En kommentar från en CWO-sympatisör boende i South Yorkshire, nära området där gruvarbetarstrejken 1984–85 startade.

I sin första volym av Kapitalet skrev Karl Marx att kapitalismen "kom till världen drypande, från topp till tå och ur varje por, av blod och smuts”. Barnarbete, slaveri och slumkvarter, allt detta gjorde det möjligt för kapitalägarna att göra oerhörda profiter. I modernare tid, på nationell nivå, kan samma process sägas ha inlett den senaste fasen av den brittiska kapitalismens historia, vilken vi ännu brottas med. Denna nyare blodiga episod kom i form av gruvarbetarstrejken 1984-85, vars våldsamma undertryckande gjorde det möjligt för den brittiska kapitalismen att vrida åt tumskruvarna på arbetarklassen. Detta hade det förutsägbara resultatet som vi ser förvärras dag för dag i form av Fattigdom, ojämlikhet, politiskt förtryck och ökande exploatering, allt för att förlänga livet på en ohållbar ekonomisk ordning som inte har något annat än försämringar att erbjuda den absoluta majoriteten, vare sig i Storbritannien eller globalt.

Med 40-årsdagen av utbrottet av strejken som grund för ny uppmärksamhet i media i ämnet, kastas gruvarbetarstrejken återigen ut i offentligheten, men för många har dess mörka skugga fördärvat liv ända sedan den olycksaliga strejken. Och naturligtvis, då den historiska processen obevekligt marscherar vidare, har en generation vuxit upp vilken inte direkt upplevt eller bevittnat de starka händelser som blev avgörande för strejken och därför är det på sin plats med en mycket kort sammanfattning av de viktigaste händelserna.

Bakgrunden

Gruvarbetarstrejken utlystes officiellt som en nationell strejk den 12 mars 1984, även om gruvarbetare, på platser som Cortonwood (South Yorkshire), redan hade strejkat mycket tidigare så fort de hörde att deras gruvor skulle stängas. Den utlystes som ett försök från gruvarbetarna att förhindra stängningen av 20 kolgruvor över hela Storbritannien. Varje stängning (inkluderande både gruvan och alla tillhörande byggnader eller kontor) skulle innebära en nästan säker död för gruvsamhällena uppbyggda runt dem. Eftersom dessa städer och byar ofta byggdes enbart på sysselsättning i gruvan, innebar nedläggningar massuppsägningar i ett område med få eller inga andra möjligheter till sysselsättning.

I början av 80-talet var arbetslösheten ofta högre i kolfälten redan innan strejken bröt ut. Gruvbyar var i stort sett de sista arbetarsamhällena där människorna bodde och arbetade tillsammans. De hade inte sett sina terrace houses (ungefär radhus/mindre kedjehus, övers.anm.) ersatta av anonyma höghus och människor kunde fortfarande mötas på gatorna.

Denna känsla av gemenskap var både deras styrka och svaghet under strejken. Thatcher trodde att "den egendomsägande demokratin" skulle tämja klasskriget men var i slutändan tvungen att rasa mot byggkredit-instituten vilka inte utmätte bolånen (de lokala cheferna skulle ha varit tvungna att stänga hela byar och kom fram till att det var bättre att vänta på att återbetalningarna skulle återupptas). Å andra sidan hade gruvarbetarna en lång och stolt historia av att kämpa ensamma, som 1972 och 1974, och trodde att de kunde göra samma sak igen.

Få mindes 1926 och de som gjorde det tänkte bara på den nio dagar långa generalstrejken. Gruvarbetarna strejkade dock hela sommaren 1926 (när det var så varmt att "man kunde steka ägg på trottoaren" enligt en kamrats farfar som jobbat i kol-gruvan). I november blev de svultna tillbaka till arbetet, tvingade att acceptera den lönesänkning som cheferna hade infört. Detta var under de privata kolägarnas dagar och det gjordes en stor sak av förstatligandet av gruvorna 1947. De tidigare kolägarna kompenserades rikligt för decennier av underinvesteringar medan Labourregeringen stolt meddelade att varje gruva nu sköttes "på uppdrag av folket". Men den kapitalistiska staten är inte "folket". Denna lögn sattes upp på anslagstavlor på toppen av varje gruva.

Nationaliseringen följdes snart av rationaliseringar. Från den 1 januari 1947 drev det nya National Coal Board (NCB) gruvorna. De inledde omedelbart ett program för att stänga gruvor vilket inleddes med de minst lönsamma. Under Attlees Labour-regering stängdes 101 på fyra år vilket följdes av ytterligare 86 av Churchill under de följande fyra åren. Under Macmillan gick ytterligare 260 under när billig olja började ersätta kol.

Det här var en bransch på tillbakagång. Kostnaderna för gruvdrift hade ökat under hela denna period samtidigt som efterfrågan på kol hade börjat minska. Ändå kunde gruvarbetarna vinna två stora strejker gällande löner 1972 och 1974. I detta fick de hjälp av en våg av strejker inom industri efter industri när arbetare kämpade för lönehöjningar för att bekämpa inflationsnivåer som inte skådats sedan andra världskriget. Krigets kolossala förstörelse hade tillåtit en period av återuppbyggnad och ett uppsving för kapitalistisk lönsamhet. Men när efterkrigstidens högkonjunktur ebbade ut försökte kapitalisterna få arbetarklassen att betala genom reallönesänkningar i ljuset av den skenande inflationen. Flera på varandra följande regeringar på 1970-talet försökte på olika sätt förhindra att arbetare försvarade sig själva. Medan Labour krävde "ett socialt kontrakt", begränsade Edward Heaths konservativa regering löneökningar i den offentliga sektorn och verkade för ett tak för lönerna i den privata sektorn. Lönerna skars effektivt ner genom prisökningar. Detta sträckte sig till flertalet industrier, inklusive kolbrytning, som på den tiden stod för det mesta av landets bränsle.

I mitten av 1973 antog National Union of Mineworkers (NUM) resolutioner om en löneökning på 35 %, oavsett statliga riktlinjer, men en nationell omröstning avvisade strejkåtgärder med 143 006 röster mot 82 631. Istället genomfördes ett övertids-blockad i syfte att halvera produktionen. Som svar tillkännagav Heath flera åtgärder inklusive direktiv med 3-dagars vecka. Med start vid midnatt den 31 december. Kommersiell förbrukning av el begränsades således till tre dagar i följd varje vecka.

Den 24 januari 1974 röstade 81% av NUM-medlemmarna för strejk, efter att ha avvisat erbjudandet om en löneökning på 16,5%. Strejken började officiellt den 5 februari. Heath svarade genom att utlysa nyval i februari 1974 under parollen "Vem styr Storbritannien?". Svaret var verkligen inte han. Ett parlament utan klar majoritet tillät så småningom Harold Wilson att bilda en minoritetsregering för Labour. Den normala arbetsveckan återställdes den 8 mars, även om restriktioner för elanvändningen kvarstod. Den nya Labourregeringen höjde gruvarbetarnas löner med 35% omedelbart efter valet i februari 1974 och vann sedan ett andra val med knappa marginaler samma år.

Andra offentliganställda vann också löneökningar som kompenserade för inflationen under dessa år, men de betalades genom att trycka mer pengar vilket bara ökade inflationen som Heath-regeringen hade satt igång med ”Barber boom” budgeten 1972. Ökningen av oljepriserna efter Yom Kippur-kriget (1973) bidrog bara ytterligare till den ekonomiska krisen.

Med växande handels- och budgetunderskott samt en försvagning av pundet, sökte Labourregeringen, nu ledd av James Callaghan, ett rekordlån från IMF. Priset var nedskärningar av offentlig service (med start inom NHS) vilket tredubblade arbetslösheten (till 1,5 miljoner) och en gräns för löneökningar på 5%. Arbetarnas förbittring bara ökade och kulminerade i en våg av strejker, många av dem startade av ”rank and file” den blev känd som "the winter of discontent” 1978-79. De fackliga ledarna kunde inte hålla tillbaka dem och självgodheten, inkompetensen och splittringen i Labourpartiet ledde till deras nederlag i valet i maj 1979.

Många i det konservativa partiet kunde se en direkt koppling mellan Heath-regeringens fall och tillkomsten av det som deras propaganda framställde som en ineffektiv "socialistisk" Labour-regim som inte kunde kontrollera fackföreningarna, som ett direkt resultat av 1974 gruvarbetarstrejk. Allt detta förklarar det våldsamma klasshat som regeringen visade i den slutliga konflikten 1984-85. När Thatcher kom till makten 1979 hade hon ingen avsikt att upprepa det hon såg som tidigare misstag gällande att ta itu med organiserade arbetare. Vid sidan av strävan efter en privatiserings- och avreglerings-agenda var Thatcher, som blåste upp bilden av sig själv som "järnladyn" på grund av hennes kompromisslösa ställningstagande mot fackföreningar och strejker, på en mission att återställa lönsamheten för det brittiska kapitalet, och det innebar i hennes synsätt ett minskat inflytande för organiserade arbetare. Nedläggningen av kolgruvor och den bredare omstruktureringen av kolindustrin var centrala delar av Thatchers agenda, drivna av en önskan att "modernisera" ekonomin och minska beroendet av traditionella industrier. Thatchers regering tillkännagav till en början planer på att stänga 23 kolgruvor, vilket ledde till hot om strejk från gruvarbetarna. Regeringen backade, en orsak var bristen på förberedelser i form av en stor kolreserv.

Men det här var bara en tillfällig lättnad, regeringen hade sin agenda och bidade bara tid. Därefter fortsatte kampanjen mot gruvarbetarna, om än i en gradvis takt. Under tre år stängdes kolgruvor en efter en av NCB. Vissa arbetare förflyttades till andra gruvor, vilket mildrade det beska pillret av nedskärningarna. Det var till och med öppnandet av Selby kolfält i Yorkshire som gav välbehövlig sysselsättning i ett område som kämpade med förluster av arbetstillfällen. Men helheten kvarstod; kolindustrin fortsatte sin bana av gradvis nedgång, med endast 173 gruvor kvar i drift i slutet av 1981, ett år som hade sett intensiva upplopp över hela Storbritannien när arbetslösheten förstörde livet för så många och polisen trakasserade samhällen som hade små illusioner om en ljusare framtid. Ändå, för Thatchers härskande klass, så nödvändiggjorde det upplevda hotet från det mäktiga gruvarbetarfacket resoluta åtgärder för att neutralisera det. Detta imperativ drev pågående förberedelser för att undertrycka facket inom en snar framtid. Av stor betydelse för dessa förberedelser var Ridley-planen, formellt känd som Ridley-rapporten, som beställdes 1977 för att ta itu med de utmaningar som nationaliserade industrier och deras relaterade fackföreningar ställde konservativa regeringar inför. Ursprunget till denna plan går tillbaka till efterdyningarna av kolgruvestrejken 1973–74, vilken var en direkt orsak till Heath-regeringens fall. Den konservative parlamentsledamoten Nicholas Ridley, en framstående figur inom partiets högerfraktion och medlem av "Selsdon Group" av frihandels-konservativa, var avgörande i utvecklingen av planen. Dess huvudsakliga inriktning var en uppsättning förslag på hur man skulle besegra en storstrejk inom en nationaliserad industri.⁽¹⁾ Som det visade sig skulle detta materialiseras i form av batonger, blod och fängelse. Siffrorna varierar men antalet offer var chockerande.⁽²⁾

Själva strejken

Inledningsvis en vild strejk, kom konflikten snart att officiellt ledas av NUM mot NCB. Samtidigt uppfattades den allmänt som en mycket större klass konflikt förd av Thatcher regeringen mot arbetarklassen vilken hade börjat utöva en organiserad styrka under det föregående decenniet eller så, innan Thatcher kom till makten (på en plattform som lovade att sätta stopp för vågen av klasskonflikter). Å ena sidan lyfte regeringen tillsammans med NCB fram bristen på lönsamhet och kostnader för gruvorna, å andra sidan den minskade efterfrågan. Stängningen av gruvorna ansågs vara ett nödvändigt steg för att bidra till att rädda en sviktande ekonomi. Det fanns inget överseende med gruvarbetarnas svåra situation. Många hade varit gruvarbetare sedan flera generationer. Deras nära och kära förlitade sig på dem, och att vara gruvarbetare var den enda sysselsättningen som de någonsin hade haft. Regeringen hade visat lite eller inget intresse för nedläggningarnas påverkan på dessa samhällen och erbjöd inga alternativ eller någon hjälp som stöd vid nedläggningarna. Hotet var omedelbart och brutalt. Thatchers regering var väl medveten om att nedläggningarna skulle föranleda strejkåtgärder och ägnade tiden innan tillkännagivandet åt att lagra en extra reserv av kol.

Strejken förknippas ofta med frågan om våld. Detta kom både från gruvarbetarna och från polisen som, särskilt efter att ha släppt lös angrepp från ridande polis vilket allvarligt skadat gruvarbetare vid koksverket i Orgreave – det så kallade "Battle of Orgreave" – och skruvade därmed upp sin kampanj mot gruvarbetarna på uppmaning av Thatchers regering. Som CWO skrev vid denna tid :

ngen än så militant kamp från enbart gruvarbetarna kommer att besegra bossarna, som har ställt hela den kapitalistiska statens makt mot gruvarbetarna; de har spenderat mer på att besegra gruvarbetarna än på hela ut-kämpandet av Falklandskriget och förvandlat hela regioner av landet till minipolisstater.

Break the Miners’ Isolation in Workers Voice 85, januari 1985

Medan gruvarbetarnas försök att stärka strejkens effektivitet mestadels präglades av icke våld, fanns det några tillfällen där slagsmål och protester utbröt, med huvuddelen av våldet riktat mot strejkbrytare – ”svartfötter”, arbetare som passerade strejklinjen och fortsatte att arbeta. "Flygande" strejkvakter reste till andra gruvor för att hindra lokala arbetare från att fortsätta arbeta. Detta slutade ofta i våldsamma sammandrabbningar med polisen. Strejkbrytare fann sig ofta utfrysta, utsatta för övergrepp eller ännu värre. Åtta dödsfall tillskrevs strejken, inkluderande strejkvakter, arbetare och en taxichaufför.

Strejken förklarades olaglig fem månader efter att den startat i september 1984. Motiveringen var att NUM inte hade genomfört en nationell omröstning bland sina medlemmar för att godkänna stridsåtgärden. Allt eftersom konflikten drog ut på tiden återvände allt fler gruvarbetare över hela landet till sitt arbete, och Thatcher-regeringen lanserade en allt mer oförsonlig, fientlig position mot "den inre fienden", som Thatcher kallade de strejkande. Strejken avslutades till slut den 3 mars 1985, utan några eftergifter till NUM. 362 dagar av hårda umbäranden för många gruvarbetare. Nederlaget för gruvarbetarstrejken 1984-85 markerade slutet på en period av arbetarklass militans, inte bara i Storbritannien utan över hela världen, från Barcelona till Buenos Aires.

Det var en särskilt brutal episod i den kapitalistiska omstruktureringen som ägde rum i hela den avancerade kapitalistiska världen på mer raffinerat sätt från mitten av 1970-talet och framåt. Konsekvenserna för klassen på dessa platser har blivit lägre levnadsstandard och sämre anställningstrygghet samtidigt som kapitalets finansiärer har åtnjutit allt större rikedomar.

Även om gruvarbetarnas lidande under strejken var ett tydligt inslag i den attack som staten genomförde, fortsatte även dess efterdyningar att generera offer. Under hel period i decennierna efter strejken rapporteras i media om de svårigheter som invånarna i de tidigare kolfälten fått utstå, vilka till stor del lämnats att förfalla efter stängningen av kolgruvorna som i många fall varit den främsta arbetsgivaren för hela samhällen.

Vi pratar här om ett betydande antal människor. År 1991 hade omkring 160 000 arbetstillfällen gått förlorade från kolbrytning; 1994 återstod bara 15 gruvor av 174 före strejken. På sin topp sysselsatte gruvindustrin långt över en miljon människor, men med stängningen av North Yorkshires Kellingley Colliery 2015 kom slutet för kolbrytning i djupa gruvor i Storbritannien. De direkt anställda är dock bara en del av historien. De tidigare kolfälten omfattade en sammanlagd befolkning på 5,7 miljoner människor, främst belägna i norra England, Midlands, södra Wales och centrala Skottland. Naturligtvis stängde pubar, klubbar och butiker, andra industrier påverkades och även det ledde till minskad sysselsättningen. Mer än trettiofem år efter det att strejken avslutats kunde BBC rapportera att:

Tidigare gruvstäder och byar över hela Storbritannien har fortfarande inte återhämtat sig en generation efter nedläggningar av gruvorna, hävdar en ny rapport. Den fann att frågor som arbetslöshet, ohälsa och social utsatthet sträckte sig längre än till före detta gruvarbetare. Forskningen för Coalfields Regeneration Trust sa att områden förblev "ärrade av arvet från det förflutna" ... dessa områden fortsätter att ha ett stort antal människor utan arbete och på bidrag ... att höja sysselsättningsgraden i kolfälts-områdena till det nationella genomsnittet kräver att 80 000 fler personer kommer i arbete. Den fann också att låga inkomster hade lett till utbredd användande av bidrag men att reformeringen av välfärden drabbade invånarna hårt.

bbc.co.uk

Det kan hända att BBC, som den brittiska statens röst, avstår från att måla upp den verkliga omfattningen av den desperation som invånarna i de tidigare kolfälten stod inför, och fortsätter att möta, men rubriker som "Ex-kolfält härjade av heroinmissbruk"⁽³⁾ pekar på den råa verkligheten. När Covid-19 slog till innebar detta fortfarande årtionden efter strejken ett blödande sår av ekonomisk ojämlikhet att det dödade fler människor proportionellt i kolfälts områden än någon annanstans i Storbritannien.⁽⁴⁾

Skadorna sträcker sig dock längre än till strejkande gruvarbetares misshandlade skallar och heroinmissbrukares genomstuckna vener. Hela arbetarklassen, nationellt och utan tvekan globalt, drabbades av en käftsmäll. Ett kraftfullt budskap, värdigt de mest ondskefulla av gangstrar, ristades i arbetarblod. Detta är vad att stå upp mot den härskande klassen innebär. Och vi fortsätter att leva i skuggan av det, efter det blodiga, hänsynslösa undertryckandet av en hel period av den kampviljan som fanns i arbetarklassen till försvar av sina villkor, i Storbritannien och på andra håll, medan den härskande klassen har fyllt sina kassakistor om och om igen på vår bekostnad.

Ändå är berättelsen om gruvarbetarnas nederlag, och med det lidandet för en stor del av den brittiska befolkningen och dess dämpande effekt på arbetarklassens självförtroende, inte bara den om en Tory-fraktion som ville slå sönder det de såg som ett hot mot deras politiska projekt att trycka arbetarklassen tillbaka till viktorianska förhållanden eller värre, i en kamp på liv och död för att återställa kapitalets lönsamhet, a och o för det nuvarande samhälleliga arrangemanget.

Oavsett nivån av deras klasshat och fräckhet i klasskriget kan deras seger inte förklaras enbart i dessa termer. Här måste vi undersöka alla de krafter som hävdade, och fortfarande hävdar, att de är arbetarklassens vänner, gruvarbetarnas talesmän och deras politiska perspektiv. Det kanske inte krävs så mycket för att identifiera kapitalismens öppna förespråkare såsom Thatcher och hennes vänner och se deras politiska vision som en i stående i motsättning till arbetarmajoritetens intressen, utan även att arbetarklassens verkliga kamp, den kamp som utkämpas lika mycket mellan öronen som alla fysiska manifestationer av klasskampen, är att förstå -åtminstone tillräckligt för att förändra- en världen skapad till kapitalets avbild, ett klassamhälle som använder alla vapen, bedrägerier och andra medel som är tillgängliga, för att upprätthålla sig själv på bekostnad av dess proletära värdar. Som CWO skriver⁽⁵⁾:

Falska vänner är ibland de värsta fienderna. För att upprätthålla sitt styre stöder kapitalismen sig på en rad organisationer och strömningar som säger sig vilja förbättra arbetarklassens ställning, men i själva verket arbetar för att rikta allt motstånd in i återvändsgränder och därmed göra det ofarligt. För att framgångsrikt kunna föra en kamp för sina intressen måste proletariatet bli medvetet om sina historiska uppgifter och ge alla dessa krafter ett tydligt avvisande.

leftcom.org

Gruvarbetarstrejken 1984-85 gav ett kraftfullt exempel på denna sanning, kanske desto mer avslöjande på grund av nederlaget och de tragiska efterdyningarna för de nedtryckta, halvt svältande gruvarbetarna. Vilka var aktörerna, huvudpersonerna som påstod sig ge ledarskap åt gruvarbetarna och den vidare arbetarklassen vid denna tid ( både före och efter) som misslyckades 1985, misslyckades med att skydda arbetarklassen i efterdyningarna av konflikten och fortsatte att hålla arbetarklassen i förlamad inför de ökande kapitalistiska attackerna som kommer dag för dag när denna artikel skrivs?

Ett rimligt ställe att börja skulle utan tvekan vara ledaren för NUM vid den tiden, Arthur Scargill, en känd medlem av Labourpartiet. Presenterad i bland annat tidningen The Sun som en slags blandning mellan Hitler och Stalin, före, under och efter strejken 1984-85, var Scargill en del av Labour vänstern trots sin långa tid i CPGB som i sig inte var mycket mer än en stötta för Labourpartiet, och utgjorde dess vänster-fasad. Med hans egna ord, från och med 1975, var Labourpartiet hans första val som politisk hemvist.

Nåväl, min start punkt var inte alls facket. Det var i den politiska rörelsen. Vid femton års ålder bestämde jag mig för att världen var fel och jag ville ställa den till rätta, praktiskt taget över en natt om det var möjligt. Jag gjorde två saker. Först och främst skrev jag till Labourpartiet och frågade dem om det fanns någon ungdomsorganisation som jag kunde tillhöra, eller om det överhuvudtaget fanns någon förening där jag kunde delta. Dessutom skrev jag till den brittisk-sovjetiska vänskapsföreningen; Jag läste Daily Worker vid den här tiden och frågade dem om jag kunde gå med eftersom jag ville främja vänskap mellan folk. Jag fick ett svar från dem men jag fick inget svar från Labour-partiet trots ytterligare två brev... Och så skrev jag till Daily Worker och frågade om det fanns ett Kommunistiskt ungdomsparti jag kunde gå med i. Inom tjugofyra timmar var de hemma hos mig och jag gick med i Young Communist League. Jag var med i Young Communist League i ungefär sex eller sju år och jag blev medlem av dess nationella verkställande kommitté med ansvar för industriarbetare. Sekreteraren vid den här tiden var en mycket god vän till mig som hette Jimmy Reid, och vi är fortfarande nära vänner. Många andra personer i den nationella ledningen vid den tiden fortsatte och blev mycket respektabla Labour representanter i parlamentet. Många av oss började på 1950-talet i Young Communist League.

newleftreview.org

Uppenbarligen fanns det för Scargill ingen verklig gräns mellan Labourpartiet och CPGB och han gick så småningom med i det förstnämnda. Naturligtvis framstod Scargill ofta som gruvarbetarnas bästa vän, till exempel vägrade han att fördöma de förtrycktas våld i ljuset av de aldrig tidigare skådade nivåerna av polisvåld. Men Scargill skulle aldrig ta en väg utanför den som erbjöds av kapitalismens politiska strukturer som han tillhörde, betalade för, hade medlemskort från. Med andra ord var han inte i en position att formulera en effektiv strategi för att mobilisera den bredare arbetarklassen i en kamp för att förhindra den härskande klassens skenande angrepp på många fronter under denna tid, och toppen på detta var de fruktansvärda arbetslöshetssiffrorna som var ett hot mot hela klassen.⁽⁶⁾

Även om Scargill och NUM inte gjorde någon allvarlig vädjan till den bredare arbetarklassen om att ta upp den handske som kastats av den beslutsamma Thatcher-regeringen och den beväpnade staten, var en spridning av konflikten, vilket totalt kunde ha förändrat strejkens utgång och den historiska kursen under efterföljande årtionden, en möjlighet. Men återigen spelade den så kallade arbetarrörelsens döda hand sin roll i att kväva denna möjlighet.⁽⁷⁾

Kort sagt, arbetarklassen, bunden till kapitalistiska strukturer inklusive Labourpartiet, fackföreningarna och den ständigt föränderliga bokstavskombinations-soppan av så kallade socialistiska och kommunistiska grupper av varierande storlek vilka stöder dessa strukturer i vilken grad som helst om än kritiskt var oförmögna att ta sig an utmaningen och ta tillfället i akt att stoppa den härskande klassens angrepp i dess linda, och vi betalar fortfarande priset.

Och vi kommer att fortsätta att betala priset, fortsätta att leva under galgen, fortsätta att spela rollen som det exploaterade offret tills antingen den kapitalistiska krisen når sitt logiska slut, ytterligare en omgång av världskrig som redan manifesterar sig i allt mer dödliga former, eller så vägrar arbetarklassen att gå med på allt värre förhållanden och skapar de organisationer som är nödvändiga för att angripa systemet och utrota det.

Detta är raison d’etre för den Internationalistiska Kommunistiska Tendensen, att bidra till bildandet av sådana organ som de moderna förhållandena av obeveklig kapitalistisk kris och intrång i arbetarklassens förhållanden kräver. Sådana organ är inte begränsade till någon isolerad del av arbetarklassen, är inte begränsade av acceptansen av det kapitalistiska ramverket, det ödesdigra slaveriet som höll gruvarbetarna isolerade och garanterade nederlaget inför en härskande klass som inte längre har råd att upprätthålla någonting som är i närheten av "rättvist". Oavsett hur stor utmaning detta innebär, kommer vi att sno Thatchers linje och vända den mot den klasskrigs-fraktion hon ledde. Det finns inget alternativ. Det ligger bortom utrymmet för en artikel att redogöra för hela IKT:s synsätt gällande revolution, men nederlaget för gruvarbetarna och det massiva lidande det innebar tjänar oss som ett kraftfullt rättfärdigande för detta revolutionära perspektiv. Vi kan dock uppmana läsarna att studera vårt material, vare sig det handlar om socialdemokratins eller fackliga, stalinistiska och trotskistiska fraktioners förrädiska roll, vilka alla var medskyldiga till det tragiska resultatet av strejken 1984-85. Den kortfattade slutsatsen är att problemet är kapitalismen; dess nödvändiga strävan efter profit innebär att arbetarklassen inte kan skyddas, tillmötesgås eller bevaras ens i den dåliga omfattning som gjordes tidigare. Det finns inga officiella vägar inom systemet eller dess politiska strukturer, vilka alla, om än på motsägelsefulla sätt, som helhet tjänar till att upprätthålla kapitalismen och dess strukturella klasskillnader. Den enda vägen bort från stigen mot undergång är revolutionär organisering idag med ett perspektiv för revolution imorgon.

Fotnoter:

Bild: Amgueddfa Cymru (CC BY-NC 2.0 DEED), flickr.com

(1) Förslagen i Ridley-planen var följande:

• Regeringen bör om möjligt välja ett stridsområde.
• Branscher grupperades efter sannolikheten att vinna en strejk; kolindustrin befann sig i "mitten" av tre grupper av industrier som nämnts.
• Kollagren bör byggas upp vid kraftverken.
• Planer bör göras för att importera kol från icke fackligt organiserade utländska hamnar.
• Icke fackligt organiserade lastbilschaufförer som ska rekryteras av åkeriföretag.
• Dubbla kol-olje-eldningsgeneratorer ska installeras mot extra kostnad.
• Stoppa ekonomiskt stöd till de strejkande och få facket att finansiera dem.
• Träna och utrusta en stor, mobil grupp poliser, redo att använda kravall-taktik för att upprätthålla lagen mot våldsamma strejker.

(2) "[polisens] nationella rapporteringscenter som samordnade ömsesidiga hjälpinsatser kunde anlita totalt 13 000 poliser i polisens stödgrupper från var och en av de 43 polisstyrkorna i England och Wales. … 11 313 gruvarbetare arresterades under den årslånga strejken, 7 000 skadades, 5 653 ställdes inför rätta, 960 skiljdes från sin anställning och 200 fängslades." (thecanary.co)

(3) "Motsvarigheten till en smittkoppsepidemi rasar i hjärtat av Storbritanniens tidigare kolfält, säger en rapport idag, där heroin direkt påverkar en av tre personer som bor i norra Nottinghamshire. Men försök att hantera krisen, med allt från dödsfall från överdoser till en enorm ökning av inbrott och snatterier, beskrivs av en panel av utredare som "en enda stor förödelse", med en röra av finansiering som ger billig men ineffektiv hjälp." (theguardian.com) Ingenting har förändrats sedan dess, med kraftig ökning av snatteri eftersom den ekonomiska situationen bara blir värre, och liknande företeelser fortsätter att skapa rubriker. Utan tvekan kommer i skrivande stund tillkännagivandet att Storbritannien officiellt har halkat in i lågkonjunktur bara förvärra saken.

(4) shura.shu.ac.uk

(5) Citatet kommer från broschyren For Communism: An Introduction to the Politics of the Internationalist Communist Tendency, den som det minsta överväger möjligheten till samhällelig förändring kommer inte ha någon bättre startpunkt än att läsa detta kortfattade dokument.

(6) Som CWO skrev vid den tiden: "Överallt står arbetare inför samma problem som gruvarbetarna; hot om uppsägning, sjunkande reallöner, infernaliska ökningar av exploatering” (Break the Miners’ Isolation in Workers Voice 85, januari 1985)

(7) "Trots att de blivit hotade med avskedanden vägrade många järnvägsarbetare att transportera kol till kraftverken. I augusti skulle en föreslagen hamnstrejk (också mot förlust av arbetstillfällen) ha minskat kolimporten men denna avbröts i sista minuten av facket (och snart skulle hamnarbetarnas eget elände börja). Samma månad [vet vi nu] som pundet och börsens fall övervägde den konservativa regeringen också att backa, men när denna kris gick över hängde de sig kvar." (leftcom.org)