Revolutionära Kommunistiska Partiet: Ut med det gamla, in med det gamla

Internationella Marxistiska Tendensen (IMT) håller på att ändra namnet till den Revolutionära Kommunistiska Internationalen, där många av dess nationella sektioner nu tar namnet Revolutionära Kommunistiska Partiet. Enligt IMT är det nu dags att lansera en ny international, eftersom det under det senaste decenniet har skett en "stor förändring i medvetande" - efter misslyckandet med den socialdemokratiska ny-vågen (Corbyn, Sanders, Syriza, Podemos, etc.), förmodas "miljoner unga människor har accepterat kommunistiska idéer".⁽¹⁾ IMT syftar till att fylla det politiska vakuumet och har för detta ändamål lanserat sin "Är du kommunist?"-kampanj som uppmuntrar unga människor att i massor gå med i deras led. Den brittiska sektionen (tidigare Socialist Appeal) skryter nu med att dom har över 1 000 medlemmar.

Representerar denna utveckling ett steg framåt i kampen för arbetarklassens frigörelse, eller är det ytterligare en opportunistisk manöver från en bankrutt politisk tendens? Vi hävdar att det är det sistnämnda.

Ett arv av entristisk akrobatik

Först lite bakgrund. Vi tar upp detta, inte för att få billiga poäng, utan för att förstå hur IMT har nått sina nuvarande positioner och hur mycket – om alls – denna omprofilering representerar ett verkligt politiskt brott med deras förflutna.

IMT:s politiska ursprung är nära förknippat med figuren Ted Grant. Grant föddes i Sydafrika 1913 och konverterade till trotskismen i ung ålder under Ralph Lees beskydd. 1934 gjorde Trotskij sin "franska vändning" – och uppmanade sina anhängare att gå in i socialdemokratiska organisationer för att öka sitt eget medlemskap. Så när Grant och Lee flyttade till Storbritannien blev de involverade i Militant Group, en entristisk organisation i Labour Party. Men efter att Lee anklagats för att ha missbrukat strejkfonds-medel lämnade han och Grant Militant Group och tillsammans med Gerry Healy bildade de Workers' International League (WIL) 1937. 1938 slutade det med att resten av Militant Group slogs samman med ett par andra trotskist-grupper för att bilda Revolutionary Socialist League (RSL), brittisk sektion av den nybildade Fjärde Internationalen. WIL vägrade gå med i den nya organisationen och bestämde sig för att stanna kvar i Labourpartiet, men det växte snart till en större organisation än det nystartade RSL tack vare sitt fokus på facklig verksamhet.

Under andra världskriget försökte WIL att omorientera sig som en självständig tendens, döpte om sin tidning till Socialist Appeal och tog entusiastiskt upp Fjärde internationalens "proletära militära politik" - dvs idén att de allierades krig mot Nazityskland skulle utvecklas in i ett revolutionärt krig. De förkastade revolutionär defaitism och försökte utnyttja "arbetarnas rädsla för en nazistisk invasion - särskilt efter Frankrikes fall 1940 - för att höja klasskrav och vinna anhängare till trotskismens fana".⁽³⁾ När Nazityskland slutligen vände sig mot Sovjetunionen 1941, uppmanade WIL till dess försvar. Än i dag fortsätter IMT att upprätthålla föreställningen att Sovjetunionens ockupation av Östeuropa innebar att "kapitalismen störtades" där, eftersom "stalinisterna hade infört en nationaliserad planekonomi, men på samma byråkratiska grund som i Sovjetunionen" .⁽⁴⁾

År 1944 hjälpte Fjärde internationalen trotskisterna i Storbritannien att återigen omgruppera sig, vilket denna gång ledde till bildandet av det Revolutionary Communist Party (RCP), vilket Grants WIL spelade en ledande roll i. Denna korta period av enhet redde inte ut de interna spänningar i rörelsen. I RCP utmärkte Grant sig genom att nu argumentera mot entrism i Labourpartiet och genom att försvara den "progressiva" karaktären i Röda arméns frammarsch in i Östeuropa. Efter RCP:s kollaps 1949 gick Grant en kort stund med i Healys nya starkt entristiska organisation, The Club, innan han uteslöts. En period av politisk isolering följde, men 1958 smälte Grants egen, entristiska grupp som tog namnet RSL igen, samman med en annan liten trotskist-grupp och blev erkänd som Fjärde Internationalens nya brittiska sektion. 1964 grundade RSL tidningen Militant, vilket är hur Militant Tendensen fick sitt namn.

I slutet av 1960-talet hamnade Militant slutligen i bråk med kvarlevorna av Fjärde Internationalen, och Grant skyllde dess degenerering på "trycket från kapitalismen, reformismen och stalinismen, under en period av kapitalistiskt uppsving i väst, den tillfälliga konsolideringen av stalinismen i öst , och den koloniala revolutionens perversioner”.⁽⁵⁾ Istället satte Militant och dess internationella kontakter igång att bilda Kommittén för en arbetarinternational (CWI). Militants främsta ”claim to fame” i Storbritannien kom på 1980-talet, när de lyckades få kontroll över Liverpools kommunfullmäktige. Vid den tiden hade vi följande att säga om denna sorgliga episod:

Den Militant-dominerade fullmäktige inledde i Liverpool ett ambitiöst program för offentliga utgifter för nödvändiga saker såsom bostäder. Men under kapitalismen måste allt betalas. Militant tendensens fallerande då pengarna tog slut visar exakt hur socialistiska de är, och ännu viktigare, omöjligheten i att använda valda organ som kommunfullmäktige eller riksdagen för att styra staten eller delar av staten i arbetarnas intresse. ... Att så är fallet visar kommunfullmäktiges efterföljande förslag att säga upp sin personalstyrka och återanställa den efter tre månader, vilket sparade en fjärdedels årslön och, efter att detta hade avslagits eftersom det var för skadligt för Labours popularitet, idén om att säga upp sina arbetare i januari och permittera dem i bara en månad istället för tre! Kort sagt, Militant och dess medbrottslingar "satte kniven i kommunens anställda.

Workers Voice 25, 1985

I ett annan ökänd episod deklarerade Militant sitt motstånd mot The poll tax (en skatt, övrs.anm.) som infördes av Thatchers regering 1989. Efter att ha kallat till en massdemonstration i London, där polisen drabbade samman med demonstranter, fördömde Militant demonstranterna.

Militant-ledningen för "Anti-Poll Tax Federation" meddelade efter gatustriderna i London att de skulle överlämna namn och fotografier på upprorsmakarna till polisen. För att uttrycka det klart och tydligt så erbjöd de sig att hjälpa de härskandes betalda hantlangare i deras jobb med att förtrycka arbetare och tvinga oss att underkasta oss kapitalismens orättvisor. … Labourpartiet kramar ur oss skatten, fackföreningarna isolerar alla som inte hjälper de styrande att köra över oss, och när vi vågar försvara oss själva överlämnar den så kallade "vänster"-flygeln av Labour oss till polisen!

Workers Voice 52, 1990

Trots Militants bästa försök att framstå som ansvarsfulla politiker, arbetade nu Labours partiapparat mot dem, vilket resulterade i uteslutningar och att Militant-medlemmar hindrades från att ställa upp som Labour-kandidater. Detta ledde till en debatt inom organisationen om vägen framåt, där Grant befann sig i minoritet. Majoriteten gav upp entrismen och bildade det som idag är Socialist Party of England and Wales (SPEW). Grant uteslöts, men han och hans anhängare fortsatte sin entrism i Labourpartiet, nu under namnet Socialist Appeal. De bildade Committee for a Marxist International, som 2004 blev IMT. Alan Woods ersatte gradvis den åldrande Grant som gruppens ideologisk ledare.

Bortsett från entrismen, utmärktes Socialist Appeal under denna period huvudsakligen i det trotskististiska universumet genom sitt ivriga stöd för de kubanska och bolivariska "revolutionerna", till den grad att de motsade några av sina tidigare ståndpunkter. Om Grant 1970 fördömde Fjärde Internationalens förälskelse i Castro och Guevara och gick så långt som att säga "att försöka upprepa Castroismens politik på Kuba i länderna i Latinamerika är att begå ett brott mot den internationella arbetarklassen”⁽⁶⁾, hade nu gradvis Castro blivit en ”outtröttlig revolutionär kämpe” som ”förvandlade den nationella befrielsekampen till en revolutionär kamp mot kapitalismen”, ”en ledstjärna för de förtryckta massorna långt bortom Kubas kust”. ⁽⁷⁾

Liksom många trotskistgrupper har IMT genom decennierna riktat sin rekrytering mer och mer mot unga studenter, som skickas för att delta i möten, gå på protester och sälja tidningar, innan de så småningom går vidare till andra betesmarker. För detta ändamål blev Marxist Student Federation ungdomsflygeln av Socialist Appeal på universiteten. I Storbritannien har detta upplägg gjort det möjligt för IMT att dra nytta av Corbyns popularitet. Medlemmar uppmuntrades att engagera sig aktivt i Corbyns kampanj, och när den föll ihop var IMT där för att locka några av de besvikna Corbynister som nu letade efter något lite mer radikalt. Detta hjälper till att förklara ökningen av medlemskap som IMT nyligen har upplevt, men det gör också den hyperaktivistiska attityden till massrekrytering som har antagits:

När du träffar en kommunist, be dem att gå med i partiet direkt. Ge dem en knippe tidningar att sälja och affischer att sätta upp. Fråga dem vad de kan göra för att bygga upp partiet. Ge dem en uppgift omedelbart.

communist.red

Allt du behöver göra är att stå i gathörnet, proklamera kommunism, ta med en banderoll, ta med en tidning om möjligt, så kommer guldet till dig. De kommer att komma till dig

marxist.com

Ett politiskt oärligt manifest

Vår inställning till trotskismen är ingen hemlighet.⁽⁸⁾ Som våra politiska förfäder insåg redan på 1930-talet, när Trotskij och hans anhängare tog upp inträde i socialdemokratin som en taktik och det kritiska försvaret av Sovjetunionen som en "degenererad arbetarstat" förlorade trotskismen all revolutionär trovärdighet. Istället har den gradvis integrerats i kapitalets vänster vid sidan av socialdemokraterna själva (som räddade kapitalismen redan 1919 genom att alliera sig med nationalistiska paramilitära grupper för att slakta arbetare på Berlins gator och ända sedan dess har kommit till kapitalismens räddning var gång de kallats på). Grants egen politiska bana, från de första årens olika vändningar, till den långa marschen genom Labourpartiet, är en följd av trotskismens bankrutt som tendens.

Ändå har det tidigare i historien funnits undantag – tidigare trotskistiska grupper och individer som försökt att kritiskt reflektera över de centrala grundsatserna i sin tendens, och som ett resultat av detta brutit mer eller mindre helt med trotskismen. Några av de mer välkända exemplen är Raya Dunayevskaya i USA, Grandizo Munis i Spanien, Agis Stinas i Grekland, Ngo Van Xuyet i Vietnam, eller faktiskt Trotskijs änka själv, Natalia Sedova.⁽⁹⁾ Woods kallar IMT:s beslut att lansera en ny international "en pånyttfödelse, en renässans".⁽¹⁰⁾ Men utgör orienteringen bort från entrismen någon form av kritisk reflektion över dess politiska förflutna? En granskning av det nyligen publicerade "Manifest of the Revolutionary Communist International" visar inget sådant.⁽¹¹⁾

IMT:s allmänna perspektiv kan sammanfattas enligt följande. Det kapitalistiska systemet befinner sig nu i en "existentiell kris" och är ”inte längre kapabel att spela någon progressiv roll". Den "nuvarande krisen är inte en för kapitalismen normal cyklisk kris", utan en "allmän kris för kultur, moral, politik och religion". Bourgeoisin har ingen lösning på krisen, men det betyder inte att den "saknar medel för att fördröja kriser eller att minska deras effekter". Sådana åtgärder "skapar bara nya och olösliga motsättningar", såsom finanskraschen 2008 eller det ekonomiska svaret på Covid-19, som båda bara ökade inflationen och skuldsättningen. Som ett resultat är "världen på väg mot en osäker framtid präglad av en aldrig sinande cykel av krig, ekonomisk kollaps och ökande misär". Ändå kan kapitalismen "återhämta sig från även den djupaste kris, om än till en fruktansvärd kostnad för mänskligheten", så det är upp till arbetarklassen att störta den. På ytan, om man lägger undan det trotskistiska språkbruket, verkar detta vara nära vad vi hävdar, men vid närmare granskning faller hela bygget samman.

Kapitalismens kris: IMT anser att huvudorsakerna till den kapitalistiska krisen är "å ena sidan privat ägande av produktionsmedlen och å andra sidan den kvävande tvångströjan på den nationella marknaden, som är alldeles för snäv för att rymma de produktivkrafter som kapitalismen har skapat". Men utan hänvisning till profitkvotens tendens att falla, för Marx "den viktigaste lagen för modern politisk ekonomi"⁽¹²⁾ är IMT emellertid oförmöget att förklara dynamiken i cykeln av Kris-krig-återuppbyggnad. Vidare lägger IMT allt ansvar för krisen i händerna på den "fria marknadsekonomin". De vägrar att erkänna att statligt ägande, som Engels kunde se redan på 1870-talet, "inte gör upp med produktivkrafternas kapitalistiska natur".⁽¹³⁾ Därav dess förälskelse i olika statliga kapitalistiska system som bara förvränger innebörden av socialismen (som är ett statslöst, klasslöst, pengalöst samhälle, utan exploatering, nationella gränser eller stående arméer).
Imperialism: IMT inser att globaliseringen har gett vika för "ekonomisk nationalism och protektionistiska åtgärder", och att USA, en vikande supermakt, nu står inför nya utmaningar från imperialistiska rivaler, viktiga bland dem Ryssland och Kina. Men de anser fortfarande att USA-imperialismen är "den mäktigaste och mest reaktionära kraften på planeten." Vi har kritiserat denna uppfattning tidigare – att välja och vraka vilken imperialistisk makt som är den "mest reaktionära" öppnar i själva verket vägen för att ställa sig på "det mindre ondas” sida. Dokumentet kommunicerar inte öppet detta, men samtidigt hävdar IMT att Ryssland och Kina (och, av någon anledning, Indien) bara införlivades i den kapitalistiska marknaden "efter Sovjetunionens kollaps". Innebörden är att Ryssland och Kina tidigare utgjorde "degenererade" eller "deformerade arbetarstater" som skulle behöva försvaras från USA:s imperialism (och IMT tycks tro att länder som Kuba och Nordkorea fortfarande inte är helt integrerade i kapitalismen). Vad detta innebär är ett kritiskt stöd för stalinismen som en tredje väg mellan kapitalism och kommunism. Och, som vi påpekade i en ny artikel, undergräver de pågående lovorden för den populistiska nationalisten Chávez, som Woods hävdade en personlig vänskap med, alla "internationalistiska" anspråk som IMT försöker ge sig själv idag:

När det kom till Venezuela berömde IMT Chávez som en "sann internationalist" och ett "hot mot USAs kapitalism". Naturligtvis var Chávez Venezuela en betydande militär och ekonomisk allierad till Ryssland och utvecklade starka band till Iran. Detta är samma Ryssland som IMT idag fördömer som en imperialistisk makt, och samma iranska regim som IMT anser vara "totalitär". Var Chávez en "sann internationalist" när han mös med sina "bröder" Putin och Ahmadinejad, eller var IMT helt enkelt för upphetsade över att Chávez citerade Alan Woods på nationell TV för att lägga märke till vad han i övrigt hade för sig?

leftcom.org

Driften mot krig: När det gäller driften till krig, tror IMT att proxy-konflikter kommer att sprida sig, men "världskrig är uteslutet under nuvarande förhållanden". Detta beror tydligen på två anledningar: (a) kärnvapenkrig skulle innebära ömsesidig förstörelse för båda sidor, vilket inte ligger i kapitalistklassens intresse; och (b) det finns massmotstånd mot krig, särskilt i USA. Den första punkten antar att kalla krigets förhållanden fortfarande är på plats. Men vi lever i andra tider: det imperialistiska schackbrädet är mycket mer oförutsägbart och spelarna har tillgång till ny teknologi (som t.ex. hypersoniska missiler), vilket i allt högre grad ifrågasätter principen om ömsesidigt säkerställd destruktion (MAD). Även om MAD utesluter en kärnvapenförintelse, finns det ingen anledning att anta att detta utesluter konventionell krigföring; kapitalistiska makter bestämmer sig ofta för att undvika att använda vissa vapen om de fruktar att deras motståndare kommer att använda detsamma som vedergällning, såsom nervgift under andra världskriget. Den andra punkten motiveras med statistiska medel: "bara 5 procent av USA:s befolkning skulle stödja en direkt militär intervention i Ukraina". En sådan undersökning kan i bästa fall återspegla folkliga känslor vid en viss tidpunkt, men tar inte hänsyn till hur snabbt dessa känslor kan förändras under förändrade omständigheter – som de gjorde vid utbrottet av båda de tidigare världskrigen. Dessutom kan det hända att den utlösande faktorn för en större konflikt inte blir Ukraina (andra potentiella kandidater finns redan i Östasien, Mellanöstern och Afrika).
Antifascism: IMT avvisar med rätta antifascismens logik men... bara utifrån kontexten med Trump i USA. De kritiserar dem som uppmuntrar till en röst på Biden för att "genom att föra fram den falska idén om 'det mindre onda' inbjuda arbetarklassen och dess organisationer att förena sig med en reaktionär flygel av borgerligheten mot en annan". Men de baserar detta argument endast utifrån det faktum att Trump inte är en "fascist", vilket sedan lämnar frågan öppen om vad deras inställning till det "mindre onda" skulle vara om de ställdes inför något de ansåg vara "fascism". I varje fall ser IMT inte några utsikter för "fascism" på omedelbar sikt, eftersom "arbetarklassen, i de flesta länder, inte har lidit allvarliga nederlag på decennier". Detta är bakvänd logik. Oavsett om den kapitalistiska reaktionen behöver fascism idag (eller om den kan klara sig med andra ideologiska substitut), är anledningen till att det inte har skett "allvarliga nederlag" att arbetarrörelsen i större delen av världen har krossats under de senaste fem decennierna – ekonomiskt undergrävd av upplösningen av gamla industrier, politiskt förvirrad av kapitalets höger och vänster, och oförmögen att påtvinga kapitalistklassen sina intressen. Det faktum att populistiska nationalister som Trump till och med finner ett visst stöd i arbetarklassen är en konsekvens av detta.
Identitetspolitik: IMT säger att "kampen mot alla former av förtryck och diskriminering är en nödvändig del av kampen mot kapitalismen" men de "avvisar fullständigt identitetspolitik som, under sken av att försvara en viss grupps rättigheter, spelar en reaktionär och splittrande roll som i slutändan försvagar arbetarklassens enhet och ger ovärderlig hjälp till den härskande klassen." Ändå gratulerar en färsk IMT-artikel den opportunistiska retorikern och vänsteristen George Galloway" till sin vinst i Rochdales kommunval, i vad de kallar en "kick in the face" på etablissemanget. ⁽¹⁴⁾ IMT kan inte se hur detta i själva verket var en seger för identitetspolitiken – Galloways flygblad som distribuerades till muslimska väljare ägnades helt åt temat Gaza, medan de som inte riktades mot muslimska väljare spelade han upp brittiska nationalistiska och transfobiska diskussionspunkter och lovade att "Make Rochdale Great Again" Det är en sak att fördöma identitetspolitik i teorin, och en annan att erkänna och förkasta den i praktiken.
Kapitalets vänster: IMT betraktar borgerlig demokrati som "endast en leende mask - en fasad bakom vilken verkligheten ligger i bankernas och storföretagens diktatur" och fördömer den "särskilt fördärvliga roll ... som spelas av den så kallade vänstern, som överallt har kapitulerat inför trycket från högerflygeln och etablissemanget. Vi såg detta med Tsipras och de andra ledarna i Syriza i Grekland. Samma process kan ses med Podemos i Spanien, i USA med Bernie Sanders och i Storbritannien med Jeremy Corbyn”. Men detta är bara att anklaga någon för att göra ett fel man själv begår. Inte bara för att IMT:s föregångare betedde sig på liknande sätt när de hade kontroll över Liverpools kommunfullmäktige, utan också för att IMT i varje enskilt fall uppmuntrade sina medlemmar att arbeta inom dessa socialdemokratiska partier i ett försök att driva deras ledarskap längre åt vänster, och sprider den utbredda illusionen att kapitalets välde på något sätt kan undermineras med hjälp av borgerlig demokrati.
Masspartier och fackföreningar: Dokumentet inleds med den klassiska trotskistiska formuleringen: "mänsklighetens historiska kris reduceras till det revolutionära ledarskapets kris". Vilket redan indikerar att entrismens taktik inte bör ifrågasättas. För IMT är det masspartiernas och fackföreningarnas ledning som har "hamnat under trycket från bourgeoisin". För oss är en av de viktigaste lärdomarna från det 20:e århundradet att det är dessa institutioner själva som har korsat Rubicon, som blivit en integrerad del av det kapitalistiska systemet som tryckventiler för att kanalisera arbetarklassens ilska till former som är ofarliga för kapitalet. Det är inte bara högerpartierna som har utfört attacker mot arbetarklassen, utan även vänstern. Istället för ett brott med masspartierna och fackföreningarna och skapandet av oberoende kamporgan (stormöten, strejkkommittéer och i slutändan arbetarråd), kräver IMT förnyelse av befintliga strukturer. Och när tillfället är rätt, är de mer än beredda att återigen sända alla sina "krafter in i de reformistiska organisationerna för att vinna över de arbetare som rör sig åt vänster". Detta tillvägagångssätt går mycket djupare än taktik. Det återspeglar ett fundamentalt åsidosättande av hur arbetarklassen som helhet kommer att förändra villkoren för sin egen existens. Det reducerar arbetarklassen till en passiv, tanklös massa som ska formas av "ledarskapet": ett ledarskap som själva entrismens öde visar oundvikligen hamnar i dunkla obskyra strider för att få maktpositioner inom den befintliga apparaten.
Trotskismen och den ryska revolutionen: IMT:s politiska inställning är baserad på "teserna från Kommunistiska internationalens fyra första kongresser". Med andra ord, den ser den ryska revolutionens misslyckande främst i vad som hände "efter Lenins död", i händerna på Stalin. Det här är en överförenkling. Många IMT-medlemmar är helt enkelt omedvetna om Trotskijs eget bidrag till den ryska revolutionens degenererings-processen: omorganisationen av Röda gardet till en professionell stående armé (som skapade en mäktig militärbyråkrati utanför sovjeternas kontroll), hans stöd till militarisering av arbetskraften (vilket undergrävde arbetarklassens själv initiativ på arbetsplatserna), hans fördömande av matroserna i Kronstadt som en komplott av vitgardistiska generaler för att rättfärdiga repressionen mot dem (likväl skulle Stalin senare fördöma Trotskij själv som en "fascistisk agent”), hans stöd för förbudet mot fraktioner (som senare användes för att motivera Trotskijs egen uteslutning), hans stöd för statligt styrd industrialisering (som plockades upp av Stalin i hans femårsplaner), etc. Den ryska revolutionens degeneration är inget som beror på någon enskild individ (utan var en konsekvens av revolutionens misslyckande utanför Ryssland); Trotskijs meritlista är dock något som han och hans epigoner aldrig har gjort up med.
Trotskism och stalinism: IMT säger att stalinism och "bolsjevism" är "ömsesidigt uteslutande och dödliga fiender, åtskilda av en flod av blod". Ändå, som vi tidigare har konstaterat, fortsätter IMT att motivera sitt tidigare kritiska stöd för stalinistiska regimer som "mindre onda". Låt oss vara tydliga: förutom att aktivt stärka löne-arbetets relationer, eliminerade dessa så kallade "degenererade" eller "deformerade arbetarstater" även revolutionärer fysiskt, utsatte arbetare och bönder för tvångsarbete, svält och skickade ut dem i krig, allt för att tjäna en klick partibyråkrater.⁽¹⁵⁾ Och även inom just detta dokument ägnar IMT en hel del åt att uppvakta det stalinistiska grekiska kommunistpartiet (KKE), och prisar det för dess "korrekta internationalistiska inställning till det ukrainska kriget ” men artigt ber det att släppa den ”anti marxistiska teorin om socialism i ett land och att anta en leninistisk enhetsfronts-strategi”, förmodligen i hopp om att de också kommer att lockas till uppmaningen till en ny international. På andra ställen i dokumentet sörjer IMT utvecklingen av det Italiens Kommunistisks Parti (PCI) som från att varit det "största och mäktigaste i Europa" genomgick en process av "nationell reformistisk degenerering" vilken ledde till dess upplösning och "förvandling till ett borgerligt reformistiskt parti” 1991. Italiens ursprungliga kommunistiska parti (PCd'I), bildat under ledning av Bordiga och den italienska kommunistiska vänstern, var verkligen ett revolutionärt parti. Processen för dess "nationellt-reformistiska degenerering" var dock igång redan på 1920-talet, med Togliatti och Gramscis byråkratiska manövrar för att fördriva vänstern på uppdrag av Moskva.⁽¹⁶⁾ Så när Togliattis PCd'I 1943 döpte om sig själv till PCI, var det redan en stalinistisk formation. Med andra ord, IMT:s inställning till stalinism är ett annat fall av fördömande i teorin, friande i praktiken.
Enhetsfronten och övergångskrav: IMT:s primära referenspunkt förblir Trotskijs ”Kapitalismens dödskamp och Fjärde internationalens uppgifter”, och det är till detta dokument, tillsammans med Lenins ” 'Radikalismen' - Kommunismens barnsjukdom” som de hänvisar läsarna till för deras förståelse för enhetsfronten och övergångskrav. Trots deras beröm till Lenin "som stod oförsonligt för ett brott med socialdemokratin", så har som vi har sett IMT:s tillämpning av enhetsfronten just summerats till att gå samman med socialdemokratin och stalinismen. Slutligen, angående Trotskijs "övergångskrav", är det en myt att de på något sätt gick "förbi gränserna för kapitalistiska egendomsförhållanden och för den borgerliga staten”:

Vad Trotskij faktiskt ger oss är en storslagen plan för att reformera kapitalismen genom att kräva sådant som nationalisering av bankerna, arbetarkontroll över industrin, offentliga arbeten och en index reglerad lönesättning, innan proletariatets maktövertagande. Just sådana "radikala" krav framfördes redan av Trotskijs samtida, Keynes, som en uttrycklig plan för att rädda kapitalismen och i själva verket antogs alla dessa åtgärder av borgerliga stater för att bevara den kapitalistiska ordningen. Nationalisering av bankerna i Östeuropa, arbetarkontroll i Jugoslavien - båda hyllas naturligtvis av moderna trotskister som "förstörande av kapitalismen"; den indexreglerade lönesättningen - som 'scala mobile' i Italien eller indexering på andra håll; och offentliga arbeten - finns i praktiskt taget varje hörn av den avancerade kapitalistiska världen för att stötta upp kapitalet, inte förstöra det.

leftcom.org

Mot en ny International

Det råder ingen brist på organisationer som redan förklarar sig vara partiet eller en ny International. Ett dokument som påstår sig vara manifestet för ett sådant organ behöver förse arbetarna med verktyg för att navigera de utmaningar som ligger framför dem. IMT:s manifest smugglar in allt det trotskististiska bagaget från dess förflutna, även om det är uppbyggt av revolutionär retorik och estetik. I ljuset av detta avslöjas deras påstående om att "radikalt ha brutit med reformism och fega 'vänster'-opportunism" inte vara något annat än en tom fras för att stärka rekryteringen. Förr eller senare kommer samma gamla sprickor att visa sig.

Vi inom den Internationalistiska Kommunistiska Tendensen (IKT) gör inte anspråk på att vara partiet eller en ny international, men vi tror att ett sådant organ är nödvändigt, och vi hoppas kunna vara en av dess beståndsdelar. Detta måste emellertid vara en produkt av en tydlig politisk gränsdragning å ena sidan, och av att rota sig i arbetarklassens kamp å andra sidan. Trotskismen, med sina falska påståenden om att vara den enda marxistiska strömningen som utmanar stalinismen, är själv en produkt av kontrarevolutionen. Under decenniernas gång har det lett många hängivna militanter fram mot desillusion, opportunism, eller ännu värre, till att aktivt undergräva kampen mot arbetarklassens emancipation. Vi skulle uppmuntra alla som nyligen lockats till kommunistiska idéer att kritiskt reflektera över det trotskistiska arvet, och om det vi säger ger genklang, att läsa vår plattform,⁽¹⁷⁾ och om hur vi ser på kampen för en ny international.⁽¹⁸⁾

Dyjbas
Communist Workers’ Organisation
April 2024

Fotnötter:

(1) Vad många unga faktiskt har för förståelse av termen "kommunism" verkar inte vara en anledning till oro för IMT: "Verklig kommunism kommer från magkänsla, behovet av att kämpa och förändra saker. Dessa nya element kallar sig kommunister – de har inte läst böckerna, men det är vad de är! De behöver inte övertygas." marxist.com

(2) Även med trotskistiska mått mätt är detta inte särskilt imponerande siffror. På sin topp på 1980-talet gjorde Militant Tendensen anspråk på omkring 8 000 medlemmar (men nu som då kommer mycket av detta att bestå av pappersmedlemmar).

(8) Se vår broschyr, Trotsky, Trotskyism, Trotskyists.

(9) Se Sedovas brev till Fjärde Internationalen: leftcom.org