I takt med att dödssiffran i Gaza stiger (varav många av offren är barn) blottläggs den imperialistiska realpolitikens dubbelmoral. För våra härskande klasser är vissa liv värda mer än andra. Det är ekonomiska, politiska och militära allianser som avgör vilka grymheter som det pratas om och var. Man behöver bara titta på de olika röstblocken i FN:s resolutioner om några av de senaste konflikterna, eller hur mainstreammedia över hela världen har bevakat dem. Ännu bättre, låt oss titta på de dubbelbottnade svaren från bara några av våra uppskattade världsledare:

• USA:s president Joe Biden har tidigare kallat dödandet av civila ukrainare för ett "krigsbrott", men som svar på att över 7 500 palestinska dödsfall rapporterats säger han att han "inte har något förtroende" för siffrorna. Hans regim förkunnar att Israel har "rätt att försvara sig”.
• Rysslands president Putin har uttalat sig om de "katastrofala" civila dödsfallen i Gaza, men har offentligt inte tagit på sig något ansvar för ett enda civilt dödsfall i Ukraina (som officiellt uppgår till 10.000, men kan vara mycket högre).
• Turkiets president Erdoğan har förklarat att Israel är en "ockupationsmakt" och fördömt "massakern" på palestinier. Samtidigt fortsätter hans regim att regelbundet bomba kurdiska områden i Irak och Syrien.
• Efter att brutalt ha slagit ned massprotester i sitt eget land (och dödat minst 500 personer) fördömer nu den iranske presidenten Ebrahim Raisi Israels "krigsförbrytelser" och förkunnar att det är palestinierna som har "rätt till självförsvar”.

Sådana uttalanden borde inte komma som någon överraskning. Kapitalistisk moral är föga mer än ett PR-trick. I krig används den för att samla allmänheten mot en gemensam fiende, vem det än må vara. Var och en av de stridande sidorna fördömer den andres "krigsförbrytelser". För väst var förnekandet av vatten och el till ukrainska medborgare ett ryskt "krigsbrott", men samma politik av totalt krig av Israel i Gaza är berättigad. De olika "rättigheterna" (till självförsvar, till självbestämmande etc.) åberopas när det passar och förnekas när det är nödvändigt. Dessa "rättigheter" är avsedda att ge den våldsamma verkligheten av imperialistiska motsättningar mellan nationer en fernissa av ordning och rationalitet. Men det är kampen om marknader, råvaror, teknologi, territorier och profit som i verkligheten dikterar den internationella politiken. Och det är i detta politiska sammanhang som de ömsesidiga anklagelserna om "etnisk rensning" eller till och med "brott mot mänskligheten" och "folkmord" äger rum. Bara under de senaste tre åren har minst fyra konflikter beskrivits i dessa termer av olika konkurrerande källor: Tigray, Ukraina, Nagorno-Karabach och nu Gaza. Etniskt motiverade massmord och mass-fördrivningar är också en naturlig följd av postkoloniala regimer som bygger på etniska lojaliteter och stamlojaliteter, men i systemets förvridna logik blir sådana episoder en del av den imperialistiska konkurrensen. I moderna krig blir även humanitär angelägenhet ett politiskt vapen för att underblåsa ytterligare konflikter, eftersom kapitalistiska aktörer inser att det kan leda till internationella sanktioner eller utländska ingripanden till stöd för den som anses vara offret.

För internationalistiska kommunister ligger skulden för de fasor som för närvarande släpps lös över världen - antingen det är i Gaza, Bakhmut, Nagorno-Karabach eller någon annanstans - helt och hållet på hela den ruttna imperialistiska kapitalistiska samhällsstrukturen. I årtionden har vi varnat för hur krisen i ett system som är svältfött på profit kommer att leda till ökade militära konfrontationer. Vi ser nu de verkliga konsekvenserna av denna drift mot krig: städer och byar som förstörs av raketer och drönare, globala störningar i försörjningskedjan, inkallelse till krigstjänst och förtryck av protester, massakrer vid frontlinjerna och massförflyttning av civila. Offren, de som tvingas döda och dö för "sin" nation, är den internationella arbetarklassen.

Diplomatiska lösningar, dikterade av den ena eller andra kapitalistiska aktören, kan bara skjuta upp det oundvikliga. Motsägelserna i ett system som bygger på ekonomisk och militär konkurrens mellan fientliga kapitalistiska stater kommer inte att lösas inom ramen för detta system. Internationalistiska kommunister uppmanar inte till "vapenvila", vädjar inte till "demokrati" eller till nationernas "rättigheter", inte på grund av brist på medkänsla eller distans, utan för att de ser systemet för vad det verkligen är. Det finns bara en utväg för arbetarklassen att "desertera från kriget", att förbrödra sig över alla gränser, att vägra döda och lemlästa sina klassbröder, att vända sin ilska mot de härskande klasser som är ansvariga för att vår planet successivt förvandlas till en värld i brand. I stället för att välja sida i dessa imperialistiska totala krig som jämnar hela städer med marken och dödar de som inte deltar i striderna i större proportion än de som faktiskt deltar i striderna, är vår uppgift att peka på vart dessa krig för oss. I slutändan kommer det att leda till en mer global konflikt.

Det som händer med befolkningen i Gaza, Israel, Ukraina och Nagorno-Karabach, oavsett om de stöder sin "egen" regim eller inte, kommer till slut drabba oss. Cynismen hos borgarklassen står i öppen dager. En kombination av grymheter, hyckleri och uppvisande av en självisk, falsk känslomässig oro från kapitalets talesmän. Filmerna och bilderna, vittnesmålen från offren, Gaza i ruiner, allt detta finns att se på sociala medier. Även om för många just nu, det politiska perspektivet fortfarande skyms av palestinska flaggor borde detta vara en väckarklocka för alla arbetare - det är den framtid som kapitalismen har i beredskap för mänskligheten.

De konflikter som nu pågår ger oss en bild av hur kapitalistiskt barbari ser ut. Vårt alternativ, det enda möjliga oavsett hur avlägset det kan verka, måste förbli socialism. Inget krig utom klasskriget, för att göra slut på det system som producerar dessa grymheter.

Fotnötter:

Bild: Wafa & APAimages (CC BY-SA 3.0), commons.wikimedia.org