Det är valfeber! Efter Sydafrika, Indien och EU kommer det parlamentariska skådespelet i år också att spelas upp i Frankrike, Iran, Storbritannien och USA. Med krigen i Ukraina och Gaza och en underliggande flyktingkris är det frågor om "nationell säkerhet" som kommer dominera rubrikerna.

"Valet" står som alltid mellan vilket kapitalistiskt parti som är bäst lämpat att representera "vår" kapitalistiska stats kapitalistiska intressen. I den meningen - inget nytt under solen! Men i en värld som går in i en "era av kaos" – som FN-chefen nyligen uttryckte sig som svar på det hot som krig, skuldsättning och föroreningar nu utgör för mänskligheten⁽¹⁾ – verkar insatserna den här gången lite högre. Arbetarklassen är därför satt under press av hela skalan av partier; från konservativa humle och Socialdemokratiska dumle och deras kompisar i media, till kritisk vänster och ultra-nationalistisk höger: vi måste registrera oss för att rösta, engagera oss i kampanjerna, ge oss in i debatterna.

Ändå är förtroendet, enligt de senaste mätningarna, för kapitalets politiker på en rekordlåg nivå. Det är samma visa överallt. I Storbritannien säger nu 45 % att de "nästan aldrig" litar på regeringen oavsett parti.⁽²⁾ I Frankrike anser nästan två tredjedelar att demokratin inte fungerar bra.⁽³⁾ I USA har förtroendet för institutioner "aldrig varit lägre”.⁽⁴⁾

Föga förvånande: efter 40 år av sjunkande reallöner och över ett decennium av åtstramningar för att betala för att rädda bankerna (dvs systemet) är det svårt att uppbåda entusiasmen. I takt med inflationens comeback håller fantasin om att gå och rösta skulle på något sätt förbättra våra liv att gå upp i rök.

Många arbetare kommer dock ändå att rösta. I hopp om viss stabilitet kanske man väljer status quo, eller så protest-röstar man, i tron att något parti med en lite mer "radikal" agenda (vare sig det är kapitalets höger eller vänster) åtminstone kan skaka om saker och ting. Det globala valdeltagandet har dock sjunkit sedan 1960-talet⁽⁵⁾ och årets val ser ut att bekräfta trenden. Många arbetare kan inte längre hitta ett attraktivt alternativ på valmarknaden, många gånger för att de faktiskt ser på parlamentarisk "demokrati" som den bluff som den faktiskt är.

Hur som helst, vi vet resultatet: något kapitalistiskt parti kommer att vinna valet, och det kapitalistiska systemet – med sina imperialistiska krig, ekonomiska kriser och ekologiska förstörelse – kommer att fortsätta att släpa mänskligheten mot avgrunden.

Så vad kan vi göra?

Det finns ingen quick fix – den enda lösningen ligger i att störta det kapitalistiska systemet. Men det kräver uppvaknandet av den "sovande jätten" – den internationella arbetarklassen. Vi har redan sett en del lovande tecken, när tusentals arbetare i Frankrike, Storbritannien och USA strejkade för att kräva lönehöjningar som håller jämna steg med inflationen och för bättre arbetsvillkor. Men utan verklig självorganisering och ett politiskt alternativ bortom den kapitalistiska horisonten, misslyckades dessa kamper med att på allvar förändra styrkeförhållandet mellan de stridande klasserna och absorberades lätt av systemet.

För att återuppta klasskampen måste arbetare organisera sig självständigt, utanför de institutionella partiernas och fackföreningarnas kontroll, och bilda sina egna kommittéer och församlingar i sina lokalsamhällen och på sina arbetsplatser för att driva kampen framåt. Genom att välja våra egna, återkallbara, delegater kan vi visa skillnaden mellan deras "demokrati" och vår: inte den passiva underkastelsen att rösta i en valurna vart fjärde år, utan aktiv kämpande solidaritet!

Arbetarklassens intressen är desamma över hela världen. Oavsett om vi befinner oss i "väst" eller "öst", oavsett om vi lever under "demokratiska" eller "icke-demokratiska" regimer, är det exploateringen av vårt arbete som skapar profiten för "våra" härskande klasser. Och i de krig som för närvarande pågår, och i de kommande, är det vi som kommer att förväntas vara kanonmat för nationer som vi inte äger någon andel i.

Mer än något annat behöver vi ett eget klassparti, ett internationellt parti för att främja arbetarnas verkliga intressen överallt: ett slut på lönearbete och kapitalistiskt profit-skapande och i dess ställe ett samhällsengagemang från grunden i ett samhälle utan gränser, där produktionen först och främst syftar till att på ett hållbart sätt tillgodose mänskliga behov. Vårt budskap är: Ja, avstå från kapitalismens valskådespel - men den som vill ha en livskraftig framtid kan inte ställa sig utanför den verkliga politiska kampen. De av oss som inser behovet av en internationell rörelse för arbetarklassen måste organisera oss politiskt för att lägga grunden för denna här och nu.

Anslut er till oss!

Fotnötter:

(1) yahoo.com

(2) natcen.ac.uk

(3) lemonde.fr

(4) theguardian.com

(5) theconversation.com