Det är på modet nuförtiden att säga att den kommunistiska vänstern "gör ingenting". Denna missuppfattning – vare sig det är en konsekvens av att reducera den historiska erfarenheten av vår tendens endast till de strömningar som har antagit vänta-och-se-metoden⁽¹⁾, eller på grund av internethumor som har gjort bilden av ”leftcoms” (vänsterkommunister, översätt. anm.) synonymt med "soffpotatisar" – bör detta besvaras. Både online och i den verkliga världen har medlemmar av CWO ( IKT i England) mötts av denna anklagelse från vänsteraktivister, anarkister och till och med grupper som Angry Workers för vilka det är "oklart hur CWO förhåller sig till arbetarklassen omkring dem." Enkelt uttryckt handlar det om frågan: vad är det egentligen vi gör?

Som alla som är involverade i själva driften av en organisation kan bekräfta krävs det mycket ansträngning bakom kulisserna. CWO har funnits i nästan 45 år nu. Böcker, pamfletter, bulletiner, flygblad och artiklar skrivs och distribueras inte av sig själva. Politiska klargöranden och praktiska erfarenheter av kamp faller inte från himlen. Men snarare än frågan om en organisations liv, kommer vi i det följande att fokusera på hur vi förstår den oskiljaktiga kopplingen mellan teori och praktik och hur det speglar vår verksamhet.

Teori

En förståelse av naturen hos arbetarklassens klass medvetandes, det sätt på vilket det uppstår och det sätt på vilket detta medvetande blir en materiell kraft i historien, är den viktigaste frågan för att definiera naturen hos revolutionär handling.

Class Consciousness and Revolutionary Organisation

Bland den aktivistiska vänstern är det vanligt att se revolutionära marxistiska organisationer som en pratkvarnar, mer intresserade av att läsa 1800-talshistoria än att smutsa ner händerna. Det är ingen hemlighet att vi är mycket kritiska mot huvudlös aktivism, som skiftar från en "kampanj" till en annan, som klänger sig fast vid de senaste trenderna inom akademisk diskurs eller ansluter sig till den ena eller den andra populära rörelsen. Men det, och vissa kanske inte är medvetna om detta, betyder inte att vi förespråkar eviga läsgrupper och onlinediskussioner för den intellektuella poängens skull som vårt alternativ.

För kapitalets "vänster" är teori ett modeord, men allt det betyder är att ha en politisk ram för att förstå verkligheten i det samhälle vi lever i, en förståelse som kan ge oss ett modus operandi. Denna teori består inte av eviga principer som ska åberopas vid alla tillfällen. Marxism (eller historisk materialism) är en metod som bygger på analys och kritik: ingenting är heligt. Så vilken taktik vi använder beror på den givna situationen. Till exempel: vi avvisar inte fackföreningsarbere av någon ideologisk renhet. Fackföreningarna var aldrig revolutionära men de uppstod som ett verktyg för arbetare att förhandla om priset på vår arbetskraft. I kapitalismens imperialistiska fas har emellertid dessa fackföreningar införlivats i den kapitalistiska staten som ytterligare ett verktyg för att upprätthålla och bevara det nuvarande produktionssättet. Och detta är lätt att observera: på 1900-talet var det fackföreningarna själva, som numera juridiska erkända institutioner, som hand i hand med staten påtvingade arbetarklassen åtstramningar (genom att införa lönebegränsningar, löften om fredsplikt, den heliga fackliga fredsplikten under krig, sabotera kamper , etc.). Om vi erkänner arbetarförsamlingar, agitations- och strejkkommittéer som medlet för att föra vår kamp framåt, beror det på att:

Det är ett historiskt bevisat faktum sedan kapitalismens gryning att klassen skapar sina egna organ för att kämpa för sina krav, även utan revolutionärernas närvaro. Men samma historiska erfarenhet visar också att de dominerande ideologiska former som kan uppstå från sådana spontana rörelser kan integreras av kapitalismen. Detta förklarar varför kommunister måste vara involverade i kampen för att sprida propaganda, förslag, vara en aktiv del i den självorganiserade kampens organ: arbetarförsamlingarna, agitations- och strejkkommittéerna och i strejkvakter. Genom detta måste de alltid försöka tillhandahålla ett kommunistisk politiskt ramverk, samtidigt som de stöder varje initiativ som tenderar att utveckla de inblandades självaktivitet.

Theses on the Role of Communists in the Economic Struggle of the Working Class

Klassmedvetande kommer inte spontant, det är en process av reflektion över erfarenheterna av arbetarklassens kamp både tidigare och idag. Den politiska organisationen är ett uttryck för det medvetandet. Utan detta arbete med politisk skolning och själv-klargörande, som måste vara en pågående kollektiv process, skulle revolutionärer inte veta hur man simmar mot strömmen i ett samhälle där alla dominerande ideologier motsvarar kapitalismens behov. Utan en politisk ram har många aktivistgrupper fallit offer för den härskande klassens ideologier angående nationalism, parlamentarism eller nu pandemin. Här behöver vi bara tänka på brexit, Corbynism eller andan av att vara "all in it together". Med det sagt kan en politisk organisation vara en stark bärare av revolutionär teori, men om den inte rotar sig i klassens liv, kommer dess budskap, hur korrekt det än är, att falla för döva öron och det kommer inte att kunna spela en roll i de kommande striderna. Det är här praktiken kommer in.

Praktik

…de svaga banden mellan revolutionärer och klassens massa måste fördjupas och stärkas. Den politiska organisationen måste anta medel för att upprätthålla sin kontakt med bredare lager av arbetare som kanske ännu inte anser sig vara revolutionära men som vet att de vill bekämpa kapitalismen.

Class Consciousness and Revolutionary Organisation

Genom vår webbplats och våra publikationer analyserar, främjar och uppmärksammar vi arbetarklassens kamp från hela världen. På plats, om och när det är möjligt, är det varje CWO-medlems plikt att engagera sig i kamper på sin arbetsplats och i sitt samhälle – men utan att någonsin bli betalda organisatörer, fackliga representanter eller kampkonsulter (vi vill inte reproducera uppdelningen av arbete mellan revolutionärer som "tjänsteleverantörer" och arbetare som "tjänstanvändare"). Där det är viktigt kommer vi att rapportera och reflektera över vårt engagemang. Sedan finanskraschen 2008 kan det vara ett fritidscenter i Stocksbridge, lärarassistenter i Durham, universitet i nordöstra delen av landet eller kurirer i Liverpool. Sedan finns det alla vanliga strejker, demonstrationer, protester och möten till vilka vi regelbundet för det internationalistiska budskapet – uppmuntra egenaktivitet och främja politiska perspektiv bortom den isolerade kampen. Och låt oss inte glömma att vi är en del av en internationalistisk organisation, IKT, som ingriper på samma politiska grund i andra regioner i världen (i Italien till exempel är anmärkningsvärda exempel fabriksstrejkerna i Pomigliano och Bologna).

På grund av vår ringa storlek, är oundvikligen dessa interventioner begränsade, och på grund av styrkebalansen mellan klasserna slutar de flesta av dessa kamper i nederlag (men så förblir vår klass besegrad så länge vi förblir löneslavar!). I en tid som denna, när arbetarklassen endast börjar återuppliva sin kamp, måste syftet med våra interventioner vara:

• att skaffa erfarenhet (absolut inte en sekundär faktor);
• att politiskt framhålla oss själva som en organisation som har arbetarklassen och dess kamp i hjärtat;
• att involvera kontakter och supportrar, för att föra dem närmare vårt arbete;
• att förse sektioner med nya militanter och sympatisörer;
• när det verkligen är möjligt, att påbörja ett arbete som leder till uppbyggnaden av internationalistiska grupper på arbetsplatsen eller i samhället;
• att börja förankra medvetandet om behovet av kommunistisk revolution i arbetarklassen.

Our Intervention Within the Working Class

Det internationalistiska budskapet kanske inte alltid får gehör, men det bör inte få oss att ge upp eller försöka skapa konstgjorda strider ur tomma intet. När möjligheten visar sig, när vår klass börjar röra på oss, måste vi veta vad vi ska säga till våra arbetskollegor eftersom det är då antikapitalistiska idéer börjar få resonans. Att öka den förvirring som redan finns där ute skulle vara helt kontraproduktivt. Det är därför CWO, och IKT som helhet, organiserar sig kring en gemensam plattform, resultatet av en diskussion mellan kamrater som sträcker sig över decennier. Det är därför vi, förutom att helt enkelt sammanställa information om kamper, fortsätter att analysera hur det kapitalistiska produktionssättet och dess imperialistiska rivaliteter fungerar. Om du håller med om vad vi säger, hör av dig och hjälp oss bygga en internationalistisk politisk organisation värd namnet. I processen kommer du förhoppningsvis se att vi inte bara är ett gäng ”soffpotatisar”!

Avslutningsvis upprepar vi vad vi sa under vårt deltagande i No War But the Class War (NWBCW) inför Irakkriget 2003:

Vi ser det som vår centrala plikt att upprätthålla och utveckla kommunistisk teori och praktik, men detta är en omöjlig uppgift om vi förblir isolerade och introverta. Kommunister kan bara försvara och berika sitt program och sin organisation genom att interagera med den sociala verkligheten. Vi måste förstå den aktuella utvecklingen av styrkeförhållanden och utveckla teori och praktik för att relatera till denna utveckling. Det gäller både den underliggande utvecklingen i världsekonomin och de element som är fångade i alla slags sociala rörelser och är mottagliga för det kommunistiska programmet.

No War But The Class War - a Mobilising Slogan

Fotnötter:

(1) Här har vi Bordigisterna och rådisterna i åtanke, de förra väntar på den dag då arbetarklassen slutligen erkänner dem som proletariatets "riktiga" Parti, de senare väntar på att klassmedvetandet ska komma spontant.