Manifest - kapitalism och åtstramingar

Ett system i kris

Även den härskande klassen medger att kapitalismen befinner sig i en djup kris. Deras spekulativabubbla har spruckit och konsekvenserna av deras kris är uppenbara för alla. De kan inte dölja för ossdet faktum att arbetarklassen överallt kommer att få betala i många år, för att få den kapitalistiskaordningen ut ur krisen.

Otrygghet, uppsägningar, nedskärningar av sociala förmåner, högt ungdomsarbetslöshet, stigandeskatt för fattiga och pensionärer, samt pension och välfärdsnedskärningar för alla. Det spelar ingen rollvar du bor i den så kallade "avancerade" kapitalistiska världen, för att receptet är detsamma. Viupplever och även den härskande klassen medger att värre än det som har skett förväntas att komma,en brutal försämring av våra levnads och arbetsvillkor. Detta kommer att fortsätta lång tid framöver, omvi tillåter det.

Samtidigt återställer de som utnyttjar oss långsamt sina bankmedel. Fastighetspriserna för de mycketrika är på uppgång och naturligtvis röstar de själva på skattesänkningar eftersom det är de meriterade"rikedomskaparna" och filantroper i samhället. För dem är"recessionen" över.

Men krisen är inte över. Detta är inte bara en kris om dåliga skulder eller dåliga banker. Detta är enstrukturell kris som har funnits med oss i årtionden (sedan slutet av Bretton Woods-systemet 1973).Kapitalismen är i slutet av en av sina cykler av ackumulering och det kan bara komma ut ur rörangenom att devalvera befintliga kapitalvärden. Några konkurser hit eller dit kunde göra trick i tidigaredagar av kapitalismen. De framgångsrika kapitalisterna skulle köpa upp förlorarna med symboliskalåga priser och systemet skulle börja om igen. Nu är massan av kapital i världen så stor att en massivnedvärdering av kapital endast kan starta om ackumuleringen och få oss ut ur krisen. En sådandevalvering kräver idag en massiv förstörelse som endast kan åstadkommas genom fysiskt förstörelsed.v.s. genom ett globalt krig. Även om de politiska och diplomatiska förhållandena inte finns ännu förett sådant krig, men det är kapitalismens "slutgiltiga lösning" i slutändan. Under tiden kommer världensarbetarklass att betala ett ännu högre pris än det de redan har gjort.

Arbetarklassen

Den enda kraft som kan avsluta krisen och förhindra krig är den internationella arbetarklassen. Underde senaste tre decennierna har internationella arbetarklassen varit på reträtt. Det har blivit enbart enbit av variabelt kapital som ser hur dess andel av det globala välståndet minskar. Med förflytt avproduktionen till Fjärran Östern, där svältlöenvillkor är normen, har arbetare itraditionellakapitalistiska centra förflyttats från produktion och tvingats gradvis acceptera lägre löner och sämrearbetsvillkor. Ovanpå detta har arbetarklassen blivit mindre organiserad och mindre sammanhängandeoch detta har tillåtit kapitlisterna som klass att utnjyttja detta underläge maximalt.

Situationen håller på att förändras nu. Arbetarklassen är under en oöverträffad och samlad attack.Hittills har arbetarna varit långsamma att reagera, av de skäl som redan beskrivits ovan. Men någothåller på att hända. Från den arabiska våren till Occupy rörelsen visar att krisen själv framkallargensvar och denna har förstärkt förtroendet hos vissa delar av arbetarklassen. I Grekland ochSpanien, vilka är hårddrabbade av krisen, börjar motstånd att visa sig. Men vi får inte överdriva dettaheller. Detta har varit otillräckligt i förhållande till den förestående katastrofen för arbetarklassen.Detfinns flera orsaker till detta. Flera år av nederlag har underminerat arbetarklassens självförtroende,men framför allt många arbetare, som är drabbade av individualismen, väntar och hoppas att krisenselände inte kommer att påverka deras liv på något sätt. Men krisen kommer att slå mot oss alla ochnär detta händer kommer arbetarna att reagera på olika sätt.

Vad måste göras

För det första behöver vi förena oss oavsett ålder, yrkesverksamhet ( sysselsatt, arbetslös...) ochanställnigs tillhörighet ( privat eller offentliganstäld). Formen för denna enighet måste ske genomautonoma organ, såsom strejkkommittéer, som styrs av massmöten för alla deltagare i rörelsen. Dekommer att behöva gå längre än de gamla fackföreningarna och kapitalets politiska partier som brukarkräva förhandlingar inom den existerande ordningen.

För det andra måste vi inse att kampen blir politisk. Hittills inser många behovet av "anti-kapitalism",men detta kan ha varierande betydelse för olika människor. En del tror att man ska vara mot storaföretag eller banker, eftersom små kapitalister inte exploaterar på samma sätt. Vissa tror att detbetyder att låta staten nationalisera allt för att hålla systemet igång; Arbetarnas öde i den tidigareSovjetunionen borde visa begränsningar av en sådan visionen.

Det finns inga genvägar. Anti-kapitalismen måste handla om att inrätta ett annat sätt av produktion, omdet ska verkligen betyda något. Det enda alternativet är ett system som avskaffar pengar,exploatering, vinst. Det är ett system som bygger på att alla har något att säga till sina valda ochåterkalleliga delegater i samordningsorgan för hela befolkningen. Det skulle också innebära att störtaden demokratiska kapitalistiska staten i vilken parlamentet fungerar som ett täckmantel(fikonlöv) förden kapitalistiska klassens styrande. Dess syfte är att skapa ett samhälle av "fritt associeradeproducenter" som planerar för våra behov och inte för vinst. Det kommer inte behöva att ha någranationer, stater, gränser och krig.

Den här typen av kommunism vill vi åstadkomma. Det kommer inte till stånd över en natt. Vi har enlång kamp framför oss både att övertyga våra klasskamrater i förverkligandet av alternativet tillkapitalismen och att samtidigt organisera oss för att besegra den härskande klassen. Vissa av ossinser behovet av ett nytt samhälle och därför kommer att förenas i ett internationellt revolutionärt parti.

Meningen med detta är inte att bilda en ny härskande klass, bli en tillsyn regering eller ett annatparlamentariskt projekt. Vad vi behöver är en internationell och internationalistisk organisation somkan delta i klassrörelsen, debattera och lägga fram ett perspektiv för att övervinna kapitalismen ochbörja med ett annat sätt att leva tillsammans: en sammanslutning av fria och jämställda manniskor där "ens fria utveckling är en förutsättning för den fria utvecklingen av alla" (Marx).

Den internationalistiska kommunistiska Tendensen är inte "partiet", och är inte ens kärnan i en sådanorganisation. Vårt mål är att tillsammans med seriösa klassaktivister och revolutionärer arbeta för attfrämja byggandet av en ny internationell revolutionär organisation.Vi uppmanar alla som kan identifiera sig med ett sådant perspektiv, komma i kontakt med oss ochdelta i diskussioner.

Internationalistiska Kommunistiska Tendensen - 1st May, 2012