Den våg av strejker som bröt ut i Storbritannien i juni förra året har mestadels slutat i nederlag övervakade av fackföreningarna. Medlemsantalen i fackföreningarna fortsätter att minska och det är lätt att förstå varför. Även om flera regeringar efter varandra har attackerat arbetarnas rätt att organisera sig, strejka och att gå strejkvakt, har fackföreningarna visat sig både ovilliga och oförmögna att kämpa mot denna lagstiftning. Man har i stället upprätthållit och gått ännu längre för att hålla kampen inom legala gränser vilket gjort att bredare motstånd varit omöjligt. De har inte heller kämpat mot de oöverträffade 18 åren av sjunkande reallöner, som TUC själva beräknar har varit de värsta sedan Napoleonkrigen! Vi kommer nedan att titta på två av de många exemplen på fackföreningar som saboterar arbetarnas kamp.

Fackligt sabotage

I april visade UCU-omröstningen bland universitetslärare att 85,6% var för att strejka. Trots detta utlystes inte en enda strejkdag av facket mellan mars och september månad. Istället beslutade UCU:s ledning att gå ut med en betygsättnings- och bedömningsbojkott, med endast en handfull lokala strejker riktade mot dom straffavdrag som de som anslöt sig till bojkotten fick. Av de 80 000 medlemmar starka UCU i HE är det de facto bara en liten del som är inblandade i betygsättningen, och som därför kan delta i bojkotten. Eftersom UCU inte strejkade var de andra arbetarna tvungna att stödja aktionen endast från sidlinjen. Detta medan arbetare i bojkotten drabbades av löneavdrag som ofta kunde vara 50 % av deras löner, men vid vissa universitet, som Sheffield Hallam University och University of Winchester, så högt som 100 %. Bojkotten blev slutligen mestadels ineffektiv, till stor del på grund av den skada som orsakades av den stora omfattningen av strejkbrytare med okvalificerade personer som betygsatte studenters arbete, såväl som universitet som delade ut preliminära resultat eller certifikat, för att studenterna skulle kunna ta examen i tid. När UCU tillkännagav slutet för bojkotten i september, tilldelades arbetarna helt enkelt en enorm mängd arbete med att betygsätta, med snäva deadlines och utan några extra resurser.

De arbetare som vägrade att hålla tidsfristen riskerade att förlora sina jobb. UCU fortsatte sedan med att utlysa fem dagars strejk nationellt, med start i september samtidigt med tillströmningen av nya studenter. Men när den utannonserade strejken kom närmare skrev de till alla sina avdelningar och gav dem möjlighet att avbryta strejken vid sina universitet, vilket i praktiken tillät avdelningarna bryta sin egen strejk. Detta ledde till en situation där istället för att 140 universitet strejkade, gick bara 42 ut – mindre än en tredjedel. Denna uppsplittring av en nationell strejk i en handfull isolerade strejker är inget annat än sabotage från UCU:s ledning. Till och med en blind man kunde se att UCU inte ens försökte vinna denna kamp.

Det är grundläggande att strejker är mer effektiva när kampen är spridd över alla yrkesgrupper på arbetsplatsen. Under regeringens försök nyligen att sänka lärarnas löner försökte National Education Union (NEU) mobilisera stödpersonal, såsom lärarassistenter och administrativ personal för att gå med i kampen. Majoriteten av denna stödpersonal är inte med i något fackförbund och NEU röstade för att 57 000 dem skulle strejka. Svaret från GMB, Unite och UNISON, de fackförbund som historiskt har organiserat stödpersonal i skolor, var att lägga fram ett klagomål till TUC! TUC och fackföreningarna har delat upp mycket av ekonomin, med olika fackföreningar som hävdar att olika delar av den är "deras". TUC upprättar dessa avtal och inför sanktioner mot fackföreningar som bryter mot dem, även om fackföreningarna, som i det här fallet, inte aktivt organiserar dessa arbetare. TUC biföll detta klagomål och ålade NEU böter på £153 952, trots att dess medlemmar just då var involverade i en nationell strejk. Dessa böter måste betalas till GMB, Unite och UNISON. Dessa tre fackföreningars och TUC:s agerande saboterade ett försök till en enhetlig kamp. Detta visar tydligt de olika intressena hos gräsrötterna bland arbetare och den fackliga byråkratin, som inte har något intresse av att arbetare förenas och kämpar för att vinna till sig bättre löner och villkor. De bryr sig bara om att behålla sina egna positioner inom sina respektive sektorer.

Istället för att organisera en effektiv kamp som kan tvinga cheferna att acceptera arbetarnas krav, gör fackföreningarna allt de kan för att försvaga kampen, organiserar så få strejkdagar som de kan komma undan med och avbryter dem när det är möjligt. Fackföreningarna är mer än nöjda så länge de kan behålla kontrollen över kampen och därigenom behålla sin position som permanenta förhandlare vid försäljningen av arbetskraften. De är en viktig kugge i maskineriet som håller kapitalismen fungerande. De är inbäddade i kapitalismens struktur och resultatet är att de stödjer kapitalismen och svarar mot och stödjer systemets behov. När kapitalets lönsamhet kräver lönesänkningar, sämre villkor och sabotage av effektiv kamp är detta vad de kämpar för att uppnå, vilket exemplen vi citerar ovan tydligt visar.

Arbetarklassens självorganisering

Man kan då fråga sig, vad är lösningen? Den enda lösningen på att fackföreningar varken kan eller vill kämpa för ett bättre liv för arbetare är att arbetare tar kampen i sina egna händer. Arbetare måste bilda sina egna strejkkommittéer som kan samordna och förena kampen i en större skala. Som självorganiserade organ kontrolleras dessa av alla inblandade arbetare (oavsett om de är fackligt anslutna eller inte), och till skillnad från fackliga strukturer behöver de inte följa bossarnas regler för att behålla en permanent position under kapitalismen. Den vilda strejken på North Sea oljeriggar förra hösten var ett positivt exempel på hur vi kan föra kampen framåt.

Arbetare bildade sin egen strejkkommitté och genomförde två vågor av strejkaktioner över 19 plattformar, efter att deras egna fackföreningar under flera år vägrat att ens rösta om aktioner. Trots att fackföreningarna (Unite, RMT, GMB) skickade ett hotbrev som hävdade att vilda aktioner aldrig skulle uppnå någonting, vilket var en upprepning av hoten från gasbaronerna om att lägga ned plattformarna, satte dessa arbetare så mycket press på North Sea-bossarna att de tvingades att svara. Ett nytt kollektivavtal tillkännagavs i december, där Unite gjorde anspråk på äran, medan arbetarna som faktiskt vidtog åtgärderna disciplinerades! Denna kamp lyckades inte spridas till arbetare bortom North Sea vilket kunde ha tillåtit den att ställa kraftfullare och mer politiska krav – men i ett hav av fackligt kontrollerade strejker visar deras ansträngningar hur arbetare kan organisera sig självständigt.

Varje framgångsrik motståndskamp måste förena arbetare inte bara på sina egna arbetsplatser utan över branschgränser och i slutändan över nationella gränser, som en global arbetarklass med gemensamma intressen och villkor. Men så länge kapitalismen existerar kommer eventuella eftergifter endast att vara tillfälliga. Fackföreningar kommer aldrig att stödja avskaffandet av lönearbetet eller kampen för det kommunistiska samhället och ingen förändring i ledarskapet kommer att ändra på det. Det enda som verkligen kan få slut på kapitalismens fasor är störtandet av kapitalistklassen och skapandet av ett nytt samhälle, baserat på produktion för mänskliga behov. Att stå emot attackerna på vår levnadsstandard, att ta vår kamp i egna händer utanför den fackliga ramen, är det första steget i den kamp som väntar.

Ovanstående artikel är hämtad från den aktuella upplagan (nr 65) av Aurora, bulletin från Communist Workers’ Organisation.