... Det är folkfrontens svar till de arbetare som vågar stå emot kapitalistiska attacker

Från Bilan, månatlig teoretisk organ för den Italienska Fraktionen av den Kommunistiska Vänstern, nr 41, maj-juni 1937. Detta är del 3 av vår serie om kriget i Spanien

Proletärer!

Den 19 juli 1936 krossade arbetarna i Barcelona attackerna från Francos bataljoner som var beväpnade till tänderna, med sina bara nävar.

Den 4 maj 1937, lämnade samma arbetare nu försedda med vapen ett större antal döda från sina egna, på gatorna än de gjorde i juli, när de var tvungna att slå tillbaka Franco. Men denna gång är det den antifascistiska regeringen - med medverkan av anarkisterna, och med indirekt stöd från POUM – som har släppt loss de repressiva krafternas avskum mot arbetarna.

Den 19 juli var Barcelonas proletärer en oövervinnerlig kraft. Deras klasskamp frigjorde dem från alla kopplingar till den borgerliga staten och fick återverkningar inom de frankistiska leden, vilket ledde till deras upplösning och väckte soldaternas klassinstinkter. Detta var strejken som stoppade Francos gevär och kanoner och bröt upp hans offensiv.

Historien registrerar inte bara de tillfälliga episoder under vilka proletariatet får sin fulla autonomi från den kapitalistiska staten. Dagarna efter den 19 juli nådde det katalanska proletariatet ett vägskäl. Antingen skulle den gå vidare till en högre nivå i sin kamp, efter att den borgerliga staten förstörts, eller så skulle kapitalismen återuppbygga sin maktapparat.

I detta skede av kampen där klassinstinkten inte längre räcker till, eller där klassmedvetandet blir den avgörande faktorn, kan proletariatet bara vinna om det är rustat med det teoretiska kapital som, tålmodigt och obevekligt ackumulerats av dess vänsterfraktioner som antagit formen av politiska partier, under händelsernas tryck. Om det spanska proletariatet också idag genomlever en mörk tragedi, beror detta på dess brist på mognad för att bilda sitt klassparti, den hjärna som ensamma kan ge den vitalitet.

I Katalonien, från och med 19 juli, skapade arbetarna spontant -på sin egen klassterräng självständiga kamporgan. Men det uppstod omedelbart ett plågsamt dilemma: antingen att på ett djupare sätt delta i en politisk kamp för det totala krossandet av den kapitalistiska staten, och på så sätt fullborda sina ekonomiska och militära framgångar, eller att lämna fiendens förtryckande maskineri fortfarande intakt och tillåta den att förvanska och likvidera arbetarnas vinster.

Klasser kämpar med de medel som situationen och graden av sociala spänningar påtvingar dem. Inför en uppflammande klassrevolt kan kapitalismen inte ens drömma om att använda de klassiska juridiska metoderna. Det som skrämde dom var den proletära kampens autonomi vilken beredde vägen för nästa revolutionära etapp, den för avskaffandet av det borgerliga herraväldet. Kapitalismen var tvungen att återuppliva instrumenten för sin kontroll över de exploaterade. Dessa instrument, som tidigare hade varit rättsväsendet, polisen och fängelserna, i Barcelonas extrema situation var miliskommittéerna, de socialiserade industrierna och arbetarnas fackföreningar ansvariga för den ekonomins styrning, säkerhetspatrullerna, etc.

Sålunda ställde återigen historien Spanien inför det problem som i Italien och Tyskland redan hade lösts genom att proletariatet krossades: arbetarna bevarar de verktyg som de har skapat i kampen för sin klass endast i den mån de vänder dem mot den borgerliga staten. Arbetarna beväpnar sin framtida bödel om de - i brist på styrka att besegra sina klassfiender- åter låter sig dras in under dess herravälde.

Den 19 juli var den proletära milisen en proletär enhet. En vecka senare var den "proletära milisen" ett kapitalistiskt organ som var ett adekvat uttryck för situationen så som den såg ut då. Och för att genomföra sin kontrarevolutionära plan vädjade bourgeoisin till centristerna, socialisterna, till CNT, FAI och POUM som alla fick arbetarna att tro att staten förändras när personalen som styr den byts ut. Gömd i vecken i den röda fanan vässade kapitalismen tålmodigt sitt förtryckande svärd, som den 4 maj förbereddes av alla dom krafter som redan den 19 juli huggit den spanska arbetarkampen i ryggen.

Noskes konsekvens var Weimarkonstitutionen och Hitler. Giolitti och "produktionsledningen" ledde till Mussolini, och konsekvensen av den spanska antifascistiska fronten, av dess "socialiseringar", och dess "proletära" milis, är blodbadet i Barcelona den 4 maj. ⁽¹⁾

Och endast det ryska proletariatet svarade mot tsarismens fall med Oktober 1917 eftersom det ensamt lyckats bygga upp ett klassparti genom sina vänsterfraktioners arbete.

Proletärer!

Det var i skuggan av Folkfrontsregeringen som Franco kunde förbereda sitt anfall. Det var under ett försök till förlikning som Barrios den 19 juli försökte bilda ett ministerium som skulle tillåta hela det spanska kapitalet att genomföra sitt program, vare sig det var under Francos ledning eller under en blandad ledning av högern och vänstern i broderlig förening. ⁽²⁾ Men det var arbetarnas revolt i Barcelona, Madrid, i Asturien som tvingade kapitalismen att dubbla upp sin regering och att dela upp sina funktioner mellan sina republikanska och militära agenter, sammanlänkade av en oupplöslig klassolidaritet.

I de områden där Franco inte kunde vinna en omedelbar seger, uppmanade kapitalismen arbetarna att följa den för att "besegra fascismen". I denna blodiga fälla, i tron att de ledda av republikanerna skulle kunna krossa kapitalismens andra legitima avkomma, fascismen, har de betalat med tusentals lik. Och de gav sig av till Aragoniens kullar, berget Guadarrama och Asturien för att vinna seger i det antifascistiska kriget. ⁽³⁾

Återigen, likt 1914, är det på proletariatets gravstenar som historien ristar i blodiga dåd den verkliga motsättningen mellan bourgeoisi och proletariat. Dom militära fronterna: påtvingad på grund av situationen? Nej! En nödvändighet för kapitalismen för att kunna omringa och krossa arbetarna! Den 4 maj 1937 kom det tydliga beviset på att proletariatet efter den 19 juli borde ha bekämpat Companys, Giral lika mycket som Franco ⁽⁴⁾. Dom militära fronterna var bara arbetarnas dödgrävare eftersom de representerade frontlinjen i kapitalismens krig mot proletariatet. I detta krig borde det spanska proletariatet, efter exemplet från sina ryska bröder 1917, ha antagit revolutionär defaitism mot båda de borgerliga lägren, republikanska och fascistiska, och förvandlat det kapitalistiska kriget till ett inbördeskrig i syfte att totalförstöra den borgerliga staten.

Den Italienska Fraktionen av Vänstern har i sin tragiska isolering endast fått stöd av Belgiska Förbundet för internationalistiska kommunister som har grundat den belgiska fraktionen av den internationella kommunistiska vänstern. Ensamma har dessa två strömningar slagit larm när och varhelst behovet av att skydda revolutionens landvinningar, eller att det skulle vara bättre att besegra Franco först för att besegra Largo Caballero senare, har proklamerats.

De senaste händelserna i Barcelona har olycksbådande bekräftat vår ursprungliga tes, och avslöjar att Folkfronten, flankerad av anarkisterna och POUM, har ställt sig emot de upproriska arbetarna den 4 maj med en grymhet som motsvarar Francos.

Resultaten av de militära striderna har gett mångfaldiga möjligheter för den republikanska regeringen att skärpa greppet om de exploaterade massorna. I avsaknad av en proletär politik i form av revolutionär defaitism har den republikanska arméns framgångar och misslyckanden bara varit olika etapper i arbetarklassens blodiga nederlag: i Badajoz, Irun, San Sebastian ⁽⁵⁾.ger folkfrontens republik sitt bidrag till den samordnade massakern av proletariatet för att ytterligare skärpa greppet om Union Sacrée (Heliga Alliansen), eftersom det behövs en disciplinerad och centraliserad armé för att vinna det antifascistiska kriget. Motståndet i Madrid gjorde å andra sidan det möjligt för folkfronten att gå till offensiv och göra sig av med sin tidigare tjänare, POUM, och på så sätt förbereda attacken den 4 maj. Malagas fall återupplivar Union Sacrées blodiga förgreningar medan Guadalajaras ⁽⁶⁾ militära seger, som inleder denna period, slutar med exekutionsplutoner i Barcelona.

Samtidigt stöder den spanska kapitalismens utrotningskrig internationellt den borgerliga repressionen i alla länder, och de fascistiska och antifascistiska dödsfallen åtföljer morden i Moskva och skjutningarna i Clichy ⁽⁷⁾. Det är också på antifascismens blodiga altare som förrädarna samlade arbetarna i Bryssel kring kapitalistisk demokrati i valet den 11 april 1937.

"Vapen till Spanien": detta har varit huvudparollen som har ekat i proletariatets öron. Och dessa vapen har skjutit dess bröder i Barcelona. Sovjetryssland i sitt bidrag till beväpnandet av det antifascistiska kriget har också representerat det kapitalistiska ramverket för det senaste blodbadet. På order av Stalin - som visade sin rabiata antikommunism den 3 mars - tog PSUC i Katalonien ledningen i massakern.

Återigen, likt 1914, tog arbetarna till vapen för att döda varandra istället för att använda dem för att störta den kapitalistiska förtryckarregimen.

Proletärer!

Den 4 maj 1937 återupptog arbetarna i Barcelona den väg som de hade följt den 19 juli och som kapitalismen kunde avvärja genom att stödja sig på folkfrontens många krafter. Genom att släppa lös sin strejk, särskilt i de sektorer som presenterades som revolutionens landvinningar, hade arbetarna tagit ställning mot kapitalismens republikansk-fascistiska block. Och den republikanska regeringen svarade med ännu större barbari än Franco vid Badajoz eller Irun. Om Salamanca-regeringen ⁽⁸⁾ inte har utnyttjat denna chock på Aragonfronten för att driva fram en attack beror detta på att de kände att dess vänster kompanjon på ett beundransvärt sätt fullgjorde sin roll som proletariatets bödel.

Utmattade efter sex månaders krig, av klassamarbete från CNT, FAI och POUM, utplånades det katalanska proletariatet genom ett fruktansvärt nederlag. Men detta nederlag är också ett steg mot morgondagens seger, ett ögonblick i proletariatets frigörelse eftersom det signalerar dödsstöten för alla ideologier som har gjort det möjligt för kapitalismen att bevara sitt herravälde trots det stora språnget den 19 juli.

Nej, de fallna proletärerna den 4 maj kan inte åberopas av någon av de strömningar som den 19 juli släpade dem bort från dess klassterräng för att kasta dem i antifascismens avgrund. De fallna proletärerna tillhör proletariatet och bara det. De representerar framtiden för världens arbetarklass, den kommunistiska revolutionens klassparti.

Alla världens arbetare böjer sig inför alla de döda och kräver tillbaka sina lik mot alla förrädare: gårdagens och i dag. Hela världsproletariatet hälsar i Berneri, en av sina egna och hans offer för det anarkistiska idealet är ännu en protest mot en politisk skola som har kollapsat under de spanska händelsernas gång: det betyder under ledning av en regering med anarkistiskt deltagande vars polis har gjort mot Berneris kropp det Mussolinis gjorde mot Matteottis kropp ! ⁽⁹⁾

Proletärer!

Blodbadet i Barcelona är upptakten till ett ännu blodigare förtryck av arbetarna i Spanien och över hela världen. Men det är också förebudet om sociala stormar som kommer att bryta ut över den kapitalistiska världen.

Kapitalismen har, på bara tio månader, varit tvungen att förbruka de politiska resurser som den räknade med att använda sig av för att krossa arbetarklassen och att blockera det arbete som klassen utförde för att grunda sitt klassparti, det huvudsakliga vapnet för dess frigörelse och byggandet av ett kommunistiskt samhälle. Centrismen och anarkismen har, genom att återförena sig med socialdemokratin, i Spanien nått slutet av sin utveckling, liksom fallet var 1914 när kriget reducerade Andra internationalen till statusen av ett lik.

I Spanien har kapitalismen utlöst en strid av internationell betydelse: kampen mellan fascism och antifascism som, i sin yttersta form av väpnad konflikt, tillkännager en akut spänning mellan klasserna på den internationella arenan.

Dödsfallen i Barcelona har röjt marken för byggandet av arbetarklassens parti. Alla de politiska krafter som kallade arbetarna till att kämpa för revolutionen, för att sedan engagera dem i ett kapitalistiskt krig, har samtliga gått över till andra sidan av barrikaden. Inför arbetarna i hela världen öppnar sig en lysande horisont där de döda i Barcelona har ristat i blod den klassläxa som redan kunde spåras i blodet från de döda 1914-18: arbetarkampen är proletär endast under förutsättning att de är riktade mot kapitalismen och dess stat; om de proletära organ som situationen ger upphov till, inte riktas mot den fienden, vid alla tidpunkter, på alla platser och i alla former, så tjänar de fiendens intressen.

Världsproletariatet kommer att kämpa mot kapitalismen även när denna har övergått till repression mot dess tidigare tjänare. Det är arbetarklassen, och aldrig dess klassfiende, som måste göra upp med dem som uttryck en fas av dess utveckling, ett ögonblick av sin kamp för frigörelse från kapitalistiskt slaveri.

Den internationella strid som den spanska kapitalismen är engagerad i mot proletariatet öppnar ett nytt, internationellt kapitel i livet för fraktionerna i alla länder. Världsproletariatet, som måste fortsätta sin kamp mot "bildarna" av artificiella ”internationaler”, vet att det bara kan grunda en proletär international genom en global omvälvning i klassförhållandena, som öppnar vägen för den kommunistiska revolutionen, och endast på detta sätt. Ställda inför kriget i Spanien som förebådar revolutionära födelsevåndor i andra länder, känner världsproletariatet att tiden är inne för att etablera de första internationella förbindelserna mellan fraktionerna av den kommunistiska vänstern.

Proletärer i alla länder!

Er klass är oövervinnerlig; den representerar den motorn i historiens utveckling: händelserna i Spanien har bevisat detta eftersom det bara är er klass som kan peka på en väg ut ur en kamp som skakar hela världen!

Det är inte nederlagen som kan nedslå er: av detta nederlag kommer ni att dra lärdomarna inför morgondagens seger!

På klassbasis kommer ni att återuppbygga er klassenhet bortom alla gränser och mot den kapitalistiska fiendens alla mystifikationer!

Svara på kompromissförsöken i Spanien, som tenderar att upprätta en fred för fortsatt kapitalistisk exploatering, med förbrödring mellan de exploaterade från båda arméerna för en gemensam kamp mot kapitalismen!

Stå upp för den revolutionära kampen i alla länder!

Länge leve arbetarna i Barcelona som har vänt en ytterligare ett blodigt blad i världsrevolutionens bok!

Framåt för konstituerande av en internationell byrå med syfte att främja bildandet av vänsterfraktioner i alla länder!

Res den kommunistiska revolutionens fana som de fascistiska och antifascistiska bödlarna inte kunde stoppa de besegrade proletärerna från att föra vidare till resten av sin klass.

Var våra fallna bröder värdiga!

Länge leve den världsomfattande kommunistiska revolutionen!

Fotnötter:

(1) Noske, ledande medlem av det tyska socialdemokratiska partiet som hade stött Kaisern under första världskriget. 1919 rekryterade han några av Kaiserns tidigare trupper som Frikårer för att krossa Spartakistupproret mot Weimarrepubliken. Det var den första handlingen av ”nationell socialism" till försvar av det borgerliga styret. Många av medlemmarna i Hitlers nazistparti kom från samma miljö som Frikårerna. I en vidare mening banade nederlaget 1919 vägen för det nazistiska störtandet av Weimarrepubliken 1933. Giolitti som var Italiens liberala premiärminister gav fascistpartiet 35 platser i parlamentet som en del av en högerkoalition 1921, som belöning för deras roll i att besegra fabriksockupationerna i Turin. Detta var språngbrädan för deras krav på makt året därpå, vilket i tysthet accepterades av monarkin. Hänvisningen till "styrning av produktionen" syftar på hur den statliga driften av industrin under kriget blev en modell för den form av statskapitalism i Italien som Mussolini kallade "den korporativa staten".

(2) För detaljer om detta, se början av inledningen till denna text.

(3) Dessa var de viktigaste stridsfronterna. Sierra de Guadarrama låg väster om Madrid, Aragonfronten låg före Zaragoza som var i Francos händer, och Asturiens norra front låg nära Santander och Oviedo.

(4) Se vår historiska introduktion för förklaringar av de spanska karaktärerna i denna text.

(5) Liksom alla tidiga segrar för Frankisterna, var Badajoz en synnerligen brutal händelse med tusentals arbetare som sköts kallblodigt i efterhand.

(6) Slaget vid Guadalajara ägde rum i mars 1937 och var en sällsynt framgång för folkfronten i den meningen att det förhindrade omringningen av Madrid samt direkt demonstrerade italienska fascisters engagemang i kriget.

(7) Franska arbetare, som ockuperade en fabrik i Clichy som en del av en sittstrejkkampanj 1936, tvingades bort av Leon Blums folkfrontsregering med hjälp av armén. Fem arbetare sköts ner och en generalstrejk följde. Moskvamorden är en referens till Stalins skenrättegångar som startade på allvar samma år.

(8) Francos huvudkontor låg vid denna tid i Salamanca.

(9) Camillo Berneri var en italiensk anarkist som, tvingad att lämna det fascistiska Italien, vandrade runt i Europa (och satt en tid i belgiskt fängelse), fram till inbördeskrigets utbrott då han organiserade en kolonn med italienska anarkister - även om han inte gick med denna själv då han producerade tidningen Class War. Se inledningen till denna text för hans mord. För Matteotti, den socialistiska parlamentsledamoten som mördats av fascistiska ligister se "The Matteotti Murder" i Revolutionary Perspectives 33.