Efter fjorton år av konservativt styre, med fem olika premiärministrar som har tillbringat sin tid med att stappla från den ena krisen till den andra, har en ny Labourregering bildats, Med löfte om att de ska förändra Storbritannien. Även om Labour har vunnit detta val med den största majoriteten sedan Tony Blairs valseger 1997, och i ett val som har sett den största förändringen någonsin i antalet utbytta parlamentsledamöter, är det ett misstag att tro att detta har kommit från någon verklig entusiasm för en Labourregering. Valdeltagandet var 60 procent av de som var registrerade för att rösta, vilket är det lägsta sedan 2001, och när man räknar med de vuxna som inte har registrerat sig ser vi det lägsta valdeltagandet sedan den allmänna rösträtten infördes, med endast 52 procent av den vuxna befolkningen. Labours andel av rösterna på 33,87 procent innebär att den nya regeringen har stöd av 17,5 procent av väljarkåren!

Det är inte förvånande att bara en av två vuxna röstade i detta val, eftersom förtroendet för våra politiker och parlamentet är på en rekordlåg nivå, med bara 12% av de vuxna som säger att de litar på politiska partier, och det är lätt att förstå varför. De offentliga samhällsfunktionerna har decimerats till följd av åtstramningar för att betala för räddningen av bankerna 2008, under vilken tid lönerna justerade för inflation har sjunkit med mellan 8-10% för den genomsnittliga arbetstagaren, allt medan brittiska politiker har varit inblandade i skandal efter skandal. Samtidigt som kapitalistklassen har berikat sig och ojämlikheten i samhället ökar. Siffror för 2021 visar att de 50 procent som har det sämst ställt i samhället äger mindre än 5 procent av rikedomarna, medan de 1 procent som har det bäst ställt äger 23 procent!

För många har idén om att en röst skulle förbättra våra liv bara blivit en fantasi, och de har rätt. Det gör ingen väsentlig skillnad vilket politiskt parti som kontrollerar staten. Detta beror på att vi lever i ett klassamhälle och i alla klassamhällen är staten den härskande klassens verktyg. I kapitalismen är den kapitalistklassens instrument och används för att genomdriva dess diktatur över det kapitalistiska samhället. Det är därför den alltid kommer att agera för att skydda kapitalistklassens intressen och förtrycka arbetarklassen, oavsett om den styrs av Tories eller Labour. För kapitalistklassen är den så kallade demokratin och det parlamentariska systemet det perfekta kamouflaget, fikonlövet, som döljer den nakna diktatur som vi lever under. Det gör det möjligt för kapitalistklassen att hävda att valen garanterar att staten agerar i majoritetens intresse, medan den i själva verket agerar i minoritetens intresse. Inledningsvis kämpade kapitalistklassen med näbbar och klor mot att ge rösträtt till arbetarna och gjorde det till slut i Storbritannien först 1928. Först när man insåg att man genom sin kontroll över den dominerande ideologin i samhället, via utbildningssystemet och massmedia, kyrkan etc., även skulle kunna kontrollera arbetarklassens medvetande, gav man arbetarna rösträtt. Demokrati och parlament är i dag vapen som används mot arbetarklassen. I dag, när allmän rösträtt resulterar i att endast 17,5 procent av väljarkåren stöder den nya regimen, kan denna regim börja attackera våra löner och vår levnadsstandard i majoritetens namn. Omedelbart efter det att den nya regeringen hade bildats fick vi veta att den brittiska kapitalismen har ett enormt underskott på 22 miljarder pund, så vi måste förbereda oss på skattehöjningar, acceptera uppoffringar och alla spotta i nävarna.

Den nya Labourregeringen har redan tillkännagivit flera politiska åtgärder som går emot arbetarklassens intressen. De slår ned på småskalig snatteri i stället för att ta itu med orsaken, fattigdom, angriper de dem som inte har något annat val. Detta sker samtidigt som de stärker staten med tusentals nya poliser, redo att användas direkt mot arbetarklassen. De planerar att inrätta ett ”råd för ekonomisk tillväxt”, som ska ge näringslivet, dvs. kapitalistklassen, en direkt röst i utformningen av den ekonomiska politiken. Och de har skrotat vinterhjälpen med bränsle för pensionärer som inte redan går på bidrag.

Kapitalismen erbjuder inget annat för arbetarklassen än en ständigt försämrad levnadsstandard. Tanken att detta kan förändras genom att en majoritet av arbetarna väljs in i parlamentet är utopiskt nonsens. Den bortser helt från de viktiga materiella relationer som upprätthåller det kapitalistiska samhället. Den enda lösningen är att arbetarklassen tar makten. Det innebär att vårt ruttna kapitalistiska system störtas genom revolutionär kamp, och med det förtrycket av parlamentet och alla organ för kapitalistisk makt. Detta innebär inte att demokratin försvinner - det innebär att man skapar organ för arbetarmakt, såsom arbetarråd, som består av direkt återkallbara delegater, för att ersätta den ”penningpåsarnas demokrati” som vi har för närvarande.

Detta är ingen lätt uppgift, eftersom det kräver att den internationella arbetarklassen, som för närvarande är en sovande jätte, vaknar och inser sin historiska uppgift. Trots årtionden av låga nivåer av klasskamp har vi med den senaste strejkvågen sett en lovande början, men bara om arbetarna kan dra lärdom av denna kampvåg och få en politisk vision bortom kapitalismen.

Men först och främst behöver vi vårt eget internationella parti, som kan främja arbetarnas verkliga intressen både här och utomlands: en ny värld utan exploatering av lönearbete, där produktionen inte existerar för att berika en liten minoritet utan för att tillgodose allas behov och önskemål. För att nå dit måste arbetarna lära sig att ta kontroll över sin egen kamp, genom att bilda egna strejkkommittéer och församlingar som för kampen vidare. Genom att organisera sin egen självständiga kamp - en kamp som inte kan hållas tillbaka av de institutionella partier och fackföreningar som håller kapitalismen säker. Grunden för en internationell rörelse för arbetarklassen måste byggas här och nu. Det finns ingen bättre framtid för arbetarklassen inom ramen för kapitalismens parlamentariska skådespel.

Ovanstående artikel är hämtad från den aktuella utgåvan (nr 68) av Aurora, Flygskrift från Communist Workers’ Organisation.

Fotnot:

Bild: Storbritanniens parlament / Maria Unger (CC BY 3.0), commons.wikimedia.org