Italiens premiärminister Meloni fortsätter att hävda att "det är företag och arbetare som skapar välstånd, inte staten." Om de så kallat "modesta fascisterna" som nu sitter i regeringen var konsekventa utifrån sin egen historia borde detta uttalande komma som en överraskning, eftersom deras förfader Benitos (Mussolini) svar på krisen 1929 var att skapa en av de största kapitalistiska statsapparaterna i västvärlden, ett arv som utan kamp vidarebefordrades till republiken "född ur motståndsrörelsen". I sanningens namn, ”Giorgias” (Meloni) föregångare var inte den enda som mobiliserade staten i försöket att dra kapitalet ur dess egna labyrint av motsägelser. Mussolini var verkligen i gott sällskap. Förutom Sovjetunionen, där en ny form av statskapitalism redan byggdes, behöver vi bara erinra om New Deal och Nazityskland, där staten, om än på olika sätt, massivt deltog i förvaltningen av den nationella ekonomin för att rädda kapitalismen från sig själv. Ändå höjde varken de demokratiska eller de fascistiska recepten vinstnivåerna som vid denna tid var i fritt fall. Endast kriget, med dess enorma förstörelse av konstant kapital (fabriker, infrastruktur, etc.) och av variabelt kapital (arbetskraft, d.v.s. människor), plus den extraordinära intensifieringen av exploateringstakten, uppnådde målet att ge ny kraft åt ett kollapsande system.

I själva verket är krig, eller en händelse av liknande omfattning, det enda sättet kapitalet kan lösa den gordiska knuten i sina egna motsättningar som nu har nått vägs ände. Ändå, trots att ackumulationscykeln efter andra världskriget har varit på nedgång sedan 1970-talet, har kapitalismen kunnat bestå tack vare en kombination av sovjetblockets nederlag i det "kalla kriget" som innebar en drastisk förstörelse av kapital som följd av detta imperiums kollaps⁽¹⁾ och den så kallade globaliseringen. Följaktligen, även om statskapitalismen, i varierande grad och på olika sätt, hade följt och stöttat de trettio "härliga" efterkrigsårens högkonjunktur, har borgerliga ideologer - eller snarare den borgerliga falang som alltid har varit fientlig (åtminstone i ord) till statens "inblandning" i den "fria marknaden" (?!) — har haft ett lätt spel att lägga största delen av skulden för de svårigheter som belastar världsekonomin på den "statliga styrningen". Uppbackad av Reagan och Thatcher⁽²⁾ inleddes den så kallade nyliberalismens era med främjandet av "privat företagsamhet och spekulationer, inklusive den massiva försäljningen av viktiga delar av statliga företag. Dogmen – som alltid förnekades som sådan – var att endast privat förvaltat kapital kunde återupprätta reglerna för den "fria marknaden", förutsättningen för sund och varaktig ekonomisk tillväxt. Det var därför absolut nödvändigt att frigöra marknaden från de snaror som staten hade dragit åt runt halsen, nästintill kvävning. Bland alla dessa "snaror" stack naturligtvis regleringen av arbetsmarknaden ut. Detta var något som kapitalisterna hade infört under den uppåtgående fasen av den ekonomiska cykeln, i samförstånd med fackföreningarna och socialdemokratin (vad den än kallade sig), som ett instrument för att kontrollera och begränsa klasskampen inom kapitalismens ökända ekonomiska, sociala och politiska ramar. Därför inleddes, parallellt med privatiseringen av statliga företag, faktiskt, som ett preliminärt steg, kriget, som fortfarande pågår, mot den klass som måste sälja sin arbetskraft⁽³⁾ i syfte att införa en mervärdekvot som skulle återställa förutsättningar för utvecklingen av en ny ackumuleringscykel på global nivå. Den tilltagande urholkningen av social service – från hälso- och sjukvård till skolor, till pensioner och så vidare – i kombination med att deras förvaltning övergår till privat ägande⁽⁴⁾, är inte enbart en privatisering, utan en hänsynslös stöld av de indirekta och uppskjutna lönerna, som arbetskraften betalar in till statens kassa. På så sätt hamnar en ökande löneandel i fickorna på privata företag och individer eller förblir oanvända, d.v.s. förlorade för proletariatet, till förmån för offentliga finanser eller privata institutioner. Vi syftar i första hand på sjukvårdssystemet som på grund av nedskärningar som gjorts av regeringar av alla de slag tvingar "tjänstanvändare" att gå till den privata sektorn eller att skjuta upp undersökningar och specialistbesök till ett senare tillfälle.

Så låt oss nu återgå till påståendet från Meloni, den nyupptäckta experten på ekonomi, som genom att vända bort familjefotot – det från 1930-talet – vänder fram ett annat i full sikt: det från 1920-talet av samma århundrade när Fascismen skyndade sig, så snart den kom till makten, med att betala sina skulder till industrimän, bönder, bourgeoisin av alla dess kategorier som hade installerat den i toppen av statsapparaten. Sålunda antogs en liberal ekonomisk politik som "befriade" den mytologiska marknaden från krigstidens ”statsstyrda inslag" och från den "reformistiska kompromiss" som hade använts under De Två Röda Åren för att först bedöva, och sedan strypa, den revolutionära drivkraften från proletariatet. Två olika tillvägagångssätt i två olika ögonblick av ackumulationsprocessen för att uppnå samma mål: försvaret av bourgeoisin och krossandet av arbetarklassen. I denna tillspetsade mening, som sammanfattar de mest banala, men också hycklande, klichéerna av borgerligt tänkande, är två saker sanna och en är falsk. Den falska är förstås att det är företag som producerar rikedomen eftersom det är arbetarklassen som verkligen gör detta. (Den första sanningen.). Men det kan bara göra det så länge som dess exploatering ger en adekvat avkastning för kapitalet, inom en viss tidsperiod och på ett sätt som tillåter dess värdeförmering: det enda existensberättigandet för ett företag. Om de potentiella eller faktiska "arbetarna" är numerärt "övertaliga"⁽⁵⁾ så finns det arbetslöshet, undersysselsättning (läs prekarisering), lägre löner, allt som direkt verkar för att återupprätta förhållanden som tillåter en mer intensiv utsugning av mervärdet från fysiskt och psykiskt utmattade arbetare.

Det är också sant att staten i allmänhet inte skapar välstånd, men om statligt ägda företag producerar och säljer varor som vilket annat företag som helst, så kan staten, som vilken kapitalist som helst, sägas skapa välstånd i linje med borgarklassens ståndpunkt.⁽⁶⁾

Men det är inte detta Meloni syftar på när hon brer ut sig om statens ekonomiska roll. Hennes avsikt, i linje med Confindustrias ⁽⁷⁾ önskemål och den glupska småbourgeoisin som fanatiskt stödjer den, är att överföra så mycket "välstånd" som möjligt från fickorna på dem som faktiskt producerar det, arbetarklassen, till vilket företag och av vilken typ som helst, just genom den typ av statliga ingripanden som de säger sig avsky. Metoderna är desamma som alltid. De användes av de som var i regering innan och kommer att bli av de som kommer efter. Medlen omfattar som redan nämnts stöld av indirekta och uppskjutna löner, frysning eller sänkning av löner, inte minst inom offentlig förvaltning, skattesänkningar för höga inkomster (incitament mot skatteflykt), med den oundvikliga försämringen av social service och därmed en väsentligt försämring av arbetarklassens levnadsförhållanden.

Om det därför är sant att staten i teorin – men också i praktiken, med de "undantag" som nämnts ovan - inte skapar välstånd, har den ändå en grundläggande roll i att stödja ekonomin: jämfört med den "traditionella" statskapitalismen har formen och metoderna för "offentliga" ingripanden förändrats, men inte dess centrala betydelse. Denna betydelse är inte kopplad till de senaste dramatiska händelserna, utlösta av pandemin - om nu någon verkligen trodde det - utan går mycket längre tillbaka, till kapitalismens omvandling för över ett sekel sedan. Även om en självreglerande marknad, fri från yttre inblandning, aldrig riktigt existerat, kom monopolets ankomst, genererad av konkurrens – som i sig produceras och accelereras av "kapitalets viktigaste lag", tendensen hos den genomsnittliga profitkvoten att falla - föranleda ökande koncentration och centralisering av kapitalet, vilket avslutade kapitalismens 'liberala' fas. Resultatet var imperialism och ökande statligt ingripande inte längre som ett enkelt verktyg att hålla arbetarklassen på plats utan som en oumbärlig del av den ekonomiska processen likväl som en del av administrationen och organiserandet av det borgerliga samhället. Komplexiteten och dom enorma investeringar som krävs för ny infrastruktur i dessa sektorer med en väldigt hög organisk sammansättning av kapitalet (tex järnvägar, trafikleder) betyder låga profiter och tvingade borgarklassen att delegera till staten investeringar vilka är oumbärliga för det kapitalistiska systemet men är olönsamma i termer av profit.

Naturligtvis var detta inte fallet för hela borgarklassen ⁽⁹⁾ och inte heller i lika stor utsträckning för alla, utan framför allt för dem som kom sent in på scenen i processen av industrialisering där användningen av den statliga organismen för "utvecklingsändamål" var grundläggande (Tyskland, Italien, Japan...). Desto mer för den bourgeoisie som uppstod ur de så kallade nationella befrielsekamperna under andra hälften av förra seklet, och där ån idag statsbourgeoisin fortsätter att regera i många av dessa länder.

Vi upprepar, Det är en evolution, som härrör från kapitalets interna lagar och som inte bara utgör en vändpunkt i själva förvaltningen av kapitalet utan oundvikligen leder till krig, vilket visades av de två första världsimperialistiska blodbaden. Många politiska dokument från den omedelbara efterkrigstiden avslöjar det definitiva slutet för alla illusioner om frihandel och lyfter fram tendensen till statskapitalism som grunden för bourgeoisins agerande på båda sidor av Atlanten. Ett exempel, bland många, är en artikel som säger: "Det kapitalistiska systemet kan inte längre fungera "ensamt" som det gjorde under den liberala eran: i varje ögonblick behöver det styrande ingripanden av staten. Detta är anledningen till att USA och andra länder, trots en ren fasad av liberalism, redan innan kriget tog slut var tvungna att utarbeta planer för en snabb "omvandling" för att förhindra att stoppet i krigsproduktionen skulle leda till en djup ekonomisk kris, som sannolikt skulle urarta till en social och politisk kris". I förbigående, så att säga, påpekades det att "i den nuvarande situationen kan kapitalismen bara överleva genom att kontinuerligt minska massornas levnadsstandard".⁽¹⁰⁾ En ytterst relevant analys. Om det är sant att en sänkning av "massornas levnadsstandard" (d.v.s. superexploatering genom att sänka lönerna till och med under denna tids blygsamma värde) lade grunden för en stigande ackumulation under efterkrigstiden och en högre levnadsstandard för arbetarklassen (något som för övrigt, aldrig gavs fritt), är det inte mindre sant idag, mer än sjuttio år senare, att både bourgeoisin och proletariatet befinner sig i en liknande situation, men en som rör sig i motsatt riktning.

Idag banar inte superexploatering och utarmning av proletariatet samt statlig intervention väg för ett nytt "ekonomiskt mirakel" (varken i Italien eller någon annanstans). Oförmögen att på nytt öka profitkvoten är kapitalismen oförmögen att övervinna sin ackumulationskris. Även om staten under de senaste decennierna har dragit sig tillbaka – om än aldrig helt – från den direkta ledningen av företag och hela sektorer av den offentliga sektorn har den ändå bara ändrat sättet att ingripa till förmån för kapitalet.

Men innan vi undersöker de "nya" formerna av statskapitalism bör det noteras att den tomma nyliberala retoriken om privatiseringar överskuggas av ett växande fenomen, som med oro bevakas av dem som vill hissa Adam Smiths version av den fria marknadens flagga. Låt oss ge en röst till dem som är nostalgiska för den skotske ekonomen:

Den statskapitalism som finns över hela världen och med aktiviteter som ibland går utanför nationella gränser, inkluderar suveräna fonder (Sovereign Wealth Funds, SWF) och företag som kontrolleras (eller över vilka ett betydande inflytande utövas) av centrala eller lokala myndigheter (statsägda) företag, SOE). Vikten av dessa företag lyfts fram i en IMF-rapport: 2018 var andelen SOE-tillgångar bland de 2000 största (icke-finansiella) företagen i ärlden 20 %, dubbelt så stor som tio år tidigare, med ett totalt värde av 45 000 miljarder dollar . Motsvarande cirka 50 % av världens BNP 2018.⁽¹¹⁾

Enligt författaren till denna rapport återfinns orsakerna till detta återupplivande av den "klassiska" statskapitalismen i negativa strukturella förändringar relaterade till världsekonomin. Vi kan översätta detta till en skärpning av imperialistiska spänningar på grund av ökande svårigheter i ackumulationsprocessen, för de investeringar som krävs för att klara av den, men vars profitabilitet är osäker eller i alla fall projicerad över en lång tid. En så komplicerad bild "får oss då att tänka på behovet av tålmodigt kapital, och därför kommer statens roll att bli alltmer närvarande".⁽¹²⁾ Men kapitalet är till sin natur inte, och kan inte vara, tålmodigt, och av denna anledning har det, som vi nämnt, aldrig lämnats helt och hållet åt laissez faire. Tvärtom har staten ingripit med imponerande eldkraft varje gång den långa historiska krisen som började för över ett halvt sekel sedan stuckit upp sitt tryne.

Det betyder dock inte att det finns någon giltighet i reformisternas fantasi om att det finns pengar till de "underordnade klasserna" eller att "en annan värld är möjlig" inom det borgerliga samhället. Bourgeoisin hittar pengar - eller snarare, den "uppfinner" dem genom skulder och annan finansiell "magi" - men bara för sin egen klass, inte för proletariatet, dess historiska antagonist, som faktiskt får skulden för de ingripanden som krävs till förmån för kapitalet. Macho-sloganen, "Vi kommer inte att betala för krisen", så älskad i vissa vänsterkretsar, har aldrig varit sann, och kan inte heller vara sann. Tills vi tar makten och definitiv överskrider det borgerliga samhället kommer vi, proletariatet, alltid att betala för bossarnas kriser. I själva verket är den reformistiska världsuppfattningen, i alla dess varianter, inte i någon position att ge en sammanhängande klassvision av kapitalets värld och går oundvikligen vilse bland sina egna rökridåer. Det vore inte ett problem, om det inte också fördunklade individuella tankesätt och mer stridbara och instinktivt antikapitalistiska segment av arbetarklassen...

Men för att återuppta diskussionen: utan det ekonomiska artilleri som staten satt in under de senaste femton åren – för att inte gå än längre tillbaka – skulle systemet ha kollapsat, ur ekonomisk och därmed social synvinkel. Med tanke på vår klass enorma politiska efterblivenhet, vilket framgår av de små kommunistiska minoriteternas låga inflytande, betyder inte detta att den proletära revolutionen nödvändigtvis skulle ha stått vid portarna. Å ena sidan skulle de ekonomisk-sociala omvälvningarna ha påskyndat tendenserna till generaliserad imperialistisk konflikt, mot fascism-nationalism. Å andra sidan skulle den revolutionära internationalismens politiska budskap ha fått en förvisso dramatisk, för att inte säga tragisk, bekräftelse. Det är inte en fråga om att omvärdera den tveksamma slogan "ju värre det är, desto bättre", som i det abstrakta doftar av mekaniskt tänkande. Vi måste undersöka klasskampens dialektiska rörelse i samband med konvulsioner i kapitalackumulationsprocessen och där existensen eller frånvaron av den revolutionära organisation som är förankrad i klassen (världs- eller det internationella partiet) är ett fundamentalt element som måste övervägas.

Så låt oss påminna om huvuddragen gäll de vad statlig intervention har inneburit, med början från chocken 2007-08 som utlöstes av subprime-bolånekrisen som började i USA. Förutom att kasta en stor sektor av proletärer ut i desperation förde detta två av de "tre stora" bilföretagen till avgrundens rand: Chrysler och General Motors. Obama räddade dem genom att tilldela ett lån på 80 miljarder dollar som, om vi inte misstar oss, senare återbetalades, men endast genom intensifierad exploatering av arbetskraften, särskilt av de nyanställda, som var tvungna att acceptera betydligt lägre löner än den befintliga arbetskraften. Trots det drabbades hela arbetsstyrkan av försämrade arbetsvillkor, inklusive åtagandet att inte strejka under en viss tid, tack vare de "ansvarsfulla" avtal som facket undertecknade.

Subprime-krisen spred sig oundvikligen till alla sektorer av ekonomin i de flesta länder. Det fick banker och företag att gå i konkurs och utarmade miljontals proletärer som fördrevs från sina hem för att de inte kunde betala bolånen, avskedades, kastades ut i arbetslöshet, tvingad att leva på arbetslöshetsunderstöd (när sådan fanns), undersysselsattes, prekariserades. Enligt en nättidning som citerar uppgifter från EU-kommissionen beviljades mellan 2008 och 2011 stöd på 1 600 miljarder euro "till bank- och finansvärlden", vilket motsvarar 13 % av BNP. Mellan 2008 och 2010 uppskattas dock det totala stödet till 4 589 miljarder euro. ⁽¹³⁾ Med ande ord ett berg av pengar som ställts till förfogande av regeringar (nödvändigtvis spenderades inte allt), som kunde ha använts för att stötta arbetarklassen, med sjukvård etc. Men detta sker bara i reformistens naiva visioner: d.v.s. någon som aldrig riktigt kommer att förstå att samhället är indelat i klasser med oförenliga intressen och att staten exklusivt är ett redskap för den klass som exploaterar, förtrycker och styr: idag är det bourgeoisin. Således gick bara en del av dessa pengar till arbetarklassen genom bidrag till "institutioner" för arbetslöshetshjälp⁽¹⁴⁾, som gjorde det möjligt för de sektorer (inte alla) som drabbades mest av krisen att överleva genom att kippa efter luft, med det tydliga syftet att dämpa klasskampen. På det hela taget en lyckad operation, inte minst tack vare fackföreningarnas vanliga "förståelse" för "landets" problem och — ett element som vi aldrig kommer tröttna på att betona — frånvaron av en sammanhängande antikapitalistisk politisk kompass inom klassen. Å andra sidan är bourgeoisin, till skillnad från proletariatet, klassmedveten och lär av det förflutna. Således vet den att social turbulens kan uppstå från ekonomisk turbulens, vilket skapar problem på omedelbar sikt och ännu mer i framtiden. Till exempel, under åren 1929-33 inledde miljoner arbetslösa amerikaner omfattande och målmedvetna strider, som spred sig som en löpeld och stärkte de små organisationer som, med rätta eller orätt, kallade sig kommunistiska (från stalinisterna till rådisterna och trotskisterna). Den (partiella) absorptionen av arbetslösheten som ett resultat av New Deal reducerade kamprörelsen för de arbetslösa till ett minimum och, utöver det, gjorde vänstern som helhet politiskt obetydlig än en gång⁽¹⁵⁾.

Samma typ av interventionism, i ännu större skala, uppstod under Covid-pandemin – en värdig avkomma till det kapitalistiska produktionssättet – när, för att undvika en kollaps av systemet, nytt extraordinärt statligt stöd tillfördes genom att kraftigt ökad statsskulden. I mars 2021, så snart han valdes, lanserade president Biden American Rescue Plan Act, en "fiskal stimulansplan" på 1,9 miljarder dollar. Enligt en UniCredit-ekonom, "i termer av direkta finanspolitiska stimulanser (kontanter), är Bidens American Rescue Plan Act plus de 900 miljarder i bistånd som godkändes av Trump i slutet av förra året och en effekt av de automatiska stabilisatorerna, 2021 likvärdiga med ekonomiskt stöd motsvarande 11-12 % av BNP”. Vissa finanskretsar spekulerade i att som ett resultat av detta kommer "under perioden 2021-22 det att ske en ökning av världsexporten till USA motsvarande 360 miljarder dollar, varav Västeuropa, med 97 miljarder dollar, kommer ha den största andelen" ⁽¹⁶⁾.

Men det var inte allt, för åtta månader senare, nästan som om han var Trumps arvtagare, ⁽¹⁷⁾ undertecknade Biden den 15 november en ny gigantisk intervention, "Infrastructure Investment and Jobs Act", som anslog "1 200 miljarder dollar för att förbättra USA:s infrastruktur under de närmaste åren, i syfte att öka landets internationella konkurrenskraft."⁽¹⁸⁾ Inte illa för en stat som påstår sig vara den fria marknadens beskyddare. Men det finns många sådana beskyddare, med samma benägenhet till lättsinnighet. Faktum är att Europeiska unionen, trots det enorma ansvaret att inte vara en stat i full mening, har lagt åt sidan den budgetåtstramning som den tillämpade för att strypa det grekiska proletariatet, och har beviljat budgetundantag via direkt och indirekt skattehjälp av alla slag. Italien, före och under Draghi-regeringen (som i egenskap av ECB chef höll åtstramningsrodret mycket hårt), var enligt andra "auktoritativa" bankirer det land som fick mest hjälp under pandemin: "Enligt en studie av Bank of America har vi (Italien) under de senaste två och ett halvt åren fått nästan 1,4 biljoner mellan offentliga och monetära stimulanser: cirka 69 procent av BNP. Mer än USA, Tyskland och världens fattigaste länder [...] det land som har fått mest stöd (i procent av BNP) för att stödja och återuppliva ekonomin."⁽¹⁹⁾ Betydelsen av allt detta stöd understryks återigen av revisionsrätten, enligt vilken "två tredjedelar av den italienska tillväxten mellan nu och 2026 beror på drivkraften i PNRR [il Piano Nazionale di Ripresa e Resilienza: Den nationella planen för återupplivning och återhämtning], för utan planen skulle den [förväntade] genomsnittliga årstakten på 1,2 % minska till blygsamma +0,4 %, vilket var normalt för Italien under de tjugo åren av stagnation före pandemin"⁽²⁰⁾.

Utöver allt detta har kriget i Ukraina nu gett USA möjlighet att slå hårt mot den europeiska borgarklassen och dess strävan att på något sätt spela en roll som är oberoende av världsimperialismens två huvudpersoner: USA och Kina.

För att ta itu med de allvarliga ekonomiska svårigheterna "har Bryssel sedan mars förra året, i strid med de vanliga EU-reglerna, fattat 210 beslut om att godkänna 190 nationella åtgärder för 673 miljarder euro i offentliga subventioner. Det stora tillgängliga skatteutrymmet gör Tyskland till drottning av statligt stöd."⁽²¹⁾ Tyskland har anslagit 356 miljarder euro, Frankrike 162 miljarder euro och Italien 51 miljarder euro. Bland dessa anslag finns åternationaliseringen av EDF (de franska järnvägarna, 10 miljarder euro) och det statliga förvärvet (8 miljarder euro) av Uniper, den största tyska gasdistributören. Det "stora tillgängliga budgetutrymmet" är en del av industriplanen Green Deal för den "ekologiska" omställningen av den europeiska industrin som de europeiska länderna brottades med i februari under det möte som sammankallats för att ta itu med den ”femtioelfte" knocken på huvudet som USA-imperialismen har gett sina europeiska vänner och allierade (?). Faktum är att vissa av EU:s medlemsstater, däribland Italien, trycker på för att inrätta en europeisk statlig förmögenhetsfond. Andra, däribland Tyskland, vill inte höra talas om att dela på statsskulden. Därför nåddes en kompromiss om att skjuta upp frågan om en eventuell statlig förmögenhetsfond till sommaren. Under tiden kan de som har "tillgängliga budgetutrymmen" bevilja nytt stöd, återigen i strid med de heliga principerna för den fria marknaden. Italien, som till skillnad från Tyskland (och de flesta andra stater) inte har några "utrymmen", kan i stället välja att gå längre än den ursprungliga tidsramen för genomförandet av PNRR, som är försenad. Därav den oro som revisionsrätten nämner ovan, på uppdrag av viktiga delar av den italienska borgarklassen.

NextGenerationEU kan inte möta en ännu mer komplicerad bild av de enorma problem med hälsa, miljö och krig som sammanflätas och förstärker den ekonomiska krisen (som de härrör från): resultatet av en kapitalism som är korroderad av cancer och som lyckas dölja, som vi redan har sagt, den minskade profitkvoten. Den europeiska "staten" intensifierade sedan sina ansträngningar för att förhindra att dess egen borgarklass skulle agera statist i världsimperialismens teater. Och den största faran kommer just från deras "amerikanska vän". Stars and Stripes-imperialismen måste ha en speciell relation till augusti månad, eftersom den nu har gjort två drag under semesterperioden i augusti som har skapat stora svårigheter för fiender och framför allt för vänner (eller snarare underordnade).

Den första, som nu är historisk, är president Nixons upphävande av Bretton Woods-avtalen den 15 augusti 1971, så att säga den officiella starten på den strukturella kris som gjorde slut på efterkrigstidens högkonjunktur. Den andra är Bidens undertecknande av Inflation Reduction Act (IRA) den 16 augusti 2022, en plan (en annan) värd 738 miljarder dollar, varav 391 miljarder dollar är avsedda för den så kallade "gröna" omställningen.⁽²²⁾ Kanske har de reformistiska miljöaktivisterna jublat, men definitivt inte den europeiska borgarklassen. För det första för att incitamenten för "grön" teknik och produktion bara går till dem som producerar på amerikansk mark eller någonstans med ett frihandelsavtal, till exempel Kanada och Mexiko, dit det amerikanska kapitalet av en tillfällighet har flyttat flera industrianläggningar. Protektionism? Vad som är säkert är att den amerikanska borgarklassen inte vill riskera att se statliga stimulansåtgärder hamna i fickorna på europeiskt och, minst av allt, kinesiskt kapital, som inom olika sektorer är bättre utrustade ur produktionssynpunkt. Tvärtom avser de att stärka ett industrisystem som jakten på högre vinstnivåer delvis hade flyttat utanför de nationella gränserna och därmed undergrävt den egna imperialistiska maktens operativa kapacitet. Pandemin, och nu kriget i Ukraina, har tydligt visat på riskerna med att omlokalisera många produktionsgrenar, allt från de mest avancerade till de som anses vara vardagliga men som blev oumbärliga under pandemin, till exempel personlig skyddsutrustning. De har också visat hur bräcklig just-in time-produktionen är - framför allt när den "sprids" över flera kontinenter - som fungerar tills den störs av yttre händelser (så att säga) och inte minst av klasskampen, som tyvärr fortfarande är den sovande jätten. I det långa loppet är det svårt att utöva rollen som världens ledande supermakt om man inte har en adekvat industriell och infrastrukturell ram. Om man till exempel inte behärskar försörjningskedjan för halvledare, något som nu är grundläggande i nästan alla produktionssektorer, till att börja med vapen. Men i dag är produktionen av mikrochips koncentrerad till Sydkorea och framför allt till Taiwan, den kinesiska imperialismens önskedröm. Här finns alltså miljarder dollar i incitament för inhemsk produktion av chips - en praxis som följs av både EU och Kina - och dörrarna står vidöppna för världens största producent av halvledare, det taiwanesiska TSMC, som i Phoenix, Arizona, kommer att bygga en fabrik för 40 miljarder dollar med 10 000 anställda. ⁽²³⁾ Detta innebär naturligtvis fyra miljoner dollar för varje jobb, vilket ger en uppfattning om kapitalets mycket höga organiska sammansättning, särskilt i ledande sektorer, och om det därav följande behovet av att höja utpressningen av mervärde till lika höga nivåer: den exploateringsnivå som krävs för att förtjäna dessa gigantiska investeringar. Men, som Marx väl förklarade, medan mängden mervärde ökar, minskar profitkvoten progressivt när kapitalets organiska sammansättning ökar, eftersom det inte kan hålla jämna steg med denna ökningen av sig självt.⁽²⁴⁾

Incitament, protektionism, möjligheten för stater att förvärva aktier i avancerade industrier, vilket föreslogs av Vestager, vice ordförande för Europeiska kommissionen, vid toppmötet i februari om den gröna given. Du kan kalla det vad du vill, men i själva verket är detta statskapitalism, om möjligt ännu mer dominerad av kapital än den traditionella, eftersom staten här inte tar över de enskilda kapitalisternas ägande/förvaltning av företaget, utan lämnar dem på plats och förser dem med de syrgastillskott utan vilka de skulle dö.

Den befriar också företagen från bördan av löneökningar och ersätter dem med blygsamma surrogat för reallöneökningar, som, eftersom de betalas ut av "offentliga" finanser, i slutändan betalas av arbetarklassen, från skatter som den, till skillnad från borgarklassen, inte kan undkomma. Bland de många möjliga exemplen nämner vi bara några få.

I motsats till sina vallöften höjde inte Biden den federala minimilönen till 15 dollar i timmen när han antog infrastrukturlagen - i många stater är den fortfarande på samma nivå som den var i början av 1970-talet. Han höjde inte heller arbetslöshetsersättningen till 400 USD per vecka, utan lät den ligga kvar på 300 USD. År 2014 gav Renzi, dåvarande premiärminister i Italien, med sin jobblag arbetsgivarna ytterligare en pistol att rikta mot arbetarklassens huvud och har samtidigt "gett" ett tillägg på 80 euro per månad till de lägsta lönerna. Slutligen, för att avsluta denna mycket partiella översikt, har den nuvarande regeringschefen, beundraren av il Duce (Mussolini), lagt ännu ett "paket" på arbetarklassen med den så kallade minskningen av löneavdragen, på bekostnad av pensionerna och de fattigaste sektorerna av proletariatet.⁽²⁵⁾

Men det finns en annan faktor som understryker hur statens ingripande är en grundläggande del av kapitalackumulationen, nämligen centralbankernas politik. Deras roll har alltid varit viktig, det säger sig självt, men den har vuxit parallellt med de svårigheter som skapats av profitkvotens fall.

Avskaffandet av kontroller av viss bankverksamhet som infördes efter 1929, tillsammans med avskaffandet av restriktioner för räntepolitiken, har gett en kraftig skjuts åt spekulativ finansiering och skuldsättning, i illusionen att det är möjligt att undkomma processen med verklig värdeökning av kapital, som bara kan äga rum i produktionssfären. Att göra pengar av pengar skapar enorma massor av fiktivt kapital, så kallat för att de värden som det antas representera ännu inte har materialiserats, de är bara ett "löfte" om framtida värden. Eftersom det mervärde som utpressas i produktionsprocessen är en bristvara⁽²⁶⁾ skapas skulder, räntorna sänks till noll eller till och med under noll, medan pengar i gigantiska mängder införs i det ekonomiska kretsloppet (så kallad penningpolitisk ackommodering eller kvantitativ lättnad), genom köp av värdepapper och obligationer. Men som bevisen visar stimulerar inte alla dessa pengar den reala ekonomin (produktionen), utan hamnar mest i den onda cirkeln av finansiell spekulation, eftersom produktiviteten återigen släpar efter.

Vi får inte glömma att produktivitet för kapitalet inte bara betyder fler "saker", fler varor, utan varor som innehåller en mängd mervärde som motiverar investeringen, i termer av profitkvot. Hittills har denna monetära version av mångfaldigandet av bröd och fiskar undvikit en kollaps av världsekonomin, men den förvärrar aspekter av krisen, håller olönsamma företag (zombieföretag) vid liv, fördjupar underskottet och ökar skuldsättningen. Inte ens den decennielånga sänkningen av skatten på kapital och de rika i allmänhet, en våldsam nödlösning på den sjunkande profitkvoten, löser problemet: "Investeringsviljan" är fortfarande svag, "social" service skärs ned brutalt och det finns inte ens ett avlägset tecken på att rikedomarna "rinner till" som neo-liberalerna teoretiserar. Tvärtom sker det en överföring av rikedomar från botten och uppåt. Uppenbarligen är en del av borgarklassen, den mest medvetna, uppmärksam på farorna med situationen för systemets stabilitet och, förmodligen utan att veta om det, ligger deras analys av det nuvarande tillståndet, fram till en viss punkt, nära vår. Det finns de som, på grund av skuldernas storlek, det växande fiktiva kapitalet och de statliga institutionernas ingripande, långt före pandemin i otvetydiga ordalag har sagt att vi står inför ingripanden som i en krigsekonomi, till och med en de facto nationalisering av ekonomin. En av dessa "tänkande huvuden" säger faktiskt att:

När en centralbank - genom rent och skärt monetärt skapande - förvärvar motsvarande 3⁄4 av den nationella ekonomin uppstår problematiska resultat: 1) en viss form av "nationalisering" av ekonomin av den utgivande institutionen [följt av] att ett offentligt organ ersätter marknadskrafterna [...] begränsningar för centralbanken i förhållande till de offentliga myndigheterna finns i allmänhet inte, som i krigstider när regeringar i det nationella försvarsintresset fastställer räntor.

För att stödja sina teser introducerar författaren till dessa överväganden ett chockerande faktum för en "sund" förvaltning av ekonomin enligt en klassisk (eller nästan) borgerlig synvinkel:

Det faktum att en centralbank som ECB har beslutat att köpa obligationer till ett värde av mer än 70 procent av euroområdets BNP ger en uppfattning om den oerhörda omfattningen av den explosion som inträffade efter 2014 när det gäller monetärt stöd till ekonomin.⁽²⁷⁾

För honom, liksom för oss, är den grundläggande punkten att produktiva investeringar har minskat i tjugo år (minst, skulle vi kunna tillägga), liksom produktiviteten,⁽²⁸⁾ och att garantin, dvs. den räddningsaktion som tillämpas av stater för banker och finansinstitut i allmänhet som hotas av konkurs på grund av deras tillfälliga spekulation, inte gör annat än att uppmuntra själva spekulationen, på bekostnad av "nationen", dvs. vi specificerar, av proletariatet. Mycket klarare än reformismen visar han vägen ut ur denna onda cirkel: vi måste "återupprätta belöningen för produktiva investeringar, uppmuntra arbete snarare än omfördelning".⁽²⁹⁾

Borgarklassen gör sitt yttersta för att uppmuntra arbete, med "pensionsreformer", med angrepp på den så kallade "välfärden" och övergången till ”workfare” (arbetsplikt); den sänker lönerna, förvärrar undersysselsättning eller otrygghet, ökar den "industriella reservarmén" (arbetslösheten) i ett försök att återupprätta lönsamheten för produktiva investeringar. I många länder erbjuder den generösa incitament för renovering av maskiner, ⁽³⁰⁾ vilket, liksom de andra stödformerna, utgör en frisk fläkt för de berörda sektorerna/ individerna, men - och vi återvänder till utgångspunkten - hur mycket pengar staten än injicerar i det ekonomiska systemet kan denna injektion inte föryngra en skröplig organism, eftersom kapitalets höga organiska sammansättning gör det svårt att öka den produktivitet (av mervärde) som är kapitalismens utgångspunkt. För att inte tala om att pengarna måste hittas genom beskattning, som, vilket vi har sagt, har sänkts på kapital i årtionden, och som får statens skuld att öka ytterligare. Det finns alltså för mycket kapital på jakt efter tillfredsställande avkastning som på grund av bristen på möjligheter kastar sig in i spekulation, vilket naturligtvis inbegriper både offentlig och privat skuldsättning. Enligt den tidigare chefen för den franska centralbanken kommer mellan 2000 och 2020 "totalt sett i världen 23 procent av det verkliga värdet att skapas genom investeringar och 77 procent genom värderingsspel",⁽³¹⁾ dvs. genom olika former av finansiell spekulation. I USA kan denna kvot vara så hög som 13 procent jämfört med 87 procent. I början av 2022 uppskattades den globala skulden till över "300 biljoner dollar (1 biljon = 1000 miljarder). Denna siffra, ett absolut rekord i fredstid, motsvarar 360% av världens BNP."⁽³²⁾

Som vi har sett har kapitalet i över femtio år brottats med manifestationen av sin huvudsakliga motsägelse: den sjunkande genomsnittliga profitkvoten, och gjort allt för att tämja den, inte minst genom en allt mer omfattande användning av staten. Själva den "ekologiska omställningen" som, om vi är mycket optimistiska, i bästa fall kommer att begränsa effekterna av den klimatkatastrof som nu är uppenbar - den legitima dottern till den desperata jakten på profit under trycket av krisen - är inte ens tänkbar utan ökat statligt ingripande, hur det än presenteras.

Angrepp på arbetsvillkoren och därmed proletariatets levnadsvillkor, miljökatastrofer, överhängande risk för ett allmänt imperialistiskt krig, med dess enorma konsekvenser av död och förstörelse: det finns tillräckligt för att öka medvetenheten om oförenligheten mellan kapitalets existens och vår egen existens, ja, om livet självt. Men endast det revolutionära proletariatet, politiskt väglett av sitt internationella parti, har nyckeln till att ta sig ur denna ohållbara situation: antingen kommunism eller ändlöst barbari.

Fotnötter:

(1) Privatiseringen, till förmånliga priser, av stora delar av ekonomin och utarmningen av arbetarklassen var en återspegling av detta. Det var en situation som i vissa avseenden var jämförbar med efterkrigstiden.

(2) Och under Thatchers styre, trots alla privatiseringar och retoriken om den "fria marknaden" och den "lilla staten", ökade faktiskt de statliga utgifterna.

(3) Borgarklassen har aldrig fred med arbetarklassen (dvs. lönearbetet), eftersom den måste garantera underkastelse till utpressning av mervärde, dvs. till exploatering, det borgerliga samhällets grundpelare.

(4) Eller förvaltning enligt privata kriterier, även om de fortsätter att vara "offentliga".

(5) Som en ovärdig borgerlig eufemism som används för att definiera de proletärer som överskrider den kapitalistiska ekonomiska processens behov.

(6) Se IRI:s företag eller, idag, ENI, ett statligt ägt företag som överlevde privatiseringarna, som fortsätter att "producera rikedom" genom att pressa ut mervärde från sin arbetskraft.

För att inte tala om statskapitalismen i det forna Sovjetunionen och den som fortfarande till stor del är i kraft i Kina.

(7) General Confederation of Italian Industry: motsvarigheten till Storbritanniens nyligen misskrediterade CBI.

(8) Engels analys av staten och utvecklingen mot statskapitalism i Anti-Dühring är mästerlig och har i allt väsentligt inte förlorat något av sin giltighet. Se F. Engels, Anti-Dühring, tredje delen, Socialism, kapitel II, Teoretiska element.

(9) Fram till 1930-talet var statens "intrång" i ekonomin i Förenta staterna mindre än i andra länder, men de åtnjöt särskilt gynnsamma villkor, som andra borgarklasser inte hade.

(10) Lo Stato, borgarklassens förvaltningsråd, Battaglia Comunista nos. 21-22 juni 1948. Artikeln är en översättning från L'Internationalliste, Bulletin från den belgiska fraktionen, maj 1948.

(11) Gianluca Sabbadini, The Adam Smith Society, i www.lamiafinanza.it, 2 juli 2022. Den IMF-studie som det hänvisas till är: Internationella valutafonden: Statligt ägda företag: The other government, Fiscal monitor, kapitel 3, april 2020. Bara en påminnelse om att borgarklassen bara är fri gentemot arbetarklassen. Mellan slutet av maj och början av juni bad vissa företrädare för Confindustria uttryckligen staten att gå med i Stellantis, naturligtvis med stöd av fackföreningarna, för att bättre kunna möta konkurrensen från biltillverkare som "skryter" med att de redan har "allmänhetens" aktieinnehav (Renault, VolksWagen, etc.).

(12) G. Sabbadini, loc. cit.

(13) Se Martine Orange, Mediapart, 21 december 2012 respektive 4 december 2010.

(14) Den italienska staten tillämpade ett system som innebar att arbetstagare som avskedades av företaget inte var arbetslösa utan tillfälligt fick en (reducerad) lön.

(15) Se Paul Mattick, Unemployment and the movement of the unemployed in the USA, 1936, i Alfredo Salsano, Anthology of Socialist Thought, Laterza, 1983, vol. V, volym III, s. 954. Besvikelsen över de partiska resultaten av New Deal ledde 1936 till en återhämtning av de arbetslösas rörelse, om än i mindre skala; det var bara kriget som åter absorberade dem och fick själva rörelsen att försvinna.

(16) Citaten är hämtade från: Attilio Geroni, Will the Biden maxi plan be the pacesetter of the new European Stability Pact?, Il Sole 24 ore+, 22 mars 2021.

(17) Utöver individen, som själv befinner sig halvvägs mellan kabaréartist och gangster, eller mer enkelt fascist, bekräftar detta att den så kallade deglobaliseringen och "Make America Great Again" svarar mot ett grundläggande behov hos det amerikanska kapitalet och dess bourgeoisie. Sätten att genomföra detta kan alltså förändras, men trenden kvarstår.

(18) Sarah Pasetto, författningsdomstolen, Studies Service, Comparative Law Area, november 2021.

(19) Eugenio Occorsio, "Ristori, PNRR och ECB-pengar: Italien är det mest "hjälpta" landet i världen", Repubblica online, 25 juli 2022.

(20) Gianni Trovati, "Italy hanging from the PNRR: two thirds of GDP growth from the plan by 2026", Il Sole 24 Ore+, 26 maj 2023.

(21) "Statligt stöd, här är EU-rankningen: Tyskland etta, Italien trea", Il Sole 24 Ore+, 12 februari 2023.

(22) Se Christian Marazzi, Diary of the Crisis - The Collapse of the post-Fordist Paradigm, Sinisttrainrete, 21 februari 2023.

(23) Luca Celada, "Det ekonomiska kriget med chips. Biden "internaliserar" Taiwan", Il Manifesto, 22 december 2022.

(24) Om gränserna för ökad produktivitet, se Karl Marx, Grunddragen i kritiken av den politiska ekonomin ("Grundrisse"). Einaudi, 1976, vol. I, s. 288-297 [s. 240-247 av IMEL:s redaktion] och Il Capitale, Einaudi, 1975, bok I, kapitel 15, s. 636-638.

(25) Se: leftcom.org articles/2023-05-10/cuneo-o-non- cuneo-sempre-bastonate-sono

(26) Paradoxalt nog, trots de höga exploateringsnivåerna, exploateras inte arbetarklassen tillräckligt för att ersätta det kapital som investerats eller som borde investeras för att fortsätta cykeln med den utökade reproduktionen av kapital. Förklaringen finns, återigen, på de sidor av Marx som citeras i fotnot 24.

(27) Jacques de Larosière, En finir avec le règne de l'illusion financière. Pour une croissance réelle [Ett slut på den finansiella illusionens välde. För en verklig tillväxt], Odile Jacob, 2022, s. 70-71. Författaren var direktör för IMF, guvernör för Banque de France och ordförande för Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling.

(28) J. de Larosière, a.a., s. 30 och 38, där det finns ett diagram som illustrerar nedgången. ⁽²⁹⁾ J. de Larosière, a.a., s. 104.

(30) När det gäller Italien "under fyraårsperioden 2020-2023 [...] bör den italienska konsumtionen [dvs. investeringar] i nya maskiner uppgå till 112 miljarder euro (i genomsnitt 28 miljarder euro per år) [jämfört med 2012-15 är det en ökning med 59 %], vilket planen Industri 4.0 bidrar till på ett grundläggande sätt", i Marco Fortis, "Industri 4.0 bromsade återhämtningen av den italienska BNP, resizing är ett misstag", Il Sole 24 Ore+, 18 januari 2023. Den aktuella planen lanserades av premiärminister Matteo Renzi 2016.

(31) J. de Larosière, op. cit. s. 113.

(32) J. de Larosière, op. cit. sid 15 och på sid 17 specificeras att "Medan den del av icke finansiella företags skulder som klassificeras som BBB (dvs. den lägsta positionen bland de företag av god kvalitet som kallas investment grade) 2011 utgjorde 25% av marknaden i Europa och 40% i USA, är siffrorna idag lika med 50%."