Under det senaste året har arbetarklassen i Storbritannien varit engagerad i den största strejkvågen på årtionden. Det har varit strider på järnvägar, sjukhus, skolor och universitet, på olika bussbolag runt om i landet, på oljeriggar och raffinaderier, bland brandmän, arbetare i Amazons lager och andra sektorer. Många av dessa strejker har handlat om lönerna, som har stått stilla för de flesta sedan finanskraschen 2007/8. Sedan covid-19 och kriget i Ukraina har inflationen inneburit real-lönesänkningar för de flesta arbetare. Bland andra klagomål finns dock oro över minskad bemanning, skiftbyten och uteblivna investeringar - kort sagt, försämrade villkor för både arbetare och de som använder tjänsterna, oavsett om de är passagerare på järnvägen, skol- eller universitetsstudenter eller patienter på sjukhus.

Strejkvågen kulminerade den 1 februari när arbetare - främst inom transport, utbildning och sjukvård - gick ut i en aktionsdag där mer än en halv miljon strejkade. Men genom att göra aktionsdagen till höjdpunkten (läs slutpunkten) har fackföreningarna befäst sin roll att begränsa dess inverkan genom splittring och isolering. Istället för att samla arbetare för att kämpa tillsammans i en klassomfattande rörelse, splittrar fackföreningarna till och med arbetare på samma arbetsplats från att kämpa tillsammans.

Olika sektorer, samma kamp!

I skolorna har NEU och Unison varit i luven på varandra. Unison (som traditionellt organiserar stödpersonal, men inte lärare) lämnade in ett klagomål förra året mot NEU (ett nytt fackförbund som bildades genom sammanslagning av NUT och ATL) för brott mot avtal om vilka fackförbund som erkänns som förhandlare för olika kategorier av personal. TUC (Engelska LO) har stött Unison i denna åtgärd. På järnvägarna har fackföreningar och företagsledning gått samman för att splittra arbetarna och spä på konflikterna. Förbunden har gjort upp med National Rail, och RMT har meddelat att man avbryter åtgärderna på London Underground, men strejkerna på de lokala driftsbolagen fortsätter; detta innebär att vissa arbetare fortsätter med en- eller tvådagars- åtgärder medan andra återvänder till arbetet. TSSA, ASLEF och RMT har inte agerat i samförstånd, utan istället arbetat var och en för att få strejkerna under kontroll. På sjukhusen hotade sjuksköterskor, underläkare, ambulanspersonal och även konsulter med strejkåtgärder och genomförde några endagsstrejker. Men när RCN beslutade att sjuksköterskorna skulle återgå till arbetet, och ambulanspersonalen också stoppade sina aktioner, försvann strejkrörelsen - och alla försök att ena strejkerna. Underläkarna är fortfarande i konflikt, men de flesta av deras arbetskamrater har gått tillbaka till arbetet.

Det har funnits några få framgångshistorier. I Birmingham genomförde busschaufförerna en total strejk som på fyra dagar ledde till ett inflations-begränsande avtal. Denna framgång berodde delvis på att arbetarna hade en stark ställning - det råder en allmän brist på personal inom transportsektorn för närvarande - men också på arbetarnas enighet och militans. Det fanns ett nästan totalt stöd för strejken och arbetarna kunde visa att de menade allvar med aktionen - inte en endagsstrejk utan ett totalt stopp för normala tjänster tills ledningen gav vika. Men berättelser som denna är få och långt ifrån vanliga. De flesta av strejkerna, som kontrolleras av de olika fackbyråkraterna, har haltat vidare till otillfredsställande slutsatser. "Löneökningar" som ligger under inflationen och att nästan inga säkerhets- eller personalfrågor som tas upp leder till några förbättringar, innebär en försämring av allas vår levnadsstandard. Samtidigt håvar arbetsgivarna in miljoner medan vi tvingas betala konsekvenserna av deras krisdrabbade system.

Arbetsgivarnas offensiv tar fart

Det senaste årets strejker har bara uppmuntrat den härskande klassen. De har skyndat sig att införa nya lagar som förbjuder stridsåtgärder i nyckelsektorer. Och med rekordmånga människor på matbankerna och fler människor som drivs in i absolut fattigdom försöker de nu skylla inflationen på oss! När vi försöker slå tillbaka får vi höra att vi bara kommer att förvärra inflationen. Samtidigt förväntar sig ingen egentligen att vinna särskilt mycket (och därmed inget tryck på fackföreningarna som kan avblåsa strejker utan att skapa massiv ilska). Att be om smulor är att be om mer fattigdom - lösningen måste vara att sätta stopp för vinstsystemet.

Det är bara en tidsfråga innan den kapitalistiska världsekonomin drabbas av en ny finansiell krasch. Dominoeffekterna av konkursen för Kinas två största fastighetsbolag märks redan internationellt. Precis som 2007/8 kommer vi lönearbetare att befinna oss i en ny situation och vi kommer att behöva hålla ihop och kämpa som en enhet, oavsett facklig tillhörighet. Redan nu kan vi utmana attackerna mot levnads- och arbetsvillkor genom att göra mer än att hålla i en facklig fana. Ju mer arbetarna kan se bortom sin egen personliga situation eller kampen på den egna arbetsplatsen, desto mer sannolikt är det att vi lyckas. En organisation som förespråkar revolution för arbetarklassen är en viktig del av den kampen. Om du håller med oss uppmanar vi dig att ansluta dig till oss i arbetet för ett nytt samhälle där människors välbefinnande, inte vinst, är drivkraften.

Ovanstående artikel är hämtad från det aktuella numret (nr 64) av Aurora, bulletin för Communist Workers' Organisation (CWO)