Knappast någon historisk händelse är inom den borgerliga vänstern omgärdad av så många myter som det spanska inbördeskriget. För många betraktas ”Spanien 1936–1938” som en ”symbol för gränsöverskridande solidaritet och gemensamt antifascistiskt motstånd”, ja till och med som ett ”läroexempel på antifascistisk allianspolitik”, särskilt i tider då extremhögern är på frammarsch.⁽¹⁾ Men det är betecknande att den här så hyllade ”antifascismen” i Spanien misslyckades just där den ville ge sken av att vara effektiv (och i alla sina former fortfarande vill vara det) – nämligen att förhindra omvandlingen av demokratin till en diktatur genom den bredast möjliga alliansen av alla välmenande människor. Skäl nog alltså att än en gång närmare granska myten om ”Spanien 36”.

Folkfrontens dilemma

Militärkuppen den 18 juli ägde rum i ett klimat av tilltagande politisk polarisering och skärpta klasskonflikter. Den spanska republiken uppstod 1931 ur sammanbrottet av Miguel Primo de Riveras militärdiktatur, när Spaniens ekonomiska och sociala problem visade sig vara nästintill olösliga. Dess drivande krafter var liberalt och progressivt sinnade intellektuella som företrädde industri bourgeoisiens intressen och förespråkade en moderniseringinriktning. Även om de republikanska krafterna under de så kallade ”bieno negro” (”de två svarta åren”) ibland agerade hårdfört mot arbetarrörelsen och särskilt mot anarkisterna, mötte deras reformprojekt motstånd från den agrara delen av kapitalistklassen, som fruktade för sina traditionella privilegier. I februari 1936 gick den så kallade ”Folkfronten", det vill säga alliansen mellan liberaler, socialister och det då ännu lilla kommunistpartiet i Spanien, segrande ur valet. Detta hindrade inte klasskampen. Tvärtom intensifierade arbetarna sin kamp och krävde att de borgerliga politikerna skulle uppfylla sina högtravande vallöften. Strejker, attentat och lockouter var vardagsmat under första halvåret 1936.

”Vänster”-regeringens oförmåga att styra klasskampen i ordnade banor var i slutändan ett av huvudskälen till att militärerna kring general Franco vågade genomföra kuppförsöket. Folkfrontsregeringen, bestående av liberaler och socialister, överraskades fullständigt av kuppen och stod i stort sett hjälplös och passiv inför militärernas agerande. Alla deras försök att nå en överenskommelse och en kompromiss med kuppmakarna misslyckades kapitalt. Överallt där regeringspartiernas uppmaningar till lugn och ordning följdes, var det som regel kuppmakarna som fick övertaget. Följden blev fascistisk terror och blodiga förtryck. Men i stora delar av Spanien mötte kuppen ett spontant motstånd från arbetarklassen. Arbetare gick i strejk, strömmade ut på gatorna i massor och ställde sig emot kuppmakarna. När folkfrontsregeringen vägrade att dela ut vapen stormade de kasernerna och beväpnade sig själva. Arbetarklassens spontana aktion förhindrade inte bara kuppen, som hotade att bli ett fiasko, utan lamslog tillfälligt hela statsapparaten. Liksom vid tidigare uppror och revolter agerade de spanska massorna mer radikalt och konsekvent än ledningarna för deras organisationer, men de gick inte utöver dessa organisationers referensramar.

Anarkister i regeringen

”Ni har segrat, ni kan bestämma”, förklarade den katalanske regeringschefen Lluis Companys inför ledningen för den anarkistiska massfackföreningen CNT.⁽²⁾ Men anarkisterna visade föga vilja att ge den redan försvagade statsapparaten den sista dödsstöten. ”Frihetlig kommunism är inte aktuell just nu. Låt oss först krossa myteriet” förklarade den katalanska regionkommittén för CNT.⁽³⁾ CNT avblåste den generalstrejk som var planerad till den 23 juli. Den 26 juli uppmanade den katalanska regionkommittén CNT:s medlemmar att ”inte se längre” än till ”krossandet av fascismen”. Detta beslut grundade sig på bedömningen att klasskampen och utsikterna till en social revolution måste underordnas kampen mot fascismen. I enlighet med denna antifascistiska logik gick anarkisterna först in i den katalanska regionalregeringen och senare i centralregeringen i Madrid.

Därmed blev anarkisterna en del av en borgerlig regering vars uttalade mål var att försvara ”demokratin”, det vill säga samma borgerliga ordning som hade gett upphov till fascismen. Denna politiska agenda accepterades och förankrades fullt ut av anarkisterna. ”Vi säger först krig, sedan revolution. Endast regeringen får ge order”, stod det i den anarkistiska pressen. Inför den egna basen framställdes detta steg som en revolutionär handling. Det anarkistiska centralorganet ”Solidaridad Obrera” hyllade inträdet i regeringen

som den mest framstående dagen i vårt lands historia (…) omständigheterna har förändrat den spanska regeringens och den spanska statens väsen. Regeringen, det instrument som styr statsorganen, har upphört att vara en förtryckande makt mot arbetarklassen, liksom staten inte längre är den struktur som delar upp samhället i klasser. Båda kommer nu, med CNT:s inträde, att förtrycka folket i ännu mindre utsträckning. ⁽⁴⁾

En social revolution?

I slutändan ledde detta till att man vände ryggen åt all klasspolitik och överlämnade de revolutionära framstegen till bourgeoisin. Detta är ett av de mörkaste kapitlen i den anarkistiska rörelsens historia, vilket till och med vissa anarkistiska författare och historiker måste medge. Ändå ställer många gängse ”vänster”-tolkningar historien på ända. I dessa berättelser tillskrivs nederlaget för den ”frihetliga revolutionen” Hitlers och Mussolinis vapenleveranser till Franco. Men det var i första hand underordnandet och uppgivandet av det social-revolutionära perspektivet till förmån för de militära kraven i den ”antifascistiska kampen” som ledde till nederlaget. Vi hävdar inte att det vid den tiden skulle ha funnits någon garanti för en framgångsrik social revolution. Det är meningslöst att spekulera om detta i efterhand. Det står dock fast att de första tecknen på en social revolution kvävdes redan i sin linda. Grunden för varje social revolution är människors medvetna och självständiga handlande. I denna mening utgjorde kollektiviseringarna och de mångfacetterade sociala experimenten i städerna och byarna – som till stor del initierades av anarkister – glimtar av ett framtida bättre samhälle. Dock måste även anarkistiska författare som Jose Peirats och Vernon Richards medge att kollektiven var allt annat än idealiska uttryck för den frihetliga kommunismen. Ofta övertogs fabriker som övergivits av Francos anhängare helt enkelt och drevs vidare som tidigare. Således medger även Vernon Richards öppet att många själv-styrda jordbrukskollektiv inte fungerade på något annat sätt än som en ”form av kollektiv kapitalism”. ⁽⁵⁾ Men styrkorna och svagheterna hos dessa organ och kollektiv är i första hand irrelevanta. Den sociala revolutionen handlar i första hand om frågan om att krossa den borgerliga staten. Vissa anarkister kanske hängav sig åt illusionen att den borgerliga statens lagar inte längre gällde i deras kollektiv och samhällen. Men det var illusioner som i slutändan visade sig vara ödesdigra. Redan då varnade revolutionärer eftertryckligt för dessa faror. Så förklarade till exempel rådskommunisterna i den nederländska ”Groep van Internationale Communisten” (GIC):

Om arbetarna verkligen vill bilda en försvarsfront mot de vita kan de göra det endast under ett villkor: de måste själva erövra den politiska makten, i stället för att lämna den i händerna på folkfrontsregeringen. Försvaret av revolutionen är endast möjligt på grundval av proletariatets diktatur, på grundval av arbetarråden, och inte på grundval av ett samarbete mellan alla antifascistiska partier. Nedmonteringen av den gamla statsapparaten och utövandet av makten av arbetarna själva är den proletära revolutionens hörnstenar. ⁽⁶⁾

Till en liknande slutsats kom kamraterna i ”Den italienska fraktionen av den kommunistiska vänstern”:

…den historiska erfarenheten har visat att det inte kan vara tal om kollektivisering, arbetarkontroll eller socialistisk revolution innan borgarklassens politiska makt har avskaffats.

De politiska förutsättningarna

I Spanien såg det politiska utgångsläget för arbetarklassen annorlunda ut än i övriga Europa. Den spanska borgarklassen hade inte deltagit i första världskriget utan intagit en neutral ställning. De spanska arbetarorganisationerna hade (för tillfället) skonats från krigets lackmustest. Således kunde det socialdemokratiska PSOE och det anarkistiska CNT, trots sin ödesdigra politik (t.ex. under arbetarupproret i Asturien), fortfarande framställa sig som proletära organisationer inför sin bas. Efter att den revolutionära våg som första världskriget gett upphov till hade krossats befann sig arbetarklassen i övriga Europa på defensiven. Dessa svåra nederlag för de revolutionära krafterna banade väg för fascismen i Italien och Tyskland. I Spanien var arbetarklassen visserligen obesegrad, men stod, som ”Gruppen av internationella kommunister” (GIC) då korrekt konstaterade, internationellt isolerad:

De spanska arbetarna står inte inför ett av kriget försvagat Västeuropa, utan inför en stärkt kapitalism. En proletär revolution i Spanien är endast möjlig som en del av en revolution i hela Europa. En seger för proletariatet i Spanien (enligt den trotskistiska uppfattningen om införandet av socialismen i ett land) är utesluten så länge kapitalet förblir herre och mästare i Europa, så länge revolutionen inte bryter ut även på andra håll. ⁽⁷⁾

Mäktiga krafter stod i vägen för denna möjlighet. Långt ifrån alla stormakter hade övergått till en politik av icke-inblandning. Detta kan kanske sägas gälla den cyniska politiken hos den brittiska och franska borgarklassen, som av olika skäl höll sig i bakgrunden. Men för Sovjetunionens utrikespolitiska ambitioner visade sig Spanien vara ett lönsamt interventionsområde för att vinna utrikespolitiskt mark och samtidigt lägga beslag på de spanska guldreserverna (som vid den tiden trots allt var världens största). Den ofta omtalade ”sovjetiska vapenhjälpen” gavs inte gratis. Den var betydligt mer blygsam än vad den framställdes i den stalinistiska propagandan och den borgerliga historieskrivningen, och var knuten till många politiska villkor och, som den italienske anarkisten Camillo Berneri skrev, ”diktad av kontrarevolutionära överväganden”. Därefter var det ryska diplomater och militära experter som angav tonen. Maktrelationerna började förändras i grunden. ”Det spanska kriget, som berövats all tro och all storhet, förblir en kamp på liv och död, men är inte längre ett krig som lovar en ny ordning och en ny mänsklighet”, skrev en anarkistisk milisman från fronten vid Huesca. ⁽⁸⁾

Vänsterkommunisterna i den nederländska GIC sammanfattade läget på ett betydligt tydligare och klarare sätt:

Kampen i Spanien antar karaktären av ett krig mellan de stora imperialistiska makterna. De utländska vapenleveranserna har förflyttat kampen till det militära planet och därmed oundvikligen underkastat det spanska proletariatet de imperialistiska, men framför allt de ryska, intressena. ⁽⁹⁾

Just detta var syftet med Stalins intervention: Varje ansats till en potentiellt revolutionär rörelse, som skulle ha kunnat fungera som en dragningskraft och ett alternativ till den stalinistiska maktmodellen, skulle kvävas i sin linda.

”Antifascism” kontra revolution

I och med Sovjetunionens ingripande fick det ursprungligen mycket lilla spanska KP allt större inflytande. Inom ramen för den folkfrontspolitik som Moskva föreskrev presenterade sig KP som ordningens och den borgerliga laglighetens parti och blev därmed en dragningskraft för småborgerligheten, som kände sig hotad av anarkisterna. Stalinisterna erhöll ministerposter och tog kontroll över polis- och säkerhetstjänsten. Erfarna stalinistiska hantlangare spände upp ett tätt nät för att jaga revolutionärer.

När det gäller Katalonien har utrensningen av trotskister och anarkosyndikalister redan börjat; den kommer att genomföras med full kraft, precis som i Sovjetunionen

hotade Pravda den 17 december 1936. ⁽¹⁰⁾ I själva verket utvidgade stalinisterna systematiskt sina positioner för att gå till angrepp mot POUM:s⁽¹¹⁾ och slutligen CNT:s strukturer. När en stalinistisk polispatrull i maj 1937 försökte ockupera den av anarkister kontrollerade telefoncentralen i Barcelona, uppstod en öppen konfrontation. I protest mot denna provokation gick arbetarna i strejk och uppförde barrikader över hela staden. Efter månader av ”demokratisk”kontroll och förmyndarskap utmanade de återigen den statliga makten. Än en gång verkade anarkisterna vara ”stadens herrar” (Companys), och återigen satsade CNT på en kompromiss med den rådande ordningen. CNT och POUM agerade alltmer som fångar i sin egen antifascistiska logik. Av rädsla för att fjärma sig från den ”demokratiska staten” uppmanade de sin bas att återuppta arbetet och undergrävde därmed sin egen styrka och i slutändan sitt politiska existensberättigande. Visserligen löstes konflikterna mellan anhängarna av CNT och POUM å ena sidan och de beväpnade enheterna inom det stalinistiska PSUC å andra sidan formellt genom en vapenvila i ”antifascistisk enhet”s anda, men denna ”enhet” syftade i första hand till att återupprätta statens auktoritet.

Stalinisterna, som hade gått stärkta ur denna maktkamp, inledde nu en regelrätt jakt på oppositionella och så kallade ”okontrollerbara element”. POUM förbjöds och dess medlemmar förföljdes brutalt, de rebelliska fraktionerna bland anarkisterna utplånades systematiskt och CNT tämjdes till den grad att den till slut även tog till sig maktens ”antifascistiska” jargong.

Låt oss tysta defaitisterna och pessimisterna, som utnyttjar varje tillfälle för att babbla om revolutionära förluster, sammanbrott och förräderi.

dekreterade CNT:s nationella råd i maj 1938.⁽¹²⁾ Ett öppet hot mot de sista kvarvarande kritikerna. ”Antifascismens” anspråk på att vara det mest effektiva sättet att försvara den demokratiska staten ledde till att varje initiativ och egenaktivitet kvävdes och slutligen till att motstånd, kritik och subversion utplånades i fängelser och tortyrkällare. En ödesdiger utveckling som i slutändan banade väg för Francos seger och därmed för ytterligare massakrer. Många förment radikala ”vänsteranhängare” har rätt när de säger att den sociala revolutionen i Spanien krossades. De glömmer dock att nämna att Franco bara behövde fullborda ”antifascismens” verk – en ”antifascism” som de nu återigen vill återuppliva.

Bortom myten

Vänstern har lärt sig lite eller ingenting alls av detta nederlag. Istället cirkulerar alla möjliga ”dolkstöts-vänster-legender som förklaringsmodeller. Vissa hänvisar till ”vänster splittringen” (det vill säga bristfällig ”antifascistisk enhet”), andra till det ogynnsamma militära maktförhållandet och/ eller det bristande stödet från de västliga demokratierna, som därmed också påstås ha skadat sig själva. Över hela det politiska spektrumet romantiseras det spanska inbördeskriget till ett hjälteepos i vänsterns historiebild. Det ”heroiska försvaret av den spanska republiken” är fortfarande den melodi enligt vilken de olika trotskistiska och stalinistiska sekterna sjunger sina operetter om enhet och folkfront. Än i dag betraktar vissa anarkister uppgivandet av revolutionen 1936 som ett bevis på frihetlig dygd.

Det är mer eller mindre meningslöst att delta i denna dans. Istället gäller det för internationalistiska kommunister att dra en tydlig gräns och frigöra blicken för perspektivet av den gränsöverskridande klasskampen. Visst är det nödvändigt och rätt att försvara sig mot fascisternas och extremhögerns attacker. Men det är rent självmord att i detta sammanhang hänvisa till den förment ”demokratiska staten” och underordna sig borgerliga krafter. ”Spanien 36” har än en gång visat att arbetarklassen endast kan kämpa för sin befrielse på sin egen mark, på grundval av sin klassautonomi. För att kunna föra sin egen intressekamp är det oundgängligt att arbetarklassen skapar sin egen politiska organisation, som är i stånd att stå emot den borgerliga ideologins dominans i alla dess former och att förmedla medvetenhet och perspektiv i kamperna. Arbetarklassens politiska medvetande är dock inte en passiv produkt eller ens en enkel återspegling av de ekonomiska förhållandena, utan ett uttryck för politisk reflektion och konfrontation. Att främja denna process av klassens egen medvetenhetsutveckling är idag en av kommunisternas viktigaste uppgifter för att lägga grunden till morgondagens revolutionära parti. Den kommer först till uttryck i den ”hänsynslösa kritiken av allt befintligt, hänsynslös både i den meningen att kritiken inte fruktar sina resultat och inte heller konflikten med de existerande makterna.”

Fotnoter:

(1) Så till exempel den vänsterorienterade pastillen ”Analyse und Kritik” (nr 727) eller den stalinistiska kultsekten ”Kommunistische Organisation” i sina senaste uttalanden.

(2) Citat enligt: Joll, James: Die Anarchisten, Frankfurt am Main–Berlin, utan årtal, s. 1968

(3) Citerat efter Brouët, Pierre/Temime, Emile: Revolution und Krieg in Spanien, Frankfurt 1968, s. 156

(4) Ibid., s. 255 ff.

(5) Richards, Vernon: Lessons of the Spanish Revolution, s. 107 ff.

(6) PIC (Presdienst van de groep van Internationale communisten) nr 16, oktober 1936, ”Het anarchosyndicalisme in de spaansche revolutie”, citerat i Bourrinet, Phillippe: La Gauche Communiste Germano-Hollandaise des origines à 1968, ort och år saknas, s. 291

(7) Räte-Korrespondenz, nr 18/19, augusti 1936.

(8) Citerat efter Broue: Revolution und Krieg in Spanien, s. 294.

(9) Räte-Korrespondenz, nr 21, april 1937

(10) Broue: Revolution…, s. 292

(11) POUM (Partido Obrero de Unificación Marxista) var enligt sin egen uppfattning ett ”revolutionärt-marxistiskt” parti som av olika skäl kritiserade stalinismen. Stalinisterna hatade POUM på grund av dess kontakter med Trotskij. Politiskt sett var POUM mycket heterogent sammansatt och långt ifrån att vara en revolutionär kraft.

(12) Citerat efter Sana, Heleno: Die libertäre Revolution, Hamburg 2000, s. 231.