Fackföreningarna som "transmissionsbälten"

Kommunistiskt medvetande är en återspegling av arbetarklassens kamp. Den härrör dock inte direkt från denna kamp utan är baserad på reflektioner från en minoritet i klassen om lärdomarna från denna kamp. Detta ger upphov till en revolutionär organisation eller ett parti som uttrycker arbetarklassens långsiktiga mål i form av ett kommunistiskt program. Detta Program måste kämpas för inom den vidare arbetarklassen och i klassens strider. Ett stort bidrag till denna teori utvecklades i Lenins skrifter och från erfarenheter av bolsjevikisk aktivitet i klassen.

Utifrån detta uppstår uppgiften, vars förverkligande de ryska socialdemokraterna (begreppet förstods då i kommunistisk mening, red.) uppmanas till: att föra socialistiska idéer och socialistiskt medvetande till proletära massorna och att organisera ett revolutionärt parti, oumbärligt kopplat till den spontana rörelsen bland arbetarna ⁽¹⁾.

Med tanke på de materiella förhållanden som proletariatet möter i sitt liv under kapitalismen, ur den materialistiska synen på medvetandets tillkomst och den dominerande ideologins tyngd, drivs klassen – i bästa fall – in i en "enkel" kamp för dagskrav. Klassens organiserade avantgarde (partiet) bildas snarare av dem som ser bortom den historiska perioden och nivån av klasskamp, i syfte att utveckla revolutionärt medvetande. Partiet är aktivt inblandat i kampen, men begränsar sig inte till ögonblickets spontanitet, utan måste agera genom att göra sig själv till den kommunistiska politiska referenspunkten, vilket driver proletariatet att ta till sig det revolutionära medvetandet. Kommunisternas uppgift är inte, för att parafrasera Lenin, att passivt ställa sig själva i arbetarrörelsens tjänst, utan att företräda rörelsens intressen som helhet, att visa rörelsen dess yttersta mål, att störta kapitalismen.

Kommunisterna måste därför ingripa i klasskampen och lägga fram en politisk ram de måste försöka vidga klassmedvetandet till en revolutionär nivå. På vilka sätt uttrycker sig proletariatets kamp? Att ställa denna fråga blir en nyckelfråga. Typen av svar kommer att beskriva kommunisternas praktiska agerande; kommer att påverka handlingssättet och den taktik som ska antas. Med hänvisning till arbetarrörelsens historia under århundradet som föregick dem, svarade Lenin och dåtidens kommunister på denna fråga och drog slutsatsen att det organ genom vilken arbetarklassens kamp skulle ta sig uttryck var fackföreningar. Ingen av kommunisterna ansåg att fackföreningarna var revolutionära organ, men de sågs som det utvalda verktyget för arbetarnas dagliga kamp. Denna slutsats skulle naturligtvis påverka kommunisternas taktik. Denna taktik krävde ett specifikt förhållningssätt till fackföreningarna, ett arbete inriktat på att själva uppnå ett ledarskap för fackföreningarna; att rycka dem ur händerna på reformisterna för att påverka klassen i revolutionär mening, facket sågs då som "transmissionsbältet" mellan partiet och klassen. Denna taktiska slutsats antogs av alla kommunistpartier som anslöt sig till Tredje internationalen inklusive PCd'Italia, då ledd av den kommunistiska vänstern.

Konfrontationen med historien

Det finns ingen mening för en marxistisk materialist att betrakta en taktisk slutsats som en dogm. För en marxist är analysen, programmet, taktiken en reaktion på den konkreta samhälleliga verkligheten och måste därför ta hänsyn till historiens oundvikliga bedömning. Historiska händelser har tydligt visat hur omöjligt det var för kommunisterna att erövra fackföreningarna och - följaktligen - omöjligheten av den taktiska användningen av facket som ett "transmissionsbälte".

Och det är inte allt. Den ekonomiska kampen - det vill säga kampen för försvaret av de omedelbara arbets- och levnadsvillkoren - är det första momentet av den härskande klassens konfrontation av proletariatet. Ett verkligt återupplivande av klasskampen från proletariatet, en öppen kamp mot de styrande, kan inte inträffa om den inte kontrolleras av arbetare. Detta är en nyckelpunkt: ett århundrade av historia har visat oss detta genom alla begränsningar av fackföreningsformen. Historien har visat otillräckligheten för fackföreningarna att uttrycka arbetarklassens verkliga ledarskap, dess oförmåga att stå up som försvarare och främjare av en öppen konfrontation med borgarklassen till och med på nivån av dags-krav. Denna oförmåga beror inte på förräderiet hos den ena eller andra fackförenings-ledaren utan är resultatet av fackförenings-formens sanna natur.

Fackföreningsformen var det verkliga uttrycket för arbetarklassens kamp i både basen (kapitalismens framväxt och fri konkurrens) och överbyggnaden (stat-klass fackföreningsrelationen) under artonhundratalets förhållanden. Detta har förändrats; facket har tappat denna specifika egenskap. ”Förtviningen” av de gamla fackföreningarna har varit en så utbredd process att den - teoretiska argument åsido - tvingat oss att tänka om: fackföreningarna grundades på 1800-talet som ett instrument för kamp och blev ett "institutionellt fack" p.g.a. deras natur (uppsättningen egenskaper som definierar dem) och inte bara på grund av den ena eller andra ledarens fel eller förräderier.

Att nå denna slutsats innebär inte att ifrågasätta nyckelpunkterna i den "gamla" formuleringen av parti-klassrelationen, som vi fortfarande tror är fullt giltig, utan att helt enkelt lära sig av tidigare erfarenheter vilket innebär att betrakta den taktik som ineffektiv vilken syftar till att erövra fackföreningarna av kommunister och användningen av dessa organ som ”transmissionsbälten”. ⁽²⁾

Låt oss titta på den historiska realiteten, genom att koncentrera oss på tre mycket betydelsefulla exempel: första världskriget, "de två röda åren" i Italien och "oktoberrevolutionen" i Ryssland. Vi börjar med första världskriget, ett krig skapat av de stora imperialistiska makterna som kämpade för en uppdelningen av världen. De socialistiska partierna, socialdemokraterna, reformisterna, ställde alla upp – med några undantag – till stöd för sin nationella bourgeoisie, med att hjälpa till att dra in proletariatet i kriget. Fackföreningarna, ledda av socialdemokratiska partier, stödde sin "egen" nationella bourgeoisie. Detta var det första tydliga exemplet på att fackföreningarna stod till försvar för ”nationalstats-systemet".

Låt oss undersöka en tid och plats som är ännu mer relevant, ur ett revolutionärt perspektiv; Ryssland 1917. Den historiska perioden omkring 1917 representerade verkligen proletariatets höjdpunkt - hittills - som huvudmotståndare och den högsta politiska organisationsnivån som uppnåtts av kommunister. Ryssland var det enda exemplet där det revolutionära anfallet fullbordades: enda gången som den härskande klassens politiska makt (tsaristisk och borgerlig socialdemokrati) störtades av proletariatet i allians med de fattiga bönderna och ledda av bolsjevikpartiet. Nåväl, revolutionen skedde utan att bolsjevikerna erövrade ledarskapet för befintliga fackföreningar (utan att använda dem som ”transmissionsbälten” ). Det fanns andra organ som revolutionärerna kunde leda - sovjeterna och före dem - en grundläggande milstolpe - fabrikskommittéerna. Bolsjevikerna lyckades vinna massorna av arbetare och soldater, för att vägleda dem till revolutionär handling, men samtidigt leddes ingen fackförening av bolsjevikerna, inte en enda! Faktum är att det var mer än ett fåtal öppet kontrarevolutionära aktioner som utfördes av fackföreningar i Ryssland, före och efter 1917. För att nämna ett fåtal; järnvägsarbetar-facket deltog i den kontrarevolutionära "kommittén för frälsning" och gav order om att inte transportera bolsjevikiska trupper, post- och telegraf-förbunden försökte hindra bolsjevikernas korrespondens till Smolnyjinstitutet, bankanställdas fackförening utlyste strejker för att störa revolutionära organs verksamhet ...

Och det sista betydelsefulla exemplet, beteendet hos General Confederation of Labour [CGdL ] under de "två röda åren" i Italien. Mitt under ockupationerna av fabrikerna, istället för att försöka utvidga klasskampen (åtminstone inom dags-kravens enkla terräng) gjorde CGdL (tillsammans med PSI) precis tvärtom: de isolerade protesterna i fabrikerna och försökte samtidigt nå en överenskommelse i metallarbetar-konflikten. I ett dokument som presenterades för Giolitti-regeringen frågade de den:

att förändra de tidigare förhållandena mellan arbetsgivare och arbetare så att de senare - genom sina fackföreningar - har möjlighet att känna till branschens verkliga tillstånd, dess finansiella och tekniska funktion, och att genom sina fabriksrepresentanter - som utgår från fackföreningarna - bidra till genomförandet av föreskrifter, kontrollera anställning och avskedande av personal och på så sätt uppmuntra verkstadslivets normala förlopp med erforderlig disciplin ⁽³⁾.

Man skulle kunna hävda att detta fackliga beteende beror på deras reformistiska ledarskap, men poängen är denna: fackföreningarnas ledning kunde och kan bara vara reformistiskt. De tre exemplen vi har sett är ännu mer betydelsefulla eftersom de i själva verket är hämtade från en historisk period av proletär turbulens, glödheta ur revolutionär synvinkel. Det är sant att Kommunistiska internationalen själv och partierna knutna till den - i mitten av 1920-talet - skulle bli kontrarevolutionära, men denna process var det politiska uttrycket för en kontrarevolutionär period, i motsats till de historiska, avgörande ögonblicken 1917 och de "två röda åren" som var öppet eller potentiellt revolutionära perioder. Även om vi ser bortom de givna exemplen, så bara inte erövrades någon fackförening av kommunisterna vid denna historiska tidpunkt (inte ens i Ryssland!), utan fackföreningarna fortsatte i många fall att vara hinder för den proletära kampen.

Fackets födelse, egenskaper och roll

De "gamla" fackföreningarna skilde sig i många avseenden från dagens, men under åren visade de båda upp de tre egenskaperna som identifierar ett fackförbund:

1. ett organ för medling mellan kapital och arbete;
2. logiken bakom delegering och representation;
3. politisk reformism.

Till att börja med är det första kännetecknet väsentligt för fackföreningsformen. Den förklarar utvecklingen av fackföreningarnas roll genom åren: från organ för att försvara arbetarnas villkor till att bli "institutionella fackföreningar". Så låt oss börja med att fokusera på denna aspekt.

På 1800-talet kunde en del av proletariatet vinna betydande erövringar som gjorde det möjligt för den att förbättra sina dagliga levnads- och arbetsförhållanden. Fackföreningarna föddes just i denna historiska fas, en fas av hård konflikt mellan bourgeoisin och proletariatet, och skulle spela en stor roll i klassens organisation och framgångar. På många sätt skilde sig dessa fackföreningar från dagens, eftersom de skapades av arbetare, utan alltför mycket byråkrati. Även om dessa fackföreningar var begränsade verktyg för klassen och detta erkändes av alla revolutionärer: de var "enkla" organisationer för försvaret av arbetarnas villkor (inom det kapitalistiska systemet); icke-revolutionära organisationer.

Dessa fackföreningar föddes i en helt annan historisk period än den som är idag. De föddes under kapitalismens uppgångsfas ⁽⁴⁾, präglad av en marknad av "fri konkurrens". Dessa två aspekter - uppgångsfasen och den fria konkurrensen - innebar att:

1. även om härskarklassen (naturligtvis) inte ville medge det, hade systemet tillräckligt med profitmarginaler för att utan större svårigheter absorbera kostnaderna för de förbättringar som klassen pressade ut genom kamp;
2. trenden mot globalisering av ekonomin var redan närvarande, men hade ännu inte lett till bildandet av produktions- och finansmonopol, typiska för den imperialistiska epoken.

En annan grundläggande aspekt: bourgeoisin, staten, erkände under denna historiska fas inte fackföreningarna, gav dem inte legitimitet. Fackföreningarna var förvisso medlingsorgan, men denna medling erkändes inte av den borgerliga staten, den innebar bara en sammandrabbning mellan fackföreningar/arbetare och bourgeoisin.

Så, vad förändrades under den imperialistiska epoken, under 1900-talet? I slutet av artonhundratalet och början av nittonhundratalet började kapitalismen utveckla sina imperialistiska egenskaper, och bildade de stora produktions- och finanscentra som konkurrerade globalt, fasen av "fri konkurrens" (om den någonsin verkligen existerade i borgerliga ekonomiska termer) låg nu bakom oss. Den nationella bourgeoisin började i kontexten av internationell konkurrens inte bara erkänna fackföreningar juridiskt (denna process började i slutet av artonhundratalet) utan mest av allt erkänna dem som en medlare mellan arbetare och chefer för att hantera priset på arbetskraft (med förbehåll för kraven på kapital-ackumulering och konkurrens från "nationalstatssystemet" på internationell nivå). Fackföreningarna kom under årens lopp att spela rollen som medlingsorganisationer och skapade därmed "institutionella" fackföreningar. Utvecklingen var oundviklig, en konsekvens av fackföreningarnas natur: som organ för att medla mellan två parter - arbetare och chefer - sökte fackföreningarna erkännande, legitimitet, från båda sidor, även från den härskande klassen och därmed staten.

En annan nyckelfråga var dessutom att konflikten mellan chefer och arbetare under hela 1800-talet antog en mestadels lokal, begränsad karaktär. Förändringarna i kapitalismens struktur i dess imperialistiska fas (försvinnandet av "fri konkurrens", förekomsten av produktions- och finansiella monopol, internationell konkurrens) höjde konfliktens omfattning till nationalstats-nivå och nationella arbetsgivarföreningar blev allt mer direkt inblandad i den ekonomiska konflikten mellan arbete och kapital.

Fackföreningarna har under åren inte förlorat sin väsentliga egenskap som organ för förhandlingar om arbetskraft, medling mellan arbetsgivare och arbetare. Om denna funktion, som är avgörande för fackföreningarna, finns kvar, så är det sättet de utför det på som har förändrats.

Fackföreningarnas utveckling är alltså knuten till själva fackföreningsformens natur och inte ett påstått svek av ledarskapet. Denna sistnämnda tes står helt i strid med en materialistisk och dialektisk historieuppfattning. I själva verket, som vi sa i början, har utvecklingen av den roll som fackföreningar spelat präglat livet för alla tidigare fackföreningar och - till skillnad från den politiska nedgången för Tredje internationalen och de kommunistiska partier som var kopplade till den - fackföreningarnas anti-proletära beteende kommer öppet till uttryck i den förrevolutionära och revolutionära fasen, vilket dokumenteras av de slående historiska exemplen som vi rapporterade ovan.

Byråkratiserings-processen var en simpel, men betydelsefull, formell återspegling av deras verkliga verksamhet. Vidare är detta resultat formellt kopplat till en egenskap hos fackföreningsformen: logiken för delegering och representation. Det är just mekanismen för delegering och representation i kombination med medling och förhandling som skapar förutsättningar för byråkrati.

Vi kommer nu att analysera det sista inslaget som har att göra med fackföreningarnas liv: politisk reformism. Som vi sa tidigare har fackföreningarna i det förflutna varit, och är fortfarande, utrymmen för reformismen att erövra. Denna aspekt är relaterad till fackföreningsformens natur. Faktum är att, som förmedlande organ mellan arbete och kapital, är handlingsutrymmet för en fackförening specifikt inom den kapitalistiska produktionen, så pass att ingen vid tiden för Tredje internationalen någonsin hade föreslagit att fackföreningarna skulle vara revolutionära organisationer. Det är därför som denna egenskap som har gjort dem till bördig mark för reformism.

Redan under det föregående århundradet (i tider av ekonomisk expansion, då det fanns stort utrymme för medling) lyckades fackföreningarna pressa fram reformer och löneökningar, men detta var tack vare arbetarnas kamp. Dessutom, så bekräftade fackföreningarna i detta skede sin identitet som "institutionella fackföreningar", och i bästa fall styrde arbetarnas kamp för att förhindra den från att gå utanför ramarna förenliga med kapitalismen, kanalisera kampen inom de institutionella strukturerna och begränsa ekonomiska vinster till kraven på lönsamhet och konkurrens mellan den internationella bourgeoisin i sitt "egna" land.

Fackföreningarna i Italien

Under årens lopp har fackföreningar (i Italien särskilt CGIL, CISL och UIL och UGL) i stort sett bekräftat sin roll i det kapitalistiska systemet: som borgerliga statliga institutionella organ, nyckelverktyg för arbetsgivarna för att hantera priset på arbetskraft (lönenivåer), i linje med "land-systemets" konkurrenskrav.

Inte bara det; dessa fackföreningar har varit verkligt bedrägliga för arbetarna, faktiskt särskilt under de senaste decennierna, å ena sidan skriver de på allt sämre avtal och kontrakt av alla slag (som tar hänsyn till kompatibilitet med det ekonomiska systemet) och å andra sidan inbjuder arbetare till falska strider, strejker som annonserats månader i förväg begränsade till splittrade kategorier, strider som aldrig skadar chefsklassen, och inte ens försöker göra det.

Dessa är falska strider för att göra slut på arbetarnas ilska. Ännu mer missvisande är attityden hos den förment mest radikala delen av fackföreningsrörelsen, FIOM-CGIL i Italien. FIOM har under de senaste åren tecknat avtal och kontrakt av alla de slag: så nu är de "stora i käften", men i verkligheten har det aldrig fört en riktig kamp. De ingriper faktiskt väldigt ofta först efter att kampen har börjat, för att vilseleda arbetarnas ilska och föra in kampen inom institutionella gränser.

Förvisso delar de fackliga organisationerna faktiskt ledningen av detta exploaterande system tillsammans med de politiska partierna och cheferna. Men som vi har sagt är fackföreningsformens begränsning inte knuten till ledarskapsfunktionen, det är inte bara det ena eller det andra facket som måste övervinnas, utan själva logiken i fackföreningsideologin.

Samtidigt som de många bas- (eller gräsrots-) fackföreningarna (COBAS, SlaiCobas, CUB, USB, etc.. etc..) kritiserar de stora fackföreningarnas samarbets-politik, gör de inget annat än att oundvikligen upprepa fackföreningslogiken: delegering och representation, organ för medling mellan arbetare och chefer, organ för förhandling och försäljning av varan arbetskraft, reformism.

Trots de försämrade villkoren för arbetare och beteendet hos de öppet samarbetande fackföreningsorganisationerna, har "bas-” fackföreningsrörelsen inte riktigt lyckats ta fart, vilket i huvudsak illustrerar dess misslyckande hittills. I grund och botten erbjuder "bas facken” arbetare helt enkelt en "äkta fackförening", problemet är det att vara en "äkta fackförening" oundvikligen bara slutar som formell radikalism. Vad de i grund och botten erbjuder arbetare är en fackförening, och därför alla ovan nämnda begränsningar. Genom att placera sig på den fackliga terrängen förbigås de till stor del av de befintliga fackförbunden vilka ses som starkare i arbetarnas ögon.

Delegerings-mekanismen leder också till att "bas-facken” hamnar på efterkälken i kampen om arbetarrepresentation, men klasskampen kan inte representeras av något fack. Detta är huvudfrågan, särskilt när klasskampen, som vi hoppas, tenderar att generaliseras. Det måste för övrigt sägas att även inom ”bas-facken” har det skapats en verklig byråkratisk sektor som faktiskt administrerar och sköter organisationen.

Förekomsten av alla dessa bokstavskombinationer har inte gjort något annat än att splittra ännu fler arbetare, som ofta redan är splittrade inför mängder av små och värdelösa strejker. Samma gräsrotsförbund, liksom dom vanliga fackföreningarna, fortsätter att föreslå strejker som enkla formella handlingar som ett rutinmässigt initiativ ... En symbolisk strejk som facket kan behöva för att hålla sin struktur levande och bestående, men som inte gynnar arbetarna, inte bara eftersom "bas-fackföreningarna” aldrig organiserar riktigt stridbara initiativ, utan också för att de håller sig inom antistrejk-lagstiftningen, för att kunna fortsätta att spela den roll de har tilldelat sig själva.

De tusentals påstådda försöken att utveckla "riktiga fackföreningar" eller "klass fackföreningar" och de resultat de har producerat är ytterligare ett bevis på vad vi har visat ovan, de visar bara begränsningarna i fackföreningsformen i vilken skepnad den än tar ⁽⁵⁾.

Organiseringen av autonoma strider

Facket kommer inte att vara den organisatoriska form genom vilken man uttrycker ett öppet brott med den "sociala freden", inte ens på dags-kravens enkla terräng ⁽⁶⁾. Detta betyder naturligtvis inte att det inte kommer att bli fler strider om dags-krav eller att kommunistisk ingripande i klasskampen är meningslös, det betyder helt enkelt bara att denna kamp kommer att uttryckas genom andra former av organisering. Som vilken? Svaret ges - återigen - till oss av historien, av arbetarna själva. Under de senaste decennierna - men inte bara då - har de avgörande momenten utförts direkt av arbetare och inte av fackföreningar. Fackföreningen kan då ingripa, med effekten (och syftet!) att lugna situationen. Det finns flera exempel på sådana kamp-baserade organisationer och agitationskommittéer. Maj '68 i Frankrike; sammankomsterna som ägde rum i Italien under hösten 1969, där fackföreningar ofta förbigicks; stormöten i Polen i augusti 1980, kapabla att organisera mass strejker, utan fackföreningarna (Solidaritet sövde sedan kampen och öppnade utrymme för statligt ingripande, innan det förvandlades till en organism som definitivt var medelklass i alla avseenden) och de brittiska gruvarbetarnas hårda kamp på 80-talet, hamnarbetar-strejkerna i Danmark och Belgien, massförsamlingarna och kampkommittéerna under upproret i Argentina (piqueteros kommittéer), protesten mot CPE-lagen i Frankrike 2006, liksom de senaste protesterna mot den franska pensionsreformen, inspirerad inte från fackföreningar utan av massförsamlingarna och agitationskommittéerna.

Och vidare; transportarbetarnas "vilda strejker" i Italien (2003-2004), arbetarnas kamp på Fiat Melfi 2004 (även i detta fall drogs FIOM in av arbetarna och utförde sin vanliga uppgift som kampmoderator) , arbetare som gick strejkvakt vid Pomigliano höll dagliga stormöten utanför fabriken (2008), de strider som utkämpats i Kina de senaste åren, etc. etc. Situationerna må kanske vara olika, men alla har gemensamt en process av självorganisering av kampen: i sin karaktär utanför, om än inte öppet emot, de fackliga strukturerna. Organisationsformer uppstod därför på grund av behovet av att ersätta själva fackföreningsformen.

Dessa gräsrotsorgan, arbetarnas uttryck, kan ta rudimentära eller mer strukturerade former, men som kamporgan upphör deras funktion när den specifika kampen tar slut, för att kanske senare återskapas som en del i en efterföljande konfliktperiod.

Så kommer inte att vara fallet i historiska, potentiellt förrevolutionära situationer, där aktiviteten hos arbetare och klassens organisationer tenderar att anta en i stort sett generaliserad och permanent närvaro. I en tid som denna får dessa organ ett annat syfte och kan utgöra grunden till verktyg för revolutionär kamp och proletär makt.

Detta kommer bara att vara möjligt genom ett starkt klasspartis politiska agerande. "Mognaden av den revolutionära situationen kommer att präglas av en uttryckligen antikapitalistisk och revolutionär inriktning av dessa organ, som sedan antar karaktären av arbetarråd för att kunna gå vidare från antikapitalistiska kamporgan till proletära maktorgan. Den antikapitalistiska och revolutionära inriktningen uppstår inte spontant, d.v.s. utan de revolutionära militanternas aktiva organiserade ingripande" ⁽⁷⁾. I detta avseende kan vi inte undvika exemplet med 1917 års revolution i Ryssland: arbetar- och soldatsovjeterna var från början offer för den socialdemokratiska reformismen, som såg hur dessa organ helt enkelt kämpade för dagskrav och därför lämpade sig för att uppfylla deras reformistiska perspektiv. Sovjeterna förvandlades tack vare bolsjevikerna till organ för revolutionär kamp och blev - med statens krossande - verktyget för proletär diktatur⁽⁸⁾.

Kommunistisk intervention: nyckelpunkter

1. Att sätt revolutionära krav på dagordningen, hur små de än må vara, i de nuvarande osäkra och svaga förhållandena i arbetarkampen, att engagera sig i en aktiv politisk kamp som inte bara är begränsad till skrivmaskinen och teoretisering som är en individuell aktivitet som alltid är diskutabel gällande såväl avsikt som resultat." (O. Damen) ⁽⁹⁾ Vi upprepar dessa "gamla" formuleringar för att än en gång betona att det - enligt vår uppfattning - inte är meningsfullt för en organisation som definierar sig som kommunistisk att betrakta aktioner bland arbetarna som en aktivitet som endast ska utföras under vissa historiska perioder eller en framtida omständighet av större numerisk styrka. Kommunisternas ingripande bland arbetarna måste alltid vara en integrerad del av revolutionärernas verksamhet. Detta är hugget i sten för oss. Också för att för kommunister innebär att ingripa i klassen att förankra oss i verkligheten och på så sätt skaffa erfarenhet. En annan etablerad poäng: "Underkastelsen för spontanitet skapar en sorts rädsla för att till och med ta ett steg bort från det som är ”tillgängligt” för massorna, att höja sig för långt över blotta tillfredsställelsen av omedelbara behov. Underhåll inte denna rädsla, mina herrar! Kom ihåg att vi, vad gäller organisationen, ligger på en nivå så låg att det är absurt att tro att vi skulle kunna gå för högt ⁽¹⁰⁾.”Kommunister kan i sitt ingripande aldrig underkasta sig denna spontanitet, anpassar sig inte till denna och de dominerande ideologiska formerna. Kommunister måste alltid agera som sådana, oavsett situation, måste vara en aktiv del i klasskampen men som kommunister fungera som en politisk referens. Varje möjlighet till ingripande måste användas för att stimulera - med utgångspunkt från det konkreta - arbetarna mot ökad medvetenhet, försöka öka förmågan till kritik av kapitalismen, visa på nödvändigheten av att störta det ekonomiska och sociala systemet. En kamp kan vinnas eller förloras (det är klart att man måste kämpa för det tidigare alternativet ...), kommunisterna måste arbeta för att det i alla fall finns kvar något i termer av politiska och organisatoriska framsteg bland arbetarna, särskilt bland de mer medvetna elementen.
2. Utifrån dessa två fast etablerade punkter varierar uppenbarligen metoderna, målen och syftet med interventionen beroende på det historiska skedet och den numeriska tillgängligheten. Referenspunkten måste alltid vara klasskampen och de organ genom vilka kampen uttrycks. Idag är det givet att vi måste ingripa i klassorganen, att försöka vinna de mer medvetna arbetarna till det revolutionära programmet och politiken. I en revolutionär historisk fas engagerar sig kommunister i råden för att vinna politiskt ledarskap och uppmana klassen att ta makten.
3. Som tidigare framhållits är facket inte ett instrument kommunister kan erövra, som ett "transmissionsbälte". Kritik mot det fackliga verktyget innebär för oss, som upprepade gånger framhållits, inte att försumma den fackliga terrängen, det vill säga de händelser som facket har initierat där vanliga arbetare är närvarande, möten, offentliga evenemang samt deltagande i strejker som sätts igång av facket. Självklart ingriper vi alltid inom dessa områden med vår antifackliga linje.
4. Kommunister kommer i sitt ingripande att anstränga sig för att bilda internationalistiska grupper, både fabriksgrupper (arbetsplatsen i allmänhet) och territoriella.⁽¹¹⁾ Dessa - till skillnad från kamporganisationerna, som klassen själv upprättar - är utlöpare av kommunist(partiet) och måste vara partiets instrument i klassen. Politiska grupper är alltså sammansatta av militanter och sympatisörer av partiet på ett geografisk område/plats/arbetsplats-område. Med utgångspunkt från detaljerna i arbetssituationen går vi sedan vidare till kommunistisk agitation och propaganda.
5. Kommunisterna måste hålla den "antifackliga linjen till förmån för proletariatets självorganisering" ⁽¹²⁾. Trots det faktum att klassen kan skapa sina egna organ för att kämpa för sina krav, även utan närvaro av revolutionärerna, måste kommunisterna ge ut propaganda, ge förslag, vara en aktiv del i den själv organiserade kampens organ: i arbetarförsamlingarna, i agitationskommittéerna. Därvid måste de alltid försöka tillhandahålla ett kommunistisk politisk ramverk.

Fotnoter:

(1) Lenin, "Vår rörelses brådskande uppgifter", 1900.

(2) Vi måste påpeka att kritiken mot den fackliga formen och taktiken med "transmissionsbälten" inte var en innovativ teoretisk analys som vi introducerat under de senaste åren. Debatten om fackföreningar hade redan lett till en livlig debatt hos den italienska kommunistiska vänstern organiserad i små fraktioner utomlands och kritiska reflektioner över fackföreningsformen och "transmissionsbältet" var redan långt framskriden - om än på en "primitiv" nivå - av många av den italienska kommunistiska vänsterns kamrater (och flera av de olika icke-italienska kommunistiska vänsterns). P.C. Internazionalista hade verkligen en viktig roll i klargörandet av denna fråga.

(3) La Confederazione Generale del Lavoro negli Atti, nei documenti, nei Congressi 1906-1926

(4) Med uppåtstigande fas menar vi den fas av den kapitalistiska historien under vilken den etablerade sig själv som ett internationellt erkänt ekonomiskt och socialt system, en fas som vi betraktar som avslutad i början av 1900-talet.

(5) För att fördjupa analysen av "bas" (i gräsrots-) fackföreningsrörelsen i Italien rekommenderar vi att du läser: “Sindacalismo e sindacati in Italia” (Prometeo, 2001) och "Il sindacalismo di base in Italia" (Prometeo, 2008), även tillgängliga på hemsidan.

(6) Ett uppenbart förtydligande: uppenbarligen vill vår kritik av facket inte ifrågasätta den uppriktiga kampviljan hos många arbetare som tillhör olika fackföreningar. Av denna anledning anser vi det verkligen vara viktigt att klargöra alla begränsningar hos befintliga fack och skingra illusionen - som idag representeras av gräsrotsfacken - av en alternativ fackförening.

(7) från "Il sindacato e l’azione comunista", Prometeo, nr 13, 1997

(8) Medan klassorgan (råd) i en historisk förrevolutionär fas kan bli, och då endast genom kommunisters agerande, instrument för revolutionär kamp och makt, är det inte möjligt att hoppas att gräsrotsorgan genom vilka klassen rustar sig för att kämpa för dagskrav i en stagnerande historisk fas från revolutionär synvinkel kan bevaras och omvandlas till maktorgan: ”Det misstag som görs är att betrakta "råden" utan att särskilja dem som maktorgan och som organ i det skede där detta problem är långt ifrån proletariatets medvetandenivå", för att fördjupa förståelsen av dessa aspekter bör man läsa "Nature and functions of factory groups and the role of the class party" O. Damen, Prometeo No. 7, 1965.

(9) Battaglia Comunista n.11, 1958.

(10) Lenin, "Vad bör göras?”.

(11) Uppmaningen till kommunistiska fabriksgrupper gjordes redan vid tiden under P.C. d'Italia

Idag har naturligtvis inriktningen av det instrumentet förändrats, tidigare syftade fabriksgrupperna till fackföreningarna, nu syftar de bara till direkt intervention bland arbetare och klasskampsorgan.

(12) Från P.C.Internazionalistas stadgar, 1997.