Del I: Trotskij och "trotskismens" ursprung
Del II: Trotskij och Sovjetunionens klasskaraktär
Del III: Trotskijs övergångsprogram och den så kallade "Fjärde internationalen"
Del IV: Trotskij och den internationalistiska kommunistiska vänstern

Vår kritik av Trotskij är inte baserad på tillbakablickande abstrakt moraliserande. På 1920- och 1930-talen fanns det en revolutionär opposition mot Kommunistiska internationalens degenerering, som grundade sin kritik av denna degenerering på Marx' och Lenins metodologiska principer och som också kritiserade Trotskij själv på grundval av denna metod. Den bestod av de medlemmar som grundade det italienska kommunistpartiet i Livorno 1921, revolutionära aktivister som inom den kommunistiska internationalen kämpade mot ”enhetsfronts-politiken" med socialdemokratins ledare, samma ledare som var ansvariga för morden på arbetare och revolutionärer. Inom det italienska kommunistpartiet motsatte de sig den så kallade "bolsjeviseringen", som syftade till att fördriva vänstern från ledande positioner. Även om vänstern representerade majoriteten av medlemmarna fördrevs den i slutändan från sina positioner i partiet med hjälp av byråkratiska metoder.

Förföljda av både fascisterna och stalinisterna fortsatte de sin kamp i Mussolinis fängelser och i exil. År 1928 konstituerade de sig formellt i Pantin nära Paris som det italienska kommunistpartiets vänsterfraktion (PCd'I). Under ett decennium fram till 1938 publicerade de sin tidskrift Prometeo (Prometheus), först i Bryssel och sedan i Frankrike, med vars namn de ofta identifierades och var kända. Politiskt stödde de sig på "Vänsterns plattform" som byggde på de teser som Amadeo Bordiga lade fram vid PCd'I:s tredje kongress 1926, som måste hållas utanför Italien i Lyon. Vid denna partikongress ledde det "bolsjevikiska" ledarskapets organisatoriska manövrer kring Gramsci och Togliatti till att teserna från Gramscis "centrum" för första gången kunde drivas igenom mot vänsterns teser⁽¹⁾.

Vid sin grundningskonferens i Pantin antog de italienska vänsterkommunisterna bl.a. en resolution som krävde sammankallandet av en sjätte kongress för Kommunistiska internationalen under Trotskijs ordförandeskap för att återintegrera alla oppositionsgrupper som uteslutits från Komintern. Den italienska vänstern hade redan uttryckt sin solidaritet med den ryska vänsteroppositionen "till försvar för de segerrika principerna från oktober", men betonade alltid att "det fanns skillnader". Trotskij, för sin del, välkomnade varmt uppkomsten av den italienska vänstern. I sitt svar till Prometeo den 25 september 1929 förklarade han:

"Vänsterns plattform" (1926) gjorde ett stort intryck på mig. Jag anser att den är ett av den internationella oppositionens bästa dokument, och i många avseenden har den behållit sin betydelse till denna dag.

Han ville dock lämna "möjligheten att pröva vår ideologiska närhet och vår ömsesidiga förståelse" åt "tiden och händelserna"⁽²⁾.

Denna brevväxling återspeglade de grundläggande skillnader som fanns redan från början. För det första insåg den italienska vänstern redan från början att dess organisatoriska svaghet som en fraktion utspridd i olika exilländer var en produkt av den internationella kontrarevolutionen. Mot denna bakgrund såg dom behovet av att förstå vad som hade hänt med proletariatet under denna period för att kunna upprätta en politisk bilans (Bilan) för att kunna återvitalisera arbetarklassen och dess parti. Även om man stödde Trotskijs projekt för ett internationellt centrum för alla internationella oppositioner, fann man sig oförmögen att arbeta direkt med det trotskistiska sekretariatet eftersom det inte arbetade på grundval av en politisk plattform med ståndpunkter som grundade sig på Oktoberrevolutionens läror. De betraktade det negativa kriteriet antistalinism som en otillräcklig grund för handling. Deras ståndpunkt sammanfattades i ett brev av Vercesi (då en av deras ledande medlemmar och redaktör för Prometeo) på följande sätt:

Det finns många oppositionsgrupper. Det är illa, men det finns inget annat motgift än konfrontationen mellan deras respektive ideologier, en polemik för att kunna uppnå det som ni föreslår oss. (...) Vår slogan är att gå på djupet i våra ansträngningar, utan att låta oss ledas av lockelsen av att till varje pris nå ett resultat det skulle i verkligheten vara ett nederlag. Vi anser att det är nödvändigt att lära känna varandra noggrant innan man kan avgöra om den ena eller andra gruppen har en verkligt vänsterinriktad kritik⁽³⁾.

Huvudskillnaden mellan Trotskijs och den italienska vänsterns ståndpunkter vid denna tid var frågan om enhetsfronten. I ”Rom-teserna", som Bordiga hade formulerat för PCd'I 1922, innan vänstern hade fördrivits från ledningen, markerade de italienska kommunisterna för första gången mot Kommunistiska internationalens förfall, som vid sin fjärde kongress samma år hade tagit ett avgörande steg tillbaka mot ett närmande till socialdemokratin - ett steg som hade hejats på frenetiskt av Trotskij. Socialdemokraterna, som hade lett och organiserat massakern på de mest avancerade delarna av den tyska arbetarklassen, glorifierades nu återigen som "arbetarpartier" med vilka man sökte en allians mot det fascistiska hotet. I ”Rom-teserna" hade de italienska kommunisterna uttalat sig mot enhetsfronts-taktiken. Den italienska vänstern förkastade inte i grunden behovet av taktik eller "indirekta" kampmetoder i tider då klassen var på defensiven. Men de motsatte sig bestämt "medel" och "manövrer" som syftade till att vinna massornas stöd till priset av att undergräva det revolutionära proletariatets svårvunna politiska självständighet, som bolsjevikerna hade kämpat för från 1903 till 1922. Av denna anledning antog Italiens kommunistiska Parti under Bordigas ledning taktiken med "enhetsfront underifrån", vilket i konkreta termer innebar att man arbetade tillsammans med arbetarna i de socialdemokratiska partierna där gemensamma strider var möjliga, men inte med deras organisationer. Detta gav Italiens Kommunistiska Parti friheten att skoningslöst kritisera socialdemokraternas ledning för dess klassamarbete. Men en sådan strategi motsvarade inte Kominterns uppfattning om enhetsfronten, som syftade till formella allianser med de gamla arbetarfientliga ledningarna inom socialdemokratin, vilket bara skulle leda till ytterligare förvirring.

För Trotskij var dock enhetsfronten ett uttryck för Kominterns högsta landvinningar. Han baserade alltid sin politiska referensram på Kominterns fyra första kongresser, medan den italienska vänstern bara hänvisade till de två första. Enligt Trotskij berodde den politiska klyfta som öppnade sig mellan dem på att socialdemokratin i grunden var proletär, eftersom den organiserade en del av arbetarklassen inom sina led. Den kommunistiska vänstern insåg dock att tillämpningen av detta kriterium kunde leda till att varje kontrarevolutionär kraft beskrevs som proletär. Den såg kommunisternas uppgift som att kämpa för att arbetarklassen skulle bli medveten om kommunismens principer.

Den ursprungliga politiska klyftan mellan den italienska vänstern och Trotskij utvecklades nu till en enda avgrund. Eftersom Trotskij fortfarande vägrade erkänna att det stod mycket mer på spel än en enkel organisatorisk konsolidering av alla oppositionsgrupper under hans ledning, beslutade den italienska fraktionen att själv ta på sig det nödvändiga arbetet med politiskt klargörande. I november 1933 publicerade man det första numret av sin nya tidskrift Bilan. De definierade sin politiska utgångspunkt på följande sätt:

Det är inte en förändring i den historiska situationen som gjort det möjligt för kapitalismen att rida ut efterkrigstidens storm. År 1933, precis som 1917, framstår kapitalismen som samhällssystem lika slutgiltigt misslyckat. Det som förändrades mellan 1917 och 1933 var maktbalansen mellan de två huvudklasserna, mellan de två historiska krafter som konfronterar varandra i den nuvarande epoken: Kapitalismen och proletariatet. (...) Idag har vi nått en kulminationspunkt i denna period. Proletariatet kanske inte längre kan motsätta sig utbrottet av ett nytt imperialistiskt krig. Men om det överhuvudtaget finns någon möjlighet till ett omedelbart revolutionärt uppsving, så är det bara i förståelsen av tidigare nederlag. De som föredrar parollen om omedelbar mobilisering av arbetarna framför detta oundvikliga arbete med historisk analys skapar bara förvirring och förhindrar ett verkligt uppsving för de proletära striderna. Kadrerna för proletariatets nya partier kan bara växa fram ur en djup medvetenhet om orsakerna till nederlagen. Denna medvetenhet kan inte uthärda förbud eller bannlysning. Att göra en balansräkning (Bilan) över efterkrigstidens händelser innebär därför att skapa förutsättningar för proletariatets seger i alla länder⁽⁴⁾.

Efter 1933 befästes Trotskijs strategi att inrikta sina anhängare på att söka samarbete med antiproletära krafter i stället för att arbeta för en omgruppering med de återstående revolutionära fraktionerna. Tre särskilda beslut visar att effekterna av denna strategi ledde till att trotskisterna lämnade det proletära lägret redan innan Övergångsprogrammet publicerades 1938. Dessa tre avgörande punkter, som kommer att behandlas här i tur och ordning, är för det första trotskisternas inträde i Andra internationalens organisationer, deras stöd till de antifascistiska styrkorna under det spanska inbördeskriget och deras tolkning av antiimperialismen i krigen i Kina och Abessinien/Etiopien.

Den "franska vändningen" 1934

1934 gjorde den trotskistiska rörelsen vad Trotskij skulle komma att kalla "den allvarligaste vändningen i hela sin historia". Med början i sin franska sektion uppmanade Trotskij sina anhängare att gå med i Andra internationalens partier och andra liknande organisationer en bloc. Trotskijs svar på stalinismens misslyckande var i själva verket att återvända till socialdemokratin. Detta innebar en politisk brytning med allt som arbetarklassen hade kämpat för under perioden mellan 1914 och 1926. Det innebar en återgång till att stödja imperialistiska fraktioner, tillbaka till de gamla fackföreningarna som hade stött det imperialistiska kriget, tillbaka till dem som aktivt hade lett morden på kommunister och arbetare under den revolutionära perioden efter 1917. Denna taktik spred sig dock snart till andra sektioner, särskilt i Storbritannien, USA och Spanien. Idén om trotskistisk "entrism", som generationer av trotskister använde för att stärka socialdemokratiska politiska organisationer, hade alltså sitt ursprung i denna så kallade "franska vändning".

Den franska trotskistiska organisationen beslutade att ta detta avgörande steg sommaren 1934 under stark politisk press från Trotskij, som befann sig i Frankrike vid den tiden. Ett år tidigare hade kamraterna i det italienska kommunistpartiets vänsterfraktion byråkratiskt knuffats ut ur diskussionen av trotskisterna. De hade förutsett Trotskijs och hans anhängares väg och argumenterat beslutsamt mot den. I tidskriften Bilan hävdade våra kamrater att den trotskistiska strategin utgjorde en i grunden reaktionär ersättning för ansträngningarna att gemensamt analysera den proletära revolutionära vågens tillbakagång. I augusti 1933 beskrev de Trotskijs närmande till "vänster"-socialdemokraterna som ett steg "mot en två-trekvartsinternational" och gjorde det otvetydigt klart:

Trotskij begår ett kolossalt misstag när han förespråkar ett gemensamt arbete med vänstersocialisterna för att bygga ett nytt kommunistiskt parti.

Den italienska vänstern intog en motsatt hållning till trotskisterna och betonade behovet av en grundläggande analys för att förstå periodens karaktär, snarare än att ta sin tillflykt till organisatoriska manövrer och försöka skapa ett massparti för vilket det inte fanns någon materiell grund:

Proletariatet led ett fruktansvärt nederlag 1927 eftersom det misslyckades med att motverka centrismens kontrarevolutionära framgångar. [Stalinism skulle vara en bättre term idag, även om många tillägg skulle behöva göras för att betona att den historiska processen inte dikterades av en individ inom de kommunistiska partierna]. Att idag säga att vi vill grunda nya partier på grundval av Internationalens fyra första kongresser är att beordra historien att backa tio år. Det innebär att avstå från att förstå händelserna efter dessa kongresser och, slutligen, det innebär att placera nya partier i en historisk ram som inte är deras. Den ram inom vilken vi vill placera de nya partierna i morgon har redan definierats av erfarenheterna av utövandet av proletär makt och av den kommunistiska världsrörelsens hela erfarenhet. De fyra första kongresserna har varit ett studieobjekt i detta arbete som måste utsättas för intensiv granskning och kritik. Om vi skulle acceptera dem som evangelium, skulle vi komma till följande slutsats: Lenins död eller elimineringen av Trotskij var orsakerna till kapitalismens seger i ett antal länder och centrismens framgångar i Sovjetunionen och Internationalen.

Författarna till Bilan insåg att de trotskistiska försöken att uppvakta socialdemokratin bara skulle sluta i ännu ett skamligt misslyckande. De förutsåg korrekt den punkt där trotskisterna skulle befinna sig 1938:

Situationens omognad [dvs. bristen på förståelse för den historiska epoken] förebådar den stora sannolikheten att den 'två-trekvartsinternational' som nu bildas kommer att reduceras till en enkel förändring av ILO:s namn [den trotskistiska Internationella vänsteroppositionen].

För Trotskij och hans anhängare var den "franska vändningen" och omorienteringen mot Andra internationalen och andra av kapitalets partier ytterligare en praktisk tillämpning av den "enhetsfrontspolitik" som hade utvecklats som Kominterns politik under den revolutionära vågens nedgång (1920-22). Under 1930-talet drog både stalinister och trotskister kontrarevolutionära slutsatser från denna politiska ståndpunkt.

Vid denna tidpunkt upphörde Trotskij och trotskismen att vara en proletär strömning ur den italienska vänsterns synvinkel. De förklarade att det nu var nödvändigt

...att föra en obarmhärtig och skoningslös kamp mot honom och hans anhängare som hade korsat Rubicon och återgått till socialdemokratin.

Ett år tidigare hade Stalin formellt återintegrerat Sovjetunionen i kretsen av konkurrerande imperialister genom att ansluta sig till den "imperialistiska rövarhåla" (Lenin) som Nationernas Förbund utgjorde. Hans syfte var enkelt: Hitlers "drift mot öst" var uppenbar för alla. Stalin insåg att ett angrepp på Sovjetunionen kunde bli ett allvarligt hot och därför försökte han bilda en allians med Frankrike och Storbritannien. Kominterns roll i denna process bestämdes vid den 7:e partikongressen 1935 och dess tillfälliga verbala radikalism (under den så kallade "tredje perioden" 1928-1933) mot socialdemokratin förpassades till historieböckerna. Nu hyllade man inte bara socialdemokratin som "demokratins vänner", utan också alla liberala, radikala eller på annat sätt antifascistiska partier i Västeuropa. Enhetsfronten hade nu nått sin höjdpunkt i folkfronten. Den italienska fraktionens reaktion var att bryta alla som helst förbindelser - även i form av avlägset oppositionella - med Komintern och att förklara att den 7:e kongressen var KP:s gravsten.

Under tiden fördömde Trotskij folkfronten som en förvrängning av enhetsfronten, men hans kritik var inte övertygande eftersom han accepterade folkfrontens grundläggande motiv - försvaret av Sovjetunionen mot det fascistiska hotet. Och ändå var de krafter som hade "berett marken för fascismen" i den revolutionära omvälvningen efter första världskriget just de organisationer som Trotskij hade uppmuntrat sina anhängare att gå med i - de socialdemokratiska partierna.

Efter Hitlers uppgång innebar antifascism - dvs. motstånd mot en aspekt av den kapitalistiska imperialismen - ett ökat stöd för dess andra aspekt - den borgerliga demokratin. Detta manifesterade sig i Spanien, i Kina och slutligen över hela världen under andra världskriget. Det var den ideologi som dolde de kapitalistiska makternas imperialistiska ambitioner och gjorde det möjligt för dem att rekrytera miljontals proletärer till sina arméer. Som vi har sett uppmanade Trotskij också till stöd för detta korståg till försvar för Sovjetunionen. Ett år efter mordet på honom uppnådde Sovjetunionen slutligen vad man eftersträvat - en allians med de västliga imperialistmakterna, inklusive USA, "till försvar för demokratin".

Från antifascism till imperialistiskt krig

Det första steget mot att legitimera antifascismen som ett motiv för att försvara den västliga och stalinistiska imperialismen togs i Spanien. Som redan nämnts hade Trotskij avvisat alla inbjudningar och erbjudanden från den italienska kommunistiska vänstern om att granska den ryska revolutionens degenerering i perspektiv av den revolutionära vågens allmänna tillbakagång. Trotskijs vägran att komma till rätta med omfattningen av detta återflöde (bakslag) ledde oundvikligen till att han fullständigt missförstod händelsernas natur och följaktligen det marxistiska svaret på dem. I april 1936 skrev han:

Situationen i Spanien har blivit revolutionär igen.⁽⁵⁾

Men i själva verket tvingades hans egna anhängare inom några månader (i stället för att ta ställning för proletariatets klassautonomi, vilket skulle ha varit ett av de mest grundläggande villkoren för att komma på fötter igen efter femton år av nederlag) att kämpa för den spanska borgerliga demokratin mot Francos armé. Dagens trotskister försöker sudda ut de ståndpunkter som intogs då. För att undvika all förvirring bör vi ta en närmare titt på Trotskijs resonemang. I februari 1937 skrev han:

Endast ynkryggar, förrädare eller fascismens agenter kan vägra att hjälpa de spanska republikanska arméerna. Varje revolutionärs elementära plikt är att kämpa mot Francos, Mussolinis och Hitlers gäng.⁽⁶⁾

I september samma år förklarade han återigen:

Varhelst och närhelst de revolutionära arbetarna inte är tillräckligt starka för att direkt störta den borgerliga regimen, försvarar de mot fascismen även den ruttna borgerliga demokratin ….⁽⁷⁾

I samma artikel kände han sig dock tvungen att svara på en kritisk invändning mot denna ståndpunkt, bara för att helt och hållet ansluta sig till antifascismens logik:

Mot detta kan man invända: i ett krig mellan två borgerliga stater måste det revolutionära proletariatet, oavsett den politiska regimen i sitt land, inta den ståndpunkt som säger: 'Den egna bourgeoisins nederlag är det mindre onda'. Gäller inte detta direktiv även för inbördeskrig där två borgerliga regeringar kämpar mot varandra? Nej, det gäller inte. I ett krig mellan två borgerliga stater är målet imperialistisk erövring, inte kampen mellan demokrati och fascism. Men i det spanska inbördeskriget är frågan: demokrati eller fascism. Det revolutionära proletariatet bör inte klumpa ihop de båda kämpande lägren. (...) Det kan inte bli framgångsrikt genom att föra en neutralitetspolitik, utan genom att utdela militära slag mot sin huvudfiende, fascismen.”⁽⁸⁾

Enligt denna logik om det mindre onda är det knappast förvånande att Trotskij uppmanade sina anhängare att ta ställning i krigen i Kina och Abessinien, som förebådade den imperialistiska konfrontationen under andra världskriget. Vad som däremot är anmärkningsvärt är den perfiditet och precision med vilken han fullföljde denna logik, vilket förde honom in i en oförsonlig konflikt med sina vänsterkommunistiska kritiker. Således förklarade Trotskij 1937:

Arbetarrörelsen i Kina, Japan och hela världen måste med all sin kraft motsätta sig det japanska banditväldet genom att stödja det kinesiska folket och dess armé.

Detta innebar ingenting annat än en allians med den kinesiska bourgeoisin i allmänhet och Chiang Kai-shek, slaktaren av det kinesiska proletariatet, i synnerhet. Trotskij rättfärdigade detta skandalösa nonsens, som effektivt kastade ut alla smärtsamma lärdomar från den kinesiska arbetarklassens nederlag 1927 med ett penndrag, på följande sätt:

Samtidigt måste vi noggrant skilja mellan de imperialistiska länderna och de efterblivna, koloniala och halvkoloniala länderna. Inställningen hos arbetarklassens organisationer i och gentemot dessa två grupperingar kan inte vara densamma. Det nuvarande kriget i Kina och Japan är ett klassiskt exempel. Det är helt obestridligt att det är ett plundringskrig på Japans sida och ett nationellt försvarskrig på Kinas sida. Endast den japanska imperialismens medvetna eller omedvetna agenter kan sätta de båda länderna på samma nivå.⁽⁹⁾

Den kommunistiska vänsterns marxistiska svar på detta tillgripande av socialdemokratins välkända ståndpunkt att försvara fosterlandet var klart och omisskännligt:

Krig ställer alltid länder mot varandra som inte befinner sig "på samma historiska nivå", och detta är på sätt och vis en av orsakerna till krig. Hela problemet är emellertid att avgöra vilken klass som för kriget och att utveckla en politik i enlighet med detta. I detta fall är det omöjligt att förneka att det är den kinesiska borgarklassen som för krig, och oavsett om den är angripare eller angripen är det proletariatets plikt att kämpa för revolutionär defaitism, precis som det gjorde i Japan. Att inte göra det, vilket innebär att göra tvärtom och, som Trotskij, tvinga de kinesiska arbetarna att "göra hela sin plikt i kriget mot Japan" eftersom revolutionen i Japan påstås följa, innebär att slå in på samma väg som förrädarna 1914-18. Och det är inte konstigt att Trotskij, för att dölja sitt bedrägeri och förräderi, var tvungen att ta till hela sin arsenal av förolämpningar mot proletärer som förblev trogna marxismen. Vilket för övrigt inte är något nytt och inte kräver någon överdriven intelligens: det räcker att inte ha några skrupler för att bli framgångsrik⁽¹⁰⁾.

Dessa exempel illustrerar den process genom vilken trotskisterna lämnade det proletära lägret på 1930-talet. De citeras inte för att förringa hjältemodet och offerviljan hos de trotskister som massakrerades i Sibirien (tillsammans med medlemmar av den ryska kommunistiska vänstern) i slutet av 1930-talet. På samma sätt är det oss fjärran att hävda att Trotskij själv någonsin var en medveten agent för imperialismen. Vad vi försöker visa är att de ståndpunkter som intogs av senare trotskister inte var några avvikelser. De uppstod ur Trotskijs metodologi och därmed ur trotskismen. Övergången till kontrarevolutionära ståndpunkter förbereddes och förverkligades redan under Trotskijs livstid.

Partito Comunista Internazionalista efter andra världskriget

Medan Trotskij gjorde sitt eget lilla bidrag till försvaret av kapitalismen, reducerades den internationella kommunistiska vänstern till en början till små, spridda grupper. Många av dess medlemmar var utspridda i olika exilländer eller satt i fängelse. Men i samband med proletariatets första uppsving mot kriget i Italien 1942-43 lyckades de omgruppera sig i Partito Comunista Internazionalista. Det anslöt sig till de grundläggande revolutionära principerna från Kommunistiska internationalens två första kongresser och företrädde en oförsonlig defaitism:

Mot parollen om nationellt krig, som ställer de italienska arbetarna mot de tyska och engelska proletärerna, ställer vi parollen om kommunistisk revolution, som förenar arbetarna i hela världen mot deras gemensamma fiende, kapitalismen.

Prometeo november 1943

Det var således den enda relevanta organisationen som kompromisslöst försvarade klassens autonomi och fördömde alla sidor som imperialistiska.

PCInt lyckades rekrytera många unga kämpar från den stalinistledda partisanrörelsen för sin internationalistiska inriktning och stod i främsta ledet för arbetarnas kamp i efterkrigstidens Italien. Begränsningen av dessa strider till Italien och det kapitalistiska uppsvinget efter andra världskriget innebar att det nya partiet efter 1952 endast i begränsad utsträckning kunde utvecklas utanför Italien.⁽¹¹⁾ PCInt presenterade dock 1952 en plattform som var det tydligaste uttrycket för oktoberrevolutionens revolutionära metoder och mål vid den tiden.

År 1977 gav man ett viktigt bidrag till uppbyggnaden av ett framtida världsparti för proletariatet genom att ta initiativ till en rad internationella konferenser för grupper inom den kommunistiska vänstern. Detta ledde 1983 till bildandet av Internationella byrån för det revolutionära partiet, föregångarorganisationen till dagens Internationalistiska Kommunistiska Tendens.

I motsats till detta arbete med omgruppering grundat på lärdomarna från den proletära revolutionära erfarenheten, hankade sig trotskismen fram, med sina oräkneliga splittringar, från kris till kris. Allt "renare" trotskister bröt sig ur varandra med svindlande hastighet. Trotskismen är en återvändsgränd för de kritiska beundrarna av det forna Sovjetunionen, statskapitalismen och det imperialistiska kriget, som ständigt går runt i cirklar i sitt sökande efter en väg framåt.

Den mångfald av trotskistiska sekter som existerar i dag vittnar om den uppsjö av motsättningar som utgör trotskismens beståndsdelar. Objektivt sett representerar dessa grupper vänsterflygeln i borgarklassens politiska apparat. De står inte för proletariatets frigörelse, utan för en statskapitalistisk ordning där de ser sig själva som det nya ledarskapet. I praktiken fungerar de som vänsterflanken i de socialdemokratiska eller stalinistiska partierna, som skyddar dem från angrepp från revolutionära politiska ståndpunkter och ger dem bilden av "arbetarpartier". Genom att envist hålla fast vid formeln att proletariatet bara måste övervinna en ledarskapskris, erkänner de inte de verkliga villkoren för det revolutionära partiets återupplivande: den objektiva nödvändigheten av proletariatets självständiga kamp och partiets programmatiska klarhet. Oförmögna att erkänna dessa grundläggande villkor kan trotskisterna inte ta sig ur sin historiska återvändsgränd utan att på allvar assimilera den revolutionära proletära erfarenheten. Om de gör det skulle de naturligtvis upphöra att vara trotskister, eftersom de skulle tvingas att inte bara övervinna sina grundläggande förvirringar, utan också erkänna trotskismens egen borgerliga och antirevolutionära karaktär.

Fotnötter:

(1) Betecknande nog omfattade denna manöver också en ondskefull förtalskampanj mot Bordiga, som förtalades som trotskist i partitidningen "Unita" under 1925-26. Bordiga uteslöts slutligen ur PCd'I 1930 på grund av sin påstådda "trotskism". För mer information om den italienska vänsterns tidiga kamp mot "bolsjeviseringen", se bland annat CWO:s broschyr Platform of the Committee of Intesa, 1925 - the start of the Italian Left's fight against Stalinism as Fascism increases its grip: leftcom.org

(2) Writings of Leon Trotsky (1929), p.318

(3) Brev i Contre Le Courant nr 13, augusti 1928

(4) Bilan, nr 1, Introduktion: archivesautonomies.org

(5) Leon Trotsky: Revolution and Counter-Revolution in Spain 1931-1939, vol.1, Frankfurt 1986, s. 196.

(6) Ibid, vol. 2, s. 235.

(7) Ibid, s. 272.

(8) Ibid.

(9) Writings of Leon Trotsky (1937-38), p.109

(10) En stor renegat i påfågelns kläder: Leon Trotsky, Bilan No. 46 - December-January 1937 - archivesautonomies.org

(11) Vid den här tiden hade PCInt överlevt den kris som Bordiga orsakade efter att ha varit politiskt avhållsam i 20 år. Liksom Trotskij hade han en enorm prestige på grund av sina tidigare meriter - men han bar också med sig det förflutnas bagage. Oförmögen att förstå Sovjetunionens klassnatur, vacklande om partiets nödvändighet under denna period, oförmögen att inse att den nationella kampens progressiva era var över, och oförmögen att förstå fackföreningarnas natur som kapitalismens bålverk i den imperialistiska epoken, hotade han att kullkasta det tålmodiga arbete med teoretisk nyorientering som den italienska vänstern hade gjort under två decennier. Bordiga gick aldrig med i PCInt, men hans återkomst på den politiska scenen kostade PCInt många kadrer, och det dröjde till 1952 innan dessa förvirringar kunde övervinnas.