Den ryska invasionen av Ukraina närmar sig nu två månader. Liksom andra imperialistiska konflikter i det förflutna har den satt revolutionärernas internationalistiska övertygelser på prov.

År 1914 misslyckades Andra internationalen på ett spektakulärt sätt med att uppfylla sina egna tidigare resolutioner om att använda alla medel för att stoppa den imperialistiska krigsmaskinen. Det krävdes bolsjevikerna, det bulgariska Tesnyaki partiet och andra partier inom Internationalen (t.ex. det serbiska och det polska socialdemokratiska partiet) för att leda den internationalistiska kampen mot kriget. Detta var särskilt viktigt för det lilla serbiska socialdemokratiska partiet eftersom Serbien, liksom Ukraina idag, var under invasion av en mäktigare granne. De vägrade att rösta för krigskrediter trots invasionen av serbiskt territorium. En ledande medlem förklarade detta 1915:

För oss stod det klart att när det gällde konflikten mellan Serbien och Österrike-Ungern befann sig vårt land uppenbarligen i en försvarsposition. Serbien försvarar sitt liv och sin självständighet, som Österrike ständigt hotade redan före mordet i Sarajevo. Och om socialdemokratin hade en legitim rätt att rösta för krig någonstans, så var det verkligen fallet i Serbien framför alla andra länder. Men för oss var det avgörande faktum att kriget mellan Serbien och Österrike bara var en liten del av en helhet, bara förspelet till ett universellt, europeiskt krig, och detta senare - det var vi djupt övertygade om - kunde inte undgå att ha en klart uttalad imperialistisk karaktär. Därför ansåg vi - som var en del av den stora socialistiska och proletära internationalen - att det var vår moraliska plikt att resolut motsätta oss kriget ⁽¹⁾.

Dušan A. Popović

Alla revolutionära defaitistiska socialister stod orubbliga inför en stor chauvinistisk våg som tillfälligt dränkte miljontals arbetares socialistiska medvetande. Det skulle dröja ett par år innan de verkliga konsekvenserna av kriget skulle komma att bli uppenbara för arbetarna på båda sidor av dom imperialistiska lägren. I Ryssland skulle det leda till att arbetarklassen störtade först tsarismen och sedan borgarklassen, som försökte stjäla deras revolution 1917. I Tyskland och Österrike-Ungern skulle det vara arbetarnas massuppror som slutligen skulle sätta stopp för den imperialistiska slakten i november 1918.

Dessa episoder från det förflutna är inspirationen för dagens vänster kommunistiska organisationer, av vilka ingen har visat sig vara oförmögen att inta en internationalistisk hållning till kriget, oavsett vilka andra meningsskiljaktigheter som finns mellan dem. Inte bara vi⁽²⁾, utan även andra som Internationella Kommunistiska Partiet IKP (i alla dess varianter), Internationella Kommunistiska Strömningen IKS, samt mindre organisationer som Internationalist Group of the Communist Left IGCL (Kanada/Frankrike) och Internationalist Communist Perspective (Sydkorea), har alla gjort uttalanden, hållit möten och gjort analyser som bygger på premissen att "arbetare har inget fosterland". De två sistnämnda har reagerat positivt på vår "Call for Action"⁽³⁾ för att skapa kommittéer för "inget krig utom klasskriget" (No War but the Class War, NWBCW) där det är möjligt, liksom Controverses i Belgien, som också har gjort en mycket användbar sammanställning av organisationer och deras internationalistiska uttalanden fram till den 14 april. Dessa kan läsas på leftcommunism.org.

Glädjande nog har också organisationer utanför den kommunistiska vänsterns tradition, som den anarkosyndikalistiska KRAS (sektion av IWA) i Ryssland och den tjeckiska gruppen Třídní Válka (Klasskrig), också gått ut med uttalanden som fördömer båda sidor i kriget och uppmanar till "revolutionär defaitism".

Därefter är bilden lite mer förvirrad. Medan organisationer som Anarchist Communist Group och Solidarity Federation i Storbritannien tenderar att inta internationalistiska ståndpunkter, har andra anarkistiska sammanslutningar som Freedom och Anarchist Federation tenderat mot fosterlands försvar på de falska grunderna att det finns ett arbetarmotstånd i Ukraina, oberoende av staten, som måste stödjas. Angry Workers of the World verkar inte kunna enas om vilken ståndpunkt de ska inta, medan till och med Mouvement Communiste/KPK (Frankrike, Belgien och Tjeckien) har lockats av fiktionen att det finns ett oberoende arbetarmotstånd i Ukraina som vi bör ta hänsyn till. Allt tyder på att de miliser som kämpar där är underställda den ukrainska armén, och när de inte är det, som Azovbataljonen, är det en formation som ursprungligen bestod av nynazister (med SS Wolfsangel som emblem) men som nu välkomnar alla typer av nationalister. Detta inkluderar tydligen även vissa anarkister. Och det finns många anarkistiska grupper i Östeuropa som har intagit ståndpunkten av försvar av fosterlandet till stöd för Ukraina. För att bara ge ett exempel citerar vi från en grupp vars namn har översatts som Anarchist Fighter. Det är en modell för förvirring och dubbeltänkande:

Vi, kollektivet Anarchist Fighter, är på intet sätt anhängare av den ukrainska staten. Vi har upprepade gånger kritiserat den och stött motstånd mot den i det förflutna ... Och vi kommer definitivt att återgå till denna politik i framtiden, när hotet om rysk erövring har avlägsnats. Alla stater är koncentrationsläger. Men det som nu händer i Ukraina går bortom denna enkla formel och principen att varje anarkist ska kämpa för att deras land ska lida nederlag i krig ⁽⁴⁾.

För det första har "arbetare inget land". Nationalstaten är bara det perfekta förkroppsligandet av kapitalets styre. Kapitalisterna äger landet (40 % av Ukrainas rikedomar ligger i händerna på några dussin oligarker). Det argument som framförs här är att kriget på något sätt inte har något att göra med klasskampen och att den senare bör skjutas upp tills kriget är över. Samma ståndpunkt som många ”socialistiska" fosterlands försvarare under första världskriget.

Motstånd från arbetar som vi välkomnar, kommer från ryska soldater som har vägrat att slåss, eftersom de vet att de kommer att lida av sin egen stats handlingar, eller från de ukrainska arbetare som har valt att bevara sina liv framför att försvara en abstrakt nationalism som bygger på försvaret av sina utsugares egendom. Under tiden förbereder sig både Ryssland och Ukraina för att arbetarna ska bli kanonmat, vare sig de vill det eller ej.⁽⁵⁾ Detta är det imperialistiska krigets natur som det kapitalistiska världssystemet framkallar men som arbetarklassen överallt betalar för både med sina liv och materiellt.

De som tar till vapen för någon av sidorna i en Imperialistisk konflikt tar till vapen mot arbetarklassen. Dessa så kallade aktivister hånar internationalister för att de "inte gör någonting", vilket i deras omedelbara perspektiv innebär att de ställer sig på statens och kapitalismens sida. Våra anarkister som kritiseras ovan har en mycket likartad ståndpunkt som trotskisterna, stalinisterna och maoisterna i kapitalets vänstern. För dem är "imperialism" inte ett stadium av kapitalismen utan en politik som bara västvärlden, med USA i spetsen, har utsatt världen för. Vi kommer att vara tvungna att analysera mer av dessa olika tendensers intriger i framtida artiklar, men för tillfället ger denna pärla från Socialist Equality Party (SEP) ett exempel:

Det måste understrykas att motstånd mot Putin inte innebär att man ansluter sig till imperialismen. Pseudovänsterns fördömanden av rysk och kinesisk "imperialism" har inget samband med den historiska utvecklingen under det tjugonde och tjugoförsta århundradet ⁽⁶⁾.

Vi erkänner oss stolt skyldiga till anklagelsen att vi ser alla stater i dag som en del av ett imperialistiskt nätverk. Det kan finnas stormakter och vad vi ibland har kallat "underdog imperialister", men de tvingas alla av ett rovgirigt system att föra död och förstörelse över planeten. Det finns inga "mindre onda ting" som vi kan stödja i dag, vilket framgår av citatet från 1915 från Popović ovan.

SEP-kommentaren avslöjar också en annan fara. I våra statskapitalisters medvetande innebär opposition mot Putin inte nödvändigtvis opposition mot ryska imperialistiska ambitioner. Därför kan den kortfattade parollen "Varken Nato eller Putin" (som CWO använde i sitt första flygblad⁽⁷⁾ om kriget) lätt förvrängas för att dölja stöd för Ryssland. Detta är inget nytt. Äkta internationalister är väl medvetna om att kapitalets vänstern också kommer att försöka stjäla våra slagord (de representerar ju redan falsk "kommunism" och falsk "internationalism"). Vissa har redan använt NWBCW-bilder utan att ens minimalt diskutera vad det betyder. En av våra uppgifter kommer att vara att avslöja de falska fanor som de använder, eftersom de döljer sin pacifism och/eller sitt stöd för en imperialistisk (det "mindre onda") fraktion framför en annan. Vi kommer att ha mer att säga om detta under de kommande veckorna.

Kampen för att göra sig av med hela produktionssättet är mycket komplex och långsiktig. Vi talar om inget mindre än revolution. Detta kan bara ske när arbetarklassens stora massa målmedvetet samlas för att genomföra det. Det är mycket lättare för en minoritet att låtsas att den har en "riktig" lösning redan nu. Detta är mentaliteten hos den fackföreningsman som är beredd att argumentera för högre löner men inte för att lönesystemet skall upphöra. På samma sätt härrör reformismen hos sådana "vänster"-partier från deras uppfattning att socialism eller kommunism bara är en statskontrollerad och mer " skonsam" version av det existerande samhället - kapitalismen. Detta är det kontrarevolutionära arv som inte uppstod från den ryska revolutionen utan från dess nederlag, och det är helt främmande för det samhälle av "fritt associerade producenter" som Marx tänkte sig.

Däremot har vi en långsiktig syn på att vi under de kommande åren kommer att behöva föra både en anti-krigs och en anti-kapitalistisk kamp. Det är därför vi stöttar NWBCW. Det är inte bara ett försök att samla genuina revolutionärer kring en ståndpunkt mot kriget, utan också att använda denna samsyn för att föra ut ett antikapitalistiskt budskap till den bredare arbetarklassen i den säkra och trygga vetskapen om att kommunismen är det enda samhälle som kan göra slut på kriget. Men kommunismen kan inte påtvingas uppifrån. Den kan bara uppstå ur klassens verkliga rörelse, där revolutionära minoriteter är viktiga delar. Vi börjar inte från en fantastisk plats - årtionden av reträtt i klass-kampen ovanpå ett århundrade av kontrarevolutionär propaganda innebär att det finns enorma hinder för uppkomsten av en klassrörelse. Den kommer säkerligen inte att uppstå över en natt. Vad som däremot är tydligt att se är en ökande existentiell kris för mänskligheten som kräver en global revolutionär lösning. Endast världens arbetarklass kan göra detta genom att sätta stopp för kapitalistisk utsugning och imperialistiska krig. Det är därför vi behöver något som NWBCW. I vårt ursprungliga "Call for Action" lade vi fram hur vi ser på världen. Vi förväntar oss dock inte att andra från andra politiska traditioner ska skriva under på varje bokstav i den.

Med utgångspunkt i det arv som det Internationalistiska Kommunistiska Partiet testamenterade till oss i sin kamp mot båda de imperialistiska lägren under andra världskriget⁽⁸⁾, och vår egen tidigare erfarenhet av kampen mot kriget i Irak, samt de nuvarande diskussioner vi har haft med andra som har ett internationalistiskt perspektiv, skulle vi säga att den minsta grunden för samarbete skulle omfatta följande punkter:

• Mot kapitalism, imperialism och alla former av nationalism. Inget stöd till något nationellt kapital, "mindre onda" stater, eller nya stater i vardande.
• För ett samhälle där stat, lönearbete, privategendom, pengar och produktion för profit är ersatt med en värld av fritt associerade producenter.
• Mot dom ekonomiska och politiska attacker som nuvarande och kommande krig kommer att utsätta arbetarklassen för.
• För arbetarklassens självständiga kamp. För bildandet av självständiga strejkkommittéer, stormöten och arbetarråd.
• Mot förtryck och exploatering, för arbetarklassens enhet och att genuina internationalister samlas.

Vägen framåt kommer inte att vara lätt, men med tanke på situationens allvar måste revolutionära minoriteter agera nu för att bereda vägen för morgondagens bredare internationella klassrörelse.

Noter:

(1) Popović skulle dock lämna Serbien, och partiet, 1917 när det började stödja ententemakterna. Han dog i London ett år senare. Han begravdes ursprungligen på Highgate Cemetery, nära Karl Marx, men i en grov förolämpning mot hans internationalism lät titoisterna 1959 flytta hans kvarlevor till sin "Alley of Greats" i Belgrad.

(2) Det finns flera uttalanden på vår webbplats, men det första under krigets tidigaste dagar, som hela ICT var överens om, är följande uttalande: leftcom.org

(3) leftcom.org

(4) crimethinc.com

(5) Alla ryska män i militär ålder har fått veta att de ska vara beredda att bli inkallade och Ukraina har förbjudit män mellan 18-60 år att lämna landet. Och bara för att understryka krigets karaktär har Zelensky-regeringen redan utarbetat planer på att inskränka arbetstagarnas rättigheter i kapitalets intresse. Se: opendemocracy.net

(6) wsws.org

(7) leftcom.org

(8) Det Internationalistiska Kommunistiska Partiet (PCInt) grundades 1943 mot alla sidor i andra världskriget. Dess kamp kostade några av dess medlemmar livet i händerna på både Gestapo och stalinisterna. Även det uppmanade till en proletär enhetsfront mot kriget och välkomnade arbetare från olika traditioner. Deras appell av den 1 februari 1944 kunde meddela följande:

Arbetare (deras politiska tro spelar ingen roll) har blivit förmedlare av vårt partis vädjan, och efter att ha diskuterat, förtydligat och accepterat de idéer som motiverar dem har de tagit initiativ till de första kontakterna och de första grupperna som organiserats på arbetsplatsen. Arbetarna har klart visat att de nu är mästare i konsten att organisera sig, trots cheferna och deras fascistiska hantlangare.

leftcom.org

För fler artiklar om PCInt:s historia se: leftcom.org