Vårdförbundets strejk är över. De sjuksköterskor, biomedicin-analytiker och barnmorskor som strejkat har dock ingen anledning att fira.

Konflikten har pågått sedan april och trappats upp i flera steg; först nyanställnings och övertidsblockad (inte oväsentligt för yrkesgrupper med mycket övertid), sedan strejk, och till sist ytterligare grupper, och utökat antal, i strejk.

Utöver ”en bra löneutveckling” så har huvudkravet varit en arbetstidsförkortning, ”15 minuter om dagen”, samt striktare reglering av övertidsarbete och sammanhängande semester under sommaren.

Det är ovanligt med strejker bland sjuksköterskor och inom vården överlag och konflikten har fått gott om uppmärksamhet och stöd från allmänheten, kanske också för att den drivits under parollen ”Rädda vården” - de arbetade inom vårdens villkor blir i förlängningen alla vårdbehövandes villkor.

När avtal slutligen slöts och strejken blåstes av fredagen den 28 juni så var resultatet dock magert.

• den generella arbetstidsförkortningen på 15 minuter uteblev helt
• Arbetstidsförkortning för de som arbetar endast natt mån till fre, men ej helger, vilket i princip är scheman som ingen har
• En arbetstidsförkortning för de som har rotation (i tre-skift med nattarbete)
• Ingenting till övriga (vilket är slugt av arbetsköparna då de skriker efter folk som vill jobba natt)
• Fortfarande ingen garanti om sommarsemester
• Löneökningar under snittet för övriga yrkesgrupper, det så kallade ”industrimärket” på 3,3% (man fick 3,05).

Missnöjet är nu förstås stort bland de strejkande och från allmänheten märks även snudd på en viss förvåning; varför blev det så här, varför nöja sig med detta?

För att försöka svara på detta måste vi reda ut följande: Hur såg striden egentligen ut, hur utvecklades styrkeförhållandena?

Och; vad är egentligen Vårdförbundets roll, och fackföreningar överhuvud när arbetare kämpar?

Fullskaliga strejker som helt stänger ned arbetsplatser är av naturliga skäl svårt inom vården men det hade ändå inte varit svårt att ta ut fler än man gjorde och framför allt att hålla ut längre. Detsamma gäller blockaden mot övertid som, om den utökats, hade satt rejäl press. Förståelsen för strejken fanns, liksom kampandan. Samtidigt vet vi att denna typ av konflikter är dömda om de inte sprids och fler arbetargrupper involveras i form av egna strejker eller sympatiåtgärder. Ett par fackförbund har i sociala medier lagt ut bilder med texten ”vi backar Vårdförbundet” men det är också allt.

Inga konkreta sympatiaktioner och Vårdförbundet har inte vädjat om några heller. På en del lokala möten har det framgått att Kommunal (organiserar undersköterskor) varit beredda att genomföra sympatiåtgärder men att ”frågan måste komma” från vårdförbundet - vilket den uppenbarligen inte gjort, och det säger lika mycket om båda förbunden.

Vilket leder oss till frågan om facket generellt. I arbetarrörelsens linda så var fackföreningar det organiserade uttrycker för de kamper arbetare redan utkämpade på arbetsplatserna. Även om de redan från början var en strikt företeelse för förbättringar inom kapitalismen så fanns ett visst utrymme för kamp och kontroll från de arbetare som ingick i dem. Redan under 1900-talets början blev de dock mer och mer en integrerad av staten och i och med första världskriget en helt integrerad, och institutionaliserad, del av den borgerliga staten i likhet med hela den ”reformistiska” (som snabbt inte ens kunde beskrivas som ”reformistisk” längre) arbetarrörelsen.

Fackföreningar fungerar främst disciplinerande och som en ventil. Genom att organisera arbetarna, styra dem och ibland brösta upp sig om olika ”krav”, så ger de sken av att vara de som slåss för oss på arbetsplatsen (och de enda som gör det). I verkligheten varken kan eller vill de detta. Detta har inget med ”fel ledare” att göra och nej, facket är inte ”vad vi gör det till” - det är vad det är. Och det är ingen kamporganisation!

Gång efter annan finns ett visst tryck (eller så beror det på nån annan dunkel anledning, t.e.x. för att rättfärdiga sin existens) som gör att de behöver gå ut i konflikt, oftast halvhjärtat och med magert resultat. Här skiljer sig inte Vårdförbundet från andra fack, även om detta med att inte ens söka sympatiåtgärder eller utökat strejken kan tyckas synnerligen vekt.

Detta betyder dock inte att kamp och strejker är meningslöst - tvärtom! Men vi måste ta striden själva och behålla kontrollen över den. Vi kan gå ut i så kallade ”vilda” strejker tillsammans med våra arbetskamrater och där kan vi själva styra omfång, kräva sympatiåtgärder (eller själva, självständigt utan facket, genomföra sådana). Givetvis är detta en stor fråga och lättare sagt än gjort. Men vi måste börja någonstans. Exempelvis genom att skapa utom-fackliga grupper på våra jobb, och knyta kontakter med andra som gör detsamma. I dagsläget kan troligen inte denna typ av organisering leda till mycket mer än en påtryckning på både fack och arbetsgivare men det ger kamperfarenheter inför framtiden.

Framtiden ja. Idag är vi försvinnande få, men alla revolutionära krafter måste driva på för sådana kampformer som ovan, och i ett framtida skede med högre nivå av klasskampen kämpa för att göra den generell och organiserad. Detta kräver i sin tur att denna minoritet formerar sig, i en revolutionär organisation - ett parti i brist på ett bättre ord. Inte som ett styre men som en guide och ett redskap för den kämpande arbetarklassen.

För låt oss vara ärliga - ska vi ”rädda vården” så måste vi rädda den från kapitalismen! För inte bara en bra vård, utan en hel värld, värdig alla människor.