Revolutionärernas uppgifter inför kapitalismens drift mot krig

De fruktansvärda massakrerna på båda sidor i kriget mellan Israel och Hamas under de senaste dagarna är bara ytterligare ett tecken på vad kapitalismen har i beredskap för resten av oss. Nationalismens gift, som är en följd av ett klass-uppdelat samhälle, uppslukar arbetarna i Israel och Palestina, oavsett om de har förbundit sig att stödja sina egna härskande klasser eller inte. Det överväldigande stora flertalet döda, skadade och fördrivna är arbetare och deras familjer på båda sidor av gränsen.

Hamas invasion av Israel sammanföll nästan på dagen med Yom Kippur-kriget för ett halvt sekel sedan. Då, liksom nu, överraskades den israeliska staten, men de historiska jämförelserna slutar där. År 1973 var det kapitalistiska världssystemet precis på väg in i nedgången i sin ackumulations-cykel. I dag är vi fortfarande mitt uppe i de plågsamma motsättningar som har följt på denna nedgång, eftersom kapitalismen har försökt att återskapa den typ av lönsam tillväxt som den åtnjöt under högkonjunkturen efter andra världskriget. Hittills har globaliseringen och finansspekulation endast lett till att en minoritet har blivit rikare på bekostnad av den stora majoriteten. De har inte varit tillräckliga för att starta en ny ackumulations-cykel.

Just detta utbyte av grymheter mellan Israel och de palestinska nationalisterna är mycket blodigare än de tidigare. Detta är ingen tillfällighet. Med tanke på den ekonomiska stagnationen har de imperialistiska spänningarna nått nya höjder och, som vi har hävdat sedan det började, är kriget i Ukraina bara ett förebud om ännu mer våld och pekar mot ett mer allmänt krig. Ja, det har varit gott om krig runt om på planeten i årtionden, och mycket få av dem har inte orsakats eller förvärrats av något stort imperialistiskt maktintresse. Ukraina har dock varit annorlunda. Det finns inte bara inget utrymme för någon form av kompromiss, utan kriget har blivit en direkt tävling mellan Nato (som öppet beväpnar Ukraina) och Ryssland. Mer än så, det har återskapat allianser mellan västmakterna (NATO:s upplösning är inte längre under diskussion) och skapar en mer solid motreaktion från de "sanktionerade makterna" i Ryssland, Kina och Iran. USA har ägnat mer tid åt att attackera Kina än Ryssland sedan Ukrainakriget inleddes, både retoriskt och ekonomiskt.

I kölvattnet av allt detta är den förnyade blodsutgjutelsen i Israel och Palestina bara en konfliktzon. I Syrien har det 12 år gamla inbördeskriget lett till en uppdelning av landet i en rad stora och små aktörer som alla kämpar om kontrollen över den ena eller andra markplätten. Turkiet kontrollerar större delen av den norra gränsen och landremsan innanför den för att hålla ett öga på den USA-stödda YPG i Rojava, medan Ryssland och Iran stöder de arabiska stammarna som slåss mot SDF/YPG-styrkorna i Deir Al-Zor. Iran och Hezbollah har fortfarande trupper i södra Syrien som hjälper Assad att återta kontrollen men också hjälper dem själva att hålla Irans leveransvägar till sin libanesiska allierade öppna. Lägg till detta alla konflikter som sprider sig från Burkina Faso och Niger genom Sahel till Sudan och Jemen (och inte att förglömma den fortsatta kampen om Libyen). Även i dessa konflikter är stormakterna mycket synliga. Medan världen med fasa ser på när Israel förbereder sig för att "förinta" Gaza, förbereds andra konflikter. Azerbajdzjan, som inte är nöjda med att ha drivit ut 100 000 armenier från Nagorno-Karabach, hotar nu med en invasion av Armenien för att öppna upp en korridor till den azerbajdzjanska enklaven Nakhchivan. Gränstvister, etnisk rensning och våld mellan olika folkgrupper fortsätter i många delar av världen, från Myanmar till Colombia.

Det är arbetarklassen som är de främsta offren för detta våld. Överallt är arbetarklassen både värvad, eller till och med tvångs-inkallad, av kapitalismen för att utkämpa dess krig, och också den klass som lider mest av dem. Den grundläggande orsaken till dessa konflikter är kapitalismen, eller mer specifikt kapitalismens ekonomiska rivalitet och dess återkommande ekonomiska kriser. Kapitalismen kan inte existera utan våld, utan att arbetarklassen berövas det den producerar, de nödvändiga livsförnödenheterna, och utan att staten med sina domstolar och polisstyrkor används för att hålla arbetarklassen i schack. Det är den mänskliga utvecklingens sista klassamhälle, ett samhälle där vår förmåga att arbeta, att bygga, att skapa, kontrolleras av en härskande klass som styr vårt arbete och tar den rikedom vi producerar till sin egen fördel. I bästa fall får vi smulorna från det bord som vi har dukat åt våra herrar. I värsta fall slutar vi som kanonmat eller ”collateral damage" i köttkvarnen i deras krig.

Eftersom kapitalismen bygger på konkurrens är det också ett instabilt och våldsamt system, där konkurrensen mellan företag alltmer blir en våldsam konfrontation mellan stater. Vid en viss punkt, när det är omöjligt att upprätthålla vinsterna på något annat sätt, krävs en massiv förstörelse av kapitalvärdet för att återställa balansen mellan konstant kapital (maskiner och andra produktionsmedel) och variabelt kapital - värdet av den arbetskraft som arbetarklassen skapar vilken producerar samhällets välstånd - och krig blir det enda sättet att göra detta på. I början av 1900-talet gick kapitalismen in i imperialismens epok, då dessa konflikter två gånger förde världen in i ett tillstånd av världskrig och dödade tiotals miljoner människor. Men även de "små" krigen under tjugonde och tjugoförsta århundradenas kapitalism är imperialistiska krig. De utkämpas för att utvidga den kapitalistiska produktionen, eller för att begränsa kapaciteten hos ekonomiska och strategiska rivaler. I slutändan är orsaken till krig strävan efter vinst och att korrigera den sjunkande profitkvoten genom att söka efter och kontrollera råvaror, sänka produktionskostnaderna, inklusive priset på arbetskraft (löner).

Det finns ingen lösning på kapitalismens krig, så länge kapitalismen består. Även om en viss konflikt kan bringas under kontroll, försvinner inte orsakerna till krig. Önskan om strategiska fördelar, och i slutändan kapitalismens ekonomiska grund som ett system för att erhålla profit, driver alla stater till krig. Mitt i den pågående krisen för kapitalismen, som desperat har sökt efter ett sätt att öka profiten i mer än ett halvt sekel, är krig i allt högre grad ett alternativ som kommer att utnyttjas, särskilt av svagare stater, för att försöka säkra fördelar.

Mitt i detta våld är det revolutionärernas uppgift att påminna arbetarna om att vi inte är mer än arbetskraft för kapitalismen. När vår arbetskraft inte behövs kan vi motvilligt hållas vid liv (i de rikaste staterna för att undvika "social oro"). Men i allt större utsträckning har arbetarna inga andra medel än sitt förstånd för att överleva. Vi har inget intresse av att hjälpa kapitalismen att fortsätta, men ändå dras vi mer och mer in bakom kapitalismens nationella fanor. Det ligger i allas vårt intresse att motsätta oss den fruktansvärda värld som kapitalismen skapar. Vi kan börja med att göra ett politiskt ställningstagande genom att stå tillsammans med våra bröder och systrar i arbetarklassen var vi än befinner oss.

Vi måste förkasta nationalistiska gifter som ställer arbetare mot arbetare, som säger att arbetare i ett land bör förena sig med kapitalisterna i samma land och bekämpa arbetarna i ett annat land, som i sin tur kämpar för sina härskares intressen. Alla de tusen och en varianter av vänsteranhängare och liberaler som stöder "oberoende för det palestinska folket" eller "Israels rätt att försvara sig" eller "nationellt självbestämmande" eller "demokrati mot terrorism" gör ingenting annat än att värva arbetare bakom olika nationella flaggor som till slut tjänar som deras liksvepning. Medan både regeringar och oppositionspartier i väst gör uttalanden om att det mytiska nationella "vi" "står med Israel", säger vänstergrupper som SWP i Storbritannien att deras stöd till Hamas är "ovillkorligt men inte okritiskt" - deras kritik är dock inte att israeliska arbetare mördas, eller att hela avsikten med sådana grymheter är att driva en nationalistisk kil mellan Israeliska och Palestinska arbetare, utan att det inte finns tillräckligt många kvinnor och HBTQ+- personer som utför morden. ⁽¹⁾ Att döda och dö för våra chefers stater, oavsett om de finns i "förtryckta" Palestina, "demokratiska" Israel, "antiauktoritära" Ukraina, "antifascistiska" Ryssland, USA-stödda Rojava eller någon annan fraktion av den härskande klassen och dess önskan att administrera territorium och arbetare att exploatera, kan aldrig vara i arbetarklassens intresse, var den än råkar befinna sig.

Kommunisternas, internationalisternas och revolutionärernas uppgift är tydlig. Den är att slå fast att kapitalismen är orsaken till dessa krig, och att den enda lösningen på detta barbari är att arbetarklassen motsätter sig kapitalismen och alla dess stater och krig.

Det första steget är att höja den internationella klassolidaritetens fana och, så långt vi kan, visa för arbetarklassen i allmänhet att det inte finns några kapitalistiska lösningar - endast revolutionen kommer att få ett slut på denna horrorshow. I detta syfte utfärdar internationalistiska organisationer deklarationer, kommunikéer, proklamationer, uttalanden, som fördömer kriget - alla krig - och uppmanar arbetarna att vägra kallelsen att ta till vapen. Sedan de senaste fientligheterna i Israel/Palestina inleddes har det kommit ett glädjande antal av dessa. IKT har naturligtvis gjort ett uttalande⁽²⁾ - och publicerat ytterligare artiklar - där man fördömer kriget och förklarar vår tolkning av de händelser som utlöste det och de bakomliggande orsakerna. Vi kommer att fortsätta att göra detta på vår webbplats och i vår territoriella press.

Andra grupper som gör anspråk på arvet från den kommunistiska vänstern har också publicerat uttalanden. Internationella kommunistiska Strömningen har publicerat ett sådant uttalande⁽³⁾, som innehåller den mycket tydliga internationalistiska uppmaningen "För oss proletärer finns det ingen sida att välja, vi har inget fosterland, ingen nation att försvara! På båda sidor om gränsen är vi klassbröder! Vare sig vi bor i Israel eller Palestina!", vilket vi helt instämmer i. Internationella kommunistiska Partiets uttalande börjar "Alla partier i den israeliska och palestinska borgarklassen leder sina proletärer till slakt i ett krig för att försvara sina profiter och överlevnaden för kapitalets ruttna regim. Mot den imperialistiska krigföringen, för det revolutionära klasskriget", och återigen instämmer vi, med den delen av uttalandet (oavsett vilka reservationer vi har om andra delar). ⁽⁴⁾ International Communist Perspectives grupp i Sydkorea, som deltar i kommittén No War But Class War Korea, har publicerat ett mycket tydligt uttalande som slutar "Arbetare har inget fosterland! Motsätt er nationalism! Störta folksmords-systemet! Vägra att offra arbetare och gå till klasskrig! Låt oss stoppa kriget genom internationell klasskamp för att störta det kapitalistiska systemet!” ⁽⁵⁾ Groupe Internationaliste du Gauche Communiste (IGCL) har översatt vårat uttalande och publicerat det med en kommentar som förklarar att ”vi är otvetydigt på samma sida av klass barriären som IKT i den nuvarande kampen och står inför det historiska alternativet internationell proletär revolution eller ett generellt imperialistiskt krig” ⁽⁶⁾ Gruppen Internationalist Voice har också publicerat ett uttalande som inleds med ett tydligt internationalistiskt budskap: "Mot det reaktionära kriget, mot kapitalismens brutalitet, arbetare har inget fosterland!” ⁽⁷⁾, och den spanska gruppen Grupo Barbaria avslutar sitt uttalande med orden "... Mot nationalismens flaggor, oavsett vilken färg de har, ställer vi de palestinska och israeliska arbetarnas gemensamma kamp. För israelerna är den judiska statsapparaten deras bittraste fiende, precis som PNA och Hamas är palestiniernas oförsonliga fiender. Endast genom att konfrontera dem direkt kommer de att kunna ta sig ur den helvetiska labyrint som de befinner sig i. Kort sagt, mot imperialistiskt krig - och detta är ett - finns det bara utrymme för dess omvandling till ett klasskrig". ⁽⁸⁾

Andra grupper har också gjort internationalistiska uttalanden. (när vi skriver detta hör vi talas om andra utalanden vilka vi kommer att omnämna när vi får dom) Vi känner till den tjeckiska gruppen Tridni Valka ("Klasskrig") som har utfärdat ett uttalande som vi anser uttrycker en internationalistisk strävan, även om vi inte håller med om det omedelbara perspektivet att omvandla denna konflikt till ett revolutionärt försök att störta kapitalismen. Uttalandet innehåller dock ett internationalistiskt budskap: "Som kommunister kräver vi att alla stater krossas, eftersom de inte är något annat än det lokala uttrycket för den globala kapitalistiska staten, en struktur av organiserat våld från borgarklassen mot den proletära klassen!” ⁽⁹⁾ I Storbritannien uppmanar Anarchist Communist Network (ACN) arbetarna att stå emot den slakt som kapitalismen har förberett för oss i ett grundligt internationalistiskt uttalande, som avslutas med orden "Varken en stat eller två stater kan avsluta denna cykel, ingen agent för kapitalismen är kapabel eller villig att göra det. Alla deras krig är mot vår klass. Klasskrig är vårt enda svar och därför säger vi här, liksom i Ukraina, motstånd mot deras drift till krig - Inget krig utom klasskriget!” ⁽¹⁰⁾. Också CNT FAI har gjort sin ståndpunkt klar ”Återigen ser vi att dom som bestämmer om krig inte är dom som dör i dom… Återigen är det den civila befolkningen som går åt från Sderoth to Gaza. Dom ideologier som används av dom som har makten tex nationalism och religion är stöttepelare för denna mördande logik vilken driver folk att mörda varandra till nytta för världens ledare. Varken Hammas eller kolonisering ! Så länge det fins Stater kommer det att finnas krig!” ⁽¹¹⁾

Även om vi har vissa meningsskiljaktigheter med alla dessa grupper, inser vi att de alla är ställningstaganden på en klassterräng. Alla anser att det centrala problemet är kapitalismens fortsatta existens och uppmanar arbetarklassen att förkasta nationalism och istället ställa klasskamp mot kaptalistiska krig.

Även bland anarkisterna är Anarchist Communist Group (ACG):s första uttalande tydligt internationalistiskt: "Mot kapitalismens barbari och marschen mot världskrig kräver vi arbetarklassens enhet, internationalism och förberedelser för massrörelser som kan genomföra social revolution och skapa frihetlig kommunism. Inget krig utom klasskriget!" ⁽¹²⁾, men senare uttalanden har kastat tvivel över detta och vi anser att de visar tydliga kapitulationer inför vänsterns stöd till det palestinska "motståndet" - det vill säga Hamas mordiska miliser och i slutändan Irans utrikespolitiska mål. Detta visar på en oroande trend bland anarkister som har stött olika "befrielseprojekt", från Rojava till illusionen om "antiauktoritära" brigader (som kämpar tillsammans med faktiska ideologiskt motiverade fascister) i Ukraina. ⁽¹³⁾ ACG har varit tydligt i sitt förkastande av nationalism i Ukraina, men verkar nu vara på väg in i den borgerliga politikens träsk i Palestina.

Vi anser att kommunistiska militanters nödvändiga plikt i situationer som denna är att otvetydigt säga att alla nationer är kapitalistiska, att det inte finns någon "nationell" väg till frihet, att alla kapitalistiska lösningar är en katastrof för vår klass och i sista hand för mänskligheten, att den enda lösningen på krig, misär och miljöförstöring är att arbetarklassen krossar kapitalismen och skapar en värld där produktionen planeras för att tillfredsställa mänskliga behov.

Men detta första steg är i sig inte tillräckligt. Revolutionärer måste också organisera sig. Vi måste kunna föra ut vårt budskap - ett budskap som, låt oss inte vara blygsamma här, vi anser är en fråga om liv eller död för arbetarklassen - till klassen, massivt och upprepat, överallt där vi kan vinna gehör. Det räcker inte med att proklamera att krig är dåligt och därefter besluta att vårt jobb är gjort. Vi måste hitta sätt att tala med arbetarna, att föra verkliga samtal, att verkligen påverka människor. Vi anser att NWBCW-kommittéerna (No War But The Class War), som vi deltar i direkt, i Storbritannien, Kanada, Frankrike, Australien och andra länder, och de som vi inte har kunnat delta i men har välkomnat i Korea och på andra platser, är ytterligare ett viktigt steg. ⁽¹⁴⁾

Vad vi inte tycker att internationalister ska göra är att attackera varandra. Vi har alltid haft uppfattningen att gammal polemik skulle lösas eller göras irrelevant genom uppkomsten av en ny klassrörelse. Efter fyra decennier av reträtt kan vi till och med vara på väg att få en sådan ny rörelse som svar på sjunkande levnadsstandard, krig och miljökatastrofer orsakade av kapitalismens klimatförändringar. Men det är inte revolutionärernas privilegium, och efter årtionden av klassreträtt kan det ta ett tag innan en ny rörelse inom arbetarklassen växer fram. Under tiden är den väg som kapitalismen leder oss in på ett så stort hot mot mänsklighetens framtid att vi måste hitta sätt att arbeta tillsammans. Vi är därför beredda att samarbeta med alla grupper och individer som accepterar internationalismens grundläggande premisser - att alla stater agerar i kapitalets intresse, att alla arbetare har samma grundläggande intressen oavsett nation, kön eller ras, att kapitalismen är ett system som för mänskligheten mot avgrunden och att endast arbetarklassens störtande av detta system kan ge mänskligheten en framtid. När kapitalismen för oss allt närmare armageddon genom krig och ökande miljökatastrofer, är det ett kriminellt svek mot vår plikt som revolutionärer om vi låter småaktig sekterism förblinda oss inför situationens verklighet. De olika statliga organ som har till uppgift att övervaka de revolutionära grupperna (vi är inte så naiva att vi tror att det inte finns några) måste säkert skratta sig fördärvade åt upptågen hos grupper av förmenta "revolutionärer" som ägnar sin existens åt att försöka störa andra gruppers möten och oändligt polemisera mot dem som de borde arbeta med. Staten behöver inte skicka sina agenter för att störa revolutionärernas arbete om de så kallade "revolutionärerna" själva gör detta arbete.

Vi kommer att fortsätta att arbeta i NWBCW-kommittéerna, med de grupper och individer som, även om vi inte håller med dem om allt, ändå kan komma överens om att arbeta tillsammans för att föra ut ett internationalistiskt, antikapitalistiskt budskap till arbetarklassen. Vi vill uppmana alla revolutionärer, även om de på grund av meningsskiljaktigheter om analys eller metod inte kan ansluta sig till IKT, att åtminstone försöka arbeta inom NWBCW-kommittéerna, mot detta krig, det förra kriget, nästa krig och för arbetarklassens självorganisering, mot alla de fruktansvärda och barbariska yttringar av kapitalism som angriper vår klass och mänskligheten som helhet. Vi har en mycket lång väg att vandra innan arbetarklassen världen över kommer att kunna störta kapitalismen. Vi har inga illusioner om det, men det är viktigt att vi går denna väg. Om vi inte gör det är framtiden inget annat än en ändlös horror av krig och förstörelse.

Internationalistiska kommunistiska tendensen
22 oktober 2023