Situationen för arbetarklassen den senaste tiden har varit minst sagt förrädisk. Inflation, krig och instabilitet råder, medan lönerna hålls nere och saker och ting bara blir värre.

Naturligtvis står löner och förmåner högst upp på listan över arbetarnas prioriteringar, medan UPS bara är intresserad av profit. UPS gör detta tydligt via PVD:er, hot mot förare och genom rbetstempot inne på lagret, längs de sträckor som bildar "kartonggruvor". Hubarbetare kämpar för att ta en paus på toaletterna och blir mer och mer utsatta för extremt väder. Detta är inget okänt fenomen i andra företag och branscher, och är inte främmande för arbetare på järnvägen, på FedEx, på livsmedelslager eller på Amazon. Precis som andra arbetsgivare gör UPS det klart: deras planer för framtiden är svält och fattigdom för arbetarna, och ‘filet mignon’ för de högre upp.

Facket bluffar, eller så ägnar det sig åt "militans" i form av illusioner. Dess strategi, dess taktik, dess prioriteringar: de en återspegling av IBT-funktionärernas intressen och den fackliga administrationen som de är en del av; en elefantisk byråkrati där lönerna är den sista punkt som verkligen diskuteras, och arbetare i en sektion ställs emot arbetare i en annan. Tidigare har förbundet visat sina rätta färger. Den har visat sig vara garanten för fred på verkstadsgolvet, helt nöjd med att införa ett taskigt avtal och leka polis. Det nya styret med "reformisten" Sean O'Brien kommer också att uppvisa dessa egenskaper.

Facket ljuger och säger att det preliminära avtalet inte innehåller några eftergifter. De undviker en strejk och säger att det är för arbetarnas bästa. I verkligheten oroar sig de fackliga tjänstemännen över fackliga skatter, fackavgifter och sina egna löner. De är oroliga över att vattenkokaren ska koka över på deras kontor. Massorna av arbetare kan inte relatera till detta. De kämpar för att hålla huvudet ovanför den ökända vattenytan och kämpar för att avvärja de strömmar (pris på mat, hyra, låga löner, etc...) som hotar att sänka dem; därigenom betalar de priset för tillvaron i det kapitalistiska samhället.

Försäkra er: utan kamp kommer det som redan är en krissituation bara att bli värre. Hur lång tid innan ett krig med den kinesiska kapitalismen bryter ut, anses arbetarnas produktivitet vara avgörande för krigsansträngningen, och fler ekonomiska uppoffringar påtvingas arbetarna? Och allt för våra exploatörers skull, vars överordnade angelägenhet är profit.

En lycklig framtid är ett minne blott. Vi kan inte passivt vänta på att facket ska kasta smulor till oss. Vi kan inte vänta på att offras som lamm till slakten, medan UPS och kapitalistiska företag runt om i världen pressar krona efter krona ur arbetarnas. Vi kan bara lita till vår styrka i antal, och på vår kreativitet som internationell klass. Som vårt främsta vapen måste strejkerna förändras. De måste sluta vara en uppgörelse där taktpinnen hålls av fackliga funktionärer. De måste förvandlas till en angelägenhet styrd av de arbetande massorna, vars tillgång till megafonen inte är begränsade av rädsla för bristande officiell kredibilitet.

Arbetarna måste ta initiativ och organisera sin egen kamp. Med tanke på de krafter som arbetare ställs inför är det uppenbart att denna kamp är politisk. Cheferna, staten, fackföreningarna: alla är överens om att arbetare måste vara beredda att dö för profiten om när det kommer till kritan. Men vi vill inte dö för detta ruttna system!

Återuppta klasskampen! Inget krig utom klasskriget!