Den 1 oktober invaderade IDF Libanon med den brutala målsättningen att skapa ett säkerhetsbälte söder om Litanifloden. Den libanesiska armén drog sig tillbaka, efter viss moteld, från den "blå linjen", och några timmar senare inledde Iran missilattacker som vedergällning varav några trängde igenom Israels olika antimissil-system. För Iran blev dödandet av Hassan Nasrallah, efter mordet på Ismail Haniyeh i Teheran och ett flertal IRGC-generaler, droppen. Under de föregående veckorna hade den israeliska underrättelsetjänsten Mossad saboterat kommunikationssystem, lönnmördat Hizbollah miltanter och dödat och skadat hundratals civila i processen, för att skapa oreda i Hizbollahs befälsordning. Den libanesiska dödssiffran uppgår redan till över tvåtusen civila, och Israel har förlorat dussintals soldater, även om en av de största katastroferna utan tvekan är de mer än 1,2 miljoner fördrivna inom Libanon.

Ända sedan kriget i Ukraina har världen sett en kraftig ökning av imperialistiska spänningar världen över, vilket är ett uttryck för en drift mot generaliserat krig. Libanon är av särskild vikt inom denna utveckling. Rötterna till denna sammandrabbning sträcker sig över nästan ett sekel, även om den systemiska orsakerna förblir imperialismen som ett stadium inom kapitalismen. Efter politiska konflikter i Libanon på 70-talet invaderades landet av Israel 1982 med amerikanskt stöd för att bryta ned palestinska och pro-palestinska grupper. IDF möttes av besvikelser och slutligen nederlag. Israel stannade kvar i södra Libanon till 2000, tills det att Hizbollahs offensiv lämnat dem i ett tillstånd av desorientering, och IDF:s ockupation misslyckats med att stoppa missilerna som avfyrades mot Israel. Hizbollahs integrering i den libanesiska mainstream-politiken som ett resultat av denna historiska utveckling, slår nu tillbaka mitt i den accelererande politiska och ekonomiska krisen, med en skuldbörda som hopar sig framför deras fötter. Ekonomin är fragmentiserad, lika så är det med Libanons politiska system, sekteristiska partier kretsar runt arbetarna som gamar som söker as och de söker efter de få smulor av kapital som kan räddas. Långt ifrån att vara ett verkligt alternativ för arbetarklassen kräver Hizbollah att proletariatet marscherar för den borgerliga maktpolitikens räkning.

Sedan man drog sig ur Libanon har Israel betraktat Hizbollah som en av sina stora ”boogeymen”, tillsammans med Iran och Hamas. Det har blivit ett bekvämt verktyg för den härskande klassen för att fortsätta att frammana en belägringsmentalitet hos sina arbetare. Dessa ”boogeymen” kan åberopas om och om igen för att skjuta undan återkommande kriser och deras symtom. Till exempel är Netanyahus extrema korruption och den tilltagande bostadskrisen nyckelfrågor som kapitalisterna kan "lösa" genom att peka på dessa motståndare och tvinga arbetare till frontlinjen för att döda andra arbetare. Det är genom detta som den härskande klassen kan motivera sin ändlösa belägring av Gaza, och hur de kan fortsätta ”rationalisera” de tusentals döda som staplas på hög längs gatorna. De problem som generaliserat krig syftar till att lösa är dock av system-övergripande natur; vare sig med eller utan Hamas eller Hizbollah kommer den israeliska härskande klassen (likt vilken annan imperialistisk makt som helst) alltid att känna en press i riktning mot krig när kapitalets motsättningar börjar växa.

Samtidigt som många arbetare runt om i världen blir matade med uppmaningar om eldupphör, utesluter dom historiska orsakerna för denna konflikt en långvarig fred, eftersom den är rotad i kapitalismen själv. Så länge som ackumulation av kapital är den ultimata nödvändigheten, så skapar den de ultimata politiska medlen för att skicka arbetare till frontlinjerna, med alla fasor som det innebär, inklusive folkmord. Därför är det bara kapitalismens totala nederlag, orsakat av internationella arbetarklassen, som verkligen kan få slut på de grymheter som utspelar sig framför våra ögon. För både Israel och Hizbollah är arbetare bara siffror i en balansräkning, och oavsett om det är freds- eller krigstid hålls arbetarna alltid i ett strypgrepp för att bevara den borgerliga ordningen, antingen öppet eller dolt.

Det är också mycket mer än bara en lokal konflikt, eftersom den utspelar sig i skärningspunkten mellan imperialistiska block. Till exempel är USA beroende av tekniskt bistånd från Israel för att föra krig i Mellanöstern; Israel ser detta och Irans nuvarande svaghet som ett gyllene tillfälle att utdela ett allvarligt slag mot Irans "motståndsaxel". Som ett resultat har USA inget annat val än att stödja israelisk aggression och därmed säkerställa ännu större förödelse och utgjutelse av arbetarklassens blod över hela världen. Det bör inte heller glömmas bort att även om Iran ryggar undan för tillfället, kan alternativet med ett totalt krig tänkas vara att föredra för dess härskande klass, hellre än att dödas genom tusentals slag utdelade ett efter ett mot deras proxys som faller en efter en. En sådan utveckling skulle därför öppna för en andra stor konfrontation mellan ett USA-lett block och bekvämlighetsalliansen mellan Ryssland och Iran; Med tanke på att en sådan konflikt skulle äga rum över det mellanliggande landet Irak, skulle ingen "stormakt" sitta still medan förödelsen breder ut sig.

Det är i kristider som dessa som kommunismen (en värld utan gränser, stater och exploatering) erbjuder ett motgift mot krig. För att kämpa för det måste arbetare runt om i världen samlas runt en internationell plattform och mobilisera sig för att besegra alla nationer som en del av deras revolutionära mål att störta kapitalismen en gång för alla. Arbetare måste kämpa mot inhemska krigsansträngningar genom en strategi som kombinerar strejker, blockader och maskningsaktioner på politisk grund. Arbetare i Israel, Palestina, Libanon, Iran, Europa, Amerika, osv., kan med dessa medel göra slut på detta helvetes-regn över våra klassbröder och systrar, men bara om detta blir till ett revolutionärt angrepp mot den borgerliga staten kan det kapitalistiska barbariet få ett slut för gott. Som den världs omspännande revolutionära vågen 1917-1921 som utlöstes i Ryssland visade oss, kan massorganisering av den internationella arbetarklassens inte bara bjuda ett effektivt motstånd mot kriget utan även förpassa det till historiens sophög.

Inget krig utom klasskriget! Världens arbetare förena er!