”Det är en historisk seger”, raljerade Björn Höcke omedelbart efter att de första valresultaten i Sachsen och Thüringen hade offentliggjorts. Och han var inte långt ifrån sanningen. I Thüringen ökade AfD med 9,4 procent och blev den starkaste kraften där med 32,8 procent. I Sachsen ökade AfD med 3 procent och hamnade på en knapp andraplats efter CDU. Dessa resultat är i stort sett jämförbara med nazisternas resultat i det sista riksdagsvalet 1932, ett faktum som knappast kan ha undgått Höcke, en före detta historielärare som till och med officiellt kan kallas fascist. (enligt domstolsbeslut)

De vanliga försöken att förklara AfD:s ökade andel av rösterna som enbart ett resultat av proteströster håller inte längre. Alla undersökningar av valresultatet utgår från att människor har röstat på AfD upprepade gånger och med övertygelse. Särskilt anmärkningsvärt är deras andel av rösterna bland ungdomar (38%) och arbetare (49%). De fick fler röster bland män än bland kvinnor, med 38% jämfört med 27%. Detta resultat är också delvis tack vare den decennielånga förberedelse som fascistiska krafter gjorde i de östtyska delstaterna, under vilken en högerhegemoni vanns på många platser. Detta kommer framför allt att uppmuntra militanta nazistiska krafter att begå ytterligare våldsamma attacker, av den typ som vi har sett under Christopher Street Day (Tysklands motsvarighet till Pride) i flera östtyska städer. Queerpersoner hamnar i allt högre grad (utsträckning ) i extremhögerns skottlinje. Samtidigt blir attacker och pogromer mot flyktingboenden en möjlighet, ja, med tanke på det rasistiska klimat som piskas upp, en sannolikhet.

Särskilt skarpsinniga strateger har länge närt hoppet om att den så kallade ”vänsterkonservativa” Sahra Wagenknecht-alliansen (Bündnis Sahra Wagenknecht, BSW) skulle kunna ta vinden ur ett (ta bort ”ett”) AfD-rösterna med en kombination av nationalistisk fredsretorik och ”migrationskritiska” ståndpunkter. Detta visade sig vara en illusion omedelbart efter EU-valet. Även om BSW kunde vinna över en liten del av AfD:s röster, rekryterade de majoriteten av sin väljarbas från hela det Spektrum som Linkspartei hade, vars apparat uppenbarligen hade underskattat denna öppenhet för auktoritära nationalistiska ståndpunkter bland sin egen väljarbas. Detta bekräftar vår bedömning att Linksparteis väljarkår aldrig representerade någon traditionell vänsterpotential. Det parti som kallar sig ”vänstern” (Die Linke) var aldrig ett uttryck för någon betydande vänstervridning mot bakgrund av en intensifierad klasskamp, utan snarare ett uttryck för svagheten i de sociala rörelserna. Deras kalkyl, och deras ursprungliga funktion, har från första början varit att kanalisera varje form av protestpotential (särskilt i Östtyskland) genom parlamentet och omvandla den till valdeltagande. Konsekvenserna av åtstramningspolitiken, som Die Linke stödde, har spelat en inte obetydlig roll i deras senaste valnederlag. Även om Die Linke ännu inte är helt döda och begravda, verkar de för närvarande ha nått slutet på den användbara funktion de har spelat.

När det gäller BSW är deras ökande vändning mot öppet reaktionära och nationalistiska ståndpunkter tydlig, inte minst i Wagenknechts senaste agitation mot mottagare av olika former av bidrag. Huruvida och i vilken utsträckning BSW kommer att kunna konsolidera och utöka sina senaste valframgångar, som de främst har äldre väljare att tacka för, återstår att se. Det är också oklart i vilken utsträckning de kommer att kunna fortsätta sitt liv som ett parlamentariskt parti med sin nuvarande begränsade bas av medlemmar och funktionärer och partiets auktoritära struktur som är skräddarsydd kring en person. Mot bakgrund av möjligheten att BSW tar en plats i regeringen på delstatsnivå och den nästan oundvikliga desillusion som detta skulle medföra, kan projektet mycket snabbt visa sig vara en blindgångare.

Mot denna bakgrund sjuder AfD av självförtroende och kastar av sig det sista av sina hämningar. Deras fascistiska kärna blir allt tydligare, vilket framgår av det krav som restes i Brandenburg på ett förbud för flyktingar att delta i offentliga evenemang och ett förbud mot regnbågsflaggan på offentliga platser. I sin nuvarande fas är AfD ännu inte ett fullfjädrat fascistiskt parti. Men med sin strategi för riktade provokationer har de alltmer framstått som fascisternas verktyg och parlamentariska språkrör, genom vars sociala mediekanaler de mest reaktionära ståndpunkterna får gehör i allt bredare samhällskretsar. Det som för bara några år sedan bara var en sjuklig våldsfantasi i nyreaktionära kretsar håller nu på att bli en bitter verklighet.

Som det ser ut nu utesluter de etablerade partierna fortfarande möjligheten att bilda en koalitionsregering med AfD, vilket AfD utnyttjar i sin propaganda för att framställa sig själva som offer och som den stora tysta majoritetens förespråkare. Men den så omtalade brandväggen mot AfD har inte bara ramponerats (vad är detta för ord?). Istället har den underminerats och fortsätter att undermineras till kollaps på lokal nivå, vilket ökar trycket på ledarna för de etablerade partierna, framför allt CDU, att agera. Den påstådda brandväggen har aldrig varit något annat än en demokratisk fasad för att framställa genomförandet av rasistiska ”nödlagar” som ett nödvändigt ont. Som vi skrev i början av året,

Den ofta åberopade ”brandväggen mot högern” visar sig på detta sätt vara en självutplånande motsägelse. Samtidigt som de retoriskt positionerar sig mot AfD skärps asyllagarna ytterligare, polis- och säkerhetsapparaten byggs ut och därmed genomförs de centrala punkterna i AfD:s program. De mest cyniska politikerna motiverar detta med att de hoppas att detta kommer att ”avmystifiera” AfD och stjäla vinden ur deras segel. Men i själva verket har AfD bara vuxit i popularitet och styrka. Nu som någonsin befinner de sig i den exceptionellt bekväma positionen att kunna öka och eskalera sina krav och att presentera sig själva som en särskilt konsekvent representant för en auktoritativ lösning på krisen.⁽¹⁾

Demokratins dårhus: Migrationsdebatten

Denna utveckling fortsätter. Sedan den misstänkta islamist-attacken i Solingen har vi bevittnat en veritabel rasistisk tävlan mellan regeringen och oppositionen: tjänster och medel för integration av flyktingar ska skäras ned, gränskontrollerna skärpas, så kallade ”ankarcenter” (det vill säga förvar) för flyktingar byggas och utvisningar genomföras snabbare och mer rigoröst. Omedelbart före valen i Sachsen och Thüringen, och för första gången under de tre år som gått sedan talibanerna återtog makten, deporterades ”brottslingar som måste lämna landet” till Afghanistan, där de riskerade att utsättas för allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Detta föregicks direkt av förhandlingar med Qatar och andra nyckelmakter i regionen, en process som för inte så länge sedan hade varit otänkbar och som strider mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Förbundskansler Olaf Scholz hyllade detta som en ”tydlig signal” och en ”stor framgång”, en framgång som AfD i slutändan kunde dra nytta av när det var dags för val. Samtidigt höjs allt fler röster för en direkt dialog med Assad-regimen i Syrien och de islamistiska talibanerna för att möjliggöra ”storskaliga deportationer”.

Allt detta gav AfD ett rejält uppsving i valrörelsen, där man återigen kunde hävda att de ”gamla partierna” hade ”tagit upp deras centrala krav på migration” men inte lyckats genomföra dem tillräckligt konsekvent.

Med den förutsägbara ”chocken i Sachsen och Thüringen” fick den s.k. migrationsdebatten verkligen vind i seglen. CDU:s gruppledare Friedrich Merz har föreslagit ett generellt stopp för mottagandet av flyktingar från Syrien och Afghanistan, medan hans rival för kanslerposten, Markus Söder, har funderat högt på möjligheten att ändra grundlagen så att den individuella asylrätten helt avskaffas.

Sådana krav har tjänat och fortsätter att tjäna framför allt till att röra upp populistiska känslor och som indikatorer på en tidig nationell valkampanj. I sin framtoning och substans framstår de som knappast juridiskt genomförbara och i stort sett oförenliga med konstitutionen, vilket vänsterliberaler aldrig tröttnar på att påpeka. Sådana åsikter grundas dock på en ogrundad tilltro till den ”demokratiska rättsordningen”. Ändringen av asyllagstiftningen på 1990-talet borde räcka för att visa civilrättens kreativitet när det gäller att anpassa rättspraxis till sin egen agenda. Det var då som kategorin ”säkert tredje land” skapades för att begränsa eventuella asylansökningar till Tyskland.

Problem i fästning Europa

Till denna ”tredje-stats-förordning” lades sedan det perfida stödet från ”Dublin-processen”, som trädde i kraft 1997 och genomfördes på europeisk nivå av Tyskland, som vid det laget hade blivit en politisk och ekonomisk maktfaktor. Den innebär att det första EU-land som en flykting kommer till bär ansvaret för dennes asylprocess. Detta var alltså en beräkning från Tysklands sida att stoppa flyktingströmmen vid EU:s yttre gränser, en ambition som har visat sig vara helt absurd i ljuset av eurokrisen och den sociala förödelse som följt i EU:s periferi. Detta ledde till våldsamma konflikter mellan EU:s medlemsländer, där Tyskland i sin roll som finansiär strävade efter att agera konservativt och modererande. I kölvattnet av den så kallade ”flyktingkrisen” 2015 visade de sig vara lika villiga att köpa sig tid genom det lika smutsiga ”Turkiet-avtalet”, värt miljoner i ”flyktingpolitiska” termer. Och nu när migrationsdebatten återigen har blossat upp hotar ännu en ödesdiger ”vändpunkt”.

Tyskland insisterar på att Dublinkonventionen ska följas till punkt och pricka. Flyktingar vars asylansökan hamnar i knät på en annan EU-stat (vilket tack vare Tysklands geografiska läge är nästan alla) ska snabbare tas i förvar och utvisas. För CDU och delar av FDP går detta inte tillräckligt långt! De kräver strängare gränskontroller och ett generellt avvisande av flyktingar vid den tyska gränsen, även om de ansöker om asyl. Detta skulle strida mot såväl internationell som europeisk rätt och leda till uppslitande konflikter inom EU. Hittills har Österrike och Polen tydligt klargjort att de inte vill ta emot några flyktingar som fått avslag. Vid det så kallade ”migrations toppmötet” avbröt dock CDU förhandlingarna med regeringen om just denna fråga, en indikation om någon om att betydande delar av kapitalistklassen driver på för en otvetydig och aggressiv betoning av Tysklands anspråk på överhöghet på EU-nivå. Samtidigt ligger det en kallblodig och misantropisk beräkning bakom kravet på att stänga Tysklands gränser: antagandet att det skulle utlösa en kedjereaktion där andra EU-medlemsstater som Bulgarien, Grekland och Italien skulle följa efter och strama åt sina gränser eller stänga dem helt. Den dödliga konsekvensen av detta skulle bli att ännu fler människor drunknar, svälter och förföljs till döds vid EU:s gränser.

”Överflödets dagar är räknade”

De flesta kommentatorer tillskrev AfD:s framgångar det katastrofala resultatet för regeringskoalitionen, ”trafikljus-koalitionen” - den röd-gul-gröna alliansen mellan SPD, FDP och de gröna. Trafikljus-koalitionen slets faktiskt sönder av sina egna hårda interna motsättningar från första början och kunde knappast hålla sin centrifugalkraft under kontroll. Frågan har till och med ställts om den kommer att hålla ut till slutet av mandatperioden. Undersökningar visar att 71% av de tillfrågade ansåg att koalitionsregeringen presterade ”ganska dåligt”. Men trots dessa förödande siffror trodde endast 38% av de tillfrågade att CDU/CSU skulle göra ett bättre jobb som regering. 12% trodde att unionen skulle göra ett ännu sämre jobb och 45% såg ingen skillnad. I detta vakuum kan AfD och till och med BSW mycket väl göra ytterligare framsteg.

Orsakerna till denna chock för det partipolitiska systemet ligger djupare och kan bara förstås mot bakgrund av den intensifierade globala krisen. Krigsutbrottet i Ukraina utgjorde en avgörande vändpunkt för den tyska kapitalistklassen, både strategiskt och ekonomiskt.⁽²⁾ Mot bakgrund av den nya maktordningen hade den tyska regeringen inget annat val än att ingå i ett block med USA, ett drag som mer eller mindre innebar en direkt konfrontation med Kina. Förlusten av den billiga ryska naturgasen, som den tyska industrin var starkt beroende av, var ett hårt slag mot exportekonomin, och nya beroenden uppstod inom energipolitiken. Liksom tidigare kan den tyska kapitalistklassens geopolitiska dilemma sammanfattas på följande sätt: å ena sidan behöver Tyskland den transatlantiska alliansen med USA (i synnerhet militärt), å andra sidan skulle det innebära en katastrof för den tyska industrin att vända Kina ryggen. ⁽³⁾ Detta dilemma skapar hårda konflikter inom den tyska kapitalistklassen, vilket sedan återspeglas på den inrikespolitiska scenen. Deras enda gemensamma nämnare är taktiken att gå på offensiven genom massiv militär och energimässig upprustning och att förbereda och genomföra en auktoritär åtstramningspolitik. AfD:s uppgång är därför framför allt resultatet av en högerutveckling av hela det borgerliga politiska systemet.

Den senaste tidens nedgångar i den redan hårt prövade bilindustrin är indikatorer på en dramatisk nedgång. Tyska biltillverkare har förlorat viktiga andelar på den kinesiska marknaden och är alltmer på defensiven inför nya konkurrenter. Fordonsindustrin hotar att erodera bort själva drivkraften i den tyska ekonomiska modellen. Volkswagenkoncernens besked om fabriksnedläggningar och uppsägningar innebär att tusentals jobb försvinner inom hela fordonsindustrin och effekterna kommer att märkas hos ett stort antal underleverantörer, men även i andra branscher som stål-, kemi- och byggindustrin.

Perspektiv på framtiden

Mot bakgrund av de förestående sociala attackerna är det bara logiskt att den tyska borgarklassen spelar ut det rasistiska kortet och försöker göra flyktingar och migranter till syndabockar för den sociala krisen, för bristen på bostäder och daghemsplatser, för förfallna skolor och låga löner. Denna propaganda får fäste i ett samhällsklimat som präglas av isolering och rädsla för social nedgång. Enligt de senaste undersökningarna är 77 procent av de tillfrågade positiva till en mer restriktiv asylpolitik. Så länge detta fortsätter är nederlag i nästkommande sociala konflikter oundvikliga. Det vore i detta läge ett stort misstag att söka sin räddning i extra breda allianser till försvar för demokratin, som positionerar sig som en moralisk auktoritet mot ”all extremism” och därmed gör anspråk på att överträffa högerhegemonin. Vårens massiva demonstrationer har alltför tydligt visat hur snabbt en rörelse kan rinna ut i sanden om den inte lyckas skapa anknytningar till det vardagliga sociala livet och dess konflikter, vilket är en nödvändig förutsättning för att kunna bemöta högerns narrativ.

Senast vänsterkrafter kunde utöva något betydande inflytande på en social rörelse var för länge sedan, enligt vår bedömning 20 år sedan för att vara exakt, i måndagsdemonstrationerna mot Hartz IV-reformerna 2004. Den roll de spelade då fick katastrofala följder och ledde snabbt till att rörelsen utmattades, följt av nederlaget för dem som jobbade på Opel Bochum och senare på Bosch Siemens Hausgerätewerk i Berlin. Detta är bara några utdrag ur historien om en lång reträtt för vår klass. Sedan dess har vänstern fokuserat på identitetspolitik eller försökt framställa sig som en social rörelse, vars resultat talar för sig själva.

De förhållanden under vilka vi måste bygga upp ett effektivt klassmotstånd mot de förestående attackerna är inte särskilt gynnsamma. Arbetarklassen i Tyskland har inga etablerade traditioner av motstånd. Framför allt saknas erfarenhet av kamp. Det finns praktiskt taget ingen erfarenhet av en gemensam kamp mellan öst- och västtyska arbetare. Cheferna på Volkswagen kommer förmodligen att dra fördel av detta och först rikta in sig på arbetarna på de östtyska anläggningarna (t.ex. i Zwickau). Den vanliga metoden att spela ut fast anställd personal mot tillfälliga anställda med osäkra anställningsförhållanden har hittills lönat sig för kapitalisterna. Vi får aldrig glömma att fackföreningarna alltid har spelat med i detta spel och har tagit ledningen i organiseringen av det för att behålla sitt tolkningsföreträde och framför allt sin kontroll över lönekamperna. Uppdelningen mellan den tyska och den invandrade delen av klassen, som praktiskt taget cementeras av de identitetspolitiska mystifikationer som för närvarande är mycket på modet, är särskilt allvarlig.

Det första steget och den mest brådskande uppgiften för internationalistiska kommunister i denna situation är att inta en kompromisslös hållning mot varje form av rasism, mot alla undantagslagar och administrativa metoder som riktas mot invandrare och flyktingar. Endast på denna grund kommer det på lång sikt att vara möjligt att skapa en medvetenhet om behovet av ovillkorlig internationell solidaritet, av klassammanhållning mot alla attacker från den härskande klassen. Vi kommer att få ett akut behov av denna enighet om vi vill segra i de kommande sociala konflikterna. Det är uppenbart att detta i den nuvarande situationen kräver att vi ständigt simmar mot strömmen. Men det är bara så vi kan skapa förutsättningar för att lägga grunden för en kommunistisk organisationsstrategi genom en kombination av principfast propaganda och flexibelt ingripande.

Fotnoter:

Bild: Olgierd (CC BY-SA 2.0), commons.wikimedia.org

(1) Not Just Against the AfD!

(2) För konturerna av den tyska exportmodellen, se texten Germany and the Eurocrisis: Limits to an Expansionist Project

(3) Se även Notes on the Political Situation in Germany