Redan från början stod det klart att kriget i Ukraina inte bara skulle bli vilket krig som helst. Det är redan det första steget på vägen mot en mycket större global konflikt, en konflikt där de främsta offren, liksom i alla moderna imperialistiska krig, kommer att vara arbetarklassen som helhet, vare sig den bär uniform eller inte. I Ukraina har de militära förlusterna (dvs. döda och sårade) på båda sidor redan passerat en halv miljon, medan antalet civila ukrainare som har dött är omkring 10 000. Ytterligare hundratusentals har flytt för att undvika militärtjänstgöring eller har blivit flyktingar.

Två år av ett ondskefullt krig i Ukraina har nu nästan överskuggats av fem månader av systematisk förödelse i Gaza. Hamas brutala massaker på 1 200 människor i Israel den 7 oktober har lett till bombmattor över nästan hela Gazaremsan. Långt över 23 000 (45 procent av dem barn) är nu döda. Enligt Oxfam är det den blodigaste konflikten i modern historia (250 döda per dag jämfört med knappt 100 döda per dag i Syrien). Det kommer inte heller att sluta där. Båda krigen har det gemensamt att de är resultatet av årtionde-långa tvister där ingen av sidorna kan kompromissa. Dessa krig kan endast avslutas med att fienden besegras totalt. Eller, om detta inte kan uppnås, så tar de inte slut. De tar bara en paus, till stor del på grund av ekonomisk utmattning, innan de flammar upp igen någon gång senare.

Spridningen av krig är produkten av ett system i förfall

Denna urskillningslösa brutalitet och våld på alla sidor är en produkt av ett globalt kapitalistiskt system som befinner sig i djup kris. Efter sex decennier av sjunkande tillväxttakt (som sjönk ännu snabbare efter efterkrigs-boomens kollaps i början av sjuttiotalet) verkar våra härskares metoder för att hålla systemet vid liv vara uttömda. Under de senaste fyra decennierna har de trappat upp exploateringen av världens arbetarklass. De har flyttat högvärde-produktion till låglöne-ekonomier som kan sälja billiga produkter tillbaka till de rikare länderna för att hålla nere lönekraven (globalisering). De har avreglerat finansinstituten så att de kan hänge sig åt hänsynslösa utgifter och spekulationer. Och de har intecknat framtiden med den högsta skuldnivån i historien. Även om detta har gjort ett mycket litet antal människor oanständigt rika, har det utarmat den stora majoriteten. Trots allt detta stagnerar systemet fortfarande och lider av magra tillväxttal. Eftersom de fredliga alternativen har tagit slut försöker planetens herrar nu alla att maximera sina intäkter och vinster på bekostnad av sina rivaler. Resultatet är en intensifiering av den imperialistiska rivaliteten, särskilt den mellan världens stormakter - USA och Kina.

Kina skryter om att bli världens starkaste ekonomi 2049, medan USA för en kamp för att försvara dollarns hegemoni inom världshandeln. Kina vill ha det som USA har - världsherravälde. Inte heller här finns det något utrymme för kompromisser. Kriget i Ukraina är inte Kinas krig, men det skulle man inte tro om man lyssnade till Bidens och Blinkens tal om Ukraina, som har angripit Kina lika mycket som Ryssland. Även när Kina talar om en "win-win"-situation om båda sidor samarbetar, fördömer man fortfarande USA för att man beväpnar Taiwan, som man tänker ta tillbaka med våld om allt annat misslyckas. Båda sidor spelar ständigt ett farligt spel i form av militär rysk roulette i vattnen runt Taiwan.

Konsekvenserna

Kriget i Ukraina har redan fått några avgörande konsekvenser. För det första har det förstärkt den strategiska uppdelningen i världen. Sedan Sovjetunionens sammanbrott har USA och dess allierade i allt högre grad använt ekonomiska sanktioner mot sina fiender, Ryssland, Kina och Iran. Dessa är i sig krigshandlingar och har lett till ett allt närmare samarbete mellan de tre Eurasiska staterna för att mildra effekterna av dem. Å andra sidan har kriget i Ukraina fått de tidigare ljumma europeiska Nato-medlemmarna att sluta upp bakom USA. Det har till och med lett till en utvidgning av Nato till Sverige och Finland. Kampen pågår för att vinna vänner och influera andra stater över hela planeten. USA trodde att man skulle kunna vinna den ideologiska striden genom att spela ut kortet "demokrati kontra auktoritärt styre". Men inget land i Afrika, Latinamerika eller Mellanöstern har anslutit sig till västvärldens sanktionskampanjer mot Ryssland, medan Sydafrika leder fördömandet av Israel i Internationella domstolen. De katastrofala resultaten av USA:s invasioner av Irak och Afghanistan har undergrävt dess auktoritet, och till och med stater som Indien hjälper Ryssland genom att köpa dess olja.

En annan konsekvens är att en ny kapprustning har inletts. De globala militärutgifterna steg till en rekordnivå 2022 med den största årliga utgiftsökningen i Europa sedan slutet av det kalla kriget. Samtidigt som Ryssland har fördubblat sina militärutgifter har USA brådskande rustat upp gamla produktionslinjer för vapentillverkning för att kunna tillgodose Ukrainas behov. Aktierna i vapentillverkare blomstrar naturligtvis. De två stora krigen om världsherravälde förra århundradet föregicks av liknande kapprustningar.

Den andra ekonomiska effekten har varit strävan efter "energi-" och "livsmedelssäkerhet". Detta är lika allvarligt. Försök till självförsörjning kommer inte bara att ytterligare undergräva den globala marknaden, utan vi kan också glömma alla försök att genomföra åtgärder för att hindra klimatförändringar eller mer omedelbara ekologiska katastrofer.

Kapitalismens världskrig eller klasskrig mot kapitalet?

Medan cheferna kämpar om kontrollen över planeten får arbetarklassen betala priset i form av död och svält. Och när Israels ambassadör i Storbritannien ursäktar förintelsen av Gaza genom att jämföra den med de allierades bombning av Dresden under andra världskriget, borde alarmklockorna ringa för oss alla. När vi går till tryck sänder rädslan för en utvidgning av kriget i Gaza skakningar över Mellanöstern och Nordafrika (där det redan är oroligt). Det har lett till utplaceringen av amerikanska hangarfartygs-flottor i regionen med hjälp av vissa (men inte alla) Nato-allierade. Den senaste utplaceringen är för att motverka den allvarliga störning av handeln i Röda havet som orsakats av Jemens houthier (med stöd av Iran, liksom Hizbollah och Hamas) som kräver eldupphör i Gaza. Detta gör det redan till en global fråga eftersom 20 procent av Europas livsmedel och 15 procent av dess olja passerar där. Omdirigeringen av containerfartyg och tankfartyg runt Afrika kostar rederierna miljoner mer varje dag. Det slutliga priset kommer att betalas i form av ökad inflation i Europa, vilket naturligtvis kommer att drabba låginkomsttagarna hårdast.

Vi befinner oss startgroparna till ett världskrig. Det som händer befolkningen i Kharkiv, Kherson eller Gaza i dag är en försmak av vad som kan komma att hända på en gata nära oss inom en inte alltför avlägsen framtid. Imperialistiskt krig innebär totalt krig. Det är inte bara ett krig mellan två arméer eller ens mellan två stater, utan mellan två imperialistiska intressen. Dessa intressen är de rikas intressen i alla länder. Det är logiskt för dem att slåss för "landet". De äger det ju trots allt. Men det är meningslöst för arbetare som bara äger sin personliga egendom och sin förmåga att arbeta för att skapa vinster åt kapitalisterna.

Idén om att dö för sitt land är det finaste man kan göra ("Dulce et decorum est pro patria mori" som romarna sa) är en av de äldsta bedrägerierna i historien. Det innebär att vi identifierar oss med våra utsugare och går och dödar våra klassbröder. År 1914 ledde nationalismens virus till första världskrigets slakt. Det smittade till och med de flesta socialistpartier och fackföreningar som övergav alla sina resolutioner om att motsätta sig krig. Alla hittade de ursäkter för att uppmuntra arbetare att delta i slakten och för att avskaffa strejkrätten. Endast ett fåtal stod upp mot detta krig och de blev till stor del förlöjligade. Det tog nästan ett år innan Lenins uppmaning att omvandla det imperialistiska kriget till ett klasskrig fick ett eko i Zimmerwald-vänsterns resolution att göra kampen mot kriget till en kamp för socialism. I dag är denna kamp mer nödvändig än någonsin, men det skulle vara bättre att börja med en internationell organisation som redan finns på plats. Socialistinternationalens förräderi mot arbetarklassen då och efteråt innebar att det skulle ta åratal innan kriget skulle få ett slut. I dag kväver grymheterna på båda sidor också alla former av opposition. När kriget väl har börjat blir det ännu svårare att motsätta sig det. Att bara överleva på platser som Gaza är svårt nog. Vi hyllar alla dem som har deserterat, saboterat eller motsatt sig kriget i Ukraina och Ryssland (i synnerhet Assembly och KRAS), liksom de modiga unga människor i Mesarvot (Vi vägrar) i Israel som Tal Mitnick som vägrar att göra värnplikten.

Samtidigt som vi ger vårt högljudda stöd till alla refuseniks (förvägrare) överallt, är det inte tillräckligt. Humanitär pacifism är tyvärr inte heller tillräckligt. Välmenande sympati för offren är inte en strategi för att bli av med orsakerna till imperialistiska krig. Ansvaret för dem som redan ser detta är enormt. Runt om i världen finns det många organisationer som förstår att den enda vägen framåt är att arbetarklassen förkastar all nationell kamp och alla krig. Vi försvarar inte någon nationalstat eller ens en potentiell nationalstat - socialismen kommer att avskaffa staten och alla nationsgränser för att skapa en mänsklig världsgemenskap där människor inte tvingas migrera för att undkomma det elände som ett ruttnande kapitalistiskt system för med sig.

För vår del försöker vi samarbeta med alla organisationer som ansluter sig till NWBCW:s principer (se denna artikel) för att skapa en organisatorisk kraft som kan göra effektivt motstånd mot den mest kraftfulla form av exploatering som historien känner till. Vi rör oss mot en avgörande punkt i mänsklighetens historia och valet är tydligt: socialism eller barbari.

Ovanstående artikel är hämtad från den aktuella utgåvan (nr 66) av Aurora, bulletin från Communist Workers’ Organisation.