Följande dokument godkändes av IKT:s Internationella Byrå den 21 maj. Det finns inget så som ett imperialistiskt krig för att avslöja den verkliga klassbasen för det politiska systemet, och invasionen av Ukraina har verkligen gjort det. Svaret från den kapitalistiska vänstern (stalinister, maoister, trotskister, etc.) har antingen varit direkt stöd för den ena eller andra av de imperialistiska fronterna (NATO eller Ryssland), eller en falsk pacifism som döljer samma ståndpunkter. Det har splittrat anarkismen djupt mellan sanna internationalister som materiellt identifierar sig med arbetarklassen och moralistiska försvarare av "Ukrainas självständighet" som inte kan se att bakom Ukraina står Nato, och förlorarna är arbetarklassen överallt. De pro-ukrainska anarkisterna kan inte se att detta krig utspelar sig i Ukraina, men handlar inte enbart om Ukraina. För dem handlar det helt enkelt om att en större makt tar över en mindre makt, när det i själva verket är den senaste omgången av ett krisdrabbat systems växande globala motsättningar vilket kommer att uppsluka inte bara de nuvarande aktörerna utan hela världen när den verkliga kampen om hegemoni mellan Kina och USA fördjupas. Ukrainas lidande följer liknande konflikter längre bort, men denna konflikt pekar på att alternativen för den globala kapitalismen har minskat eftersom stagnationen i systemet inte finner någon tydlig ekonomisk lösning.

Den kommunistiska vänstern över hela världen har ställt sig resolut bakom arbetarklassens internationella intressen och fördömt detta krig för vad det är. För vår del har IKT tagit den internationalistiska positionen ett steg längre genom att försöka samarbeta med andra internationalister som kan se farorna för den globala arbetarklassen om den inte organiseras. Det är därför vi har anslutit oss till initiativet att utveckla kommittéer på lokal nivå över hela världen för att organisera ett svar på vad kapitalismen förbereder för arbetare överallt. Vi är bara i startgroparna av detta arbete och alla internationalister har ännu inte anslutit sig till det. Många har inte förstått vad som står på spel och vissa har inte förstått att vi behöver bana väg för praktisk organisering här och nu medan vi fortfarande kan, innan det är för sent. Följande dokument är inte bara en balansräkning över vad vi har upplevt efter ett år av Inget krig utom klasskriget (NWBCW), det är också ett förtydligande av vad det handlar om och kommer förhoppningsvis att på ett bra sätt råda bot på tvivel och missförstånd.

Vad det är och vad det inte är

Innan kriget i Ukraina började varnade vi för att nya imperialistiska spänningar redan växer över hela världen.⁽¹⁾ Två månader senare började den ryska invasionen av Ukraina, och allt som har hänt sedan dess har bara bekräftat vår ursprungliga analys att detta inte bara handlar om Ukraina utan om hotet om generaliserat krig. Femton månader senare har det nuvarande kriget bara fördjupat de destruktiva linjerna i den globala kapitalistiska ordningen.⁽²⁾

Det har lett till en öppen konflikt mellan USA och dess allierade mot Ryssland. Detta följer av att USA beväpnat Ukraina sedan 2014 och framåt, som svar på det ryska erövrandet av Krim och upprättandet av pro-ryska enheter i Luhansk och Donetsk. Detta upprustningsprogram blev ett allvarligt hot mot separatistprovinserna och ledde till invasionen, vilket i sin tur har lett till att ännu fler västerländska vapen anlänt till Ukraina för att stärka dess motstånd. Som vi har skrivit på andra ställen har detta släppt lös en ny och ostoppbar kapprustning som inte är begränsad till detta krigs teater.⁽³⁾ USA har inte missat något tillfälle att fördöma Kinas ambitioner och båda sidor har intensifierat fientliga manövrar i Sydkinesiska havet. Och medan Putin har enat västvärlden i Nato, har sanktionerna mot regimerna i Ryssland, Kina och Iran drivit dem alla närmare varandra.

Kriget i Ukraina har därmed blivit ett avgörande ögonblick som hotar att bli ödesdiger för mänskligheten. Med tanke på att arbetare är den enda klass som har den globala närvaron och ultimata makten att stoppa det huvudstupa fall in i avgrundensom kapitalismen befinner sig i, är det dags att försöka öka arbetarnas politiska medvetenhet överallt om vad som står på spel. Lägre levnadsstandard idag är bara uppvärmning inför det tyngre slaget i form av ett generaliserat imperialistiskt krig i morgon. Arbetarklassen har under de senaste fyra decennierna varit en klass för vilka historien just har uppenbarat sig. Den behöver förvandla sig från att vara objekt för kapitalistiska manövrar till ett subjekt för kampen för ett nytt samhälle. Det var därför, i april förra året, som IKT lanserade sin uppmaning⁽⁴⁾ till genuina internationalister i alla politiska organisationer, eller oorganiserade, att bilda lokala kommittéer under NWBCW:s fana. Den första lokala kommittén bestående av CWO-medlemmar och andra, oavsett om de är i organisationer eller inte, bildades i Liverpool i mars förra året⁽⁵⁾ på grundval av de fem principerna nedan:

• Mot kapitalism, imperialism och alla nationalismer. Inget stöd till några nationella kapital, "mindre onda" eller stater under formation.
• För ett samhälle där stater, lönearbete, privat egendom, pengar och produktion för vinst ersätts av en värld av fritt associerade producenter.
• Mot de ekonomiska och politiska attacker som det nuvarande kriget, och de kommande, kommer att släppa lös mot arbetarklassen.
• För arbetarklassens självorganiserade kamp, för bildandet av oberoende strejkkommittéer, stormöten och arbetarråd.
• Mot förtryck och exploatering, för arbetarklassens enhet och sammankomsten av genuina internationalister.

Sedan dess har ett antal kommittéer bildats på liknande grunder på platser över hela världen, inkluderande Glasgow, Paris, Montreal, Toronto, Chicago, Miami, San Francisco, Turkiet och Sydkorea, några med IKT-medlemmar och några utan. Att ha sett så många dyka upp så snabbt har varit väldigt uppmuntrande men vi lurar inte oss själva gällande om att det vi bygger här, är något mer än ett ramverk för en internationell intervention. Som vi skrev i vårt ursprungliga uttalande har vi en längre vy:

Det är oundvikligt att ... vissa arbetare kommer att erkänna återvändsgränden för den kapitalistiska existensen före andra. Det är absolut nödvändigt att de förstnämnda organiserar sig politiskt på internationell nivå för att erbjuda en tydlig väg framåt. Detta kommer inte att ske omedelbart, särskilt inte efter decennier av nederlag i arbetarkampen gentemot det kapitalistiska angreppet. Men situationen i Ukraina idag är en förvarning om vad regeringar har i beredskap för arbetare överallt och vi måste reagera, inte bara på den dagliga exploateringen, utan på "våra" ledares politiska planer. I den nuvarande situationen med humanitär katastrof har vi ingen illusion om att en klassrörelse snart ska uppstå, även om historien nu har tagit en ny och desperat vändning. Vi måste bygga upp något tillsammans som motsätter sig både exploatering och krig. Även om den nuvarande krisen i Ukraina skulle landa i en ihoplappad överenskommelse, så kommer detta bara att så fröet till nästa omgång av imperialistisk konflikt.⁽⁶⁾

Vi var också medvetna om att varje nytt initiativ skulle ställas inför nya problem och att bakslag skulle vara oundvikliga. Det första problemet kom från den falska internationalismen hos olika opportunister från kapitalets vänster (stalinister, maoister, trotskister, etc.) som kom att pryda sina dokument med NWBCW-bilder eller slagord men tömda på allt internationalistiskt innehåll.⁽⁷⁾De seglar "under falsk flagg" (vår!) men kan bara göra det genom att dölja sin verkliga politik som är att stödja "underdog-imperialismen" hos "förtryckta folk" (kort sagt, nationalistiska kamper) eller varje stat som är motståndare till USA. Det finns ingen nation eller nationell kamp som arbetarklassen kan stödja idag. Det andra problemet har varit de som anslutit sig till NWBCW utan att förstå vad det egentligen handlade om, eller snarare, som såg det som en förlängning av deras tidigare radikal-reformistiska verksamhet. Detta hände i både Portland och Rom⁽⁸⁾ där vissa element såg NWBCW som medel för att omedelbart mobilisera en klass som fortfarande höll på att återhämta sig efter fyra decennier av reträtt och som bara just hade börjat komma på fötter i kampen mot inflationen. Deras förhastade och ultraaktivistiska perspektiv ledde bara till att dessa kommittéer föll samman.

NWBCW liknar inte heller fabriksgrupperna i den ursprungliga tappningen av Internationalist Communist Party (PCInt) på 1940-talet. Dessa var, och är, organisationer som består av medlemmar och nära sympatisörer till PCInt. De kallades ursprungligen "fackliga fabriksgrupper" eftersom de var utformade för att kämpa politiskt inom fackföreningarna, som vid denna tidpunkt hade integrerats i statsapparaten för att institutionalisera lönekampen och hålla den inom gränserna för kapitalistisk legitimitet. Fackföreningar hade då för länge sedan upphört att vara "socialismens skolor" (Marx) och hade nu blivit basar över förhandlingar med exploatörerna, alltid inom de lagliga gränser som staten använde för att begränsa alla strejkrörelser. Varje permanent ekonomisk organisation av klassen blev därför dömd att bara vara ytterligare en förlängd arm av status quo (vilket är anledningen till att även gräsrotsfackföreningar slår in på samma väg förr eller senare). Miljontals arbetare var emellertid medlemmar i dem och detta kunde inte ignoreras. Lösningen blev att politiskt och organisatoriskt motsätta sig dem i fabriken genom dessa grupper. De blev på så sätt PCInt:s vapen i kampen. Dessa var inga försök att organisera klassen som sådan utan försök att organisera kommunister i klassen, för motstånd mot fackföreningarnas konformism. På 1980-talet ledde omstruktureringen av industrin och den nya sammansättningen av klassen till idén om att arbetare på olika arbetsplatser samlades i "territoriella" grupper där möjligheten till organisering var större.

Men dessa var, och är, verktyg för PCInt (och i förlängningen IKT). NWBCW tillhör inte samma kategori eftersom den inte är begränsad till IKT-medlemmar utan försöker sammanföra internationalister från olika traditioner för att bygga ett internationellt nätverk av kommittéer för att organisera och propagandera mot effekterna av den kapitalistiska krisen i alla dess aspekter. Dess uppgift är således att koppla dagens fallande levnadsstandard till det framtida hotet om ett mer generaliserat krig. NWBCW kommer att ställas inför praktiska problem (och som vi har noterat, har redan gjort det på vissa ställen) och grupper kommer att växa fram och falla samman, men vårt engagemang som internationalister, som ett långsiktigt perspektiv, kommer inte att förändras. Som vi har sagt många gånger tidigare kommer NWBCW bara att ta ordentlig form som en del av en större klassrörelse.

NWBCW-kommittéer är inte heller simpla kampgrupper eftersom sådana uppstår från specifika kamper på arbetsplatsen. De senare är organ skapade i den aktuella kampen och är öppna för alla. De är inte skapade från ovan, de har inga medlemskort, ingen plattform eller ens en lista med grundläggande avtalspunkter (som NWBCW-kommittéerna).De är öppna för alla arbetare och de som vill delta i kampen. De är ”unitary organs” (enhetsorganisationer) i klassen liksom stormöten,strejkkommittéer, arbetarrådet, etc. De är organ inom vilka de som försöker avslöja det kapitalistiska systemet måste kämpa för att vidga kampens bas.

Ett av problemen med arbetarkamper för närvarande är att de är episodiska (en kamp här, en kamp där) och när kampen i en viss sektion dämpas så försvinner de. NWBCW kan erbjuda ett långsiktigt syfte genom att fokusera på helheten av vart kapitalismen för oss. NWBCW är ett försök att bygga ett bredare initiativ (medan vi fortfarande är fria att göra det) i den meningen att den når ut till andra internationalister för att bygga ett nätverk i väntan på större, kommande kamper (och det kommer inte att ta fart om inte eller förrän dessa kommer). NWBCW är således öppet politiskt, och några kamrater har jämfört det med antikrigs- och antikapitalistiska andan från Zimmerwaldvänstern 1915. Denna uppstod i opposition till Zimmerwaldkonferensens huvudmanifest som inte nämnde att kampen mot kriget också var en kamp mot systemet som skapade imperialistiska krig. Vi kan alltså säga att NWBCW delar denna aspekt av Zimmerwaldvänstern (som senare skulle bli grunden 1919 för bildandet av Tredje Internationalen). Vi bör dock inte dra denna historiska jämförelse för långt, eftersom sammanhanget som vi verkar i skiljer sig mycket från våra förfäder i Zimmerwald för över ett sekel sedan. Första världskriget hade pågått i nästan ett år när socialister träffades i Zimmerwald. De försökte reparera skadan som orsakats av sveket från Andra internationalens socialdemokratiska partiledningar, som till stor del hade stöttat sina "egna" regeringar (med endast de ryska, polska, bulgariska och serbiska partierna som krävde en revolutionär opposition mot kriget). Det sveket var desto mer massivt eftersom Andra Internationalen vid den tiden representerade miljontals arbetare över hela världen och hade antagit resolution efter resolution om att den skulle förhindra imperialistiskt krig genom att slå emot det överallt. Idag är vår uppgift inte att försöka ge en ny ledning åt en förfallen rörelse, utan att föra en gammal och beprövad arbetarklass-antikrigsposition till varje ny rörelse som uppstår.

Det är tydligt att alla internationalister ännu inte förstår allvaret i den nuvarande väg kapitalismen har slagit in på, och förblir fast i det förflutnas polemiker. Som ett resultat har de djupt missförstått vad NWBCW står för. Vi tvivlar inte på deras uppriktighet som internationalister och kommer därför inte att bemöta deras polemik som är samma gamla visa som vi har hört så många gånger förr. Det finns några frågor där vi måste få vara överens om att vara oense om vi ska skapa en verklig antikapitalistisk rörelse för framtiden och lita på den materiella verkligheten som för revolutionärer samman, när vi står inför ett allt mer desperat system.

Samtidigt är NWBCW inte en plan för regruppering eftersom det inte kräver total politisk överenskommelse utan bara en internationalistisk ståndpunkt enligt de fem punkterna ovan (som erkänner att INGEN stat någonstans kan stödjas vare sig den är en imperialistisk stormakt eller ett wannabe underdog imperialistiskt land – de kämpar alla för en nationell andel i den globala kapitalistiska ordningen). Endast en bredare klassrörelse kommer att resa nya utmaningar för revolutionärer och göra tidigare olikheter föråldrade – detta kan då potentiellt bana väg för en mer fruktbar politisk process som kommer att se internationalister arbeta för skapandet av en sammanhållen internationell organisation som kan ge programmatisk vägledning i klasskriget mot ett system som för länge sedan förlorat sin duglighet. Det är alltså inte bara ett initiativ för här och nu utan en orientering för hela den kommande perioden.

Men för IKT är NWBCW i en mening en del av vår tradition. Det är i linje med appellen för en enad proletär front som PCInt lanserade 1944.⁽⁹⁾ Den var öppen för alla "proletära och icke-partipolitiska formationer" som accepterade den internationalistiska ståndpunkten att gå i opposition mot båda sidor under andra världskriget . Den avslutades med två grundläggande organisatoriska bestämmelser:

1. På grundval av dessa ståndpunkter bör arbetare (vilken politisk etikett de använder spelar ingen roll) sprida vårt partis uppmaning, och efter att ha debatterat och förtydligat och accepterat de idéer som är dess motiv, bör de själva ta initiativ till de första kontakter och de första organiska grupperingarna på arbetsplatsen. När allt kommer omkring har arbetarna tydligt visat att de nu är mästare i konsten att organisera sig trots cheferna och deras fascistiska tjänare. Arbetarnas enhetsfront sammanför och cementerar de krafter som är avsedda att slåss på klassbarrikaderna mot kriget och dess ledande politiska krafter, både fascistiska och demokratiska.
2. Dess största och mest angelägna uppgift är att förhindra att arbetare plågas av krigspropaganda, att avslöja imperialistiska agenter förklädda till revolutionärer och att förhindra att den anda av kamp och uppoffring som lever i proletariatet utnyttjas för krigets syften och dess fortsättning, även under den demokratiska frihetens fana.

Idag gör No War but the Class War samma vädjan till alla genuina internationalister som kan acceptera de fem grundläggande positionerna överst i denna artikel att upprätta sina egna kommittéer, eller gå med i befintliga, så att vi kan bygga kampen mot alla de hot kapitalismens utveckling ställer för vår fortsatta existens.

Fotnötter:

(1) Se: Ukraine and Taiwan: Flashpoints in an Uncertain Imperialist World

(2) Det finns senast uttryckt i 2023 års 1 maj-uttalande från IKT, men det finns många andra artiklar på vår webbplats, som den här från våra nordamerikanska kamrater: US Ramps Up Anti-Chinese Aggression Amidst Maneuvers Over Ukraine

(3) Se: One Year Since the Invasion of Ukraine: On the Road to World War Three?

(4) Vår ursprungliga vädjan är här: No War but the Class War - A Call for Action

(5) Se: No War but the Class War: Uttalande från NWBCW Liverpool

(6) Se: No War but the Class War - A Call for Action

(7) Ett klassiskt men mer sofistikerat exempel från Italien är detta: ”Nej till imperialistiskt krig”. Men i Storbritannien har det stalinistiska YCL också ibland kommit att använda det, även om deras position är helt pacifistisk och inte kopplar kampen mot kriget med kampen mot kapitalismen (samtidigt som man undviker kritik av den ryska imperialismen).

(8) En mer utförlig redogörelse för Romkommittén finns på: Sul Comitato di Roma NWBCW: un'intervista

(9) Se: 1944 Appeal of the Internationalist Communist Party for the Creation of a United Proletarian Front Against the War