Kriget i Ukraina, arbetarklassen och den framtida internationalen

Krig är ett konstant faktum i dagens kapitalism. Det kapitalistiska systemets funktion leder oundvikligen till en konkurrens-präglad kamp för att tillägna sig det mervärde som produceras av världens arbetarklass - med andra ord en imperialistisk kamp. När mängden mervärde i förhållande till det befintliga kapitalet minskar blir denna kamp allt våldsammare och leder till slut till krig. Under de senaste 120 åren har kriget varit nästan oavbrutet. Vid vissa tillfällen, som 1914-1918 eller 1939-1945, har det varit så omfattande att det har kallats ett "världskrig". När FN grundades efter andra världskriget var avsikten - enligt de uttalanden som låg till grund för organisationen - att garantera världsfreden. Men någonstans i världen har krig rasat nästan oavbrutet sedan 1945, ja sedan början av 1900-talet.

Även om vi ser krig som en konstant faktor innebär den ryska invasionen av Ukraina en betydande skärpning av de interimperialistiska spänningarna, förutom att det är en katastrof för människorna i Ukraina och Ryssland som på olika sätt har drabbats av båda sidornas militära aktioner. Skälen till krig är i grunden ekonomiska. Den kapitalistiska ekonomins pågående kris är ett resultat av dess olösliga motsättningar, men på nationell nivå kan krig ge en viss tillfällig lättnad genom att förstöra konkurrenternas produktionsförmåga och direkt ta över resurser. Ukraina är en stor producent av basvaror inom jordbruket, såsom vete och solrosolja. Landet har också betydande mineraltillgångar. Förvärv av dessa skulle vara en tillgång för den ryska ekonomin. I annat fall skulle en förstörelse eller förflyttning av Ukrainas produktion hjälpa Rysslands ekonomi genom att slå ut en ekonomisk rival. De politiska manövrerna kring omtvistade val och statusen för de övervägande rysktalande regionerna i östra Ukraina under de senaste 20 åren är både bakgrunden till och följden av manövrerna av pro-ryska och pro-amerikanska fraktioner av den ukrainska borgarklassen och externa fraktioner av kapitalistklassen.

Detta är dock inte det enda krig som för närvarande utkämpas. Azerbajdzjan och Armenien har kämpat, med mer eller mindre våldsamhet, sedan början av 1990-talet, och kriget där blossade upp igen under sommaren 2022; krigen i Syrien, Etiopien, Jemen, Israel/Palestina, Somalia, Irak, Myanmar och över Maghreb fortsätter; krigsherrar och kriminella gäng (ibland är det svårt att se skillnaden) fortsätter att härja i Afrika och Sydamerika. Det finns fler pågående konflikter än vad som lätt kan räknas upp; vissa stater utkämpar mer än en pågående konflikt och de sträcker sig över alla kontinenter.⁽¹⁾

Ingen av dessa konflikter har något att erbjuda arbetarklassen förutom mer elände. Vilket gäng som än styr staten, om regioner och språkgrupper avskiljer sig från en viss stat, ansluter sig till en annan stat eller grundar en egen stat, är inte frågor för arbetarklassen. Detta förändrar inte de kapitalistiska förhållandena eller exploateringen.

Även om kriget i Ukraina hittills inte har varit den dödligaste av de pågående konflikterna är det ändå en viktig konflikt. Det berör direkt Ryssland, en kärnvapenmakt som har hotat att använda kärnvapen. Ryssland har försökt bygga en närmare allians med Kina, som nu är USA:s främsta rival, med viss (men inte total) framgång.⁽²⁾ Man har dock diplomatiskt och militärt närmat sig Iran, som också är en långvarig fiende till USA. USA och andra NATO-länder stöder Ukraina genom att leverera vapen och utbildning till regeringen i Kiev. USA har lyckats disciplinera vissa av sina allierade, som Tyskland, och få dem att bättre överensstämma med sin egen utrikespolitik. Sverige och Finland är i färd med att bryta 70 års neutralitet genom att gå med i Nato. Vid denna tidnings pressläggning (januari 2023) är det bara Ungern och Turkiet som ännu inte har ratificerat anslutningsfördragen. Turkiet, som är medlem i Nato, har dock spelat sitt eget diplomatiska spel med Ryssland och utgett sig för att vara en ärlig medlare. Ungern är, för att vara en EU- och NATO-medlem, politiskt sett ganska nära Ryssland, och presidenten Viktor Orbán kommer sannolikt att ta god tid på sig med ratificeringen.⁽³⁾ Dessa manövrar av stora och små makter är inget annat än en kamp om positioner för att dra bästa möjliga fördel av blodbadet i Ukraina, att få de bästa avtalen medan man plundrar liken efter slakten.

Detta är ett krig mellan två imperialistiska läger och arbetarklassen kan inte välja någon sida i denna kamp. De liberala västliga "demokratierna" säger att Putin är auktoritär och att Ukraina är en demokratisk ledstjärna; det förra kan vara sant, men det senare är en lögn. Putin säger att Ukraina är mjukt mot fascismen och att ryssarna är befriare. Återigen kan det första vara sant, men det andra är en lögn. Varken det "antifascistiska korståget" eller "försvaret av demokratin" är värda en droppe arbetarblod.

Arbetarklassen är den enda kraft som kan stoppa kriget - genom att göra slut på kapitalismen, som är krigets drivkraft i den moderna världen. Men för närvarande är arbetarklassen svag och splittrad. I stora delar av världen är den - lyckligt eller olyckligt - bunden till nationen, och knappast medveten om sig själv som en internationell klass som har det historiska uppdraget att störta kapitalismen och skapa ett världsomspännande socialistiskt samhälle.

I denna nya situation har revolutionära grupper (och skenbart revolutionära grupper) försökt förstå vad som händer och hittat paralleller i arbetarrörelsens historia.

Vissa paralleller verkar träffande. År 1914, när den österrikisk-ungerska armén anföll Serbien, den händelse som utlöste den kaskad av allianser som ledde till första världskrigets apokalyptiska slakt, kämpade socialister i hela Europa för att hantera den nya situationen.

En del av Andra internationalen höll fast vid resolutionerna från kongresserna i Stuttgart 1907 och Köpenhamn 1910 med Lenin och Luxemburg i spetsen och vilka bekräftades av Basel-manifestet 1912. Dessa uppmanade socialister att motsätta sig kriget på en revolutionär grund och agitera för att få till stånd kapitalismens undergång. Bland dessa revolutionärer fanns de ryska bolsjevikerna, de bulgariska Tesnyaki, de nederländska tribunisterna och de polska och, inte minst dom serbiska socialdemokraterna, som förklarade att kriget var ett krig mellan krigförande kapitalistmakter och inte hade något att erbjuda arbetarklassen, detta trots att Serbien hade blivit direkt angripet av Österrike-Ungern. De sade:

För oss var det avgörande faktumet att kriget mellan Serbien och Österrike bara var en liten del av en helhet, bara prologen till ett universellt, europeiskt krig, och detta senare - vi var djuptövertygade om detta - kunde inte undgå att ha en klart uttalad imperialistisk karaktär. Följaktligenansåg vi - som var en del av den stora socialistiska, proletära Internationalen - att det var vårbindande plikt att beslutsamt motsätta oss kriget.⁽⁴⁾

Merparten av den skenbart "marxistiska", "revolutionära" Andra internationalen rev upp Internationalens resolution mot kriget och stödde "sin egen" härskande klass. Detta markerar det historiska förräderiet av majoriteten av "socialisterna" - Labourpartiet i Storbritannien, större delen av den franska sektionen av Arbetarinternationalen, majoriteten av socialdemokraterna i Tyskland - som, tillsammans med fackföreningarna i de krigförande länderna, ställde upp för att rekrytera män för kung och fosterland, kejsare och fosterland, försvar av civilisationen ... oavsett ursäkterna var verkligheten att slakta och slaktas för att försvara det nationella kapitalets intressen. I länder som inte var direkt inblandade i kriget splittrades många socialistpartier i grupper som stödde den ena eller den andra sidan, t.ex. i Nederländernas socialistiska arbetarparti som hade pro-tyska och pro-allierade grupper samt en revolutionär minoritet.

En tredje kontingent av Andra internationalen intog en pacifistisk ståndpunkt. Karl Kautsky förklarade att kriget var en avvikelse och att världen måste återgå till status quo ante bellum. Med andra ord tjänade arbetarklassens intressen bäst av en återgång till kapitalismens "normala" funktionssätt. Exploatering och elände i kapitalets tjänst var bra, men krig var helt enkelt att gå för långt.

I olika gruppers reaktioner på kriget i Ukraina kan vi se ekon av dessa historiska ståndpunkter. Det finns revolutionära grupper som har stått fast vid sitt försvar av internationalismen och arbetarklassens intressen. Grupper som stöder antingen det ukrainska "motståndet" eller den ryska "befrielsen" kan liknas vid de socialistiska grupper som stödde den ena eller andra krigförande makten under första världskriget, medan vissa grupper har en förvirrad inställning mellan direkt stöd och direkt fördömande.

Internationalister

Grupperna inom den kommunistiska vänstern har utan undantag motsatt sig kriget på grundval av att det är imperialistiskt och endast tjänar kapitalets intressen. Alla de anslutna organisationerna i IKT har publicerat ett stort antal texter som behandlar kriget sedan det började. Vi hänvisar läsarna till tidigare nummer av Revolutionary Perspectives och till vår webbplats.⁽⁵⁾ De andra grupperna inom den kommunistiska vänstern har också skarpt fördömt kriget som imperialistiskt. Vi har många viktiga meningsskiljaktigheter med Internationella kommunistiska strömningen (IKS) och de olika Internationella kommunistiska partierna (IKP), men vi anser att de uttalanden som dessa grupper har publicerat om kriget är rotade i den proletära internationalismen. Båda har fördömt kriget som ett krig för kapitalismen utan något att erbjuda arbetarklassen.⁽⁶⁾ Många mindre grupper som inspirerats av den bredare kommunistiska vänstern, såsom Internationalistiskt kommunistiskt perspektiv i Korea⁽⁷⁾, har också publicerat internationalistiska uttalanden mot kriget. Vi anser att alla dessa grupper på ett korrekt sätt ställer det imperialistiska kriget i motsats till klasskriget, oavsett vilka andra meningsskiljaktigheter vi har med dem. Vi anser att proletär internationalism, som ytterst innebär vägran att ta ställning i imperialistiska konflikter, är en hörnsten i den kommunistiska vänsterns ståndpunkter sedan början av 1900-talet och grundläggande för alla grupper som gör anspråk på arvet från den kommunistiska vänstern idag.

Olika anarkistiska eller anarkistiskt närstående grupper har också intagit internationalistiska ståndpunkter om kriget och ställer den klasskampen som arbetarna för på båda sidor, gentemot kapitalisternas krig. Den internationella Anarkismo-gruppen⁽⁸⁾, Anarchist Communist Group (ACG) i Storbritannien⁽⁹⁾, IWA-AIT (som inkluderar CNT i Frankrike, Solidarity Federation i Storbritannien och många andra)⁽¹⁰⁾, Tridini Valka i Tjeckien⁽¹¹⁾, Kurdish-Speaking Anarchist Forum⁽¹²⁾, A$AP Révolution i Frankrike⁽¹³⁾ och många andra grupper har motsatt sig kriget på en klassbasis. Det är särskilt KRAS, IWA-AIT:s sektion i Ryssland⁽¹⁴⁾ och Assembly-gruppen i Ukraina⁽¹⁵⁾ vars uttalanden har återpublicerats av oss och andra; "Some Anarchists From The Central European Region"⁽¹⁶⁾ som utfärdade ett upprop för solidaritet med desertörer på båda sidor; eller gruppen "Konflikt" i Bulgarien⁽¹⁷⁾ som utfärdade uttalanden och analyser på grundval av tydliga klasspositioner. Vi är uppmuntrade av att dessa grupper har kunnat ge tydliga uttryck för klasspolitik, oavsett vilka andra meningsskiljaktigheter vi kan ha med dem.

Fosterlandsförsvararnas litania

Det är inte förvånande att ett stort antal grupper som säger sig företräda arbetarklassen har tagit ställning för den ena eller andra sidan. I huvudsak har stalinistiska grupper försvarat Ryssland, med hänvisning till Natos stöd till Ukraina och Putins idé om ett "antifascistiskt" korståg som tillräckliga skäl för att stödja den ryska imperialismen. De ser naturligtvis inte Ryssland som imperialistiskt och hävdar att Ryssland bör stödjas just för att det är "antiimperialistiskt", med vilket de menar att det är en fiende till USA. Deras oförmåga att förstå kapitalismen är baksidan av deras oförmåga att förstå socialismen. CPGB-ML i Storbritannien är ett paradigm för denna strömning: dess ståndpunkt är helt och hållet ett stöd för Moskvas "linje".⁽¹⁸⁾

Vissa stalinistiska grupper, som Communist Party of Britain (CPB) i Storbritannien och KKE i Grekland, har motsatt sig kriget. Men detta betyder inte att dessa grupper på något sätt har blivit internationalistiska; deras grundläggande metod är fortfarande helt orienterad mot hur den borgerliga vänstern ser på saken och att kräva ett slut på kriget är en fråga om taktik, inte en grundläggande princip. CPB kräver till exempel en förhandlad fred, inte klasskrig, och upprepar Kautsky och pacifisterna från första världskriget som såg kriget som ett politiskt misslyckande, inte ett tecken på det kapitalistiska systemets grundläggande kris.⁽¹⁹⁾

De trotskistiska grupperna har kommit ut med en mängd olika ståndpunkter, men tenderar mot ett mer eller mindre tydligt stöd för den ukrainska regimen, samtidigt som de kritiserar NATO- militarismen. Socialist Workers' Party i Storbritannien (SWP), en gång den största gruppen till vänster om Labour och nu en liten spillra, har krävt ett ryskt tillbakadragande och också sagt att Rysslands militära nederlag mot "det ukrainska folket" skulle vara ett positivt resultat. ⁽²⁰⁾ Socialistpartiet i England och Wales, tidigare Labours lojala interna oppositionsgrupp "Militant", kräver "självbestämmande för ukrainarna", vilket mitt under detta krig är liktydigt med stöd till regimen i Kiev.⁽²¹⁾ Alliance for Workers' Liberty (AWL) i Storbritannien (en organisation som uppstod ur den trotskistiska miljön) har gjort sitt stöd till regimen i Kiev, och därmed till USA:s imperialism och NATO:s militarism, uttryckligt.⁽²²⁾

Att majoriteten av de stalinistiska och trotskistiska grupperna fortsätter att stödja de krigförande makterna (även om det, i trotskisternas fall, formuleras i termer av "nationellt självbestämmande" och "det ukrainska folkets seger") är knappast förvånande. För länge sedan slöt de politiska förfäderna till dessa organisationer fred med kapitalismen som helhet och nöjde sig med att kämpa för sin plats inom nationalstatens strukturer och den imperialistiska hackordningen. Utan att ifrågasätta grunderna i sin historia kan de organisationer som härstammar från stalinismen och trotskismen inte erbjuda arbetarklassen ett verkligt alternativ. I stället tjänar dessa partier bara till att erbjuda olika formler för förvaltningen av det nationella kapitalet, och till att knyta arbetarklassen hårdare till en statlig version av kapitalismen.

Men det är inte bara ättlingarna till Kommunistiska internationalen vilken led skeppsbrott som har uppmanat arbetarna att kämpa för kapitalismen. En del av anarkisterna har också entusiastiskt uppmanat arbetarna att kasta sig in i slakten. I Kropotkins fotspår, som tillsammans med andra i "De 16:s manifest" uppmanade till stöd för de allierade i första världskriget mot det tyska imperiets militära aggression, har vissa anarkistgrupper intagit ståndpunkten att det är arbetarnas uppgift att besegra den ryska invasionen.

Mest framträdande bland dessa har i Storbritannien varit gruppen kring tidningen Freedom (nära förbunden med Kropotkin vid dess grundande), som entusiastiskt har stött tanken på ett ”anti- auktoritärt motstånd mot den ryska invasionen"⁽²³⁾, och Anarchist Federation (AFed), som för närvarande är nära förbunden med Freedom-gruppen. I sin tidning Organize 96 uttryckte den sin solidaritet med dem som kämpar "mot fascismen och den imperialistiska invasionens styrkor".⁽²⁴⁾ AFed ingår i en internationell organisation, International of Anarchist Federations (IAF), som i huvudsak inte har tagit ställning för ukrainsk fosterlandsförsvar⁽²⁵⁾, men dess internationella uttalande lämnar inget tvivel om att den ser kriget som ett resultat av rysk aggression, även om det var ett svar på NATO-provokationer. ⁽²⁶⁾ IAF:s vilja att lägga skulden på enskilda stater, att se Ryssland som "angriparen" och Ukraina som "offret", lämnar dörren öppen för nationellt fosterlandsförsvar. IAF:s sektion i Tjeckien och Slovakien har till exempel upprepat samma krigsvänliga retorik som den brittiska sektionen och särskilt kritiserat den italienska sektionens försvar av internationalistiska ståndpunkter!⁽²⁷⁾ IAF:s brittiska och tjeckoslovakiska sektioner upprepar uppmaningen från vissa anarkister i och omkring Ukraina, i Ryssland och Vitryssland, att motstå den ryska "fascismen" - en ironi, eftersom kampanjen mot "ukrainsk fascism" är den motivering som Putin ger för den ryska invasionen.

Tyvärr har vissa anarkister tagit dessa uppmaningar på allvar och så kallade "anarkistiska" eller "antiauktoritära" avdelningar strider i den ukrainska armén, tillsammans med och till och med i bataljoner där fascister ingår. Se till exempel rapporten, ursprungligen från "Anarchist Black Cross Dresden", om läget för de anarkister som kämpar i Ukraina.⁽²⁸⁾ Detta är en av de tyska anarkistgrupper som ger solidaritet till det "ukrainska motståndet". De döljer inte sitt huvudmål. "Det handlar om frihet, det handlar inte om nationalism, om en stat, det handlar om att den ryska världen inte ska sprida sig till Ukraina". Nato eller USA nämns inte med ett ord. De hävdar till och med att Ukraina före invasionen på något sätt var en "plats där människor fann en fristad från förtryck"!

Denna grupp gav stöd till de "antiauktoritära" enheterna i den ukrainska armén. De säger att initiativet nu har kollapsat och att grundaren av solidaritetskampanjen stal 20 000 euro i donationer. Så "anarkister" och "antifascister" kämpar nu bara i olika militära enheter både i den vanliga armén, men också i specifika ideologiskt högerinriktade enheter.

De medger att "det har varit svårt att motsätta sig krigets strukturella organisation, dvs. armén, just för att det inte finns några oberoende enheter". Och de säger att deras kamraters "försök att få en plats i de militära leden förde dem direkt till enheter med direkt koppling till ukrainska fascistgrupper", Right Sector, Azov Battalion och liknande, vilket innebär att "vissa antifascister och anarkister nu på ett eller annat sätt blir krafter som stöder utvecklingen av högerextrem politik i Ukraina".

Mot bakgrund av detta ger de nu människor valet att donera till "antifascister och anarkister" antingen i normala arméenheter eller i högerenheter! Så på ett omständligt sätt ger dessa tyska anarkister också stöd till fascistiska grupper i Ukraina, och stöder helt klart den ukrainska statens militära framfart. Så mycket för ”anti-auktoritär" och "kamp mot fascism".

Kanske är det inte förvånande att vissa anarkistgrupper hemfaller åt nationell fosterlandsförsvar, oavsett vad som anges som ursäkt. Undanflykten om det mindre onda valet, som i allmänhet faller tillbaka på ett "försvar av demokratin" eller något liknande, är ett återkommande inslag i ett politiska synsätt som inte bygger på en klassanalys. Som vi har visat baserar sig många anarkistiska organisationer på ett klasskamps perspektiv, men andra faller tillbaka på abstraktioner som "frihet" och "folket" som inte har någon mening i klassamhällen - och därmed hamnar de i att upprepa det som är gemensamt för resten av den borgerliga politiken, även när de ser sig själva som motsatsen till både borgerligheten och "politiken". Men detta är en illusion i bästa fall slutar de som deras enfaldiga instrument.

Mer oroande, ur synvinkeln för dem som försöker återspegla proletariatets politiska program, är organisationer som har en mer nyanserad inställning till dessa frågor, men som ändå faller i borgarklassens fällor och till slut återger borgarklassens ord i en ytligt sett proletär förklädnad.

Angry Workers of the World (AWW) är en organisation med vilken CWO har haft en del intressanta och givande diskussioner under de senaste åren. Vi har recenserat varandras publikationer och skrivit om vår kritik av varandras praktik.⁽²⁹⁾

Men när kriget väl började avslöjade AWW att det fanns stora meningsskiljaktigheter inom organisationen. Å ena sidan kunde vissa kamrater i AWW skriva att "vi antog generellt att "arbetarna inte borde slåss i sina herrars krig" och att, även om det var ett mycket burdust verbalt uttalande så uttrycker formuleringen ”no war but the class war" vår allmänna politiska linje". Vi bär fortfarande på strimlor av den navelsträng som genom det förflutna förbinder oss med Zimmerwalds och andra kommunistiska internationalisters gemensamma terräng."⁽³⁰⁾ Denna gruppering drar också paralleller mellan dem som tror att det kan finnas en "progressiv" form av militärt motstånd mot den ryska imperialismen, och det som det tyska SPD sa år 1914:

SPD hävdade att ett krig mot tsarregimen skulle främja den moderna arbetarrörelsens sak och att krigskrediter borde beviljas - på ett sätt var detta inte ett förräderi, utan bara ett exempel på hur man tog denna politiska strategi till dess praktiska slutsats.⁽³¹⁾

Att identifiera en sida som en unik angripare och den andra sidan som offret kan, som vi har sett, leda till stöd för staten genom identifiering med den " förfördelade" sidan. Även om detta är maskerat som någon form av "progressiv" handling till försvar för "arbetarnas autonomi” är detta irrelevant. Båda sidor som utkämpar kriget består huvudsakligen av arbetare, och offren på båda sidor är huvudsakligen arbetare. Den klass som når över alla nationsgränser har inget intresse av att en nationell sektion slaktar en annan. I en annan artikel säger representanten för denna interna gruppering att "i det nuvarande systemet är krig en integrerad del av alla statsmakters politik och arbetarna bör göra vad de kan för att undvika att utkämpa sina herrars krig", och vi kan bara hålla med.⁽³²⁾

Men en annan sektion av AWW förkastar parollen ”no war but the class war" och säger att (i samband med krigen i Jugoslavien på 1990-talet) "många av de människor som började med ”no war but the class war" slutade antingen helt irrelevanta för arbetarklassen eller ännu värre, på reaktionens sida, på grund av deras oförmåga att förstå att arbetarklassens kärna är inlindad i ett ”skal” av den "nationell fanan". ⁽³³⁾ I en senare artikel frågar samma skribent upprepade gånger vad den ukrainska arbetarklassen ska göra inför den ryska invasionen, och faller in i samma undanflykt om det "mindre onda" som anarkisterna, utan att någonsin nämna vad kriget betyder för den ryska arbetarklassen.⁽³⁴⁾ Det är som om den ryska arbetarklassen har upphört att existera och bara den ukrainska arbetarklassens öde är viktigt. Samtidigt som man talar om hur Ryssland är en mer brutal stat än de västliga uppbackarna av Ukraina - vilket påminner en hel del om det anarkistiska Svarta korset Dresdens rädsla för att den "ryska världen" skall omfatta Ukraina, som citerades ovan -så säger man inte mycket om hur antikrigsröster i Ryssland kan stärkas, hur arbetarklassen som helhet (inte bara i Ukraina) kan motsätta sig detta krig i synnerhet och kapitalismens drivkraft till krig i allmänhet genom att agera på egen hand och för sina egna intressen.

En annan grupp som CWO tidigare har haft relativt vänskapliga förbindelser med är den internationella grupp i Frankrike, Belgien och Tjeckien som går under namnet Mouvement Communiste/Kolektivně proti Kapitălu (MC/KpK). Vi har ansett att denna grupp, även om den är influerad av autonomism, i stort sett är överens med den kommunistiska vänsterns ståndpunkter. I mars 2022 publicerade den dock en kommuniké som hävdade att "den ukrainska befolkningen gör motstånd mot inkräktaren. Och det är bara att förvänta sig. Försvaret av städer och byar är framför allt ett försvaret av dess nuvarande tillstånd mot den dramatiska försämring av det som orsakats av kriget. Friheten i en demokratisk regim är i deras ögon att föredra framför en militär ockupation. Motståndet i vidare bemärkelse måste därför ses som en väpnad demokratirörelse."⁽³⁵⁾ Man förutspår också Kiev-regeringens sammanbrott och uppmanar den ukrainska arbetarklassen att omvandla motståndet mot den ryska invasionen till "ett rörligt krig, av trakasserier och gerillaaktioner" mot Ryssland. Vidare fortsätter detta dokument: "Kommunisternas första plikt är att med alla medel (mycket svaga idag) uppmuntra den demokratiska väpnade rörelsen att frigöra sig från den ukrainska statens symboliska förmyndarskap, som redan håller på att kollapsa, genom att vädja till dess proletära komponent - den stora majoriteten av de frivilliga - att förankra motståndet till försvar av sina egna intressen mot sin stat och sina chefer (som säkert kommer att byta sida vid första tillfället)."

I efterföljande dokument talar MC/KpK om "proletärt motstånd" och hur det inte kan underordna sig den ukrainska staten, hur det måste behålla sitt oberoende och "förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig"⁽³⁶⁾.

Vi anser att detta är fantasier. Det finns inget oberoende proletärt motstånd i Ukraina, uttrycken för "folkligt" eller "arbetarklassens" motstånd mot den ryska invasionen ligger helt inom ramen för den ukrainska statens motstånd mot en imperialistisk rival och är inte tecken på klasskrig. MC/ KpK ser fantomer. Ukrainska arbetare kan i allmänhet se den ukrainska staten som bättre för dem än den ryska staten. Andra arbetare i Ukraina, särskilt i östra delen av landet, kan se den ryska staten som mindre dålig. Ingen av dem utgör någon som helst tröst för arbetarklassen som helhet. Båda är kapitalisternas och krigshetsarnas stater. Det sätt på vilket arbetarklassen kan få slut på krigen är genom att arbeta tillsammans, genom att förbrödra sig över gränserna, genom att motsätta sig nedskärningar av löner och levnadsstandard även när detta kallas att sabotera "sin egen" krigsinsats, och genom att stödja andra arbetares aktioner, på båda sidor av frontlinjen, mot alla de regeringar som deltar i denna barbariska slakt.

"Det enda krig som är värt att utkämpa är klasskriget"

En del anarkister, en del medlemmar i AWW och MC/KpK kanske förkastar parollen och principen ”no war but the class war". För oss innebär det dock att arbetarklassen inte kan blanda ihop kampen för sin egen frihet med konkurrens-kampen mellan kapitalistiska stater. Kriget i Ukraina är ett kapitalistiskt krig, det är inte ett klasskrig. Klasskrig kan uppstå ur det, men för närvarande är det ett krig mellan två kapitalistiska stater, med olika imperialistiska allierade och uppbackare, och det erbjuder ingenting för arbetarklassen. Vi anser att det är revolutionärernas plikt att visa på alternativen inför arbetarklassen - antingen stöder ni den kapitalistiska stat som kräver att ni riskerar era liv för dess räkning (vilken stat det än är, hur mycket man än vill dölja det med tvetydigheter om "folkkrig" och "väpnad demokrati" mot ensidig "imperialism"); eller så tar ni upp kampen för ett verkligt klasskrig, mot kapitalismen och alla borgerliga stater.

Den nuvarande situationen bekräftar vad vi har hävdat i åratal. Den markerar ett betydande steg utför i den globala kapitalismens decennier-långa ekonomiska kris, för vilken den ultimata lösningen endast kan vara en massiv värdeminskning och förstörelse av kapitalvärden. Med andra ord "krig"; situationen tenderande alltmer mot frontala sammanstötningar mellan 2000-talets "stormakter". Detta är inte 1914, men för kommunister är den situation som revolutionärerna ställdes inför i början av första världskriget en hälsosam varning om behovet av att göra arbetarklassens motstånd mot kapitalistiskt krig till en integrerad del av organiseringen av ett klass-omfattande motstånd mot "levnadskostnadskrisen" när den förvandlas till en omedelbar för- krigskris. År 1914 kollapsade Andra internationalen när majoriteten av dess medlemmar helt enkelt stängde butiken och stödde sin "egen" kapitalistiska sida i kriget. Socialdemokratin då, liksom socialdemokratin nu, gjorde inte kopplingen mellan att bekämpa kapitalismens ekonomiska attacker och att motstå ett fullskaligt imperialistiskt krig. När det kom till kritan ställde sig majoriteten på sitt eget imperialistiska lägers sida.

Endast en minoritet, som senare blev Zimmerwald-vänstern, stod kvar vid arbetarklassens internationella intressen som helhet. Deras slogan "förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig" myntades av Lenin och blev bolsjevikernas slogan under första världskrigets blodbad. Bolsjevikerna bedrev propaganda både i och utanför Ryssland. Inom landet för att framföra en konsekvent anti-krigsposition till den ryska arbetarklassen, vilket så småningom ledde till att de erkändes som det parti som bäst representerade proletariatet; utanför landet för att återupprätta banden med andra revolutionärer och återförena Internationalen. Denna politiska strategi fann till slut ett eko i arbetarklassen och ledde till den ryska revolutionen i oktober 1917, men bidrog också till myterier i alla stridande arméer och revolutioner i de centrala länderna.

Krig är en naturlig del av kapitalismen, men den olösliga kris som världskapitalismen står inför i dag innebär att vi, oavsett resultatet i Ukraina, står inför mer påtagliga och direkta förberedelser för den "slutgiltiga lösningen". Vi ser redan dessa förberedelser i de amerikanska fördömandena av Kina i fråga om Taiwan⁽³⁷⁾ och i de ideologiska förberedelserna, såsom ett krig för att försvara "demokratin". Utförsäljningen av socialdemokratin 1914 är en hälsosam påminnelse om att klasskriget inte upphör när skottlossningen börjar. Långt därifrån, till och med före det "skarpa kriget" fortsätter klasskriget. Åtstramningar är chefernas klasskrig. Exploatering är chefernas klasskrig. Arbetarklassen är alltid offer för krig, militära eller ekonomiska. Kapitalismen har för länge sedan upphört med sin progressiva roll att utveckla den sociala och ekonomiska grunden för ett socialistiskt världssamfund, och nu måste den själv störtas. Vad världen behöver nu är ett nytt samhälle utan lönearbete, pengar eller stater.

Det är inte revolutionärernas sak i dag att vänta till den "stora eldsvådan" innan de för ut budskapet ”no war but the class war" till den bredare arbetarklassen. Vi anser att situationen är så allvarlig att internationalister nu bör gå samman för att föra ut detta budskap till arbetarklassens strider. ICT har föreslagit bildandet av kommittéer för ”no war but the class war", som ett svar på kriget, men inte bara som ett sätt att organisera sig mot detta krig. Grunden för dessa kommittéer är en överenskommelse om de fem villkoren och en vilja att föra ut detta budskap i arbetarnas nuvarande kamp. Dessa villkor är följande:

Mot kapitalism, imperialism och alla former av nationalism. Inget stöd till något nationellt kapital, "mindre onda stater" eller stater i vardande.
För ett samhälle där stat, lönearbete, privategendom, pengar och produktion för profit ersätts av en värld av fritt associerade producenter.
Mot de ekonomiska och politiska attacker som det nuvarande och kommande krig kommer att utsätta arbetarklassen för.
För arbetarklassens självständiga kamp. För bildandet av självständiga strejkkommittéer, stormöten och arbetarråd.
Mot förtryck och exploatering, för arbetarklassens enhet och för att genuina internationalister samlas.

NWBCW-grupper - ofta, men inte alltid, med deltagande av IKT - har redan bildats i Storbritannien, USA, Kanada, Frankrike, Italien och Turkiet. Vårt uttalande och vår inbjudan har spridits långt bort, till exempel till Korea. Dessa kommittéer ersätter inte de självorganiserade organ som arbetarklassen måste skapa under sin kamp (strejkkommittéer, massförsamlingar osv.), utan de är snarare ett verktyg för internationalistiskt ingripande i den klasskamp som redan pågår.

Med tanke på allvaret i den nuvarande situationen är detta inget kortsiktigt initiativ, men hur långt kriget än blir säger vi att vår uppgift är att uppmuntra och försvara arbetarklassens självständiga kamp, och även att koppla omedelbara krav till behovet av att ersätta kapitalismen och att bygga en organisation av internationalistiska revolutionärer som är oumbärliga för denna process. Vi hoppas att NWBCW-grupperna med tiden kan bidra till denna process av klargörande av de ståndpunkter som är nödvändiga för att arbetarklassen skall kunna störta kapitalismen och alla stater. Som en del av fördjupningen av sitt revolutionära medvetande kommer arbetarklassen så småningom att behöva skapa sitt eget politiska verktyg, sin egen referenspunkt, med global räckvidd.⁽³⁸⁾ Fantasier om arbetare i Ukraina som besegrar den ryska armén i ett "mobilt krig" i Makhno-stil och som genom de fascist-inspirerade bataljonerna i den ukrainska armén kommer till någon sorts internationalistisk proletär medvetenhet har ingen del i det arbete som krävs för att skapa en sådan International.

SJ
CWO-IKT
2 januari 2023

Fotnötter:

Bild: Graffiti på ukrainska som visar en rysk och en ukrainsk soldat som båda säger "Jag dog för kapitalisterna".

(1) En relativt omfattande lista finns på en.wikipedia.org

(2) leftcom.org

(3) atlanticcouncil.org

(4) Dušan A. Popović, 1915 - brev till Christian Rakovskij. Först publicerat på ryska i Trotskijs Nashe Slovo. På engelska publicerad i "The Balkan Socialist Tradition, 1871-1915" redigerad av Andreja Živković och Dragan Plavšić.

(5) Till exempel ICT:s uttalande i september: leftcom.org

(6) Till exempel från ICC: en.internationalism.org ; och från ICP: international-communist-party.org

(7) communistleft.jinbo.net

(8) anarkismo.net

(9) anarchistcommunism.org

(10) iwa-ait.org

(11) autistici.org

(12) anarchistnews.org

(13) asaprevolution.net

(14) iwa-ait.org

(15) libcom.org

(16) antimilitarismus.noblogs.org