"Många blommor lite frukt”⁽¹⁾ – Ett svar till våra kritiker

Artikeln från Revolutionary Perspectives 10, "Autonomismen: att stumpa marxismen", har lett till en hel del kommentarer och kritik. Texten var inte en historisk behandling av autonomismens utveckling, som vi är medvetna om var en heterogen rörelse som sträckte sig över en period på nästan två decennier. Vi avsåg att visa, genom att titta på fyra delar av den autonoma teorin, hur teoretiska fel hade lett rörelsen in i en återvändsgränd. Vi inser dock att en del av de allmänna kommentarerna i inledningen är för kategoriska och var historiskt felaktiga. Vi är tacksamma för korrigeringar av fakta och för ytterligare information som har tillhandahållits, särskilt av kamraterna i Mouvement Communiste.

Argumenten i tre av textens fyra huvudfrågor, nämligen existensen av arbetarklassens autonomi, förkastandet av den marxistiska arbetsvärdeläran och den marxistiska kristeorin, har dock inte på allvar ifrågasatts. Den mer betydande kritiken har gällt behovet av en politisk organisation eller ett politiskt parti och dess bildande, vilket var textens huvuddrag. Denna kritik kan delas in i två huvudkategorier. Den första erkänner behovet av ett parti för att störta kapitalismen men hävdar att partiet kommer att uppstå på egen hand ur arbetsplatskampen, medan den andra hävdar att partiet inte längre behövs alls och att det är en kvarleva från det förflutna. Vi har behandlat den andra uppfattningen, som vi inte håller med om, i andra texter och avser inte att ta upp den här.⁽²⁾

Utöver detta har texten kritiserats för att misslyckats med att lyfta fram den organisering och de kampmetoder som autonomisterna använde i sina kamper med kapitalet. Det här är kampstrategier som IKT till stor del stöder och som vi anser är nyckeln till framgångsrik klasskamp idag. Även om detta inte var fokus för den tidigare texten, inser vi att detta är det viktigaste arvet från den autonoma perioden som borde göras mer allmänt känt. Vi kommer att gå igenom detta nedan tillsammans med frågan om partiets bildande.

Vi vill dock först upprepa vår kritik av den autonoma rörelsens allmänna politiska inriktning, vilket inte uttrycktes starkt nog i den föregående texten.

Autonomismens misslyckande med att bryta med kapitalets vänster

Våra kritiker har påpekat att olika delar av rörelsen faktiskt bildade politiska organisationer i motsats till påståendet i texten om att rörelsen inte bildade en politisk organisation. Textens påstående var felaktigt och borde ha begränsats till att säga att ingen dominerande organisation bildades och att de som bildades inte överlevde 1970-talet.⁽³⁾ Men för oss var huvudpunkten, som framgick i texten, att de organisationer som bildades inte bröt med kapitalets vänsters politik och kunde följaktligen inte ge rörelsen en sammanhängande antikapitalistisk riktning.

Våra kritiker pekar på de politiska organisationerna Potere Operaio (PO), Lotta Continua (LC) och Avanguardia Operaia (AO) som exempel på politiska organisationer som bildades av rörelsen. Även om detta är sant, är det också sant att alla dessa formationer kollapsade på 1970-talet. Det är också sant att de gav sitt stöd till vänsterflygeln av kapitalistklassen. Vi noterar till exempel att:

1. Potere Operaio hävdade att det italienska kommunistpartiet (PCI) inte var integrerat i kapitalismen eftersom deras gräsrötter blockerade en sådan integrering. PO instruerade sina medlemmar att det var obligatoriskt för arbetare att gå med i PCI och kämpa mot reformisterna i partiet.⁽⁴⁾
2. PO uppmanade också, som vi nämnde i den föregående texten, arbetarna att stödja nationella befrielsekamper vilka går ut på att underkasta arbetarklassens intressen den nationella bourgeoisin.
3. LC uppmanade till att rösta på PCI i regionala val 1975 och gick tillsammans med AO med i en valkoalition, Democrazia Proletaria⁽⁵⁾, 1976. Senare uppmanade båda organisationerna till att rösta på PCI i nationella val. Uppmaningen att rösta på PCI i nationella val lanserades efter den så kallade "historiska kompromissen" den demokratiska alliansen mellan PCI och Kristdemokraterna 1976.

För oss kan det inte finnas något som helst berättigande för något stöd, även om det är kritiskt eller med förbehåll, för PCI. Detta parti, liksom det italienska socialistpartiet (PSI), har visat sig vara borgarklassens förlängda arm alltsedan 1930-talet. Detta har illustrerats gång på gång, inte minst under den period som den autonoma rörelsen spänner över. Autonomisterna motarbetades konsekvent av PCI, ofta med öppet våld. Autonoma militanter uteslöts från det PCI-dominerade facket CGIL⁽⁶⁾ och från själva partiet. Några blev misshandlade. Ett exempel på detta var när PCI-ligister misshandlade en arbetarkommitté vid Innocenti-fabriken i närheten av Milano för att ha organiserat en strejk mot uppsägningar i oktober 1976.⁽⁷⁾

PCI sammanställde listor över autonoma "bråkmakare" och överlämnade dem till cheferna, vilket ledde till att militanter blev uppsagda. Senare, under den period då de Röda Brigadernas mord på Aldo Moro utgjorde förevändningen för att staten med full styrka skulle slå ned på den autonoma rörelsen, överlämnade PCI sina listor till den domare som ledde åtalen, Calogero. Domare Calogero, själv PCI-medlem, utfärdade arresteringsorder på mängder av autonoma militanter i april 1979. Detta resulterade i att många kamrater tillbringade åratal i fängelse på helt falska anklagelser.⁽⁸⁾

Men det krävdes inte dessa attacker på arbetarklassen för att bevisa att PCI var en förlängd arm åt kapitalistklassen. PCI stödde den "demokratiska" imperialismens sida under andra världskriget. De arbetarfientliga konsekvenserna av detta blev tydliga när partiet började verka öppet i Italien mot slutet av kriget. När Togliatti, ledare för PCI, återvände till Italien 1944 som Stalins trogna hantlangare, meddelade han att revolutionen inte stod på agendan. Istället:

Vad vi behöver är ekonomisk tillväxt inom ramen för privat ägande och demokrati.⁽⁹⁾.

I samband med den så kallade ‘Salerno-vändningen’ meddelade han att PCI skulle arbeta med antifascistiska kapitalistiska partier och monarkister för att genomföra detta, och gjorde det genom att delta i alla italienska regeringar från 1944 till 1947. De som stödde den revolutionära kommunismens väg fann sig själva fångade mellan den fascistiska polisen å ena sidan och PCI:s kulor å den andra. CWO:s systerparti inom ICT, Partito Comunista Internazionalista (PCInt), känt genom sin tidning Battaglia Comunista, som bildades 1943, befann sig i denna position. PCInt förstod att andra världskriget, liksom det första, var ett imperialistiskt krig och att det borde motarbetas genom revolutionär defaitism. De förstod att antifascismen helt enkelt var ett ideologiskt kamouflage för den demokratiska kapitalismens imperialistiska intressen. PCInt kritiserade dessutom:

1. Klass-samarbetsallianser och enhetsfronter, vilket var precis vad PCI var engagerade i,
2. Avvisade allt stöd för krigets och imperialismens krafter, både i Moskva och Washington. PCI var naturligtvis den ryska imperialismens verktyg,
3. Förkastade lögnen om den nationella vägar till socialism.⁽¹⁰⁾ PCI påstod nu att det fanns en parlamentarisk väg till socialism.

För detta förtalade PCI kamraterna i PCInt och stämplade dem som agenter för Gestapo och inledde en hetsjakt på dem. 1945 mördades två PCint-kamrater av PCI-mördare och andra kamrater "försvann", alla på order av PCI-ledare.⁽¹¹⁾ Under tiden frigavs fascister från fängelse och beviljades amnesti på order av den nya justitieministern, som råkade vara just PCI:s ledare, Togliatti.

Vi nämner denna sorgliga historia idag bara för att understryka att varje politisk väg framåt för arbetarklassen måste innebära ett totalt brott med kapitalismens politiska krafter, vilket är vad PCI och PSI och deras olika utlöpare representerar. Tyvärr bröt inte de politiska krafterna som kom från den autonoma rörelsen med dessa och ledde rörelsen in i en återvändsgränd. Det värdefulla arvet från rörelsen finns idag i de former av kamp den initierade.

Organisationsformer för klasskamp

Autonomistiska strider genomfördes av arbetskommittéer som verkade utanför de officiella fackföreningarna och oberoende av PCI och PSI. Där det fanns många fabriker eller grenar av en industri i ett område var arbetskommittéer federerade och i vissa regioner, t.ex. Porto Marghera⁽¹²⁾, bildades en autonom församling. Syftet med denna församling var att samordna arbetarkampen både inom och utanför fabrikerna. Församlingarna blev referenspunkter för andra sociala kamper. På många områden stöddes sammankomsterna av studenter. I Turin fanns det till exempel en arbetar-/studentförsamling som grupperade 1500 arbetare. En sådan organisation genererade en enorm social energi och solidaritet med potentialen att växa till en massiv social rörelse.

Inom fabrikerna försökte arbetskommittéerna alltid ställa enande krav som:

1. Lika löne-ökningar för alla snarare än procentuella ökningar,
2. Garanterad minimilön,
3. Kortare arbetstid för alla,
4. Likabehandling av tillsvidareanställda och tillfälligt anställda.

De sociala striderna krävde sådant som:

1. Minskade kostnader för kollektivtrafiken
2. Minskade elkostnader,
3. Sänkta matpriser,
4. Sänkning av bostadshyror och tillträde till tomma bostäder.

I vissa områden betalade arbetare bara vad de ansåg vara ett rimligt pris för dessa saker och i vissa områden gjordes dessa själv-reduktioner officiella. I provinsen Venedig nåddes till exempel 1974, efter fyra månaders själv-reducering av elräkningarna, en officiell överenskommelse om att sänka elpriset.

Den "heta hösten" 1969 och de följande åren i början av 70-talet såg en del av den italienska arbetarklassen, särskilt de i de stora fabrikerna, undkomma kontrollen av fackföreningarna och PCI och PSI. De genomförde klassmotstånd mot kapitalismen i större skala än något Europa har upplevt under perioden sedan andra världskriget. Emellertid förblev arbetare i de mindre fabrikerna och industrierna under kontroll av CGIL och PCI och i landet som helhet behöll dessa organisationer kontrollen över en stor del av arbetarklassen. ⁽¹³⁾

Ändå var kampen i de större fabrikerna i norra Italien massiv och utbredd i omfattning och innebar en utmaning för kapitalismen själv och den italienska staten. Många som deltog i dessa händelser var inte säkra på vart de ledde och hoppades att rörelsen själv skulle ge ett svar. Andra såg i det som uppnåddes en förberedelse för kommunismen med arbetare som gradvis tog över delar av livet inom kapitalismen, på det sätt som Gramsci teoretiserade under ockupationen av fabrikerna 1920. Men precis som 1920⁽¹⁴⁾ kunde några permanenta vinster för arbetarklassen endast uppnås genom att ta statsmakten. Även om dessa vinster blev till reformer inom kapitalismen var det bara en tidsfråga innan kapitalistklassen började ta tillbaka dem.

Det behöver knappast sägas att kapitalistklassen var upptagen med att förbereda och genomföra motåtgärder. Den första var omstruktureringen av produktionen. Antalet arbetare som behövdes inom industrin minskade genom att ersätta arbetare med robotar. Tiden för att tillverka en bil hos Fiat halverades till exempel mellan 1973 och 1979. Stora koncentrationer av arbetare bröts upp och produktionen började flyttas till perifera länder. De gigantiska kemiska fabrikerna, som stod i centrum för kampen i Porto Marghera, är idag mestadels tomma skal. Det sista slaget kom i form av statens förtryck. Som nämnts ovan gav de Röda Brigadernas agerande staten den förevändning den behövde, och ett stort antal autonoma militanter anklagades för att stödja terrorism, arresterades och fängslades. Detta innebar i realiteten krossandet av rörelsen.

Trots de framgångsrika organisationsformer som antagits återtogs nästan alla materiella vinster från den tidigare perioden av kapitalistklassen på 1980-talet. Autonoma militanter ruttnade under tiden i fängelse och fackföreningarna återupprättade sitt grepp i fabrikerna. Ett svar på krossandet av rörelsen var skapandet av nya fackföreningar eller basfackföreningar, COBAS.⁽¹⁵⁾ Detta var ett steg bakåt organisatoriskt eftersom när de nya fackföreningarna blev erkända av cheferna fungerade de officiellt som förhandlare om priset på arbetskraft. Detta placerade dem snart i samma situation som de befintliga officiella fackföreningarna.⁽¹⁶⁾

Tills revolutionen lyckas är de enda verkliga vinster som arbetarklassen kan få ut av sin kamp mot kapitalismen dess förmåga att organisera sig själv och dess medvetenhet om nödvändigheten av att störta kapitalismen och om medlen för detta. Vinsterna i medvetande måste göras genom reflektion och analys av det kapitalistiska systemets problem och utveckling, och arbetarnas kamp mot det, genom framstegen och misstagen och vad som är vägen framåt på en global skala. Denna process innebär en dialektisk växelverkan mellan teori och praktik, men som i allmänhet måste genomföras utanför kampens omedelbara fysiska gränser, av de som är beredda att ägna sin förmåga åt den. Den måste utvecklas inom ett politiskt parti som grupperar de som förstår behovet av att etablera kommunism och behovet av att utveckla teorin och praktiken för att uppnå denna.

Kan det politiska partiet bildas från kamporganisationerna?

Många som beundrar den autonoma kampen medger att det finns ett behov av ett arbetarklassens parti. Det är uppenbart att kampen måste samordnas och det betyder inte bara i ett enda land utan internationellt. Det är tydligt att en internationell organisation – ett arbetarklassens parti – är redskapet för detta. Många ser idag detta parti som rätt och slätt ett verktyg för centralisering av kampen, en del av arbetarklassens enhetliga organisering. Frågan är för dem hur ett sådant parti kan bildas. En del av dem som har kritiserat vår ståndpunkt om behovet av ett parti hävdar att partiet kommer att uppstå ur kampen på arbetsplatserna.⁽¹⁷⁾ Denna uppfattning sammanfattas i uttalandet av Luciano Parlanti, Fiat arbetare och ledande medlem i Lotta Continua:

Organisation skapar aldrig en rörelse; det är en rörelse som skapar organisation.

Även om det är sant att LC kom ur kampen 1968-69 var det inte bara en enhetsorganisation utan en politisk organisation. Ett mer generellt påstående i denna tes är att den ekonomiska enhetsorganisationen kommer att skapa den politiska organisationen. Men den politiska karaktären hos organisationen som kampen skapar är avgörande. Som vi har försökt visa ovan, växte de organisationer, såsom LC, som växte fram ur denna periods kamp, med en socialdemokratisk medvetandenivå, vilket ledde tillbaka till borgerlig parlamentarism och den reformistiska återvändsgränden.

Att förvänta sig ett konsekvent revolutionärt parti kan uppstå enbart ur ekonomiska strider är önsketänkande. Partiet måste existera innan masskamper bryter ut och det måste ha en tydlig politisk förståelse om det ska ge någon enhetlig riktning åt dessa kamper; och en enhetlig politisk riktning krävs om kampen inte ska bränna ut sig själv för reformer inom kapitalismen. Detta är naturligtvis avgörande i tider av krig eller revolutionära oroligheter. En historisk illustration av detta är situationen i Tyskland vid tiden för den spartakistiska revolten i januari 1919. Här bildades Tysklands kommunistiska parti (KPD) bara några veckor före upproret. Det var följaktligen helt oförmöget att få sin plattform och sin politik känd eller förstådd bland den breda massan av arbetarklassen som förblev under socialdemokratins inflytande. Socialdemokratin ville naturligtvis ha en demokratisk republik inom det kapitalistiska systemet och slaktade gladeligen spartakisterna för att uppnå detta. Som Onorato Damen, en av grundarna av PCInt, senare hävdade, "partiet kan inte vara en produkt av sista minuten" och:

Utan det revolutionära partiet kommer varje revolt att bränna ut sig själv inom systemet. ⁽¹⁸⁾

Historiskt har försök gjorts att övervinna separationen av arbetarklassens enhets- och politiska organisationer och på så sätt kombinera organisationen av den ekonomiska och politiska kampen. Detta har slutat i misslyckande. I vår tidigare text nämnde vi tyska AAUD E⁽¹⁹⁾ som försökte smälta samman enhets- och politiska organisationer. Detta ledde till AAUD-E:s kollaps och teoretiserandet om att den politiska organisationen inte alls behövdes, och att allt som behövdes för att störta kapitalismen var arbetarråden. The Industrial Workers of the World (IWW), som för närvarande ökar sin närvaro i USA och Storbritannien som en typ av basfackförening (COBAS), försöker också göra detta. De ger den ekonomiska kampen företräde framför den politiska. Svagheten i denna strategi visar sig i krisperioder när djärvt politiskt ledarskap krävs. Detta illustrerades på ett tragiskt sätt när USA gick in i första världskriget i april 1917. 1916 åtog sig IWW:

antimilitaristisk propaganda i fredstid, vilket främjar klassolidaritet bland arbetare i hela världen och, i krigstid, generalstrejken i alla industrier.⁽²⁰⁾

Men när USA gick in i kriget betraktade IWW kriget som blott ett avbrott i uppbyggnaden av organisationen. Den gav ingen politisk riktning åt sina sektioner och överlät till varje sektion att bestämma sin inställning till kriget. En av de mest militanta sektionerna vid hamnen i Philadelphia, som hade genomfört en massiv och framgångsrik strejk 1913⁽²¹⁾ såg hundratals av sina medlemmar anmäla sig till militären och kom överens om ett strejkförbud i hamnen under den tid som kriget varade.⁽²²⁾ Detta är illustrerar ytterligare återigen behovet av en tydlig politisk organisation som kan ge politisk vägledning i kristider. Det visar också på misslyckandet i försöken att ge den ekonomiska kampen företräde framför den politiska kampen.

Som vi konstaterar i "The Future International" i detta nummer (ursprungligen publicerad i Revolutionary Perspectives #11, 2018), skiljer sig den kommunistiska revolutionen från den borgerliga revolutionen eftersom arbetarklassen till skillnad från bourgeoisin inte har någon egendom att försvara. Det kan inte heller bygga upp öar av kommunism inom det kapitalistiska samhället som Gramsci teoretiserade. Istället,

Vår styrka kommer från vår förmåga till gemensamt agerande. Och den proletära revolutionen kan inte komma till stånd genom att bara jaga omedelbara intressen. Den proletära revolutionen måste vara en medveten revolution. Men under kapitalistiska förhållanden kommer vissa arbetare att inse behovet av att störta systemet före andra. Det är helt naturligt att denna minoritet bildar en politisk organisation för att uttrycka sitt medvetna mål att skapa ett nytt samhälle.

I vår kamp för kommunismen har vi ständigt tagit upp frågan om Internationalen, eller det Internationella Partiet. Om inte världens arbetarklass formerat detta politiska verktyg som en del av framväxten av dess revolutionära medvetande kommer vi att stå inför ännu fler nederlag i framtiden.

Kan partiet bildas i nuläget?

Enligt Världsbanken finns det nu 3,45 miljarder arbetare i världen som tillsammans med sina barn representerar majoriteten av världens befolkning på 7,6 miljarder (2018). Det betyder att den situation vi står inför är helt annorlunda än den var 1917, då majoriteten av världens befolkning var bönder. Den revolutionära våg som följde efter första världskriget bröts ned och skingrades på grund av utmaningen med bondefrågan. Förändringarna i den globala klassammansättningen idag gör att böndernas motstånd mot kommunismen inte längre utgör ett hot. Situationen är följaktligen mer gynnsam för ett framgångsrikt störtande av den globala kapitalismen. Under den nuvarande perioden ser vi skapandet av en arbetarklass i världsskala även om denna inte uppfattar sig själv som kraften för att störta kapitalismen.

Genom att kapitalet mer fullständigt än någonsin globalisera sig, globaliserar kapitalet också sina motsättningar och sina inbyggda problem. Den globaliserar sina exploaterade och sina exploatörer och skapar en utarmning av sin globala arbetarklass. Alla dessa processer är dock långt ifrån färdigutvecklade och systemets fullständiga motsättningar på global skala har ännu inte utvecklats fullt ut. Ändå kämpar världens arbetare på ett grundläggande och allt mer bittert sätt mot kapitalet trots de splittringar genom nationalitet, ras eller religion som kapitalistklassen inte tvekar att skapa och understödja. Dessa kamper ger oss hopp inför framtiden. Men deras fragmentariska karaktär har fått vissa att hävda att det ännu inte är tiden för bildandet av ett globalt parti. Nya former av arbetarorganisering och politisk kamp anpassade till den nivå av globalisering som nu uppnåtts måste utvecklas innan partiet kan byggas.

Även om det kan vara sant att ett internationellt parti inte kan byggas under den nuvarande perioden, kan en kärna till ett sådant parti byggas upp idag. Den ekonomiska krisen 2007/8 var en indikation på allvaret i de ekonomiska problem som kapitalismen står inför och den verkliga möjligheten till antingen en samhällelig kollaps eller ett framtida krig. Ett samhälleligt sammanbrott kommer dock inte i sig leda till kommunism, kommuniserings-tendensens drömmerier till trots. Kommunism kan bara uppstå om det finns en global organisation som kämpar för det och kämpar för ett program för att uppnå det. Krisen 2007/8 har generellt skakat förtroendet för systemet och att börja bygga skelettet till en sådan organisation är både möjligt och brådskande idag.

Fotnötter:

(1) Bedömning av M. Tronti 1978. Citerat av Steve Wright "Storming Heaven" sid. 225 ⁽²⁾ Se Bordiga: Beyond the Myth, leftcom.org

(3) Potere Operaia kollapsade 1973, Lotta Continua 1976 och Avanguardia Operaia 1978. ⁽⁴⁾ Se Steve Wright "Storming Heaven" sid. 111

(5) Denna koalition inkluderade en avknoppning från det italienska socialistpartiet (PSIUP) och en maoistisk grupp.

(6) Confederazione Generale Italiana del Lavoro. Den största italienska fackföreningen. ⁽⁷⁾ Se broschyr av Mouvement Communiste “An example of workers autonomy in Italy.”

(8) G. Sbrogio, en militant från Porto Margheras autonoma församling tillbringade 4 år och 8 månader i fängelse anklagad för att vara hjärnan bakom Röda brigaderna. Detta är bara ett exempel på många arbetare som fängslades på falsk grunder av staten. Deras verkliga "brott" var att slåss för arbetarklassens intressen och därmed hota kapitalistisk exploatering.

(9) Citerat i Steve Wright "Storming Heaven" sid. 7

(10) Se leftcom.org

(11) Mario Acquaviva och Fausto Atti, föll offer för lönnmördarnas kulor. Se leftcom.org

(12) Porto Marghera är området i Venedig norr om den berömda ön. Se broschyr av Mouvement Communiste “An example of workers autonomy in Italy.”

(13) Detta är PCInts bedömning.

(14) Detta uttrycks av Emanuela Furlanetto som deltog i de självpåtagna matprissänkningarna. Se videon "The Suspended Years" tillgänglig från Mouvement Communiste. För mer om Gramsci se leftcom.org. Vi kommer att publicera en översättning av Onorato Damens Gramsci: Between Marxism and Idealism senare i år.

(15) COBAS förkortning för Comitati di Base, eller fackföreningar.

(16) Se de senaste händelserna kring Sicobas i Italien. leftcom.org

(17) The Angry Workers of the World (AWW) och Mouvement Communiste stöder denna ståndpunkt.

(18) Se leftcom.org

(19) AAUD-E var General Workers Union – enhetlig organisation.

(20) Resolution vid 10:e årliga konventet IWW 1916. Citerat i ICC International Review 125 ⁽²¹⁾ Se Mouvement Communiste Letter Number 38

(22) Detta hindrade naturligtvis inte bourgeoisin från att attackera organisationen, slå sönder dess kontor och fängsla dess ledare i perioder på ibland 10 till 20 år. IWW-medlemmar stämplades först som spioner för Tsaren och senare, efter oktober 1917, som spioner för bolsjevikerna!