Måndag 17 april gick lokförarna på pendeltågen i Stockholm ut i vild strejk. Strejken utannonserades redan på lördagen där det också meddelades att att den skulle pågå fram till midnatt onsdagen 19 april. Målet med strejken sades vara att få behålla tågvärdar på tågen, något som bolaget som driver pendeltågen, MTR vill avskaffa. Detta har de även stöd av från Region Stockholms politiker som är de som är ytterst ansvariga för pendeltrafiken - det ska sparas pengar helt enkelt. Strejken är den första större i sitt slag på länge i Sverige, uppskattningsvis 150-200 förare är inblandade, vilket lett till ca 80% inställd trafik. Den har fått stort genomslag i media och stödet verkar stort. En stödinsamlingen har gjorts till de strejkande som på bara ett par dagar drog in 1,8 miljoner SEK organiserad av Förbundet Arbetarsolidaritet.

Men det finns en del frågetecken. Varför i dessa tider med hög inflation och en levnadskostnadskris som följd, inte driva lönefrågan? En annan sak att fundera över är hur konflikten beskrivits från de strejkande: tågvärdarna ska ha kvar sina jobb och behövs för att inte göra arbetsbördan för stor för lokförarna. Men mest har man tryckt på otryggheten det skulle innebära för resenärerna. Detta må vara sant, men det blir samtidigt ett svaghetstecken att arbetarna inte fullt ut kan strida för sina egna intressen. Det har heller inte vädjats om sympatistrejker eller andra aktioner för att bredda kraven på ett sätt som kunnat stärka kampen. Exempelvis har det varit en mindre strejk bland taxichaufförer i Umeå, men inga tecken på solidaritet och gemensamma paroller har synts till.

Självorganiseringen

Det som framförallt är lovvärt och viktigt med denna strejk är graden av självorganisering där man på ett stormöte fredagen 14 april valde en egen strejkkommitté och förberedde strejken. Som vi ser det är det absolut nödvändigt att vi organiserar vår egen kamp utanför fackföreningarna. Vi kan bara lita till vår egen styrka. Det är uppenbarligen också så som lokförarna ser på saken och därför har man utvecklat en sådan imponerande grad av självorganisering. Detta har också varit en strejk som väckt ett intresse och solidaritetsyttringar i breda lager vilket strejkkassan på 1.8 miljoner visar på.

Vi måste sprida kampen för att bygga upp ett bättre styrkeförhållande

Det finns flera lärdomar som kan dras av denna kamp och som också har allmän giltighet för de flesta andra kampsituationer som arbetarklassen kommer att ställas inför. Vi kan naturligtvis inte förutsäga om strejken kommer att lyckas eller inte, men det är svårt för en isolerad grupp arbetare som kämpar isolerat från andra sektorer att föra strejken till seger. I alla fall om strejken handlar om mer än ett par kronor mer i timmen. Det finns flera exempel på detta i historien. Det kanske mest kända är gruvarbetarstrejken i Storbritannien i mitten av 1980-talet. Gruvarbetarna var mycket motiverade och militanta och hade besegrat regeringens försök att sänka löner och dra in arbetstillfällen 1974 och 1981. Men regeringen hade lärt sig av de tidigare strejkerna och gjorde det svårare för andra arbetstagare (t.ex. järnvägsarbetare) att utföra solidaritetsaktioner (eftersom kolet nu transporterades med privata vägtransporter) medan andra fackföreningar (särskilt stålarbetar-facket) isolerade gruvarbetarna från potentiell solidaritetsaktioner med andra arbetare. Gruvarbetarna själva trodde att de skulle vinna igen och utkämpade regelrätta slag med polisen. Men efter mer än ett år av kamp, där strejken hade liten materiell inverkan tvingades de kapitulera och industrin decimerades. Drömmen om den ensamma mäktiga strejken som förs till seger i ensamt majestät blir för det mesta inte mer än en dröm. Vad vi måste göra är att sprida kampen till flera yrkesgrupper och andra sektorer. När vi blir många från flera sektorer kan vi utveckla en ny dynamik och ett bättre styrkeförhållande, borgarklassen börjar bli rädd och våra chanser att pressa tillbaka angreppen ökar markant. Vi kan bara uppnå detta om vi breddar kraven till att omfatta frågor som har allmän giltighet och som andra arbetstagare kan identifiera sig med. Det är uppenbart att i detta läge, när det centrala avtalet gav 7,4 procent på två år samtidigt som inflationen ligger på cirka 10 procent per år, är lönefrågan central för de flesta arbetare som då hotas av en betydande reallönesänkning. Därför bör vi överväga att ställa denna fråga på dagordningen för att sprida kampen.

Vi är naturligtvis medvetna om att spridning av kampen är ett stort steg men det är likväl nödvändigt för att kunna föra kampen framåt och för att kunna slå tillbaka borgarklassens angrepp och besparingar. Men eftersom detta är ett stort steg kan en första början vara att försöka starta diskussioner i denna riktning och om möjligt starta informella kampkommittéer för att föra fram sådana idéer och förbereda kampen och när det är möjligt göra flygblad osv. Som vi ser det är självorganisering och spridning av kampen huvudpunkterna. Detta är vägen framåt för den kämpande arbetarklassen och vi måste börja ta de första stegen på denna väg. Dessa första svåra steg kommer dock inte att vara tillräckliga om de mest stridbara sektorerna av klassen inte kopplar sin kamp till perspektivet att övervinna kapitalismen.