gång skjuter vi er", ropade angriparna medan de sprang iväg efter misshandeln. Fyra personer skadades, två anställda arbetare och ytterligare två medlemmar i Sudd-Cobas ”gräsrotsfackförening” som var de som hade utlyst strejkdagarna. Samtliga fick behandlas på sjukhus. Som svar marscherade arbetare i hela det "modedistrikt" som omger Prato och Florens spontant ut från sina nattskift. Flygbladet nedan har skrivits av kamraterna i Battaglia Comunista, italienska affilierade med ICT, och översatts av CWO, dess brittiska affilierade, till engelska för distribution på både engelska och italienska vid demonstrationen för de strejkande arbetarna söndagen 13 oktober som fick uppslutning av 1500-2000 arbetare.

Det är inte första gången vi har fått anledning att rapportera om italienska chefers användande av maffialiknande metoder mot (främst migrant-) arbetare som inte kräver mer än sina så kallade grundläggande rättigheter enligt italiensk lag (se t.ex. A Victim of the Bosses, A Victim of Capitalism) och kommer definitivt inte att vara den sista. Idag under Melonis högerstyre gör staten allt den kan för att kriminalisera migranter samtidigt som cheferna använder denna kriminalisering för att intensifiera sitt omänskliga utnyttjande. Det är en mycket lönsam verksamhet, särskilt i den italienska modeindustrin (som tillför ett värde av 24 miljarder euro till Italiens BNP). Globaliseringen verkar på många olika sätt och för mer än trettio år sedan gick den italienska staten med på att börja importera kinesiskt kapital och arbetskraft och istället för att flytta industrin till Kina, så skapade man det så kallade "alternativa modedistriktet" norr om Florens. Detta gjorde det möjligt för lyxtextilier och lädervaror från varumärkena Gucci, Dolce e Gabbana, etc., att säljas med den prestigefyllda "Made in Italy"-etiketten. Men inte ens detta räckte för att stilla deras profithunger. Istället för att betala italienska och kinesiska arbetare började chefer av alla nationaliteter använda migrerad arbetskraft från Sydasien och Afrika vilka arbetar långt utöver de lagliga normerna eftersom de är så enkla att utpressa. Detta är fallet här där arbetarna är från Pakistan och cheferna kineser. Som flygbladet antyder är staten delaktig i detta i och med införandet av den nya "Security Bill" som straffar fredliga protester och till och med gör det olagligt att sälja ett SIM-kort till en migrantarbetare som inte har någon legal status i Italien. Ju mer osäkra arbetarna är desto värre blir exploateringen.

De tre stora fackliga federationerna i Italien har, även om de organiserar många migranter inom de mer traditionella tillverkningsindustrierna i vissa regioner, tenderat att ignorera andra sektorer som logistik och jordbruk och, som i det här fallet, inom textil och lyxvaror av läder. Detta har inneburit att försvaret av migrantarbetare har tagits upp av en hel rad av de så kallade ”bas-”, ”kamp-” eller ”gräsrotsfackföreningar”, som det lokala facket Sudd-Cobas i Prato. Vi tvivlar inte på uppriktigheten och modet i deras ansträngningar, men denna berättelse om misär och våld kommer att berättas om och om igen om inget annat än försvar av arbetare i en sektor är vad man kan uppnå. Som det nu var, stöddes inte demonstrationen den 13 oktober av de andra gräsrotsförbunden, vilket vi har sett exempel på i många andra kamper över hela Italien (även om General Confederation of Labour, CGIL, den största traditionella fackliga federationen i Italien, var där, dock bara på jakt efter potentiella medlemmar för att ta igen den mark de har förlorat inom denna sektor). Med ett system i kris så djupt som det världskapitalistiska systemet befinner sig i idag, står arbetare bara inför en allt värre exploatering medan rikedomen samlas i fickorna på ett allt mindre antal kapitalister som kontrollerar systemet. Arbetarklassen är en klass av migranter som har byggt "nationernas välstånd", ett välstånd som finns hos dem som styr dessa. Det är dags att vi inser att vår styrka ligger i vårt kollektiva medvetande om våra specifika klassintressen – och detta innebär att vi, som flygbladet påpekar, går samman som en global politisk kraft som är kapabel att skapa ett annat samhälle baserat på verkliga mänskliga behov, och inte på profiten för ett fåtal.

Solidaritet med arbetare i kamp, ​​för att störta kapitalismen!

Återigen skickar cheferna gäng med ligister för att skrämma och krossa strejken från "deras" arbetare, mestadels från Pakistan, i modedistriktet Prato. Efter de senaste årens våldsamma strider – där staten upprepade gånger har visat sin sanna natur genom repression mot strejkande arbetare, fackföreningsmedlemmar och deras anhängare – har många företag, ägda av kinesiska invandrare, tillämpat det nationella branschavtalet, med respekt för att arbetstider och regelbunden löneutbetalning.

Men vissa segment bland cheferna fortsätter att införa slavliknande villkor: 12 timmars arbetsdagar eller mer, sju dagar i veckan, detta till svältlöner, om och när de ens betalas. Mot allt detta strejkar arbetarna och barrikaderar fabriksportarna, tillsammans med Sudd-Cobas fackföreningsmedlemmar som ledde strejken, vilket är anledningen till att de attackerades av chefernas poliser.

Det är tydligt att en sådan handling är en del av det klimat av skrämsel som bourgeoisin påtvingar alla som försöker sticka upp. Kapitalismen överallt befinner sig i djup kris, så till och den enkla respekten för nationella avtal ses av arbetsgivarna (oavsett om de är italienska eller kinesiska) som en oacceptabel begränsning av den slavliknande exploatering som man påtvingar en arbetskraft som är särskilt lätt att utpressa, såsom migrant-arbetare.

Men enskilda arbetsgivare utför endast i begränsad skala, det den borgerliga staten utför i större. Återinförandet av "Security Bill", med skärpta lagar som undertrycker sociala protester – främst arbetarprotester – är ännu en demonstration av detta.

Vår klassolidaritet står därför med arbetarna i kamp, ​​och till alla som har drabbats av arbetsgivarnas gangsterism.

Samtidigt måste vi betona att den fackliga vägen, även den som strävar efter att vara mer radikal, inte leder någon vart, särskilt i en tid av djup kris för kapitalismen, när möjligheterna till reformism och förhandlingar minskar mer och mer för varje dag; när själva krisen påskyndar den imperialistiska konflikten och de krig som härrör från den. Utöver de omedelbara resultat som de möjligen kan vinna, reser inte fackföreningsrörelsen frågan om problemet gällande att övervinna kapitalismen, i själva verket accepterar man den, och på så sätt förhindrar man utvecklingen av ett sammanhängande antikapitalistiskt medvetande.

Detta betyder inte att klassen inte ska kämpa för sina omedelbara behov: tvärtom måste kampen fortsätta men bortom den fackliga horisonten, för att börja närma sig ett perspektiv av att störta detta samhälle grundat på exploatering, förtryck och krig, ett vidare perspektiv som endast kommer ur skapandet av det revolutionära partiet.

Vi kämpar för att programmet för den revolutionära segern för kommunismen åter ska cirkulera inom klassen, och för att arbetet med att bygga partiet ska stärkas, de enda verkliga verktygen för att en gång för alla bekämpa bossarnas våld och övervinna det kapitalistiska systemet.

Solidaritet med dem som attackeras av chefernas våld, för störtandet av kapitalismen!