Som förberedelse inför en offentlig debatt som de organiserar har Péntek esti kísértetjárás kollektivet i Ungern skickat oss en rad frågor gällande revolutionär defaitism. Vi delar med oss av våra svar här, eftersom de kortfattat avhandlar våra nuvarande perspektiv.

1. Vilken relevans har revolutionär defaitism idag enligt er?

Kriget i Ukraina, och nu kriget i Gaza, har satt frågan om hur revolutionärer skall svarar på frågan om krig i förgrunden. För oss är svaret glasklart: proletär internationalism, revolutionär defaitism, inget krig utom klasskriget!

Vi lever i imperialismens epok. Kapitalismen är idag ett globalt system och krig är ett sätt att omfördela världen och dess resurser bland stormakterna. I tider av ekonomisk kris, när konkurrensen mellan kapitalistiska stater intensifieras, blir militära lösningar den föredragna metoden för detta. Den kapitalförstörelse som krig för med sig har också potentialen att återställa lönsamheten för systemet. 50 år efter slutet på den ekonomiska högkonjunktur som följde efter andra världskriget, håller den härskande klassen nu på att få slut på alternativ och kapitalismen måste överväga alla optioner för att försöka öka lönsamheten och säkerställa systemets överlevnad. Det är i detta sammanhang som vi ser bildandet av en ”bekvämlighetsallians”, bakom vilken konflikten mellan USA och Kina om världsherravälde utspelar sig.

Inget nationellt projekt kan undkomma detta ramverk. “De små nationerna, vars härskande klasser är medskyldiga bihang till sina likar i de stora staterna, utgör endast schackpjäser i stormakternas imperialistiska spel och missbrukas, liksom deras arbetar-massor, som verktyg, för att efter kriget offras för de kapitalistiska intressena.” (R.Luxemburg) Därmed är allt tal om nationell befrielse, om nationers rätt till självbestämmande, nu en historisk själv motsägelse. Revolutionär defaitism, med vilket vi menar att motsätta sig imperialistiskt krig med klasskrig, är lika relevant idag som det var för ett sekel sedan.

2. Hur kan vi tillämpa detta i olika länder under kapitalistiskt krig eller fred?

Internationalistisk verksamhet – agitation, propaganda, ingripande i klasskampen etc. – är av förklarliga skäl mycket svårare i tider av krig än i tider av fred. Det är därför internationalister måste organisera sig här och nu och inte vänta tills det är för sent.

Det finns olika begränsningar gällande vad som är möjligt i tider av krig respektive fred, men behovet av att det existerar en internationalistisk organisation som en revolutionär referenspunkt för den bredare arbetarklassen är konstant. Vår politiska tendens historia ger några exempel. Under andra världskrigets allra mörkaste period, i exil och i fängelser, höll våra politiska föregångare kontakten med varandra, och när tiden var inne kunde de bilda Internationalistiska Kommunistiska Partiet (PCInt) och ingripa i de masstrejker som bröt ut i Italien 1943. De var den enda organisation som bildades under kriget som motsatte sig båda de imperialistiska blocken och var definitivt bland de få som inte svek arbetarklassens intressen.

3. Hur kan den revolutionära defaitismen nå utanför ”sin egen bubbla” av dom politiska opinionsgruppernas miljö. Hur kan det göras till en allmän praxis för proletariatet idag?

Vi kan inte vifta med ett trollspö och plötsligt attrahera massorna, särskilt efter nästan ett sekel av stalinistisk kontrarevolution och fyra decennier av klass-reträtt inför den kapitalistiska omstruktureringen.

Under den senaste tidens strejker mot åtstramningar runt om i världen finns tecken på att björnen börjar vakna till liv. Men revolutionära arbetare utspridda runt om i världen i små organisationer som motsätter sig dom socialdemokratiska lögnerna från kapitalismens vänster-flygel (från stalinister, maoister och trotskister) har fortfarande ett berg att bestiga. Vårt budskap må till stor del tala för döva öron nu, precis som Zimmerwald-vänsterns anti krigs budskap gjorde 1915, men de direkta och indirekta konsekvenserna av imperialistiskt krig och kapitalistisk kris kommer med tiden att göra det relevant för allt bredare lager av arbetare.

Under tiden måste vi samla alla genuina proletära krafter som dragit lärdomen att endast arbetarklassen, genom egna ansträngningar, kan rädda mänskligheten från förödelse, oavsett om detta är via imperialistiskt krig eller klimatförändringar (oavsett vilka andra skillnader dessa haft historiskt sett). Läget är alltför kritiskt för meningslös polemik. Vi behöver organisera oss tillsammans för att vara redo att erbjuda den framtida klassrörelsen ett sammanhängande svar på både sjunkande levnadsstandard och hotet mot själva det fortsatta livet på jorden.

Det är därför IKT har lanserat initiativet No War But the Class War (NWBCW), som syftar till att uppmuntra bildandet av lokala kommittéer av internationalister från olika politiska tendenser. Förhoppningen är nu att skapa ett exempel för hur vi kan förhålla oss positivt/ konstruktivt både till varandra och till arbetarklassen i stort. Vi har föreslagit följande fem principer som utgångspunkt för gemensam aktivitet:

• Mot kapitalism, imperialism och alla former av nationalism. Inget stöd för några nationella kapital, "mindre onda" eller nya stater i bildande.
• För ett samhälle där stat, lönearbete, privat egendom, pengar och produktion för profit är ersatt av en värld av fritt associerade producenter.
• Mot de ekonomiska och politiska attacker som det nuvarande och kommande krig kommer att utsätta arbetarklassen för.
• För arbetarklassens självständiga kamp, för bildandet av självständiga strejkkommittéer, stormöten och arbetarråd.
• Mot förtryck och exploatering, för arbetarklassens enhet och att genuina internationalister samlas.

Dessa kommittéer, där de redan existerar, har försökt föra det internationalistiska budskapet till protester och strejklinjer, varhelst arbetarklassen tar upp kampen. Vi förväntar oss inga omedelbara framgångar, vägen framåt är lång och det kommer att bli många motgångar. Men budskapet har redan nått ut utanför vår egen politiska tendens snäva gränser, och det är en början.

4. Skall vi leverera detta budskap till proletariatet som något "som kommer utifrån"? Eller ska vi istället beskriva och se oss själva som en del av proletariatet, för att på så sätt skapa ömsesidiga relationer och organisera oss tillsammans?

Revolutionärer kommer inte från Mars. De flesta av oss kommer ur arbetarklassens led, och det är vår levda erfarenhet som från början för oss mot vårt sökande efter ett alternativ till kapitalismen. Men, naturligtvis, "de härskande idéerna är i varje epok den härskande klassens idéer" (K. Marx). På våra arbetsplatser och i våra lokalsamhällen befinner vi oss till en början oundvikligen i en minoritet. Detta gör det desto viktigare att de av oss som har förkastat kapitalistisk ideologi inte drar oss tillbaka i isolering.

Vi måste komma samman i en politisk organisation, där vi kritiskt kan reflektera över klassens kamp både från det förflutna och i nuet, och utifrån detta arbeta för att göra revolutionära perspektiv mer kända bland bredare lager av vår klass. Och det innebär att ingripa i alla dess strider, försöka koppla omedelbara krav till kommunismens historiska program. I denna mening är kommunister det revolutionära elementet inom klassen, inte "utanför" den.

Historiskt sett krävde klargörandet av kommunistiska idéer förmågan att läsa och skriva. Därmed, i kapitalismens tidiga dagar, när läskunnigheten i arbetarklassen var mycket låg, föll den uppgiften ofta (men inte alltid) på individer som kom över från andra sociala skikt, som omfamnade arbetarnas sak som sin egen. Idag, i större delen av världen, är detta en mindre barriär.

5. Kan vi tala om revolutionär defaitism utan kommunism?

Nej. Vi måste vara tydliga med att så länge som kapitalismen existerar kommer krig att fortsätta. Endast arbetarklassens revolution, som fullständigt omvandlar den internationella sociala och ekonomiska ordningen, kommer att kunna åstadkomma en värld utan krig. Revolutionär defaitism innebär kampen för kommunismen, och det är motstånd mot imperialistiskt krig idag – att föra det revolutionära perspektivet till den vidare arbetarklassen, avslöja kopplingarna mellan drivkraften till krig och de ekonomiska och politiska attackerna på arbetare, uppmuntra självorganisering av klasskampen etc. – som bidrar till att skapa förutsättningar för det kapitalistiska systemets eventuella störtande.