Arbetarklassen består av alla oss som tvingas sälja sin arbetskraft för att överleva. Vare sig vi för närvarande har arbete eller inte, vare sig vi ägnar oss åt intellektuellt eller manuellt arbete, är vi den klass som inte äger något kapital, men genom vårt arbete producerar vi de varor och tillhandahåller de tjänster som utgör det ekonomiska livet i världen. Vi utgör i dag majoriteten av världens befolkning. Arbetare kommer från alla samhällsskikt, vi finns över gränserna för etnicitet, nationalitet, kön, sexualitet, förmåga och handikapp, kultur och subkultur. Och vi har ett gemensamt tillstånd (exploatering) och ett gemensamt intresse: att sätta stopp för ett system som är ruttet ända in i märgen.

Kapitalistklassens två taktiker

Sedan kapitalismens gryning, när lönearbete blev det dominerande produktionsförhållandet, har kapitalistklassen använt olika propagandatricks för att splittra oss. Som alla härskare föredrar de att vi, deras undersåtar, slåss inbördes och fokuserar på valstriderna snarare än på den verkliga fienden: det system som exploaterar oss. Ilska mot andra är en vanlig reaktion på att ens behov inte tillgodoses, och kapitalismen är inte intresserad av att tillgodose dessa behov, utom när den kan göra vinst. Politiker och chefer av en mer konservativ eller reaktionär övertygelse föder denna bitterhet genom att väcka gamla och nya fördomar till liv, genom att övertyga oss om att vi bör skylla på våra grannar eller arbetskamrater för det elände vi upplever i våra liv, eftersom de på ett eller annat sätt kan vara annorlunda än vi. På detta sätt blev rasismen ett rättfärdigande av slaveri och kolonialism, sexismen legitimerade förtrycket av kvinnor, medan nationalismen, den mest potenta formen av identitetspolitik, ger förevändningar för imperialistiska krig.

Naturligtvis har kapitalistklassen, för att skydda sina intressen, inte bara piskan utan även moroten. Politiker och chefer av en mer liberal eller reformistisk övertygelse har omfamnat rättigheterna för arbetare, kvinnor, invandrare, svarta människor, HBT-personer och så vidare, som ett sätt att få alla att känna sig inkluderade och skyddade av systemet. Detta har varit användbart för att säkerställa en viss social stabilitet inom demokratiska regimer. Men även om vissa former av förtryck kan ha underminerats på detta sätt, är det mesta en sådan inkludering kan erbjuda oss inom ramen för kapitalismen helt enkelt lika exploatering å ena sidan och lika möjligheter att exploatera å andra sidan. Och, särskilt i kristider när systemet verkar hotat, kan alla dessa rättigheter sopas bort eftersom det är kapitalistklassen som i slutändan skriver lagen efter sina egna behov.

Ironiskt nog demonstreras gränserna för att få representation i det kapitalistiska samhället, vilket kapitalets vänster så gärna vill, väl av det konservativa partiets olika regeringar under de senaste åren. Dessa har varit relativt mångfaldiga, både när det gäller sexualitet och etnicitet; Sunak var till och med Storbritanniens första icke-vita premiärminister. Men det har inte hindrat hans regering från att göra invandrare till syndabockar, sprida skräck om transpersoner, underblåsa motståndet mot miljöpolitiken och mana till krig mot Ryssland och Kina. Labourpartiet, Hans Majestäts mest lojala opposition, spelar gärna med i ett försök att vinna över marginella valkretsar.

Oavsett vilken taktik den härskande klassen väljer skrattar politikerna och cheferna hela vägen till banken (oavsett om banken i fråga råkar prydas av en Pride-flagga, Union Jack, eller båda!) Arbetare som trasslar in sig i kulturkrig och identitetspolitik som bedrivs från kapitalets höger och vänster blir systemets fotsoldater. Ett system som, bortsett från den dagliga exploateringen, bara tycks erbjuda oss en framtid av förtryck, ekonomiska kriser, imperialistiska krig, miljöförstöring och hälsokatastrofer.

Arbetarklassens svar på valfällan

Det är särskilt inför valen som olika fraktioner av kapitalistklassen släpper lös sin ideologiska arsenal för att vinna tillräckligt många röster för att förtjäna sin plats vid köttgrytorna. Den härskande klassens partier i Storbritannien testar redan sin propaganda och spelar på identiteten hos sin väljarbas. Det som går förlorat i sammanhanget är att detta bara är en tävling om vem som ska vara den brittiska kapitalistiska statens väktare under de kommande fem åren. Bakom alla kulturkrigets mystifikationer, som är utformade för att entusiasmera väljarna, döljer sig varje kapitalistisk stats verkliga intressen: ackumulationen av kapital.

Som individer kan vi förkasta alla alternativ på valsedeln. Men som klass kan vi, och måste vi, göra mer än så. Vi måste bygga en rörelse som kan erbjuda ett alternativ till det helvete som kapitalismen för oss in i. Det enda verkliga alternativet är ett statslöst, klasslöst, penninglöst samhälle som bygger på att mänskligheten kollektivt producerar och fördelar produkterna av vårt arbete för att tillfredsställa våra behov. Ett samhälle som skulle kunna sätta stopp för krig, exploatering och förtryck och förändra vår relation till naturen. Men för att ett sådant samhälle ska kunna skapas behöver vi en "självmedveten, oberoende rörelse av den stora majoriteten, i den stora majoritetens intresse" (Marx). Endast en sådan rörelse kan störta kapitalismen och lägga grunden till en ny värld. Endast världens arbetarklass, enad, kan göra detta.

För att detta skall kunna ske behöver arbetarklassen sin egen internationella politiska organisation (inte ännu en parlamentarisk fars!), som vi måste börja bygga nu, och sina egna politiska och ekonomiska organ, som måste växa fram ur klasskampen som en brytning med det gamla samhällets institutioner. Om du håller med om det akuta behovet av att formulera alla de sociala, politiska och ekonomiska frågor som mänskligheten står inför på ett helt annat sätt än kapitalets höger och vänster, så hör av dig.

Ovanstående artikel är hämtad från det aktuella numret (nr 64) av Aurora, bulletin för Communist Workers' Organisation (CWO)