När kapitalismen befinner sig i kris, när profitkvoterna faller, när BNP-tillväxten i de mest avancerade länderna är på minimi- eller nollnivå, när stater nätt och jämnt överlever under tyngden från allt mer ohållbara statsskulder, när kapitalet flyr realekonomin för att jaga illusionen av enkla vinster vilket leder till en ond cirkel av spekulation som i sin tur genererar finansiella bubblor och förödande finanskriser, då börjar imperialismen få panik och blir alltmer desperat och girig och krigsskådeplatser träder fram i vår planets alla fyra hörn. Vilka får betala för allt detta? I slutändan alla. Men det internationella proletariatet betalar omedelbart: de underordnade klasserna, de fördrivna, alla vi som i fredstid måste sälja vår arbetskraft för att kapitalet ska kunna göra sina vinster, och i krigstid skickas som kanonmat för att lösa kapitalisternas problem. De ryska och ukrainska härskande klasserna skickar inte iväg arbetare till slakt för att dessa ska få bättre liv. De värnar helt enkelt sina egna ekonomiska intressen. EU implementerar en krigsekonomi så att man kan stödja Kiev med finansiering och vapen. Samtidigt lider man, först och främst Tyskland, av tyngden från av USA-påförda sanktioner mot Ryssland. Av denna anledning är EU-staterna tvungna att införa ytterligare nedskärningar i välfärden (skolor, sjukvård, pensioner) och ännu mer kraftfullt tvinga ned lönerna och intensifiera exploateringen av arbetare. I Mellanöstern innebär nationalismens bedrägeri att en epokavgörande massaker utförs av Israel mot palestinier i Gaza och på Västbanken, samt invånare i Libanon och Jemen. Men det finns också en fara att den väpnade konflikten kommer att flyttas till Indo-pacifiska regionen där spänningarna mellan de två stora imperialistiska makterna skjuter i höjden. Om detta skulle hända skulle det innebära en katastrof för hela mänskligheten. Uppgiften att förhindra ett sådant tragiskt barbari ligger på det internationella proletariatet och dess revolutionära parti genom att bedriva krig mot kriget. NEJ TILL KRIG, JA TILL KLASSKAMP

Den 4-6 september ägde det åttonde toppmötet för Forum on China-Africa Cooperation (FOCAC) rum. (Med Kina, som värd och arrangör, och ett femtiotal afrikanska stater, FOCAC hålls vart tredje år.) I teorin finns forumet till för att främja samarbete mellan deltagande stater och för att bygga en gemensam framtid mellan Peking och de olika afrikanska länderna . En sorts "jämlik" politisk-kommersiell relation mellan en stormakt som "stöttar" och en rad utvecklingsländer som är rika på råvaror men underutvecklade i ekonomiskt och tekniskt hänseende, och som i sin tur skall gynnas gällande ekonomisk och social utveckling. Faktum är att den kinesiska imperialismens olika initiativ, inklusive en iögonfallande mängd riktade investeringar, "koloniserar" halva Afrika. ’Samarbete’ tolkas här på det enda sätt som är tänkbart för en numera långlivad imperialistisk makt: utnyttja de samarbetande ländernas mineral- och energiresurser maximalt samtidigt som man lämnar dem skuldsatta upp över öronen. Detta tjänar det dubbla syftet att plundra deras naturresurser till låga kostnader och utpressa regeringarna genom att spela på räntan från de skulder som åtagits och tvinga dem till politisk anpassning. Enligt forskning från Global Development Policy Center, ett institut vid Boston University (USA), beviljade Kina enbart mellan 2000 och 2023 totalt 1 306 lån till 50 afrikanska regeringar för motsvarande 182,28 miljarder dollar. Kanske kommer påtryckningar från de som är gäldenärer, särskilt Sydafrika, att kunna minska denna enorma skuldsättning under de närmaste åren och omförhandla villkoren för handeln på grundval av mindre betungande kommersiella och finansiella kontrakt. Men vi vet vad dessa önskemål landar i: den avtalsmässigt starkaste parten vinner alltid. I utbyte bygger Peking skolor, infrastruktur, vägar och motorvägar som i stor utsträckning är till mer nytta för kinesiska tekniker och logistiken för att anställa inhemsk arbetskraft och transportera mineraler än för inrikes kommersiella rutter, som annars praktiskt taget är obefintliga.

Några exempel: Kinesisk infrastruktur har etablerats i många afrikanska länder från området söder om Sahara upp till Afrikas horn, där järnvägar har byggts som förbinder Addis Abeba med hamnen i Doraleh nära Djibouti. Vidare finns stadsjärnvägen i Addis Abeba, såväl som många kraftverk i Etiopien. I Sahel förbinder den 120 km långa motorvägen städerna Dosso och Gaya i Niger och en 32 km lång betalmotorväg förbinder Dakar, Senegals huvudstad, och Diamniadio. Ytterligare betydande projekt förväntas uppföras i Nigeria, såsom Abuja Kaduna-motorvägen, Abuja-järnvägen, hamnen och tillhörande industriområde i Lekki och den strategiska Bui-dammen i Ghana. Vid behov tillhandahåller Kina hjälp och militära faciliteter till dagens regeringar och lägger samtidigt grunden för att stärka sin egen militära närvaro. Det är dessutom värt att notera den operativa närvaron av kinesiska privata säkerhetsföretag, de facto under politisk kontroll av Beijing. Dessa företag har till uppgift att tillhandahålla säkerhetstjänster, och till och med paramilitärt "skydd", för all kinesisk finansierad infrastruktur, inklusive kontroll av gruvor för utvinning och transport av mineraler. De tillhandahåller också skydd åt teknikerna, något som är mer än nödvändigt i de nödsituationer som uppstår för en imperialistisk ”gudfader”, lika rovlysten som vilken annan imperialism som helst, men som vill framstå som "välgörare" och inte som en rånare av afrikanska rikedomar. Fångade i detta rån i öppen dager finner vi länder från väst- till östkusten, inklusive inbrytning i centrala och södra Afrika, från Guinea till Liberia, Ghana, Elfenbenskusten och Republiken Kongo. Kinesisk industriutveckling efterfrågar bauxit i Guinea och Ghana och järn från Liberia, medan Gabon och Republiken Kongo levererar koppar och andra strategiska mineraler som kobolt. I centrala Afrika baseras handeln med Zambia på exploatering av guld-, koppar- och koboltgruvor, medan Eritrea på västkusten förser den kinesiska imperialismen med guld, kobolt och koppar. Slutligen säkrar Peking i centrala Sahel-bältet, stora fyndigheterna av olja, sällsynta jordartsmetaller, kassiterit (tenndioxid för läkemedelsbruk), uran och litium. Dessutom är handelsavtal (naturligtvis till förmån för Kina) med Nigeria, Demokratiska republiken Kongo, Sydafrika, Zimbabwe och Moçambique också av stort värde; för att inte tala om politisk inblandning, i strategiska syften, i det mycket omtvistade Djibouti, där Peking redan har skapat en militär garnison i konkurrens med åtta andra länder, inklusive USA, Frankrike, Japan och Italien.

Allt detta sker i "diskret" konkurrens med sin ryska allierade (den före detta Wagnergruppen är numera under Kremls kontroll som "Afrikakåren"), som verkar militärt i Libyen och stöder Haftar, Centralafrikanska republiken, Niger, Mali, Burkina Faso och Sudan. Kina och Ryssland är båda i bitter konflikt med USA både strategiskt (kontroll över Röda havet och Adenbukten) och ekonomiskt (mineraler, gas, olja och sällsynta jordartsmetaller). Det säger sig självt att de två deltagarna i konflikten på den afrikanska kontinenten aldrig misslyckas med att spela en tragiskt accelererande roll som inte sällan resulterar i proxy-krig, eller externt sponsrade kupper, som framställs som interna krig eller stamkrig, men med vapen som kommer från Moskva, Peking och Washington. Frankrike, och dess projekt att återkoppla med de gamla afrikanska kolonierna, verkar ha dukat under, både militärt och ekonomiskt, under de mest aggressiva imperialistiska makternas slag. Bara med Tchad har Paris fortfarande viss kontakt, men i samverkan med Ryssland, och man bibehåller delvis sin tidigare nämnda närvaro i Djibouti, men med en nu klart mindre roll. Utöver dessa aspekter kommer frivilligt eller påtvingat stöd från afrikanska stater att vara användbart för Kina, i händelse av ökad friktion med USA. Det skulle vara användbart i "Taiwan-frågan", om fortsättningen av byggandet av "Sidenvägen", om ansträngningen att göra yuanen till en valuta som kan motverka dollarns makt och, sist men inte minst, "triumfera” vid det ödesdigra 2035, det datum som för Peking skall markera Kinas ekonomiska dominans över USA. I slutändan skulle det innebära en mycket viktig politisk faktor, som ett oumbärlig stöd att räkna med vid behov, i den tidigare nämnda historiska fas där världskapitalismen lider av en strukturell kris som sätter imperialismerna på olika marknader i rubbning, från den finansiella krisen till kontrollen av gas- och oljefyndigheter, från den kommersiella krisen till sådant som kontrollen av strategiska noder både för de kommersiella handelsvägarna för varor och råvaror, och det militära gällande haven, såsom Medelhavet, alltmer ett föremål för konflikt mellan Kina, Ryssland, Europa och den amerikanska VI-flottan, samtliga på olika sätt med intressen i Mellanöstern-krisen. För att återgå till situationen i Afrika, men även på andra håll, inför Peking nu den initialt tillfälliga men med tiden långvariga förhoppningen att använda hamninfrastruktur som tillhandahåller säkra utposter längs det faraoniska projektet "deras" Sidenväg, utöver den gruvdrift och energiexploatering som erhålls genom skuldutpressning och det alltid lika effektiva vapnet statlig korruption. Med liknande målsättning har Peking även agerat i Medelhavet i två decennier. Man säkrade kontrollen av Port Said 2005, följt av Nildeltat två år senare för att "bevaka" den strategiska belägna Suezkanalen.

Till detta lades sedan kontrollen av hamnarna i Valencia i Spanien (2017), Haifa i Israel (2021), el-Hamdania i Algeriet, Zarzis i Tunisien, genom olika former av företagsdelägarskap som uppgåt till 50% av ägandet i Kumpart i Turkiet (2015). I detta avseende måste det dock understrykas att förhållandet mellan Kina och Turkiet, avseende deras respektive närvaro i de stora hamnarna i Medelhavet, är så pass förhandlingsbar att detta ifrågasätter de undertecknade avtalen.

Faktum är att den turkiska regeringen skulle vilja vara det enda, eller iallafall det viktigaste, navet i Medelhavet, både när det gäller hantering av oljeledningar och gällande en orubbad marin militär närvaro vilket skulle garantera dem strategisk överlägsenhet i vad man anser vara "sitt" hav. Så avtal med Turkiet har slutits - men Erdoğan skulle lätt överge dem om de inte längre utgör ett skydd av Turkiets intressen, ett beteende som han sedan länge har vant oss vid.

Tack vare de finansiella tillgångarna från sina operativa centra, som China Merchant, köpte Kina hamnen i Pireus (2009) direkt från den grekiska regeringen och utnyttjade den djupa ekonomiska och finansiella krisen som fortfarande förföljer den. Vidare gällande Medelhavet har Peking förvärvat viktiga andelar i hamnarna Rijeka i Kroatien, Marseille i Frankrike, Malta och den nya marockanska hamnen i Tanger, vilken fortfarande är under uppbyggnad. Till dessa kommer Sines i Portugal, samt nyttjanderätten av ett par italienska hamnar såsom Savona (Vado Gateway, 2019) och Taranto. Man förhandlade också, men utan framgång, om hamnarna i Genua och Trieste. Det finns dock en rad strategiska problem angående Taranto, drygt tio kilometer från Natos stående marinbas, så det kommer inte att dröja länge innan USA:s påtryckningar gör sig gällande. Det säger sig självt att alla dessa (de flesta redan slutförda) projekt kommer att mötas av motåtgärder från USA-imperialismen. Vissa av dessa motåtgärder är redan vidtagna. Under tidigare amerikanska regeringar, i mer än ett decennium nu, straffas västerländska företag som inte tillämpar den protektionistiska regeln med en skatt på 60 % på alla varor som importeras från Peking och det finns tunga politiska och ekonomiska repressalier för dem som tänker handla med andra valutor än dollarn.

Allt detta för att försvara amerikanska kommersiella intressen, dollarns dominans och USA:s hegemoniska roll på internationell nivå. Därför är den verkliga arenan för konflikten mellan de två imperialistiska stormakterna inte Östeuropa (kriget i Ukraina med stöd av Nato och USA), inte heller i Mellanöstern mellan Israel (stödd av USA och Europa, Tyskland i synnerhet) och den islamistiska sfären (Hamas, Hizbollah, irakiska shiiter och houthier) där den oroväckande skuggan från Ayatollah-republiken tornar upp i bakgrunden, utan snarare i den indo-pacifiska regionen. Detta betyder inte att den imperialistiska konfrontationen mellan Ryssland, Iran och USA inte är en del av den krigstragedi som den internationella kapitalismen för närvarande påtvingar världen. De olika ekonomiska och finansiella sanktioner som Washington avkrävt Moskva och det enorma militära stödet till Kiev, för att försvaga den ryska ekonomin och följaktligen skrämma dess kinesiska allierade, vore annars oförklarliga. Det skulle inte heller finnas någon rimlighet för Washington att fullt ut stödja det blodbad som staten Israel begår mot det palestinska och libanesiska folket under förevändning att hämnas den 7 oktober. Trots Bidens upprepade formella uttalanden om Netanyahu-regeringens politik som ett "överdrivet försvar", trallandes på den inaktuella refrängen om "två folk och två stater", så när FN fattade beslut om en resolution som fördömde Israel, använde USA:s president dock återigen sin vetorätt för att rädda sin främsta allierade i Mellanöstern. Han upprepade denna attityd nyligen igen angående de "personsökare" som israelisk underrättelsetjänst manipulerat i ännu en uppgörelse med Hizbollah-milisen. En uppgörelse som gick så långt som att eliminera alla dess politiska och militära ledare, utan att bry sig om konsekvenserna för civilbefolkningen. I slutet av september försåg Biden,(medan FN:s generalsekreterare och Internationella brottmålsdomstolen fördömde Tel Avivs regering för brott mot mänskligheten och ”folkmord"), den Israeliska bödeln med sofistikerade vapen värda åtta miljarder dollar. Inget av detta kan dock dölja det faktum att den verkliga sammandrabbningen kvarstår i Indo pacifiska regionen, där de två imperialistiska stormakternas primära intressen står på spel, nämligen återföreningen av Kinas fastland och Taiwan.

Det är inte bara en fråga om simpel nationalism, utan också en ekonomisk nödvändighet, med tanke på att 65 % av världens mikrochips produceras i Taiwan. På spel står dominansen av handelsvägarna för varor över kinesiska havet, tillgång till den mest avancerade teknologin, av den fria passagen av krigsfartyg som Peking kräver utan halvmesyrer, om så till priset av en direkt sammandrabbning med dess fiende nummer ett USA-imperialismen, som skulle svara med samma mynt. På spel står även dollarns dominans över yuanen gällande internationella transaktioner för gas och olja, såväl som när det gäller tillgången på högteknologiskt material. Spelet handlar också om vilka som om ett decennium kommer att leda världsekonomin och vilken imperialistisk makt som kommer att vara bäst rustad att dominera världen – en kapitalistisk värld, betungad som aldrig förr av sina motsättningar, med en ekonomi som ständigt befinner sig i kris som pressar allt och alla mot en mänsklig och ekologisk katastrof.

Det är därför som Kinas intåg i Afrika och Medelhavets södra kuster, utöver de ekonomiska och strategiska aspekterna som tidigare nämnts, ger Peking möjligheten att presentera sig som det globala syds förkämpar mot den gamla västerländska imperialismen. Ett bra exempel ges av FN-resolution 2758 från 1971 som definitivt erkände Folkrepubliken Kina som den enda representanten för Kina i FN i stället för Taiwan. Denna resolution godkändes också tack vare stödet från många afrikanska länder. Även om det måste påpekas att USA vid den tiden gynnade Kinas inträde i FN, till den grad att det gav dem en plats bland de permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet, som ett anti-Sovjetiskt drag. Idag har tiderna förändrats gällande maktbalansen och allianserna mellan de stora imperialisterna, men stödet från afrikanska stater fortsätter att vara viktigt.

Kina försöka hävda att endast USA med sfären av västländer i släptåg är imperialistiska, medan Peking presenterar sig själva på den internationella scenen som den enda makt som försvarar länderna i det globala syd, inklusive BRICS, och som den enda som går till deras försvar mot Washingtons arrogans. Det är den vanliga pajkastningen där den imperialistiska politiken alltid är motståndarens privilegium och aldrig ens egen. Och om spänningarna mellan de två imperialistiska makterna skulle övergå till krigsaktioner med sedvanligt omänskligt barbari, skulle Kina kunna hoppas på ett mycket stort samförstånd, om inte rent av politiskt stöd, till sitt förfogande i sin dödliga duell med USA. Både Peking och Washington vet mycket väl att de militära kriser som för närvarande pågår är viktiga, men de vet också att spelet om Taiwan och Indo-pacifiska regionen kommer att utspelas med våldsam beslutsamhet på båda sidor. Det är här som de två imperialistiska makternas motstridiga intressen, med sina respektive led med allierade, med-intresserade eller exploaterade, skulle kunna explodera, vilket skulle ge upphov till en mer omedelbar konflikt med skrämmande konsekvenser för hela mänskligheten.

INGET KRIG UTOM KLASSKRIGET. Nej till krig, ja till klasskamp, är det enda möjliga svaret på denna katastrofala utsikt.

Fotnoter:

Bild: GovernmentZA (CC BY-ND 2.0), flickr.com