Sedan den 25 augusti strejkar Airbus-anställda i Spanien ”på obestämd tid” på grund av försämrade levnads- och arbetsvillkor, efter att de i en omröstning avvisat ett första avtal som förhandlats fram mellan fackföreningarna och företagsledningen.

Denna strejk skiljer sig tydligt från tidigare mobiliseringar. Den sker först och främst mot bakgrund av en radikalisering av klasskampen i Spanien, främst kopplad till låga löner, osäkra anställningsförhållanden, stigande levnadskostnader och försämrade arbetsvillkor. Under de första sju månaderna av 2026 har antalet strejker redan överstigit det totala antalet för hela år 2025, trots fackföreningarnas underminerande arbete, då de föredrar att förhandla fram skamliga avtal om lönesänkningar med borgarklassen, som inom Zara eller Primark. Man måste gå tillbaka till 2012 för att hitta en liknande konfliktnivå, som under den dåvarande svåra ekonomiska krisen och den drastiska åtstramningspolitiken som drabbade arbetarklassen hårt ⁽¹⁾. Den spanska bourgeoisin (PSOE-PP), som då befann sig i en utsatt situation, försökte blåsa nytt liv i ekonomin genom att så kraftigt som möjligt skära ned arbetarnas inkomster: genomföra arbetsmarknadsreformer som syftade till att underlätta uppsägningar och ge överenskommelser på företagsnivå större tyngd än branschavtal; flexibilisering och prekarisering av arbetsmarknaden (utökad användning av korttidskontrakt); sänkta löner och pensioner; höjd pensionsålder; höjda indirekta skatter och minskat socialt skydd. Vissa konsekvenser av denna kris är fortfarande kännbara, i form av lägre löner eller den explosionsartade ökningen av osäkra anställningsavtal ⁽²⁾. Idag är vardagen fortfarande hård för en spansk arbetare, och Airbus-arbetarna är inget undantag.

Strejken utbröt mot bakgrund av ekonomiska krav, vilket den spanska tidningen Público påpekar:

Konflikten mellan Airbus och dess personal inleddes med förhandlingar om löner, men har under veckornas lopp utvidgats till att omfatta andra aspekter av arbetsvillkoren. De anställda kräver en löneökning som gör det möjligt för dem att återfå den köpkraft som gått förlorad under de senaste åren (…) Distansarbete utgör en annan viktig knäckfråga. Företaget planerar att minska distansarbetet från två dagar till en dag per vecka, ett beslut som personalen avvisar, eftersom de anser att detta ändrar villkor som redan hade avtalats. De anställda kräver också större flexibilitet när det gäller att planera sin semester, återinförande av de bonusar som hållits inne under sjukskrivningar samt en översyn av systemen för kontroll av frånvaro (…) Utöver dessa krav finns även krav på förbättringar av bland annat matsalar, kollektivtrafik, rutter och tidtabeller, samt krav som rör arbetsbelastningen i Cádiz och en uppdatering av befattningsklassificeringarna. Fackföreningarna kräver också garantier när det gäller Bromo-projektet, det vill säga satsningen som syftar till att integrera vissa av Airbus, Leonardo och Thales rymdverksamheter, så att en eventuell omorganisation säkerställer de berördas löner, tjänstgöringstid, arbetsvillkor och de anställdas rätt till representation ⁽³⁾.

Det som är utmärkande för denna konflikt är att den vilda strejken snabbt gick bortom de största fackföreningarnas kontroll. Den 23 juli, i syfte att stärka arbetsgivarnas kontroll överarbetarna och sätta stopp för de strejker som inletts den 1 juli, hade Airbus ledning och de största samförstånds-inriktade fackföreningarna (CCOO, SIPA och ATP)⁽⁴⁾ förhandlat fram ett rent kapitulationsavtal, som förkastades av en stor majoritet av arbetarna, eftersom det inte tog upp något av deras ursprungliga krav. För att kunna föra fram sina krav till företaget samlades arbetarna regelbundet i stormöten från och med slutet av augusti, utanför de traditionella fackföreningarna, av vilka de flesta motsatte sig en fortsättning av strejken och krävde omedelbar återgång till arbetet. Därefter valdes en strejkkommitté, bestående av fackföreningsmedlemmar från UGT (socialistiskt (dvs socialdemokratiskt/övrs. anm.) ) och CGT (syndikalister), men även icke-fackanslutna arbetare, som med hjälp av Telegram-kanaler ⁽⁵⁾ drev på protesten.

Strejkrörelsen spred sig snabbt till flera av företagets anläggningar, och vissa fackföreningar hotade att utvidga den till anläggningarna i Frankrike. Inför denna förlust av kontroll för borgarklassen och dess viktigaste fackföreningar – där alla deras förslag successivt avvisats av arbetarna vid stormöten ⁽⁶⁾ – försökte den socialistiska regeringen bryta strejken genom att agera som ”medlare” ⁽⁷⁾. I det kapitalistiska språket, som syftar till att sudda ut klassmotsättningarna, innebär ”medlare” att man ställer sig över båda gruppernas intressen för att nå en överenskommelse som tjänar det ”allmänna” intresset. I själva verket betyder detta inget annat än att tjäna borgarklassens intressen genom att lura proletariatet. Det är precis vad Pedro Sanchez vänsterregering gjorde: företagsledningen föreslog ett nytt avtal, som presenterades som bättre anpassat till arbetarnas krav jämfört med de tidigare, men det uppfyllde fortfarande inte de strejkandes huvudsakliga krav. Avtalet avvisades därför återigen av en majoritet av arbetarna ⁽⁸⁾.

Inför dessa upprepade bakslag tillämpade kapitalisterna en annan taktik: efter förhandlingarna gick man över till att utmatta rörelsen. Att sluta förhandla, inte ge efter för strejkande, underteckna avtalet trots det starka motståndet mot det – allt i det enda syftet att splittra rörelsen med hjälp av de ”kritiska” fackföreningarna. Och det fungerade uppenbarligen: UGT, som var en del av strejken, uppmanade snabbt till återgång till arbetet ⁽⁹⁾, och därefter ansåg CGT att det, eftersom det inte längre var möjligt att uppnå ytterligare framsteg från företagets sida, var nödvändigt att ”avbryta” strejken ⁽¹⁰⁾. Även om personalen med knapp majoritet röstade för att fortsätta strejken har arbetet nu återupptagits på de flesta anläggningarna (Tablada i Sevilla, Illescas i Toledo, El Puerto de Santa María i Cádiz och Albacete). ”Kapitalets yttersta vänster,” med trotskisterna i spetsen, lovade oss dock att saker och ting skulle förändras tack vare den så kallade ”protest inriktade” och ”demokratiska” fackliga gräsrotsrörelsen. Som alltid är det historien som avgör, och den har sagt sitt.

Oavsett vilken politisk inriktning en viss fackföreningsledning har, oavsett om den framställer sig som opolitisk och förespråkar förhandlingar och social dialog, eller som strikt “revolutionär”, så har fackföreningsrörelsen blivit ett reaktionärt verktyg, med uppgift att förhandla om priset på arbetskraften, på bekostnad av all verklig klasskamp. När fackföreningarna uppmanar till återgång till arbetet förråder de inte sin funktion, utan tvärtom fullgör de den fullt ut: att fungera som borgarklassens vakthund och att styra arbetarna i syfte att försvara de kapitalistiska intressena.

Redan i december 1918, under den revolutionära vågen i Tyskland, kritiserade Rosa Luxemburg de socialdemokratiska fackföreningarnas utpräglat kontrarevolutionära roll ⁽¹¹⁾:

(...) de officiella fackföreningarna har visat sig vara en organisation för den borgerlig staten och en organisation för den kapitalistiska härskarklassen. Därför är det uppenbart att kampen (...) måste prioritera åtgärder för att undanröja dessa hinder⁽¹¹⁾

Den italienska vänstern, i traditionen från det internationalistiska kommunistpartiet (PCInt) som grundades 1943, har fördjupat denna ståndpunkt: det är inte den ena eller den andra fackföreningsorganisationen som är kontrarevolutionär, utan fackföreningsrörelsen i sig, på grund av dess gradvisa integration i statsapparaten under den monopolistiska och imperialistiska kapitalismens era. Således deklarerade vi i vårt program från 1952 ⁽¹²⁾:

Partiet hävdar kategoriskt att fackföreningarna, i den nuvarande fasen av imperialismens totalitära herravälde, utgör ett oumbärligt verktyg för detta herravälde, i och med att de till och med strävar efter mål som överensstämmer med borgarklassens när det gäller att bevara dess intressen och föra krig. Följaktligen avvisar partiet den felaktiga uppfattningen att dessa organisationer i framtiden skulle kunna fylla en proletär funktion, vilket skulle tvinga partiet att göra en helomvändning och inta en hållning som syftar till att erövra poster inom deras ledning.

Det går inte längre att vinna tillbaka fackföreningarna; revolutionen kommer inte att ske med dessa organisationer, utan mot dem: detta är den lärdom som varje revolutionär måste ha i åtanke under kampen.

Denna strejk markerar ett återupptagande – än så länge i sin linda och begränsat till en enda sektor – av proletariatets kamp i Spanien, som förr eller senare kommer att återuppstå som en fågel Fenix till följd av kapitalismens kris, marschen mot krig och de försämrade levnads- och arbetsvillkoren för proletariatet. Även om detta idag är ett hopp som kan verka avlägset, arbetar vi – inom ramen för våra möjligheter – för att förverkliga det.

Men denna konflikt visar framför allt hur farliga vänstern och fackföreningarna är för arbetarklassen. Sabotaget av kampen är bara en av de många missgärningar som dessa borgarklassens lakejer har gjort sig skyldiga till. Den spanska regeringen, som stöds av delar av extremvänstern och hyllas som förebild av hela den europeiska vänstern (inklusive den så kallade radikala), har sedan den kom till makten bedrivit en hårdnackad antiproletär politik som står sig väl i jämförelse med sina föregångares. Döm själva:

• Under första kvartalet 2025 låg reallönerna fortfarande 4,2 % under nivån från första kvartalet 2021 ⁽¹³⁾. Medianreallönen låg 2022 ungefär på samma nivå som 2008, med en nedgång på cirka 0,5 % under perioden ⁽¹⁴⁾.
• Arbetsmarknadsreformen från 2012, som antogs under den konservativa regeringen, har i stort sett bevarats, liksom pensionsreformen från 2011 som höjde pensionsåldern till 67 år.
• Osäkra anställningar är fortfarande allmänt förekommande på arbetsmarknaden ⁽¹⁵⁾. Hundratusentals arbetstagare utför obetald övertid ⁽¹⁶⁾.
• Under metall-arbetarstrejken i Cádiz 2021 skickade regeringen in kravallpolis för att slå ner demonstrationen och grep flera av de strejkande ⁽¹⁷⁾.
• En fjärdedel av den spanska befolkningen löper fortfarande risk att drabbas av fattigdom eller socialt utanförskap ⁽¹⁸⁾.

Detta är resultatet av den politik som de två största fackförbunden, CCOO och UGT, har fört. De har ständigt strävat efter att förhandla med regeringen och ersätta klasskampen med ”social dialog”, ”samförstånd” och annat nonsens. Dessa organisationer präglas av en lång historia av klassamarbete och har sedan återgången till demokrati 1975 stöttat alla de värsta arbetarfientliga politiska åtgärderna ⁽¹⁹⁾. Regeringen och fackföreningarna står i stridsposition, beredda att göra vad som helst för att förhindra varje uppsving av klasskampen.

Denna samförståndspolitik har skakats av den vilda strejken hos Airbus, men endast delvis. Denna kamp har nämligen betydande begränsningar: en del av arbetarklassen tror fortfarande på fackföreningarna när dessa hävdar att de representerar gräsrötterna och påstår sig motsätta sig kapitalismen; utvidgningen av kampen har skett på korporativistisk grund, spridning inom företagets olika anläggningar, och inte genom att sprida sig till olika sektorer av ekonomin eller till underleverantörs företag. En kamp som är isolerad från andra delar av arbetarklassen och som är inriktad på rent gruppintressen är dömd att misslyckas: proletariatets styrka ligger tvärtom i att hävda sin enhet och sin klassautonomi. Misslyckandet med strejken på Airbus, där återgången till arbetet påtvingades av fackföreningarnas gräsrötter, visar på den återvändsgränd som strategin med sektoriella strejker innebär.

Precis som under de ”vilda åren” på 60- och 70-talen måste arbetarna återvända till former av klassbaserad kamp: bildande av oberoende och autonoma strejkkommittéer och självständiga stormöten; öppen kamp mot fackföreningarna och borgarklassens partier, såväl vänstern som högern, vilka kommer att försöka styra och kontrollera rörelsen; förhindra geografisk utvidgning av strejken till andra företag och en generalisering av kampen till alla sektorer. Det är endast på detta sätt som proletariatet, äntligen kommer att kunna befria sig från kapitalismens förtryck och exploatering. För att inte dessa kampepisoder ska förbli kortlivade och, för att en ny revolutionär fas ska inledas, är det avgörande att alla som är medvetna om kapitalismens utveckling och dess olösliga kris förenar sig för att visa att detta system inte längre har någon framtid och att arbetarklassen måste organisera sig i sitt klassparti, morgondagens internationella parti.

Fotnoter:

Image: Samu (CC BY 2.0), commons.wikimedia.org

(1) diariosocialista.net och diariosocialista.net

(2) pmc.ncbi.nlm.nih.gov

(3) publico.es

(4) La Confédération syndicale des Commissions ouvrières (Arbetarkommissionernas fackförbund), eller CCOO, är ett stalinistiskt fackförbund med nära kopplingar till PCE; de två övriga fackförbunden är korporativistiska.

(5) elplural.com and france3-regions.franceinfo.fr

(6) diariosocialista.net ; insurgente.org and 20minutos.es

(7) elcorreo.com

(8) larazon.es and lavozdelsur.es

(9) cadenaser.com

(10) infodefensa.com and eleconomista.es

(11) Rosa Luxemburg vid KPD:s grundande kongress. rosalux.de

(12) leftcom.org

(13) oecd.org

(14) oecd.org

(15) oecd.org

(16) rtve.es

(17) europapress.es

(18) ine.es

(19) tandfonline.com and revistas.ucm.es