Denna artikel är en översättning ursprungligen från Italienska från Battaglia Comunista

I vår fortsatta analys av "alternativ" fackföreningsrörelse⁽¹⁾ tar vi vår senaste utgångspunkt i det öppna brev som SI Cobas skickat till de andra basfackföreningarna i syfte att organisera en gemensam aktion på första maj.

Vi läser bland annat att de är: "mot den krigshetsande, anti-proletära, rasistiska och repressiva politik som Meloni-regeringen bedriver". Detta tyder på att de måste bestämma sig för om de vill kämpar om makten, eller om de skriver under på det inte alltför avlägsna perspektivet att bli den borgerliga vänsterns barriär mot de politiska krav som arbetarklassen i kampen för bättre levnads- och arbetsvillkor bär med sig även om den ännu inte kan uttrycka den.

Kapitalets sociala relationer bestämmer de specifika intressena för den härskande klassen (även kallad bourgeoisin), som består av cheferna och deras politiska företrädare. De är bara personifieringen av kapitalet och ingen förändring inom denna ekonomiska regim kommer någonsin att vara möjlig i socialistisk mening.

Den så efterlängtade enigheten mellan basfackföreningarna begränsas således till kampen om makten, som reduceras till en strategi för att motsätta sig alla konstitutionella partier, utan att någonsin presentera något verkligt och livskraftigt socialt alternativ, som det revolutionära alternativet att störta staten och att erövra makten genom proletariatet.

Att man inte lyckas ena kampen och strejkerna, vilket är det gängse agerandet av de så kallade basfackföreningarna (för att inte tala om de traditionella fackföreningarna ...), är bevis nog för fackföreningsrörelsens tendens att splittra proletariatet. För dem kommer kampen mot den gemensamma klassfienden i andra hand, framför de många manövrer som syftar till att stärka den egna organisationen, med ett politiskt perspektiv som därför inte sträcker sig längre än till den nu inneboende opportunismen hos den fackliga formen av klasskamp.

Dessutom reducerar SI Cobas i sitt brev imperialismen och den internationella borgarklassens rovdrift till en uppdelning mellan de förtryckta och de koloniala förtryckarna, vilket innebär att man i en ”antiimperialistisk” anda naturligt ställer upp en möjlig allians mellan "förtryckta" folk utan åtskillnad av klass, som om de vore samhällen och nationer som, eftersom de är förtryckta, på något sätt inte är kapitalistiska. Detta är oacceptabelt! Lenins teori om imperialismen reduceras här till en gammal och trasig skrothög som är användbar för små hitte-på-manövrar förklädda till internationalism.

Genom att tillskriva orsakerna till systemets kris, som bara kan lösas genom en storskalig förstörelse av överskottskapital, både i form av människor och produktionsmedel, till enskilda politikers vilja ("pensionsreformen som Macron vill ha") eller till hela den parlamentariska cirkusen ("angrepp på direkta och indirekta löner som cheferna och regeringar av alla politiska färger har åstadkommit...") reduceras den revolutionära potentialen i arbetarnas kamp till ren reformism. Det är naturligtvis sant att attackerna genomförs av bossarna och deras regeringar "av alla färger". Men om vi inte säger att detta är ett uttryck för kapitalets historiska kris - som för att överleva bara kan "ta" från proletariatet - förmedlar vi den implicita tanken att en mer beslutsam facklig kamp skulle kunna tvinga bossarna och deras politiska lakejer att ändra sin ekonomiska och sociala politik, inom ramen för ett system som brottas med en historisk kris. Fackföreningarnas skenbart radikala krav (högre löneökningar, högre förmögenhetsskatter) är därför helt illusoriska och orealistiska, eftersom de förutsätter en klass som strävar efter att erövra den politiska makten och som inte bara översätter sin ilska till facklig radikalism, som inte har något verkligt svar på krisen.

De är fast i den eviga förhoppningen, eller snarare illusionen, om ett bättre liv, genom att säga att det inte finns något annat politiskt syfte än en kamp mot den ena eller andra politikern med de förutsebara effekterna av demoralisering och avståndstagande från kampen. Och för detta är cheferna verkligen tacksamma!

Vårt perspektiv bygger på att förena arbetarnas kamp underifrån, bortom och utanför de fackliga ramarna, men det beskrivs precis tvärtom, dvs. arbetarklassens framgångar - när vi kan tala om framgångar - förs fram som fackliga framgångar, som kommer uppifrån, medan medvetandet hos den verkliga aktören på den historiska scenen: det internationella proletariatet, ignoreras. I stället har fackföreningsrörelsen alltid tenderat att, med sällsynta undantag, kontrollera arbetarnas kamp och hålla den inom ramarna för att vara förenlig med kapitalismen.

Det är inte organisationen, utan den fackliga desorganisationen som historiskt sett har bekräftats.

Det handlar inte om att inte dela de omedelbara och praktiska kraven från arbetare som bara tar sig till slutet av månaden endast med nöd och näppe, om de överhuvudtaget når dit. Däremot handlar det om att riva bort den ideologiska slöja som täcker de reformistiska, opportunistiska eller på sin höjd korporativistiska strävanden som fackföreningsbyråkratins logik följer. Att öppna upp för arbetarklassens direkta åtgärder och för de val som måste göras i vardagen för att förbättra sina levnads- och arbetsvillkor, genom att kämpa direkt mot klassfienden, chefen, och inte bara mot deras företrädare, som oavbrutet turas om att sitta i den borgerliga demagogins talarstol. Det är en kamp som förs på arbetsplatserna, genom strejker och genom att bryta, om än tillfälligt, kedjan av utsugning och exploatering. Vad är det för mening med strejker som tillkännages månader i förväg eller rituella marscher som inte avbryter produktionen? Låt oss säga som det är: det är för fackföreningens själv-rättfärdigande.

Antingen bedrivs klasskampen på en direkt politisk nivå eller så kommer delegeringens logik, inom ramen för det kapitalistiska herraväldet i dess nuvarande form av imperialistisk dekadens, aldrig att leda till några konkreta framgångar , vare sig när det gäller krav eller, framför allt, klassmedvetenhet.

I stället arbetar vi för att säkerställa att de politiskt mest medvetna arbetarna ansluter sig till det revolutionära partiets led, i syfte att öka antalet militanter och revolutionära resurser i hela klassen som är oförenliga med reformistiska krav, precis som arbetarklassens klassintressen (uppfattat i vid bemärkelse) är oförenliga med chefernas, och med det aktuella brådskande målet att forma den revolutionära klassen "för sig själv".

Fotnoter:

(1) För tidigare artiklar som nämner basfackföreningar i Italien se t.ex. Class Solidarity with the Arrested Workers in Piacenza, Italy: The Capitalist Attacks Are Already Beginning, Italy: Class Solidarity with the FedEx and Texprint Workers, Demonstration and Strike of Peroni Workers at Tor Sapienza (Rome), Two Comments on Recent Events around SiCobas in Italy