Introduktion

Under årens lopp har vi haft kontakt med ett antal grupper påverkade av idéerna från italienska autonomister i dess olika former. Även om det finns punkter där vi är överens med dem och vi ibland tycker att de har bra analyser har vi ofta haft svårt att debattera med dem, särskilt eftersom varje försök att diskutera politiska frågor avfärdas som irrelevanta då de bara är "ideologi". För dem är arbetsplatsens terräng det enda som betyder något. Följande artikel är ett försök att reda ut en del av idéerna bakom dessa grupper vilka har påverkat den politiska och organisatoriska riktningen för några av de klasskampsorganisationer som har uppstått de senaste åren.

Autonomismen, i vilken vi inkluderar operaismen(1,) utvecklades som ett resultat av den italienska arbetarkampen under perioden från tidigt 60-tal till slutet av 70-talet; höjdpunkten var striderna under den "heta hösten" 1969. Det var alltid en heterogen rörelse som försökte korrigera eller uppdatera vad den såg som den traditionella marxismens brister. Traditionell marxism, som de förstod den, var Stalinismen och många började ifrågasätta vad som påstods vara marxism efter 1956 när den ungerska revolten och Chruschevs tal till SUKP:s XX:e partikongress avslöjade några av Stalins brott. Rörelsen bestod huvudsakligen av intellektuella som hade kommit från det italienska kommunistpartiet (PCI) och det italienska socialistpartiet (PSI), tillsammans med militanter och studenter grupperade runt olika tidskrifter och andra publikationer. Så småningom kom de fram till uppfattningen att Marx analys antingen behövde fokuseras om eller utvecklas för att förklara den nuvarande situationen för klassammansättningen och klasskampen. Rörelsen hade en stor följarskara och ingrep i bred omfattning i både arbetarkamper och sociala strider men bildade aldrig en politisk organisation. Detta trots att det var en rörelse som började med att förkasta de befintliga vänsterpolitiska partierna och fackföreningarnas modus operandi, särskilt PCI och PSI. Många militanter argumenterade mot "leninistiska" organisationsformer (med vilka de menade de hierarkiska strukturerna för de befintliga vänsterpolitiska partierna) och för att organiseringen skulle vara förankrad i fabriker och grannskap och främja kamper som drevs direkt av de inblandade. Dess ledande teoretiker hade dock alltid en ambivalent attityd till organisation och till etablerade vänsterpartier, som de påstår sig vara emot. Nyckelpersoner förblev medlemmar eller återvände till både PCI⁽²⁾ och PSI⁽³⁾ och argumenterade till och med för att fortsätta arbeta inom PCI.⁽⁴⁾

Vissa delar av rörelsen förespråkade också arbetarklassens väpnade kamp och såg i gerillarörelserna i Latinamerika (som Tupamaros i Uruguay) något av en förebild. Detta ledde till att staten felaktigt anklagade autonomisterna vid denna tid för att vara det ideologiskta stödet för terroristernas Röda Brigader (Brigate Rosse) i den så kallade "anni di piombo" (åren av bly). Som ett resultat av detta blev man en måltavla och krossades av statlig repression i slutet av 70-talet med tusentals militanter och dess främsta teoretiker fängslade och hundratals flydde Italien.⁽⁵⁾

Några av de ledande intellektuella fortsatte dock teoretiskt arbete efter att rörelsen krossats och försökte utveckla den tidigare periodens teman och relatera dem till utvecklingen på 80- och 90-talen och i synnerhet den globala situationen efter det ryska blockets kollaps. Många av dessa senare skrifter, särskilt Antonio Negris, är baserade på ett avfärdande av de nederlag som italienska (och andra) arbetare led från 1980 och framåt och ett förnekande av autonomismens teoretiska misslyckanden. Negris senare verk representerar ett försök att väva samman autonomism med postmodernism, en teori som blev populär bland akademiskt intellektuella på 80-talet. Därigenom bröt han med 60- och 70-talens autonomism, för vilket han har kritiserats av teoretiker från den tidigare perioden.⁽⁶⁾ Detta senare arbete baserar sig dock på många av den tidigare periodens grundläggande teoretiska ståndpunkter. Brytningen med marxismens nyckelaspekter finns kvar från den tidigare perioden vilket vi syftar till att visa nedan.

Den autonoma beskrivningen av förändringarna i den samtida kapitalismen och arbetarklassens förändrade struktur är dock i stort sett korrekt. Detta har lett till att delar av den autonoma teoretiska analysen, och några av de lösningar de föreslagit, tagits upp av några av de nya kamporganisationer⁽⁷⁾ som har vuxit fram under den nuvarande perioden. Vissa av deras analyser har också hittat sin väg in i teorin hos rörelser som "kommuniserings"-tendensen, frihetlig kommunism och till och med hos skrivandet från populära vänsterjournalister så som Paul Mason.⁽⁸⁾.

Den viktigaste förändringen i kapitalismens struktur under de senaste tre decennierna har varit globaliseringen av produktionen och kapitalets rörlighet över hela världen.⁽⁹⁾ Detta har lett till att mycket av den globala industriproduktionen har flyttats till perifera länder där kapitalet finner billigare arbetskraft, samtidigt som ekonomierna i de centrala kapitalistiska länderna har blivit övervägande tjänsteproducerande. Det mesta arbete som utförs i de centrala ekonomierna producerar inte materiella varor och beskrivs, av den autonoma teorin, som immateriell produktion.⁽¹⁰⁾ Detta har lett till förändringar i arbetarklassens struktur. I perifera länder har proletariatet blivit massivt och består till stor del av första generationens arbetare härstammande från ruinerade bönder. I de centrala kapitalistiska länderna, där autonomismen lägger sitt fokus, har förändringarna varit lika dramatiska. Arbetare har gått från tidigare stabila arbetaryrken till osäkra anställningar. Deltidsarbete, tillfälliga anställningar, icke-garanterat arbete som nolltimmars-scheman, outsourcing, frilans, hemarbete och kontinuerlig övervakning av arbetarnas aktiviteter och produktion med datorer, har allt blivit allt vanligare. I Storbritannien har detta lett till sådana företeelser som gig-ekonomin där arbetare behandlas som egenföretagare som frilansar och accepterar kontrakt och därmed står utan några traditionella anställningsrättigheter, såsom rättigheter till semester, sjukvård, pensioner, föräldraledighet och så vidare. Samtidigt har den sociala lönen, för dem som fortfarande är berättigade till dessa förmåner, sänkts kraftigt. Resultatet har blivit en generell lönesänkning vilket accelererat sedan finanskrisen 2008. Frågan är hur man ska kämpa mot allt detta.

Autonomismen hävdar att arbetarklassen är autonom från kapitalet och förordar direkt aktion för att motsätta sig kapitalismen. Detta kan ta många olika former, men de nuvarande gatustriderna från det "svarta blocket" är ett arv från den autonoma praktiken av "social antagonism". Problemet för autonomister har dock alltid varit, och är fortfarande, att ge denna påstådda autonomi en politisk riktning. Autonoma teoretiker ansåg att ett centraliserat politiskt parti var en anakronism som tillhörde en svunnen tid. Antonio Negri och andra teoretiker inom autonomismen vände sig till exemplet från de revolutionära syndikalisternas Industrial Workers of the World (IWW) som en modell för organisering i framtiden.⁽¹¹⁾ De hävdade att en struktur organiserad underifrån och horisontellt kunde förena industriella kamper med sociala kamper. Detta skulle låta frigörelsen växa ur kampens process och kunde skapa en form av arbetarmakt. Även om detta inte omsattes i praktiken av den autonoma rörelsen själv, har denna idé och andra delar av den autonoma teorin funnit ett eko i Storbritannien.

Under perioden efter finanskrisen 2008 har de etablerade fackföreningarnas misslyckande att skydda arbetare i den osäkra sektorn varit så uppenbar att det har skett ett återupplivande av alternativa fackföreningar. Detta har sett ett återupplivande av IWW och förnyat intresse för de fabriksorganisationer som uppstod i Tyskland under tiden efter första världskriget, AAUD-E⁽¹²⁾, som var den Allmänna Arbetarunionens Enhetsorganisationer. Dessa organisationer bildades i fabriker och kallades Enhetsorganisationer, eftersom de upplöste den politiska organisationen i fabriksorganisationena och därför avfärdade behovet av ett parti. Under decenniet efter finanskrisen har det skett en ökad närvaro av IWW i Storbritannien såväl som ett antal fristående förbund så som Independent Workers of Great Britain (IWGB), United Voices of the World (UVW) och Cleaners and Allied Independent Workers Union (CAIWU). Dessa fackföreningar representerar en brittisk version av de gräsrots-fackföreningar eller Cobas⁽¹³⁾, som uppstod i Italien på 80-talet i opposition till de officiella fackföreningarna. Med allt detta har följt ett förnyat intresse för autonomism och konceptet med horisontella kampnätverk och idén om att en politisk organisation, eller ett parti, skulle uppstå ur själva kampen. Vad som inte förstås korrekt är att de fashionabla aspekterna av autonomism som åter tas upp idag är baserade på ett förkastande av avgörande aspekter av Marx analys av kapitalismen. Man kan inte ta bort nyckelaspekter av denna analys, som autonomisterna gör, utan att undergräva hela marxismens struktur och detta får politiska konsekvenser vilka man inte tar sig an.

Nedan har vi för avsikt att:

1. Titta kritiskt på fyra av de centrala teoretiska idéerna från den autonoma rörelsen på 60- och 70-talen.
2. Betrakta förlängningen av dessa idéer i de teoretikers arbete som överlevde rörelsens nederlag.
3. Åter igen titta på frågan om politisk organisation.

Är arbetarklassen autonom och bestämmande för kapitalismens utveckling?

Mario Tronti, en av dom viktigaste av autonomismens tidiga teoretiker, hävdade att det fanns två sidor av marxismen. Den första var marxismen som vetenskap. Detta analyserade arbetskraft och kapital och deras interaktion samtidigt som man antog att arbetare är integrerade i den kapitalistiska produktionsprocessen. Den andra sidan var marxismen som revolutionär teori. Denna såg arbetarklassen som revolutionär eftersom den vägrade att integreras i kapitalets relationer. Vad denna uppdelning misslyckas med att förstå är att de två sidorna är intimt förbundna och att revideringar av ekonomisk teori nödvändigtvis medför politiska konsekvenser. Autonoma teoretiker var dock influerade av den massiva klasskampen som pågick runt dem och skräddarsydde sin analys så att den passade vad som utspelades framför deras ögon. På 60- och 70-talen vägrade arbetare i Italien (och inte bara där) att acceptera fackligt framförhandlade avtal, strejkade brydde sig inte om att dyka upp på jobbet, saboterade maskiner och så vidare. Detta ledde till att Tronti och andra såg en arbetarklass som vägrar att integreras i kapitalistiska relationer. De lade stor vikt vid vad de kallade en vägran till arbete och hävdade att detta gjorde arbetarklassen autonom i förhållande till kapitalet. På en mer allmän nivå hävdade de att arbetarklassen var autonom eftersom, medan kapitalet behövde arbetet, behövde arbetet inte kapitalet. De hävdade att den andra sidan av marxismen bestämde den kapitalistiska utvecklingen. Levande arbete, inte kapital, bestämmer den kapitalistiska utvecklingen. Autonomister beskrev detta som en inversion av den traditionella marxismen eller den kopernikanska upptäckten av autonomism.

Marx såg emellertid kapitalets utveckling som bestämd av objektiv utveckling inom själva systemet. Kapitalet framstår som en självständig kraft oberoende av människans vilja och handlingar. Systemet är inte under någons kontroll utan bestäms av sådana krafter som värdelagen och lagen om profitkvotens fallande tendens. Autonoma teoretiker ser dock de subjektiva mänskliga krafterna som kämpar mot kapitalets hegemoni som avgörande för systemets utveckling. De hävdar till exempel att omstruktureringen av industrin som ägde rum på 70-talet är empiriska bevis på sanningen i detta påstående. Omstrukturering var, hävdar de, en kapitalistisk motoffensiv till arbetarkamper vilket exemplifierade den allmänna tesen att kapitalet försöker bemästra arbetet men självt bemästras och avgörs utifrån arbetet.

När det gäller det kapitalistiska systemet hävdar Autonomiserna att lönerna är den oberoende variabel som alla andra variabler i systemet är beroende av.⁽¹⁴⁾

Många frågor uppstår av detta. Är arbetet i själva verket självständigt på det sätt som det hävdas? Det är en sak att agera utanför fackföreningar och politiska partier, men en helt annan att vara autonom från kapitalet. Negri hävdar att arbetarklassen vägrar kapitalistisk validering och istället själv-validerar sig.⁽¹⁵⁾ Vad betyder detta? Om det betyder att arbetskraften skulle vara oberoende av lönen så är detta helt klart osant. Arbetaren behöver lönen för att överleva och kommer att göra det så länge kapitalismen existerar. En senare autonom skribent, Nick Witheford⁽¹⁶⁾, säger att arbetet bara är "potentiellt" autonomt eftersom det kan avstå från lönerelationen. Det vill säga att arbete kan bli autonomt från kapitalet efter avskaffandet av de kapitalistiska produktionsförhållandena, vilket är så uppenbart att det knappt är värt att säga. Men när han säger detta erkänner han att arbete inte är autonomt i förhållande till kapitalet under kapitalismen. Arbetet kan bara överleva utan lönen så länge den sociala lönen existerar och den sociala lönen kan bara existera så länge arbetare satta i arbete beskattas för att tillhandahålla den. Arbetarklassen är därför inte autonom i förhållande till kapitalet.

Frågan om arbetsvägran som autonomisterna och deras arvingar i den kommunitaristiska och anarkistiska miljön lägger sådan tonvikt på, är också knuten till existensen av den sociala lönen. Även om arbetsvägran och sabotage uttrycker motstånd mot kapitalismen, gör inte ett sådant motstånd de som utför detta motstånd till autonoma. Det är i grunden en negativ reaktion och de som utövar dessa saker håller sig inom kapitalismens gränser understödda av lönearbete även om det inte är deras eget.

En annan fråga som undergräver idén om autonomi är den attityd som autonomister har antagit till nationalistiska kamper. Rörelsen anslöt sig till många av 60- och 70-talens vänsterkamper, inklusive stöd till det vietnamesiska FNL, medan publikationen "Potere Operaio" på 70-talet krävde seger för PLO, ETA och IRA.⁽¹⁷⁾ Detta tyder på att rörelsen , eller delar av den, faktiskt inte ansåg att arbetarklassen som helhet var autonom eller ens borde vara det. Varje stöd för nationalism underkastar arbetarklassens autonomi den nationella bourgeoisin.⁽¹⁸⁾ Det är i praktiken det direkta förnekandet av autonomi.

Idén om att lönen är den oberoende variabeln som bestämmer alla andra variabler inom kapitalismen, vilket är en central ekonomisk premiss i autonomistisk teori, står i direkt motsättning till vad Marx hävdade i Kapitalet volym 1. Marx skriver:

För att uttrycka det matematiskt: ackumulations-takten är den oberoende, inte den beroende, variabeln. Lönegraden, den beroende, inte den oberoende, variabeln.⁽¹⁹⁾

Marx kan naturligtvis ha fel men vi tror inte det. Den kapitalistiska produktionen är beroende av produktionen av profit och på grund av profitkvotens tendens att falla kräver detta en ständig ackumulation av kapital. Arbetarklassen utkämpar alltid en försvarskamper mot effekterna av ackumulationen vilka innebär uppsägningar, tempohöjningar eller omstrukturering av produktionen. När kapitalet omstruktureras omstruktureras också arbetarklassen. De empiriska exemplen på att kapitalet svarar på arbetarkamper, som autonomister kan tillhandahålla⁽²⁰⁾, blir obetydliga när den kapitalistiska utvecklingen betraktas på längre sikt. De tunga nederlagen på 80-talet föregick mycket av den omstrukturering av systemet som har skett under de senaste tre decennierna. Omstruktureringen av till exempel Fiat föregicks av en 35 dagars strejk hösten 1980 vilken besegrades. Detta nederlag öppnade vägen för massuppsägningar och förändringar av produktionsmetoder. I Storbritannien föregicks rationaliseringen av stål- och kolindustrin var och en av bittra strejker som provocerades fram av den borgerliga staten för att knäcka klassmotståndet. När strejkerna väl hade besegrats skedde rationaliseringar. Ytterligare ett exempel i Storbritannien är digitaliseringen av tidningsbranschen som föregicks av nederlaget för en 54 veckor lång strejk av tryckarna på Wapping 1986. Digitaliseringen kunde genomföras först efter att tryckeri-arbetarna besegrats. Generellt sett föregick nederlaget för en hel serie kamper på 70- och 80-talen globaliseringen av produktionen och omvandlingen av ekonomierna i de centrala kapitalistiska länderna till att bli i stort sett tjänste-ekonomier. Den globala industrin har omstrukturerats genom att införa datorkontroll, omedelbar kommunikation, användning av robotar, etc., efter en era av besegrade arbetarkamper. Detta har inte skett som svar på globala kamper, vägran att arbeta, frånvaro, sabotage eller vad som helst annat som de autonoma hävdar. Förändringarna i sig har i första hand varit ett svar på kapitalets sjunkande lönsamhet vilket provocerar fram strävan att öka produktionen av mervärde, inte arbetarnas kamp som motsätter sig denna drift.

Men för att korrekt förstå kapitalismens utveckling är det nödvändigt att se på systemet som helhet. Det pågår, som Marx hävdar, en kamp mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena. Utvecklingen av produktivkrafterna fortskrider som svar på systemets strukturella motsättningar, i synnerhet den fallande profitkvoten. Detta är den objektiva sidan. Arbetarklassens kamp är en del av kampen inom produktionsförhållandena, en kamp för att stå emot utsugning. Dessa kamper skulle kunna karakteriseras som den subjektiva sidan. Den kapitalistiska utvecklingen är beroende av ett dialektiskt förhållande mellan dessa två sidor. Autonomism ser bara den subjektiva sidan som avgörande och följaktligen förnekar autonoma teoretiker på 80-talet fullständigt nederlagen under denna period. Detta är en konsekvens av en idealistisk analys som leder till en förvrängd syn på verkligheten.

Den viktigaste konsekvensen av detta är deras övergivande av Marx’ arbetsvärdelära (AVL).

Arbetsvärdeläran - förkastad

Genom att vidhålla att arbetarklassen är autonom från kapitalet och en nyckelegenskap för detta är vägran både av arbete och integrering i kapitalismen, måste autonoma teoretiker förklara det kapitalistiska systemets fortsatta överlevnad. Deras förklaring är att värde produceras även utanför arbetsprocessen och att kapitalet lyckas tillägna sig detta värde genom statens agerande. Mario Tronti hävdade att arbetskraft producerade mervärde innan arbetsprocessen ägde rum, detta var idén med den så kallade "sociala fabriken". Antonio Negri vidareutvecklade denna idé tills han drog slutsatsen att praktiskt taget varje mänsklig aktivitet producerade värde. Kapitalet hade, hävdade han, utökat fabriken till att hela samhället blivit en enda stor fabrik, värde producerades överallt och staten var chefen. Därför blir reproduktion av arbetskraft, fortplantning och uppfostran av barn, utbildning, träning, rekreation, prostitution, alla producenter av värde.

Den autonoma teorin hävdar att den svarar mot förändringen i kapitalets system för exploatering, nämligen förändringen från formell till reell subsumtion av arbetet. Subsumtion anger i vilken grad arbete integreras i kapitalets process för värdeutvinning. Reell subsumtion skulle beskriva ekonomier där löneformen är universell och där gradering, samarbete, kommunikation, övervakning av arbetare och organisationen av arbetet alla tjänar till att maximera värdeutvinningen. Autonomisterna utvidgar dock idén bortom arbetsplatsen till samhället som helhet. Alla utnyttjas och exploateringen kan inte längre mätas med tiden på jobbet eftersom det sker kontinuerligt under 24 timmar. Negri skriver:

Kapitalet har nästlat sig in överallt, och försöker överallt förvärva makten att samordna, befästa och återhämta värde.⁽²¹⁾

En konsekvens av detta är att skillnaden mellan produktivt och improduktivt arbete försvinner. Allt arbete producerar alltid värde. Negri hävdade att det har skett en förändring från efterkrigstidens "massarbetare" till "samhällsarbetare", de senare inkluderade arbetslösa, hemmafruar, studenter, prostituerade, bönder, etc. All samhällelig verksamhet blir därför en källa till ett ekonomiskt mervärde. Klasstriderna i slutet av 60-talet hade, enligt Negri, rubbat värdelagens funktion.⁽²²⁾

Autonomisterna förstod att deras teorier innebar att värdelagen var obsolet. De hävdade att det var nödvändigt att gå bortom Marx och skapa en ny värdeteori för att förstå den nya situationen. I denna nya situation hade staten absorberat det civila samhället och produktionsförhållandena upprätthölls genom lag. Även om det är sant att staten i allt högre utsträckning har spelat en mycket större roll i förvaltningen av och överlevnaden för kapitalismen under det senaste århundradet än den gjorde under Marx tid, har detta inte löst eller förändrat några av systemets centrala motsättningar. Den ständiga återkomsten av ekonomiska kriser är bevis nog på detta.

Autonomisternas belägg för detta rejäla brott med ett nyckelelement i marxismen tycks således rätt och slätt baseras på antaganden utifrån observationer av händelser i Italien under perioden 1963 till 1980, och hävdas utan någon antydan till bevis. Det viktigaste påståendet, som mycket av ovanstående följer av, är att mervärde produceras utanför arbetsprocessen. Detta måste beläggas teoretiskt om det ska tas på allvar, men det förblir obevisat. Det bygger på missförståndet att dominans i allmänhet, som de flesta människor i det kapitalistiska samhället utsätts för, är detsamma som exploatering, som arbetarklassen utsätts för under produktionsprocessen. Påståendet undergrävs empiriskt av det faktum att kapitalet konsekvent försöker öka arbetsdagens längd eller intensiteten i arbetet under arbetstiden och alltid har gjort så. Om exploateringen är kontinuerlig över 24 timmar skulle det inte finnas någon anledning för kapitalet att göra detta. Påståendet att Marx värdelära inte kan förklara nuet och behöver revideras saknar grund. På samma sätt är idén om den sociala fabriken grundlös.

Om all verksamhet producerar värde och distinktionen mellan produktivt och improduktivt arbete försvinner så försvinner också klassanalysen av samhället. Värdeförmeringen av kapital är inte längre resultatet av den produktiva arbetarklassens materiella produktion, och dess förmåga att störa systemet genom att dra tillbaka sitt arbete försvinner också. Den materialistiska förståelsen att arbetarklassen är revolutionens subjekt, på grund av sin ställning i produktionsprocessen som en utsugen klass, har övergivits. Kampen för kommunismen blir därför en moralisk kamp, en utopisk kamp. Den förlorar sin materiella bas vilken Marx och Engels ansträngde sig så för att etablera.

Påståendet att staten har absorberat det civila samhället och att klassrelationerna nu upprätthålls av staten är ytterligare ett exempel på konsekvensen av autonomismens idealistiska metod. Den vänder ut och in på Marx' materialistiska syn på att staten är en emanation av det civila samhället och är en återgång till Hegels syn på att civilsamhället och lagarna var uttryck för staten. Återigen gör autonomisterna inga försök att bevisa dessa påståenden. Enligt Marx’ uppfattning utgör produktionsförhållanden grunden för det civila samhället och staten är ett uttryck för dessa relationer. Även om staten uppenbarligen är den dominerande klassens agent är den oförmögen att kontrollera motsättningarna inom systemet, särskilt den fallande profitkvoten, även om den så tar över hela samhällets kapital vilket krisen och kollapsen för i de tidigare kommando-ekonomierna i de fullt integrerade statskapitalistiska regimerna, som Ryssland, illustrerar.

Förvirringen kring Marx värdeteori pekar på en allmän brist på stringens i ekonomisk analys. Det är därför föga förvånande att upptäcka att autonomistiernas förklaringar av kapitalismens tendens till kris är lika förvirrade.

Motsägelsefull kristeori

Marx hävdar i Kapitalet Volym 3 att bristen på mervärde skapar tendensen till kris. Bristen på mervärde härrör från det tendentiella fallet i profitkvoten. Autonomisterna framlägger två motstridiga förklaringar av krisen. Trogna sin subjektivistiska metod hävdar de att lönekampen är drivkraften som får profitkvoten att sjunka.⁽²³⁾ Detta är den välbekanta teorin om "profit squeeze” som hävdar att problemet för kapitalismen är att arbetarnas konsumtion är för hög och därmed sänker profiterna. Å andra sidan tar de upp Rosa Luxemburgs imperialism-teori om att kapitalismen inte kan realisera allt mervärde som produceras inom systemet självt.⁽²⁴⁾ För att realisera det kapital som krävs för fortsatt ackumulation krävs icke-kapitalistiska marknader. Imperialismen är kampen för uppdelning av dessa marknader och deras resurser. Denna teori kokar ned till uppfattningen att arbetarnas konsumtion är för låg och stöder tesen att efterkrigstidens återhämtningen baserades på höga löner som den Fordistiskt organiserade massproduktionen skapade. Förklaringen till krisen är därmed å ena sidan att arbetarnas konsumtion är för hög, å andra sidan att den är för låg. Inga försök att förena dessa två motstridiga förklaringar görs.

I verkligheten inträffar ett generellt fall av profitkvoten oavsett om klasskampen är intensiv eller obefintlig⁽²⁵⁾, vilket motsäger den första förklaringen. Tanken att allt överskott avsett för ackumulation skulle kunna konsumeras och därmed realiseras i icke-kapitalistiska länder och deras marknader är idag så absurd att det inte är värt att seriöst överväga. De högre lönerna under efterkrigstiden var inte resultatet av en smart politik av en listig keynesiansk borgarklass. Kapitalet kommer alltid att försöka hålla lönerna till ett minimum oavsett under vilken period av historien det verkar. De högre lönerna under efterkrigstiden var resultatet av högre profitkvoter vilka i sin tur var baserade på systemets expansion, möjliggjord efter förstörelsen av konstant kapital och den därav följande sänkningen av kapitalets organiska sammansättning, vilket hade åstadkommits av andra världskriget.

Politisk organisation

Sergio Bologna⁽²⁶⁾, en av de viktigaste av dom tidiga teoretikerna inom autonomismen, sammanfattar i sin recension⁽²⁷⁾ av Steve Wrights bok "Storming Heaven" den autonoma rörelsens viktigaste organisatoriska svaghet på följande sätt:

De italienska Operaisterna (autonomister - CWO) strävade varken efter att vara "klassavantgarde" eller politisk klass eller "litet parti" och genomlevde därmed fram till det bittra slutet motsägelserna i att utöva politisk teori samtidigt som man vägrade traditionella organisationsmodeller.

Rörelsen hade aldrig som mål att vara ett avantgarde eller ett parti och bildade därför aldrig en organisation eller enades om en politisk plattform eller ens en gemensam kritik av borgerliga vänsterpartier som PCI eller PSI. Detta ledde ofelbart till att dess politiska karaktär förblev heterogen och tillät intellektuella att föra fram olika politiska ståndpunkter och gå i olika riktningar. Bristen på klarhet gällande politisk organisering måste också ses som den viktigaste faktorn som ledde till rörelsens undergång.

De autonomistiska skribenterna försökte givetvis motivera sitt ställningstagande till organisering teoretiskt utifrån de andra ståndpunkter vi har berört ovan. Negri, till exempel, hävdade att eftersom statens befäl hade ersatt värdelagen som medel för att dominera arbetarklassen, och klassens vägran att arbeta gjorde den självständig från kapitalet, behövde arbetarklassen inte längre ges riktning av ett så kallat "leninistiskt" parti. Ett ytterligare argument, som Negri framför, är baserat på frågan om den förmodade övergången från formell till reell subsumtion av arbetet som vi diskuterade ovan. Ett "leninistiskt" parti, hävdar han, tillhör perioden av formell subsumtion av arbetet och är därför en anakronism, en distraktion i den nuvarande perioden eftersom strukturen för den samhälleliga produktionen har förändrats. Det behövdes inte som vägledare vid en övergång till socialismen eftersom reell subsumtion gjorde omedelbar tillägnelse av ackumulerad rikedom och arbetarmakt möjlig. Det behövdes inte för att stimulera massans medvetande om behovet av kommunism och lägga fram ett program för att uppnå det. Förändringen i exploatering-systemet innebar att medvetandet nästlar sig in i arbetarklassen av verkligheten själv utan förmedling av ett parti. Reell subsumtion hade helt enkelt gjort partiet irrelevant.

Negris åsikter var dock ombytliga. De förändrades i takt med utvecklingen av den italienska arbetarkampen och efter Fiat Mirafiori-ockupationen 1973 verkade han återgå till en position där ett parti av något slag var nödvändigt men drog slutsatsen att partiet skulle uppstå ur kampen. Han såg, som vi redan nämnt, IWW som en modell för en framtida organisation. Vi noterar dock att de massiva italienska klasskamperna 1969 och 1973 inte genererade ett parti vilket han nu förväntade sig. Snarare dog de ut, utan att lämna några organisatoriska kvarlevor.

Om nu en ny organisation krävdes eller kunde skapas ur själva kampen, varför blev så många av de teoretiska ledarna kvar i PCI eller PSI? Enligt Sergio Bologna⁽²⁸⁾ skulle detta skapa ett politiskt skifte i arbetarrörelsen som, säger han, i första hand bestod av fackförbundet CGIL⁽²⁹⁾, PSI och PCI. Detta visar att den autonoma rörelsen inte betraktade dessa organisationer som kapitalets vapen och därmed fiender till alla försök att störta kapitalistiska förhållanden. Trots arbetarnas teoretiskt autonoma kamp, särskilt mot dessa organisationer då de försökte genomdriva kapitalistisk disciplin och löneavtal, betraktade rörelsens teoretiker dem fortfarande som i huvudsak arbetarklass-organisationer som bara behövde reformeras. Deras kritik begränsades helt enkelt till parti-”formen” och inte till klasskaraktären hos de existerande partierna vilken definierar den formen. Ingen överraskning då att sådana som Tronti kunde återvända till ledarskapet för Berlinguers PCI på 1980-talet och är idag senator i Italien för det demokratiska partiet (PD – efterträdare till PCI och för närvarande vid makten (När denna artikel skrevs)).

Vi kan hålla med dessa autonomister (särskilt från den Operaistiska flygeln) att ett proletärt revolutionärt parti måste byggas nerifrån och upp, från klassen själv (annars är det inte ett proletärt parti) men nyckelfrågan är hur detta ska bli gjort och det är ett reellt problem för revolutionärer. Att anta att detta kommer att uppstå automatiskt ur en miljard ekonomiska strider är ett enkelt sätt att undvika problemet, men detta kan inte vara det fullständiga svaret på hur klassmedvetandet utvecklas. Klassmedvetandet är per definition ojämnt, men helt klart måste det involvera en bredare politisk, historisk syn på den globala kapitalismen och den revolutionära potentialen hos klassen som utsätts för exploatering över hela världen. De som håller fast vid denna världsbild behöver kämpa öppet och ärligt inför klassen för att skapa en kraft som tydligt kan motverka alla reaktionära organisationer som på ett eller annat sätt kommer att kämpa för att bevara systemet.

Sorgligt nog är det Autonomismens antiorganisatoriska position som förklarar varför den behåller mycket av sin popularitet idag, men vi återkommer till denna fråga i vår slutsats.

Hardt och Negri försöker förena autonomism med postmodernism

Negri⁽³⁰⁾, som grundade "Potere Operaio"⁽³¹⁾ och var en av grundarna av tidskriften "Autonomia Operaia"⁽³²⁾ i början av 70-talet, var också en av de autonoma teoretiker som fängslades på falska grunder av den italienska staten efter att rörelsen krossades i slutet av 70-talet. Han fortsatte sitt skrivande i fängelset och samarbetade med den amerikanske litteraturprofessorn Michael Hardt för att producera två böcker, "Imperiet" och "Multituden", vilka publicerades efter hans frigivning. Dessa böcker har hyllats i breda lager och återuppväckt intresset för autonomism i allmänhet, inklusive 60- och 70-talens rörelse. Även om det är sant att de innebär ett brott med skrifterna från "Autonomia Operaia" och den tidigare perioden, är de i många avseenden en utveckling av den periodens teoretiska ståndpunkter. En sådan utveckling avslöjar än tydligare deras brott med marxismen. De huvudsakliga teoretiska positionerna som återkommer är:

1. Arbetarklassen är autonom i förhållande till kapitalet även om den inte längre är en klass utan en multitud.
2. Den kapitalistiska utvecklingen kontrolleras av multitudens kamp.
3. Samhället har blivit en social fabrik – fabriken utan murar.
4. Den marxistiska arbetsvärdeläran är felaktig och måste ersättas. Värde produceras överallt.
5. Det finns ingen skillnad mellan produktivt och improduktivt arbete. 6. Kapitalismens kris orsakas av både en ”profit squeeze” då arbetarnas löner är för höga och ett realiseringsproblem eftersom lönerna är för låga

Det nya är försöket att koppla samman autonomismen med postmodernismens teori som blev populär på universiteten under 80-talet. Postmodernismen ansåg att modernismens ekonomiska pelare, som hade stöttat kapitalismen under perioden efter andra världskriget, var Taylorism, Fordism och Keynesianism, och att dessa nu hade ersatts. I deras ställe hade kooperativa och kommunikativa produktionssystem och team-work med hjälp av internet och immateriellt arbete inrättats.

Hardt och Negri (H&N) hävdar att internet skapat ett cyberproletariat. Detta nya proletariat ägnar sig åt immateriell produktion och dessa kunskapsarbetare producerar mer värde än arbetare i materiell produktion. För att förklara detta erkänner H&N att det krävs en ny värdeteori, men de föreslår ingen sådan teori själva.⁽³³⁾ Men om detta cyberproletariat producerar mer värde än vad som producerades tidigare, innebär detta också att det produceras mer mervärde än tidigare. Detta påstående skapar två problem. För det första, eftersom Marx hävdade att krisen orsakades av en brist på mervärde, och detta cyberproletariat, låter de oss veta, nu producerar mer, krävs en ny förklaring av krisen. H&N föreslår inte någon förklaring här heller. För det andra, om systemet inte tenderar till kris, vilket skulle vara fallet om mer mervärde produceras, då skulle det inte vara nödvändigt för kapitalet att angripa löner och villkor. Varför skulle då arbetarklassen kämpa mot systemet? Om klasskampen inte är en manifestation av systemets tendens till kris måste det vara en frivillig handling. Arbetarklassens skapande av kommunism upphör att vara ett objektivt behov som härrör från systemets motsättningar och blir ett utopiskt projekt. Trots det nya konceptet om cyberproletariatet och multituden, reproduceras utopismen från de tidigare teorierna.

H&N knyter ihop begreppet immateriellt arbete med konceptet om det allmänna intellektet som finns i Marx fragment om maskiner i Grundrisse.⁽³⁴⁾ De hävdar att detta fragment, som är en anteckning skriven 9 år innan Kapitalet volym 1 publicerades, beskriver den nuvarande period bättre än volymerna av Kapitalet självt. De hävdar att den motbevisar inte bara arbetsvärdeläran utan också Marx analys av krisen i volym 3 av Kapitalet. Immateriellt arbete är återigen autonomt från kapitalet men det blir mer än bara autonomt. Immateriella arbetare, hävdar H&N, blir fria agenter med sina egna produktionsmedel, nämligen sina hjärnor vilka producerar kunskap. Immateriellt arbete är, konstaterar de, inte längre kopplat till variabelt kapital. Dessutom, eftersom det är kooperativt och beroende av horisontell kommunikation, validerar det sig självt och gör kommunismen möjlig.

Idag tar produktivitet, rikedom och skapandet av samhälleliga överskott formen av kooperativ interaktivitet i form av språkliga, kommunikationsmässiga och affektiva nätverk. Utryckt genom sina egna kreativa energier tycks immateriellt arbete därmed skapa en potential för ett slags spontan och elementär kommunism.⁽³⁵⁾

Följaktligen är detta nya cyberproletariat autonomt och protokommunistiskt. På något sätt lyckas kapitalet, trots autonomi och spontan kommunism, ändå stjäla allt värde som produceras!

I verkligheten existerar immateriellt arbete huvudsakligen i de kapitalistiskt mest utvecklade länderna och är mest involverat gällande att överföra eller återvinna värde som producerats av materiellt arbete till kapitalisterna i dessa länders fickor. H&N:s multitud är i verkligheten uppdelad i produktivt och improduktivt arbete precis som Marx visade. Immateriellt arbete existerar endast för att det utförs materiellt arbete på andra håll. Immateriellt arbete är inte heller så nytt för kapitalismen som H&N föreställer sig. Specialisering av design för byggnader, broar, motorer etc. är exempel på arbetskraft som inte producerar en materiell

produkt utan är beroende av att konstruktioner byggs av andra, det beror med andra ord på att en materiell produkt produceras någonstans av andra arbetare. Om en materiell produkt inte producerades skulle allt arbete som gick till dessa aktiviteter sakna värde. Tvärtemot H&N:s föreställningar är det vi ser en ytterligare arbetsdelning, men på global skala, en uppdelning mellan det Marx kallade manuellt och mentalt arbete. Som vi har diskuterat på annat håll är detta mentala arbete direkt relaterat till variabelt kapital och är i slutändan en typ av materiellt arbete.⁽³⁶⁾ Allt detta kan förklaras av arbetsvärdeläran vilken inte behöver ersättas.

I den tidigare autonoma teorin innebar idén om den sociala fabriken att arbetarklassen utvidgades bortom fabriken. H&N ersätter nu arbetarklassen med begreppet "multituden"⁽³⁷⁾ som omfattar mer eller mindre alla även de som inte är engagerade i någon aktivitet. H&N berättar för oss:

Multituden fattiga människor har svalt och smält massan av proletärer. De fattiga har därför blivit produktiva. Till och med den prostituerade kroppen, den utblottade personen, multitudens hunger - alla former av fattiga har blivit produktiva ... Upptäckten av postmoderniteten bestod i att de fattiga återplacerades i centrum av den politiska och produktiva terrängen.⁽³⁸⁾

Den epokavgörande utveckling som H&N hävdar har inträffat under den postmoderna perioden innebär slutet på imperialism baserad på nationalstaten och dess ersättande med "Imperiet". "Imperiet" är ett allt genomträngande maktnätverk bestående av transnationella och nationella organisationer som utövar dominans genom horisontella länkar som sträcker sig överallt. Det är organiserat i tre nivåer. I det högsta maktskiktet finner vi USA, som har hegemoni över den globala våldsutövningen som en typ av världspolis. (Gulfkriget 1990 var ett exempel på en polisoperation⁽³⁹⁾) På den andra nivån finner vi nationalstater som kontrollerar monetära instrument och internationella börser, Världsbanken, IMF, WTO organiserade genom G7, Parisklubben, Londonklubben, Davos-mötena, etc. I det tredje skiktet finner vi FN, NGO:er och fler nationalstater som använder kulturell och ”biopolitisk”⁽⁴⁰⁾ makt.⁽⁴¹⁾ ”Imperiet” har dock inget centrum eller periferi utan är organiserat genom ett nätverk av makcentran. Denna struktur har, få vi veta, skapats av kapitalistklassen som reaktion på den autonoma multitudens proletära internationalism.

Vad vi ser här är beskrivningen av en unipolär värld där imperialismen har blivit en enda universell makt där många nationer kombineras. Detta ser ut som uppnåendet av K. Kautskys fas "ultraimperialism", som han förutspådde skulle följa den imperialistiska fasen. Det skulle kunna hävdas att det var detta som verkade existera under den period då "Imperiet" skrevs, nämligen efter det ryska blockets kollaps. Detta är dock en farlig illusion. Vi tänker här bara att göra några få påpekanden om detta. För det första har nedgången av imperialism baserad på nationalstaten varit kännetecknande för perioden efter andra världskriget; det är inget nytt. Kriget ledde till att två imperialistiska block motsatte sig varandra, USA:s och Rysslands. Mindre stater kunde endast driva sina imperialistiska intressen inom ramen för det ena eller andra imperialistiska blocket. För det andra ser H&N den nya globala strukturen de beskriver som något som ersätter imperialismen. De skriver:

Imperialismen sätter en tvångströja på kapitalet – hindrar den kapitalistiska utvecklingen … Kapitalet måste övervinna imperialismen.⁽⁴²⁾

Detta är nästan exakt vad Kautsky skrev 1914:

Imperialismen gräver alltså sin egen grav. Från ett sätt att utveckla kapitalismen, håller den på att bli ett hinder för den.⁽⁴³⁾

Imperialismen gräver kapitalismens grav, men inte, som Kautsky trodde, för att imperialismen är något överblivet från tidigare historia som kapitalismen måste göra sig av med. Imperialism är den form som kapitalismen har utvecklats till ur själva den process av koncentration och centralisering av kapitalet som Marx analyserade i Kapitalet. Sålunda har kapitalismen producerat imperialismen. Imperialismen bygger på samma ekonomiska intressen och konflikter mellan ekonomiska intressen som utmärker kapitalismen, men dessa motsättningar har tagits till en högre nivå som drar in hela planeten. Dessa motsättningar är i själva verket lika skarpa och potentiellt våldsamma som någonsin. Det ryska blockets sammanbrott har inte inneburit att imperialismen ersatts.

Krigen i Afghanistan och Irak där USA, den så kallade polismakten, misslyckades i sitt försök att hävda sina intressen, vederlägger empiriskt H&N:s skildring av världen. Istället ser vi potentiella nya imperialistiska block uppstå för att utmana USA:s dominans, såsom EU och även Kina och Ryssland. Imperialismen har på intet sätt ersatts. Slutsatsen vi drar från H&N:s böcker är den orealistiska och oerhört optimistiska bilden av den revolutionära potentialen hos Multituden. Multituden, vilken vi redan har noterat är autonom och spontant kommunistisk, har fått kapitalet att konstruera detta globala "Imperie" eftersom kapitalet fruktar multitudens internationalism⁽⁴⁴⁾ och dess motstånd mot dominans. Multituden är också i stånd att själv skapa ett ”mot-imperium”⁽⁴⁵⁾ och kan gå direkt till kommunismen utan någon övergångsperiod. H&N förklarar:

Imperiet skapar en större potential för revolution än vad de moderna maktregimerna gjorde eftersom det ger oss ... ett alternativ: uppsättningen av alla utsugna och underkuvade, en multitud direkt motsatta imperiet, utan medling mellan dem.⁽⁴⁶⁾

Allt detta förstärker den ståndpunkt som förlamade den tidiga autonoma rörelsen nämligen om att politisk organisering inte krävdes. Vilken Den organisation som krävs kommer att uppstå från själva kampen.

…denna nya militans upprepar inte endast den gamla revolutionära arbetarklassens organisatoriska formler⁽⁴⁷⁾

Nödvändigheten av politisk organisation

Tanken att den ekonomiska kampen kommer att omvandla sig själv till en politisk kamp utan någon politisk organisations inblandning, eller åtminstone att den kommer att generera den nödvändiga organisationen av sig själv, är idag ganska vanlig. Det stöds av kampgrupper som Angry Workers of the World (AWW)⁽⁴⁸⁾ som i en text på sin hemsida okritiskt upprepar autonomisternas idéer gällande organisation vilka vi har kritiserat ovan. Partiet, får vi läsa, är en kvarleva från en tidigare period. Det var tänkt att tillföra medvetande till klasskampen från någonstans utanför densamma. Den ekonomiska kampen, påstår de, kommer att leda arbetarna till att upptäcka kapitalismens politiska natur.

Medvetandet är naturligtvis en produkt av den ekonomiska kampen och den allmänna erfarenheten av arbetarklassens existens. Processen är dock mer komplex än så och har en intern dynamik. Den dagliga klasskampen kommer att leda till att vissa arbetare förstår kapitalismens politiska natur, men dessa arbetare måste nödvändigtvis utgöra en minoritet. Frågan är hur detta medvetande kan generaliseras och hur det kan omvandlas till ett angrepp på själva systemet och att ersätta kapitalistiska produktionsförhållanden med kommunism. Klasskampen i sig, även om den är kopplad till sociala kamper, räcker inte för att producera detta. Inga permanenta ekonomiska klassorgan kan existera utan att förr eller senare integreras i den kapitalistiska staten (och det är också ödet för de flesta gräsrots fackföreningar). Ett oberoende, vågar vi rent av kalla det autonomt, klassorgan måste uppstå ur ett politiskt avvisande av alla reformistiska försök att köpa upp det. En sådan organisation måste förse sig själv med verktyg för att knyta an till den ekonomiska kampen och ge denna en historisk riktning som en del av kampen för kommunismen.

Arbetarklassen behöver skapa en rörelse stark nog att ta den politiska makten från den kapitalistiska staten och expropriera kapitalet. För att förena den ekonomiska kampen och den politiska kampen, för ett skapande av ett i klassen vida utbrett kommunistiskt medvetande och för ett program för att vinna politisk makt, krävs ett klassparti. Ett sådant parti är en del av klassen – inte nånting utanför den – och därmed är utvecklingen av det kommunistiska medvetandet en dynamisk process inom klassen. Att föreställa sig att detta parti eller en liknande politisk organisation kommer att uppstå på ett spontant sätt ur den ekonomiska kampen är inget annat än en dröm. Vi vill återigen peka på det faktum att de italienska arbetarnas massiva strider 1969 och 1973 inte ledde till att någon sådan organisation uppstod.

Idag är den globala arbetarklassen större än någonsin, vilket gör potentialen för revolution bättre än någonsin tidigare. Men denna klass är splittrad på sätt som ger kapitalet övertaget. Den uppfattar ännu inte sig själv som en global arbetarklass, inte heller som en klass för sig. Den behöver en global kamp och en global politisk organisation för att bli en klass som kan skapa världskommunism.

Och denna globala politiska organisation kommer inte att bli en upprepning av partierna från det förflutna. Det kommer att leda vägen, inspirera kampen och argumentera för det kommunistiska program som är produkten av arbetarklassens århundraden av kamp. Detta innebär inte på något sätt att hävda att den politiska organisationen skulle kunna slutföra processen själv. Uppbyggnaden av ett nytt produktionssätt som är baserat på alla människors själv-aktivitet kan inte delegeras till någon instans – inte ens ett arbetarparti. Det är bara genom arbetarklassens massorgan som ett nytt samhälle kan byggas. Kommunismen kan inte införas genom dekret utan är den levande produkten av ett kollektivt massmedvetande som strävar mot nya former av samhällelig organisation.

Organisationsfrågan är idag avgörande och den autonomistiska teorin har, genom att fördöma alla politiska partier – och i förlängningen all organiserad politisk kamp – som förlegade, kastat ut barnet med badvattnet. Den har inget svar på den komplexa frågan om hur det dagliga motståndet mot systemet blir ett medel för att störta det politiskt. Dessutom, i sitt försök till omskrivningar av nyckelaspekter av marxismen, undergräver autonomismen själva det teoretiska ramverk som vi behöver använda för att störta kapitalismen och bygga kommunismen.

CP
Communist Workers’ Organisation
juli 2017

Fotnötter:

(1) Operaism är översättningen av Operaismo, det namn som rörelsen var känd under i Italien på 60- och 70-talen.

(2) Mario Tronti gick med i PCI igen 1967. För mer om hans politiska odyssé, se avsnittet om "Politisk organisation" i denna artikel.

(3) Raniero Panzieri förblev medlem i PSI och var vid ett tillfälle medlem i dess centralkommitté som redaktör för dess teoretiska tidskrift Mondo Operaio.

(4) Mario Tronti argumenterade i sin pamflett "Lenin i England" för arbete inom PCI för att "rädda det från reformismen."

(5) Efter mordet på den italienske premiärministern Aldo Moro av de Röda Brigaderna 1978, vände sig den italienska staten mot den autonoma rörelsen och hävdade att den gav det intellektuella rättfärdigandet för de röda brigadernas terrorkampanj. Tusentals fängslades på falska grunder, inklusive Antonio Negri, en av rörelsens ledande teoretiker. Negri valdes därefter till parlamentsledamot, medan han satt i fängelse, vilket gav honom immunitet från fängelse och han flydde sedan till Frankrike. Efter att de flesta av anklagelserna mot honom visades vara falska återvände han till Italien och avtjänade resten av sitt straff.

(6) Negris arbete på 80-talet har kritiserats av andra autonoma teoretiker. Exempelvis Sergio Bologna som skrev på 80-talet: "Negri tvår sina händer från massarbetarens fortsatta svårigheter för att bedriva teoretikerns traditionella yrke i besittning av någon storslagen syntes." Citerat i Storming Heaven Steven Wright (Pluto Press). Hela boken finns på libcom.org

(7) Till exempel "Angry Workers of the World" (AWW) angryworkersworld.wordpress.com

(8) Paul Masons bok Post Capitalism recenseras i Revolutionary Perspectives 07. Se leftcom.org

(9) Vi har analyserat detta i mängder av text från denna leftcom.org till denna leftcom.org såväl som våra senaste analyser av gig-ekonomin som leftcom.org

(10) I Storbritannien klassas 80 % av ekonomin som tjänster.

(11) Se Michael Ryan "The Theory of Autonomy in Negris andra skrifter."

(12) AAUD-E (Allmänna Arbetar Unionen - Enhetsorganisation, vars teoretiker var Otto Ruhle. libcom.org

(13) Cobas är en förkortning för "Comitati di base"-baskommittéer eller gräsrots fackföreningar. Kapitalets erkännande av Cobas som förhandlare ledde till att de integrerades i den kapitalistiska arbetsledningen och placerade dem i en liknande position som de etablerade fackföreningarna. Se leftcom.org

(14) Se A Negri "Marx Beyond Marx"

(15) Se A Negri "Domination and Sabotage" publicerad 1978.

(16) Se Nick Witheford "Autonomous Marxism and the information society" Capital & Class 52

(17) Citerat i Aufheben #11

(18) Se leftcom.org för en utvidgning av detta

(19) K Marx Capital Vol 1 Kapitel 25 sid. 581 [Progress Publishers].

(20) Omstruktureringen av de stora fabrikerna i norra Italien på 60- och början av 70-talet sågs som ett exempel på att kapitalet omorganiserat sig som svar på klasskamper.

(21) A Negri The politics of subversion: a manifesto for the 21st century” ⁽²²⁾ En Negri "Crisis of the planner state: communism and revolutionary organisation." ⁽²³⁾ Detta var Mario Trontis ståndpunkt

(24) Se Antonio Negri "Empire" s .225

(25) Se Revolutionary Perspectives 06 "Piketty Marx and Capitalism's dynamics" leftcom.org

(26) Sergio Bologna var en av rörelsens viktiga teoretiker. Han deltog i Quaderni Rossi och Cronache Operaie 1964, innan han grundade Classe Operaia med Mario Tronti, Toni Negri och Romano Alquati

(27) Se Sergio Bologna libcom.org

(28) Se Sergio Bologna libcom.org

(29) Italiens arbetarförbund. Confederazione Generale Italiana del Lavoro

(30) En Negri började som lärare i filosofi innan han började med politiskt skrivande. Han betraktas fortfarande som expert på Spinoza.

(31) "Potere Operaio" betyder arbetarmakt. Gruppen publicerade tidningar och flygblad som distribuerades i de stora fabrikerna i norra Italien från 1968 - 73

(32) Autonomia Operaio betyder arbetarnas autonomi. Den fanns från 76 till 78 och publicerade en tidskrift med samma namn.

(33) Hardt & Negri "Empire" sid. 29

(34) K Marx ”Grundrisse” s.704

(35) Hardt & Negri ”Empire” s.294

(36) Se RP 09 recension av Gugliemo Carchedi "Behind the crisis."

(37) Uppenbarligen kommer begreppet 'multituden' från Spinoza som Negri hävdar var det avgörande inflytandet på Marx snarare än Hegel.

(38) Hardt & Negri ”Empire” s.158

(39) Detta är en fullständig missuppfattning om händelserna. Motivet till kriget var kontroll över regionens oljeförsörjning och att se till att dollarn förblev valutan för oljehandeln. Motivet var imperialistiskt, inte brott mot internationell rätt.

(40) Detta är ett begrepp lånat från Michel Foucault, den franske sociologen. Det tycks betyda dominans genom inre medel via kontroll av mängdens medvetande.

(41) Hardt & Negri "Empire" s.309

(42) Hardt & Negri "Empire" s.234

(43) K. Kautsky "Ultraimperialism" marxists.org

(44) Hardt & Negri ”Empire” s.43

(45) Hardt & Negri "Empire" p.xv

(46) Hardt & Negri "Empire" s.393

(47) Hardt & Negri "Empire" sid. 413

(48) Angry Workers of the World återger huvudargumenten om organisation. Se angryworkersworld.wordpress.com