När vi ställde upp oss ... beordrades fyra flickor att följa med dem för att bära vatten till [kämparna] ... Istället tog de dem till våra tomma hus och våldtog dem. Omkring sjuttio av våra män fick ögonbindel och sköts till döds, den ena efter den andra framför oss. De ... tog deras kroppar och kastade dem på cementen som täckte byns källa och dumpade sand på dem.⁽¹⁾

De dödade omkring åttio ... Barnen dödades genom att deras skallar krossades med klubbor.⁽²⁾

7 oktober 2023? Nej, denna andra vidriga händelse ägde rum i oktober 1948. "Kämparna" var i själva verket judiska soldater från organisationen Haganah ("försvaret"). Detta var inga isolerade eller spontana incidenter utan en del av de sionistiska styrkornas noggrant uttänkta Plan Dalet (Plan D). Den har sedan dess av israeliska regeringar framställts som en defensiv åtgärd för att säkerställa att den sionistiska rörelsen skulle få vad FN:s delning av Palestina hade lovat dem, men i själva verket var det en plan för etnisk rensning av palestinska bybor från deras mark. Haganah var inte den enda israeliska styrkan som var i tjänst den dagen. Vid sidan av dem opererade de regelrätta terroristgrupperna Lehi (känd av sina motståndare som Sternligan)⁽³⁾ och Irgun Zvai Leumi som inte accepterade att någon delning av landet kunde äga rum. Det var Irgun (uppmuntrat av Haganah-befälhavare) som begick det kanske största illdådet av alla, i och med massakern på upp till 254 bybor i Deir Yassin i april 1948. Det faktum att Deir Yassin låg 25 km innanför det territorium som FN hade tilldelat de befintliga invånarna i det brittiska mandatet Palestina gör att alla "defensiva" avsikter bakom Plan Dalet måste betraktas som lögn. Nyheten om denna grymhet fick många palestinier att fly för sina liv.

Vi påminner inte om dessa detaljer i den palestinska Nakba för att rättfärdiga fasorna den 7 oktober 2023 som utfördes av de Hamas-ledda styrkorna. Skuldbeläggande propaganda är ett vapen i alla krig och mjölkas till det yttersta av både Hamas (akronym för Harakat al-Muqawama al-Islamiya eller "Islamiska motståndsrörelsen") och den israeliska staten för att rättfärdiga deras lika giftiga nationalistiska agendor. Målet är att få arbetare att massakrera varandra för att försvara sina herrars egendom. Båda måste förkastas, tillsammans med det system som har gett upphov till dem.

De omedelbara rötterna till den nuvarande slakten

Den senaste rundan i denna hundraåriga "asymmetriska konflikt" inleddes med Hamas förbluffande och exempellösa utbrytning ur den instängda Gaza-enklaven. Detta ledde till en urskillningslös och omänsklig slakt på upp till 1 200 personer (inte alla judar, även arabiska israeler som försökte prata med de stridande sköts ned) och ytterligare 240 personer (från 40 olika nationaliteter) togs som gisslan. Det var fortfarande den största förlusten av judiskt liv på en enda dag sedan förintelsen.

Som svar har den israeliska försvarsmakten (IDF) under mindre än tre månaders strider dödat mer än 22 000 palestinier, av vilka några tusen är faktiska krigare men 45 procent är barn.⁽⁴⁾ Även detta är ett nytt rekord i skräck för det palestinska folket. Den nivå av förstörelse som vi har sett i Gaza har inte motsvarats i någon stadsmiljö sedan andra världskriget. Israel har släppt nästan lika många bomber över Gazaremsan (som är ungefär lika stor som Isle of Wight) på en vecka som den USA-ledda koalitionen släppte över hela Afghanistan på ett år. Flera militära källor uppger att sprängkraften redan är större än två atombomber av den storlek som jämnade Hiroshima med marken (vars yta var nästan tre gånger större än hela Gazaremsan). IDF har inte låtsats att det rör sig om någon "precisionsbombning" (som USA och dess allierade försökte hävda i Irak 2003). Bomber på 1000 kg slår helt enkelt ner flerfamiljshus som käglor, även om de inte träffas direkt. Tillsammans med blockaden av viktiga förnödenheter har det skapat en humanitär katastrof för över 2 miljoner människor, som upprepade gånger uppmanas av IDF att flytta till den ena eller andra säkra platsen, den sista ett område som inte är mycket mer än 3 kvadratkilometer - och inte ens det är säkert. De lider redan av brist på uppvärmning, svält och sjukdomar, i en situation där nästan alla medicinska inrättningar har tömts, och en särskilt våt vinter bidrar till eländet.

Det våldsamma israeliska svaret kunde ha förutsetts av alla som har varit ens minimalt uppmärksamma under de senaste åren. I maj 2021 gjorde Internationalist Communist Tendency ett uttalande om den senaste striden mellan Hamas och Israel. Under en underrubrik "Déjà Vu" skrev vi:

Vi har varit här förut. Exakt tre gånger tidigare, sedan Hamas tog kontroll över Gaza för 15 år sedan. Mönstret är alltid detsamma. Israel gör ännu ett försök att skapa "fakta på marken", t.ex. den planerade fördrivningen av palestinier från delar av östra Jerusalem. Sedan avfyrar Hamas alla hemmagjorda raketer som de har lagrat och så länge de gör det svarar den israeliska försvarsmakten (IDF) med alla vapen i sin arsenal (utom det icke erkända kärnvapnet, naturligtvis). USA lägger in sitt veto mot varje fördömande av Israel i FN:s säkerhetsråd medan resten av "världens ledare" högtravande manar till "fred".
Resultaten följer också samma mönster. Antalet dödade palestinier är alltid oproportionerligt stort i förhållande till antalet dödade israeler.⁽⁵⁾

Men trots snarlikheten är det den här gången annorlunda. Hamas attack den 7 oktober 2023 kan ha berott på samma missförhållanden som 2021, men den har inträffat i ett helt annat inhemskt, och i ett mycket farligare internationellt, sammanhang.

Så vad drev Hamas till den massiva och, för Gazas befolkning, förödande provokationen den 7 oktober? Det finns uppenbarligen en viss sanning i Hamas officiella uttalande att attacken planerades som vedergällning för attackerna mot palestinier vid al-Aqsa-moskén, i östra Jerusalem och på Västbanken. Den lika provokativa högerregeringen, ledd av Netanyahu, hade gett fria händer åt den dömde rasisten Itamar Ben Gvir och till och med skapat ett särskilt paramilitärt nationalgarde för att göra det möjligt för denna säkerhetsminister att terrorisera palestinierna i dessa territorier. Dessutom försvagades den palestinska ställningen på den internationella arenan ytterligare genom Abraham-avtalen, genom vilka USA hade pressat arabstater som Förenade Arabemiraten, Bahrain och Marocko att underteckna avtal med Israel. Under veckorna före Hamas angrepp förhandlade även Saudiarabien om ett avtal med Israel.

Hamas talesman Ibrahim Hamad sade också till Al Jazeera TV ... att attacken var "absolut ett budskap" till muslimska länder som söker normalisering med Israel.⁽⁶⁾

Hamas reagerade inte när de tidigare Abraham-avtalen slöts, men saudierna antogs kräva att ett av förslagen i 1993 års Osloavtal skulle återupplivas;

... med inriktning på det så kallade område C, som utgör 60 procent av Västbanken och där de flesta av Israels bosättningar är belägna. Det finns trovärdiga rapporter om olika förslag från den palestinska myndigheten, Förenta staterna och Saudiarabien om att Israel bör gå med på att överföra en betydande del av område C till palestinsk kontroll som en del av ett avtal mellan Riyadh och Jerusalem om att normalisera förbindelserna.⁽⁷⁾

En sådan "normalisering" var inte vad Hamas ville, eftersom den skulle ha gett mer makt åt den palestinska myndigheten, och därmed åt dess sekulära rival Fatah. Kanske var det detta "budskap" som Ibrahim Hamad avsåg att framföra till saudierna?

Men det fanns ett tredje möjligt motiv. Hamas stöd i Gazaremsan hade minskat, och befolkningen skyllde inte bara sina försämrade sociala förhållanden på den israeliska och egyptiska blockaden av territoriet. En undersökning från Arab Barometer som publicerades i Foreign Affairs,⁽⁸⁾ New York Times och den italienska vänster-reformistiska tidningen Il Manifesto, visade att 62 procent av befolkningen i Gaza inte stödde Hamas. De flesta skulle också nöja sig med en tvåstatslösning, vilket förkastas i Hamas grundkonvention⁽⁹⁾ från 1988. Vi behöver inte heller bara förlita oss på opinionsundersökningar. Som Amnesty International rapporterade 2022:

I Gazaremsan har ett allmänt klimat av förtryck, efter ett brutalt tillslag mot fredliga protester mot de stigande levnadskostnaderna 2019, effektivt avskräckt oliktänkande och ofta lett till självcensur.⁽¹⁰⁾

Situationen är inte bättre idag. Arbetslösheten ligger nu på 60 % (en enorm ökning från bara 2 år sedan då den var 40 %). I denna situation är förtryck inte tillräckligt. Standardknepet för alla nationalister är att provocera fienden till en ömsesidig grymhet⁽¹¹⁾ för att befästa stödet mot "den andre" och, vilket är lika viktigt, tysta interna motsättningar. Som en annan färsk opinionsundersökning i slutet av november/början av december av Khalil Shikaki visar, har det i stort sett fungerat, åtminstone för närvarande. På Västbanken har stödet för Hamas ökat från 12 procent till 44 procent, medan det i Gaza har ökat från 38 procent till 42 procent sedan de israeliska bombningarna inleddes.⁽¹²⁾

En djup politisk splittring är också uppenbar i Israel. Under hela 2023 har det förekommit massiva demonstrationer mot den nya ultrahöger-koalitionens försök att genomföra rättsliga reformer som skulle göra Högsta domstolen till i praktiken en gummistämpel för Knesset. Många demonstranter och oppositionspolitiker vet att de rättsliga reformerna bara är ett förstadium till att ytterligare utvidga bosättningarna på Västbanken, och till och med att fördriva alla palestinier från Israels erkända gränser. Netanyahu har ett personligt intresse av att undergräva domstolarna för att undvika att ställas inför rätta för korruption, men hans allierade på ultrahögerkanten från de religiöst ortodoxa partierna och bosättarrörelsen (det finns nu 750 000 sådana bosättare i östra Jerusalem och på Västbanken) håller fast vid en spegelbild av Hamas mål - de vill verkligen att alla palestinier skall avlägsnas från den tidigare brittiska mandatkolonins territorium. Judiska bosättningar har fördömts i flera FN-resolutioner under ett halvt sekel, men med USA:s medverkan kan de ignoreras, och bosättningarna fortsätter att etableras på ockuperat område. De är alla en del av ett långvarigt sionistiskt projekt för att skapa "fakta på marken" som syftar till att omöjliggöra en framtida palestinsk stat. I detta har Hamas varit den sionistiska nationalismens "nyttiga idiot", eftersom de också motsätter sig varje annan lösning än att staten Israel utplånas. Precis som i kriget i Ukraina finns det inget utrymme för någon kompromiss.

Det är väl känt att Hamas uppmuntrades av flera på varandra följande israeliska regeringar att växa fram som ett islamistiskt alternativ till Fatahrörelsen, som då som nu dominerade den så kallade palestinska myndigheten. Israeliska tjänstemän har bekräftat detta.

År 2009 sade Avner Cohen, en tidigare israelisk tjänsteman för religiösa frågor som arbetade i Gaza i över 20 år, till Wall Street Journal, citat: "Hamas är, till min stora sorg, Israels skapelse." En annan tidigare israelisk tjänsteman, brigadgeneral Yitzhak Segev, sade att han fick en budget för att hjälpa till att finansiera islamistiska rörelser i Gaza för att motarbeta Yasser Arafat och hans Fatah rörelse. En annan före detta israelisk militär, David Hacham, sade, citat, "När jag ser tillbaka på händelseförloppet tycker jag att vi gjorde ett misstag. Men vid den tidpunkten tänkte ingen på de möjliga resultaten.”⁽¹³⁾

Dagen efter Hamas-attacken var många israeliska observatörer inte sena att peka ut någon som skyldig:

För det mesta var den israeliska politiken att behandla den palestinska myndigheten som en börda och Hamas som en tillgång. Knesset-ledamoten Bezalel Smotrich, som nu är finansminister i den hårdföra regeringen och ledare för partiet Religiös sionism, sa det själv 2015.

Enligt olika rapporter gjorde Netanyahu en liknande poäng vid ett Likud-fraktionsmöte i början av 2019, då han citerades för att ha sagt att de som motsätter sig en palestinsk stat bör stödja överföringen av medel till Gaza, eftersom upprätthållandet av separationen mellan den palestinska myndigheten på Västbanken och Hamas i Gaza skulle förhindra upprättandet av en palestinsk stat.⁽¹⁴⁾

En sådan öppen cynism från israeliska ledare innebär att vi också måste fråga oss varför Hamas tilläts att inte bara ta sig över gränsen, utan tränga in så långt på israeliskt territorium och tillbringa så mycket tid med att vandra omkring och döda efter behag den där lördagsmorgonen den 7 oktober. Den israeliska säkerhetstjänsten anses trots allt vara den mest effektiva i världen. De har en oöverträffad framgångshistoria och har vid ett eller annat tillfälle infiltrerat alla palestinska organisationer. Hur kunde det då komma sig att de nästan exakt på 50-årsdagen av Yom Kippur kriget, och återigen på sabbaten under en judisk religiös högtid (Sukkot), inte förväntade sig några åtgärder? Varför ignorerades varningarna från den egyptiska underrättelsetjänsten? Varför ignorerades de (kvinnliga) soldater som visuellt övervakade gränsen mot Gaza och rapporterade om träningstillfällen där Hamas-krigare övade på att riva gränsstängslet? De officiella svaren har inte varit övertygande (man behöver inte skicka hela IDF till Västbanken för att ta itu med obeväpnade palestinier, särskilt inte när problemen där orsakas av beväpnade judiska bosättare), och detta har spätt på den hemska misstanken att den israeliska regeringen lät ett intrång ske för att ge dem skäl att eliminera Hamas en gång för alla.

Enligt New York Times (2 december 2023) hade den israeliska underrättelsetjänsten och militären kommit över ett Hamas-dokument ett år före attacken. I dokumentet beskrevs en attack som skulle överväldiga befästningarna runt Gazaremsan, ta över israeliska städer och rikta in sig på viktiga militärbaser.

Det cirka 40-sidiga dokumentet, som de israeliska myndigheterna gav kodnamnet "Jericho Wall", beskrev punkt för punkt exakt den typ av förödande invasion som ledde till omkring 1.200 människors död ... Men israeliska militär- och underrättelsetjänstemän avfärdade planen som ambitiös och ansåg att den var för svår för Hamas att genomföra.⁽¹⁵⁾

Detta kan också vara sant. Netanyahu twittrade ursprungligen en kritik mot underrättelsetjänsten på dagen för attacken, men raderade den sedan. Den enda andra kommentaren kom från Ronen Bar, chefen för Shin Bet. Han erkände omedelbart sitt ansvar, med det bländande banala uttalandet att "tyvärr kunde vi inte generera en tillräcklig varning för att Hamas-attacken skulle kunna förhindras", men han tillade snabbt: "Det kommer att finnas tid för utredningar. Nu kämpar vi."

En anledning till den påstådda självbelåtenheten kan vara att Hamas misslyckades med sina försök att korsa gränsen till Gaza 2021 trots att man använde några av samma vapen och enheter, som drönare, som användes den 7 oktober. Detta verkar ha gett IDF känslan av att det inte skulle kunna upprepas på många år. Den israeliske reportern Haviv Rettig Gur sammanfattade det vid den tidpunkten:

Hamas tvingades bara tillbringa 11 dagar med att se på när Israel systematiskt störde deras taktiska innovationer och förstörde deras militära infrastruktur till ett värde av hundratals miljoner dollar. Gruppen har ägnat ett årtionde åt att bygga upp nya krigförings-resurser för att utmana Israel på nya och oväntade fronter. Alla visade sig vara ineffektiva eller direkt värdelösa.⁽¹⁶⁾

Dessutom dödades ett stort antal högt uppsatta Hamas-officerare under 2021 (och deras namn listades av IDF), vilket tyder på att den israeliska militära underrättelsetjänsten fortfarande opererade inne i Gaza, trots att bosättningarna där hade dragits tillbaka 16 år tidigare. Netanyahu skröt om detta upprepade gånger och lovordade ständigt omfattningen av Israels (otvivelaktiga) militära överlägsenhet inom teknik.⁽¹⁷⁾ Med detta i åtanke verkar det som att man förlitade sig för mycket på övervakningsteknik. Den 7 oktober riktade Hamas skickligt in sig på denna först, tillsammans med kommunikationssystemet, så att hjälpsamtal inte kom fram. I vissa fall dröjde det 20 timmar innan några israeliska enheter anlände för att hjälpa dem som attackerades.

Hamas ledare, å andra sidan, verkar ha lärt sig av nederlaget 2021 och hade satsat på lite retro teknik och använde trådbundna telefoner istället för mobiltelefoner djupt inne i tunnlarna under Gaza (enligt samma rapport från New York Times). Endast Hamas högsta befälhavare kände till detaljerna i planen som först i sista stund vidarebefordrades till de andra grupperna ⁽¹⁸⁾ som deltog i attacken. På så sätt ska de ha kunnat hålla sina planer hemliga fram till den 7 oktober.

Historikerna kanske inte behöver vänta de vanliga 30 åren för att få hela sanningen denna gång, eftersom splittringen i toppen av den israeliska regeringen är uppenbar för alla att se. Det var så sent som i mars förra året som Ben Gvir krävde att försvarsminister Yoav Gallant skulle avskedas för att han krävt att reformen av rättsväsendet skulle skjutas upp. För bosättar-högern och de ultra-religiösa ledarna Ben Gvir och Bezalel Smotrich var detta ett svek eftersom det är en del av deras strategi för kolonisering av hela Israel. Under några dagar såg Netanyahu ut att avskeda Gallant, men massiva demonstrationer till hans fördel tvingade fram en helomvändning. Oavsett sanningen är det ett faktum att Hamas-attacken inte bara har bidragit till att hålla samman den käbblande ultra-högerkoalitionen, den har också lett till en sorts nationell enighet och banat väg för den etniska rensningen av palestinierna från Gaza. Det har också lett till bildandet av ett slags nationell samlingsregering, liksom ett femmanna-krigskabinett, som omfattar oppositionsledare, men utesluter extremhögern. I utbyte mot denna "nationella enighet" gjorde Netanyahu en överenskommelse om att frysa reformerna av rättsväsendet "så länge det varar". Och Netanyahu har sagt till israelerna att kriget kommer att bli långt (för honom personligen, ju längre desto bättre).

För närvarande sträcker sig den nationella enigheten även bortom politikernas kohandel. Den numera traditionella massdemonstrationen på lördagskvällen mot Netanyahu-regeringens planerade reform av rättsväsendet ställdes in omedelbart den 7 oktober. Några av dess organisatörer, som tidigare hade vägrat att ta värvning, uppmanade sina anhängare att anmäla sig till det kommande kriget. Kriget har som alltid stärkt det nationella samförståndet och lämnat lite eller inget utrymme för oliktänkande på båda sidor. Till exempel har tidigare "moderata" radiopratare som Ben Caspit vägrat att titta på videor med döda barn i Gaza och istället twittrat "De förtjänade (ärligt talat)sitt helvete ärligt. Jag har inte ett uns av sympati".⁽¹⁹⁾ De grymheter som begås av nationalistiska fanatiker på båda sidor leder till den här typen av störd mentalitet.

En plats där några modiga israeler har visat sitt stöd för palestinierna är på Västbanken, främst genom arbetet i den icke-statliga organisationen Yesh Din ("Det finns lag"). De övervakar olagliga bosättningar där och våldsincidenter mot palestinska bybor som har ökat under 2023 och som tydligt var en faktor i Hamas-attacken. En månad efter den israeliska attacken mot Gaza;

Den Israelska folk-rättighetsgrupp Yesh Din sade i fredags att det hade förekommit över 172 fall av våld och trakasserier mot palestinier i minst 84 palestinska städer och samhällen på Västbanken sedan Hamas brutala och mordiska angrepp på Israel den 7 oktober, vilket utlöste ett krig mot terrorgruppen.⁽²⁰⁾

Ingen har ens förhörts, än mindre arresterats, för dessa brott. Tonåringar från bosättningar kan komma till palestinska byar med käppar och slå ner oliverna från träden för att förstöra bybornas försörjningsmöjligheter. Om byborna försöker stoppa dem skjuter antingen bosättarna på dem (Ben Gvir delade ut 10 000 automatgevär till bosättare dagarna efter den 7 oktober), eller så rycker armén in för att arrestera ... palestinierna eller medlemmar av Yesh Din. Det är helt klart att syftet, som alltid, är att göra livet outhärdligt för palestinierna på Västbanken. Om man lägger till detta till den fortsatta förstörelsen av Gaza är en andra eller tredje Nakba i vardande. Men för att få ett verkligt perspektiv på vad som händer måste vi förstå att kriget om Mellanöstern är en del av en mycket bredare kamp.

Kapitalism och nationalism

Nationalismen, och nationalstaten, uppstod med kapitalismen när "den politiska revolutionen (borgarklassens) störtade ... den feodala makten och gjorde statens angelägenheter till folkets angelägenheter".⁽²¹⁾ Med sin slogan om "frihet, broderskap och jämlikhet" hävdade borgarklassen att den förkroppsligade folket, även om äganderätten innebar att vissa var "mer jämlika än andra". Frihet innebar frihet från feodala begränsningar av handel och produktionstillväxt och "laissez-faire" blev doktrinen för den växande entreprenörsklassen. Staten var inte längre en absolut monark till vilken "undersåtarna" var skyldiga sin lojalitet, utan den var också förkroppsligandet av "nationen". Begreppet "nationalstat" var den perfekta formen för kapitalistisk ackumulation.

Förklaringen att "alla människor är skapade lika" må ha varit tom retorik för afrikanska slavar eller ursprungsbefolkningar, för att inte tala om den nya exploaterade klassen proletariatet, men för judarna, som hade tvingats flytta från en plats till en annan under de sexton århundraden som gått sedan deras sista försök att återställa judarnas oberoende i Palestina 137 e Kr misslyckades, lät det som ett verkligt steg framåt. Istället ersattes många av de religiösa förföljelser⁽²²⁾ och fördrivningar som de hade utsatts för nu av en ny religiös tolerans. Judarnas frigörelse gjorde det möjligt för dem att äga mark, gå in i statsförvaltningen (även om vissa var tvungna att byta religion för att kunna göra det) och tjänstgöra som officerare i de nationella väpnade styrkorna. Detta i sig väckte förbittring bland dem som i dessa nya nationalstater ansåg att de, som man säger nuförtiden, "tog våra jobb". Även om majoriteten av judarna förblev fattiga och ibland bara hittade arbete i sweatshops som ägdes av deras trosfränder, fördunklades dessa av de få som förvandlades från penningutlånare (eftersom den katolska kyrkan förbjöd kristna från "ocker") till ledande finanskapitalister i Europa. Detta väckte ännu mer avundsjuka, så när den kapitalistiska världsekonomin upplevde sin första verkliga finansiella kris (till skillnad från de många tidigare industrikriserna) (1866-73), föll den tunna fernissan av tolerans.

Kapitalistisk imperialism

De två decennier som följde på krisen 1873 förändrade kapitalismens natur på ett dramatiskt sätt. Den ytterligare koncentrationen av kapital hade inte bara skapat en världsekonomi, den hade också fört kapitalismen in i ett nytt utvecklingsstadium. Enskilda företag gav nu vika för nya aktiebolag och sedan karteller, medan bank- eller finanskapitalet började dominera varje stats ackumulations-process. Konkurrensen gick från den mellan enskilda kapitalister på den inhemska marknaden till den mellan nationella stormakter på världsmarknaden. "Laissez-faire" och frihandel hörde till offren, eftersom försvaret av den nationella ekonomin gradvis ledde till handelskrig genom ökade skyddstullar.⁽²³⁾ Staten drogs överallt in i försvaret av den nationella ekonomin, och inte bara det nationella territoriet, vilket ledde till en ny form av imperialism.

De ledande kapitalistiska staterna under denna period tävlade om att för egen del säkra de billigaste råvarukällorna, billig arbetskraft och slutna marknader. Så småningom ledde denna rivalitet till att planeten delades upp i kolonier, som inte bara var avsedda att ge varje nationell ekonomi ett uppsving, utan också att förvägra rivalerna ett sådant territorium. I verkligheten visade sig "Kampen om Afrika" och andra sådana satsningar vara mindre lönsamma än vad deras anhängare trodde (eftersom kolonialismens faux frais (ung. extraordinära utgifter) var en stigande militärbudget). Det spelar ingen roll. Poängen var att våra imperialister förväntade sig att göra vinst en dag.

Denna nya ekonomiska impuls hade också andra effekter på överbyggnaden som ledde till en förändring av nationalismens natur. Detta var inte längre en epok av "jämlikhet" och "broderskap" (hur mycket bedrägeri det än hade varit) utan av påståendet att de övervägande vita staterna behövdes för att civilisera världen. Idén om raslig överlägsenhet hade aldrig varit långt borta från den kapitalistiska diskursen sedan upplysningstiden, men nu började den verkligen göra sig påmind. Från Kiplings "den vite mannens börda" till den pseudovetenskapliga socialdarwinism som låg bakom, byggdes den nationella identiteten alltmer på påståendet om rasskillnader.

Detta var tydligast i nybildade nationalstater som Tyskland, där skapandet av en nationell identitet efter återföreningen gradvis blev synonymt med "rasrenhet" för vissa. Det blev lätt att skylla alla problem på judarnas "främmande närvaro". Det var också i Tyskland som den rasistiska termen "antisemitism" nu populariserades i stället för den religiösa "antijudaism".⁽²⁴⁾ Social-darwinister förvandlade detta till en kamp för existens mellan raser, där nordiska ariska tyskar sågs som Übermensch. Allt detta buntades ihop till antisemitiskt och rasistiskt nonsens av Wagners svärson Houston Stewart Chamberlain på 1890-talet, men vid den tiden var den nya vågen av antisemitism synlig över hela Europa.

I det ryska imperiet ledde pogromerna i Warszawa, Cherson och Kiev 1881, efter mordet på tsar Alexander II (som felaktigt skylldes på judarna), till tre decennier av officiellt sanktionerade mord på judar. Detta ledde till massutvandring, ibland till andra delar av Europa, men främst till USA.

I den korrupta franska tredje republiken ledde den antisemitiska bakgrunden till Dreyfusaffären till en annan reaktion. Den övertygade Theodore Herzl, en framstående österrikisk journalist, själv agnostiker och "assimilerad", att bemöta denna stigande våg av antisemitisk nationalism med en judisk nationalism: Sionismen. I sin bok Den judiska staten: An Attempt at a Modern Solution of the Jewish Question (1896) krävde han att Palestina skulle bli ett hem för judar. Sionismen uppstod alltså under den koloniala perioden med huvudsakligen europeisk imperialism; en period då man antog att resten av världen var nästan tom eller att invånarna var så "efterblivna" att de antingen kunde ignoreras eller helt enkelt koloniseras för sitt eget bästa. Sionismen präglades också av denna egenskap. Herzl skrev att ett judiskt hemland i Mellanöstern också skulle gynna europeiska intressen; "vi borde där bilda en del av Europas vall mot Asien, en utpost för civilisation i motsats till barbari."⁽²⁵⁾ Under sina första år riktade sig sionismen dock främst till de mest utarmade och förföljda judarna i Östeuropa (ibland i form av ”arbetar-sionism"). Om sionismen hade förblivit begränsad till Central- och Östeuropa skulle den ha haft svårt att göra några framsteg.

Vid den här tiden dominerade de kapitalistiska imperialistiska makterna i stort sett hela världen. Det var långt ifrån den situation då Marx och Engels tidigare hade stött bildandet av vissa (men inte alla) borgerliga nationalstater. De hade gjort det eftersom de såg att kapitalismens utbredning i dessa självständiga stater skulle lägga den materiella grunden för socialismen genom att leda till bildandet av en större majoritet av arbetarklassen. Men i slutet av 1800-talet hade förhållandena förändrats. Varje ny nationalstat som uppstod skulle bara kunna göra det som klient till en eller flera av de imperialistiska konkurrenterna om världsherraväldet. Det socialdemokratiska partiet i kungariket Polen och Litauen (vars mest vältaliga förespråkare var Rosa Luxemburg) var det första som insåg detta. När de tittade på svagheten hos deras "egen" borgarklass såg de mycket snabbt att den var så beroende av världsekonomin att den alltid skulle vara underordnad den ena eller den andra av de dominerande makterna. De drog därför slutsatsen att eran av progressiva borgerliga nationella strider var över. Istället skulle varje nationell kamp bli en lekboll i de dominerande makternas imperialistiska strategi. Arbetarklassen hade inte längre något intresse av att stödja någon nationell rörelse. Marx slogan från Kommunistiska manifestet om att "arbetarna har inget fosterland, man kan inte ta ifrån dem vad de inte har", hade blivit ett faktum.

Sionismens anhängare levde i den kapitalistiska världens judiska diaspora och hade redan insett att de skulle behöva hjälp av stormakterna. Herzl hade baserat sin vädjan på detta utan större framgång. När han dog 1904 insåg ordföranden för den engelska sionist-federationen, Chaim Weizmann, att ett återupplivande av de sionistiska förhoppningarna var beroende av stöd från det största imperiet på planeten. Under första världskriget hade britterna (och fransmännen) redan lurat de arabiska nationalisterna genom att falskeligen lova dem egna stater i utbyte mot deras hjälp att besegra det osmanska riket.⁽²⁶⁾ Istället för ett hemligt (och som araberna upptäckte, värdelöst) löfte lobbade Weizmann för att övertyga det brittiska kabinettet att offentliggöra sitt stöd för ett judiskt hemland i Palestina. Han behövde inte lobba alltför hårt. Dessa brittiska imperialister ansåg att det fanns fördelar på lång sikt med en judisk stat i Mellanöstern och, mer omedelbart, trodde de felaktigt att det skulle hjälpa till att få med USA i kriget mot Tyskland (utan att veta att USA:s judar på det hela taget inte var några ivriga sionister). Balfour-deklarationen utfärdades i utrikesministerns namn och lovade det omöjliga - ett "nationellt hem för det judiska folket" där "ingenting skall göras som kan skada de civila och religiösa rättigheterna för existerande icke-judiska samhällen i Palestina ...". I verkligheten var Balfours arroganta rasistiska antagande tydligt;

... Sionismen, vare sig den är rätt eller fel, bra eller dålig, är rotad i en lång tradition, i nuvarande behov. i framtida förhoppningar, av långt djupare betydelse än önskningarna och fördomarna hos de 700.000 araber som bebor detta uråldriga land.⁽²⁷⁾

Men när britterna intog Jerusalem 1917 såg det mer sannolikt ut att en arabisk stat skulle bildas i Palestina efter kriget. Till och med Weizmann, som ledde en sionistisk kommission där direkt efteråt, blev "förvånad över hur icke-judiskt Jerusalem och Palestina hade blivit"⁽²⁸⁾, och återvände snart till Storbritannien.

Om Weizmann var besviken 1918, kallade araberna 1920 (när villkoren i Sevres-fördraget blev kända) för âm an nakba ("katastrofens år"). Det fanns en brinnande förbittring mot fördraget i hela arabvärlden när det stod klart att de mandat (i själva verket kolonier) som Frankrike och Storbritannien hade fått innebar att araberna hade blivit lurade. I Palestina gav ankomsten av den "tydligt sionistiske"⁽²⁹⁾ Sir Herbert Samuel som brittisk högkommissarie en tidig indikation på hur Balfour-deklarationen skulle genomföras.

Det brittiska imperialistiska styret i Palestina kännetecknades av en gradvis judisk invandring och splittring bland de mäktigare palestinska familjerna. Till en början köpte judarna i stor utsträckning mark från frånvarande jordägare eller anhängare (och släktingar) till Jerusalems borgmästare Raghib al-Nashashibi.⁽³⁰⁾ Fellahinerna (jordlösa arbetare, jordbruksarbetare och bönder) fördrevs sedan, främst till kåkstäderna kring Jaffa och Haifa. De judiska invandrarna byggde en stat inom staten, med sin ekonomiska organisation, Histadrut (som var både fackförening och företagare) och en paramilitär styrka, Haganah. Den senare skulle vara hemlig men tolererades av den brittiska administrationen. Den arabiska vreden ökade först när det stod klart vad den judiska invandringen innebar. När den ökade dramatiskt⁽³¹⁾ efter nazisternas intåg bröt våldsamheter ut. En arabisk generalstrejk 1936 skadade araberna mer än det redan självförsörjande judiska samfundet, men den tvingade britterna att inse det motsägelsefulla i Balfour-deklarationen. Peel kommissionen utarbetade den första delningsplanen (den första "tvåstatslösningen") 1937. I denna föreslogs att Galileen med arabisk majoritet skulle ges till sionisterna, vilket bara eldade på konflikten till en total revolt som nådde sin kulmen 1938.

Det militära nederlaget för den arabiska revolten 1939 kostade 5.000 palestinier livet och lämnade deras ledare mer splittrade än någonsin. Vissa, som stormuftin av Jerusalem, insåg, precis som sionisterna hade gjort tidigare, att ingen nationell rörelse kunde vinna under den imperialistiska epoken utan stöd från en stormakt och, eftersom britterna så tydligt gynnade sionisterna, bad de Nazityskland om hjälp. Hitler var redo att hjälpa till⁽³²⁾ men hans besatthet av att först besegra Sovjetunionen innebar att han materiellt sett inte hade mycket att erbjuda. Stormuftin flydde till Berlin varifrån han sände nazistisk propaganda till Mellanöstern. Han stödde inte bara en förlorare här, utan nazisternas största och mest perversa bidrag till efterkrigstidens Mellanöstern var förintelsen - argumenten för sionismen stärktes enormt, till den grad att den arabiska befolkningen nästan ignorerades. Den sionistiska lögnen om "ett land utan folk, för ett folk utan land" spelade väl i väst.⁽³³⁾

Men detta är att föregripa. Den arabiska revolten hade skakat om britterna, så för att försöka köpa sig lugn gjorde de en flip flopp igen. På tröskeln till andra världskriget föreslog en ny brittisk vitbok att den judiska invandringen skulle begränsas till 75.000 under de kommande fem åren och att ytterligare markförsäljningar skulle begränsas eller förbjudas. Frågan om den slutliga statusen för ett självständigt Palestina sköts upp till efterkrigstiden.

Sionisterna var upprörda, men imperialismens vindar blåste mot palestinierna på andra sätt under andra världskriget. Britterna utbildade och beväpnade Haganahs elitenheter för att attackera Vichys marionettregim i Syrien, och sionisterna lyckades etablera sin egen krigsmaterielindustri i Palestina. Dessa faktorer gav sionisterna ett militärt övertag i den kommande kampen om land. Samtidigt manifesterades det brittiska imperiets tillbakagång ytterligare i dess fortsatta motsägelsefulla politik på marken. Den brittiska vägran att öppna sina gränser för judiska invandrare, även efter Förintelsens alla fasor - i sig en perfekt demonstration av var nationalistisk och rasistisk fanatism slutar - ledde bara till en terrorkampanj av Irgun och Lehi efter 1945. De sprängde King David Hotel, där den brittiska administrationen var inrymd, och mördade brittiska soldater och diplomater. Precis som i Indien, där den brittiska politiken att "söndra och härska" mellan muslimer och hinduer ledde till upplopp och delning av landet, beslutade en bankrutt brittisk regering att dra sig ur utan att bry sig alltför mycket om konsekvenserna. Palestina mandatet överlämnades till FN. Samtidigt insåg en ny generation Sionist-ledare, med David Ben Gurion i spetsen, att de nu borde flytta sin uppmärksamhet från de minskande kolonialmakterna till den nya imperialismen i USA, vilket hade gjort dem mer beslutsamma genom erfarenheterna av förintelsen. President Truman, som pressades av den sionistiska lobbyn under ett valår, belönade dem genom att omedelbart kräva att 100.000 judar skulle släppas in i Palestina, vilket var det sista kapitlet i den katastrof som var på väg att drabba Palestina.

Nationell frigörelse och imperialistisk dominans

FN:s delningsplan från 1947 visade att inte ens kapitalisterna längre trodde på den påstådda "nationernas rätt till självbestämmande". Judarna utgjorde fortfarande bara omkring en tredjedel av befolkningen (och var i minoritet överallt, utom i ett distrikt i Jaffa) men tilldelades 56% av territoriet. Detta inkluderade hela södra delen där det inte fanns några judar, men sionisterna hade krävt det för att få tillgång till Röda havet. Och bakom dem stod, då som nu, Förenta staterna.

I verkligheten accepterade varken araber eller judar delningen. Skälen till arabernas avvisande var uppenbara nog. För extrema sionister, som Irgun-ledaren och Israels blivande premiärminister Menachem Begin, "är delningsavtalet ogiltigt. Det kommer inte att binda det judiska folket. Jerusalem var och kommer för alltid att vara vår huvudstad. Eretz Israel⁽³⁴⁾ kommer att återställas till Israels folk. Allt av det. Och för alltid."⁽³⁵⁾

I själva verket formulerade Begin bara vad som alltid har varit "projekt Israel" ända fram till idag. Andra judiska ledare 1948 var mer förtegna om vad de strävade efter. De såg accepterandet av delningen som bara ytterligare en språngbräda mot samma mål. Den avgörande faktorn 1948 var inte det sionistiska målets tydlighet, utan det faktum att det, som alltid i sagan om nationella befrielsekamper, var vem som stödde en som räknades. Israel kunde räkna med stöd från de två största makterna för att gå segrande ur andra världskriget. Krigsalliansen mellan Sovjetunionen och USA hade redan kollapsat och det kalla kriget hade redan börjat (när USA tillkännagav sin politik att "begränsa kommunismen" 1947). USA hade redan slutit ett oljeavtal med Saudiarabien⁽³⁶⁾ men såg Israel som ett stabilt brohuvud för västvärlden för att försvara sina intressen i ett Mellanöstern där andra nationalstater nu höll på att växa fram och framtiden var oförutsägbar.

I Sovjetunionen såg Stalin till en början sionismen som ett uttryck för en "nationell befrielserörelse" som skulle vara "antiimperialistisk" (dvs. stödja Sovjetunionen). Irgun hade använt vapen från Sovjetunionen mot britterna och 1948 var Sovjetunionen den första stat som erkände staten Israel, med Jerusalem som centrum (USA följde snabbt efter). Ännu 1953 stödde Sovjetunionen Israel mot egyptiska försök att stänga Suezkanalen för dess fartyg. Sovjetunionen tvingades dock snart inse att man inte kunde konkurrera med USA i ekonomiska termer, och när USA insåg att det inte gick att skapa en antisovjetisk allians bland arabstaterna började man i allt högre grad finansiera Israel.

Under de första åren av det kalla kriget hade Israel inte kunnat överleva ekonomiskt utan det finansiella stödet från USA (som stod för ungefär 80 procent av landets intäkter). Suez-affären 1956 visade att Israel fortfarande var tvunget att lyssna på den amerikanska regeringen. När Egyptens Nasser nationaliserade Suezkanalen försökte de gamla kolonialmakterna, Storbritannien och Frankrike, återta kontrollen genom att tillsammans med Israel lägga upp en plan för att invadera Gaza och Sinai. För kolonialmakterna var kanalens strategiska värde (genom vilken en stor del av världens olja flödade) motivet, men israelerna hoppades kunna vinna mer territorium och återställa tillgången till hamnen i Eilat. Det försatte USA i en besvärlig situation, särskilt när Sovjetunionen (nu under Chrusjtjov) hotade att avfyra raketer mot invasionsstyrkan (det talades till och med om att kärnvapen skulle användas). Eisenhower var väl medveten om att USA:s tidigare stöd till Israel hade skadat landets intressen i Mellanöstern, och ändå var Israels sak populär (då och nu) bland amerikanerna (särskilt evangeliska kristna).⁽³⁷⁾ Han satte dock USA:s bredare imperialistiska intressen främst, och försökte balansera stödet till Israel med sökandet efter allierade i Mellanöstern i stort. Invasionen av Suez hade lett till en uttagsanstormning på det brittiska pundet, så britterna vände sig till Internationella valutafonden för att få stöd. Eftersom fonden till stor del kontrollerades av USA vägrade Eisenhower att stödja begäran, vilket tvingade Storbritannien och Frankrike att kapitulera. FN organiserade en vapenvila och ett isolerat Israel uppmanades att dra sig tillbaka från Sinai.

Ett decennium senare hade situationen förändrats. Efterkrigstidens högkonjunktur närmade sig sitt slut och USA var indraget i Vietnamkriget samtidigt som Sovjetunionens inflytande i arabvärlden ökade. Sovjetunionen hade redan 1956 (via Tjeckoslovakien) sålt vapen till Egypten, men banden mellan Moskva och Kairo intensifierades. Nasser vände ryggen åt USA när de vägrade att finansiera projektet med Aswan High Dam (USA tvivlade klokt nog på att Egypten kunde betala för det), så Sovjetunionen klev in. När Nasser i maj 1967 slöt ett försvarsavtal med Israels arabiska grannländer (Jordanien, Syrien och Irak) såg det ut som om Israel stod inför ett krig på tre fronter. Den 5 juni inledde Israel en förebyggande attack mot Egypten och förstörde dess flygvapen på två och en halv timme. Israel kunde sedan enkelt hantera invasionerna från Syrien och Jordanien och kriget var över på sex dagar. Det lämnade Israel i besittning av Golanhöjderna från Syrien, Västbanken från Jordanien och Gaza och Sinaihalvön från Egypten. Sex år senare inledde Nassers efterträdare, Anwar Sadat, Yom Kippur-kriget, som genom Camp David-avtalet 1978 återlämnade Sinai till Egypten och upprättade det nuvarande territoriella status quo.

Från denna tidpunkt blev USA skiljedomare i det som skrattretande nog kallas "fredsprocessen" och uteslöt alla andra makter. Sovjetunionen saknade kapital för att ekonomiskt motverka USA:s inflytande och utövade inflytande endast genom att leverera vapen till alla anti-amerikanska och anti-israeliska arabiska regeringar. Sovjetunionens tillbakagång, och sedan kollaps, 1991 tvingade palestinierna att förhandla utifrån en ännu svagare position. Utan någon motvikt till USA som kunde hjälpa dem tvingades Yassir Arafat, ledare för Palestinska befrielseorganisationen (PLO), att ingå Osloavtalet, där PLO för första gången erkände staten Israels rätt att existera i utbyte mot endast vaga löften om en framtida palestinsk stat. Yitzhak Rabin, Israels premiärminister, hade lyckats med ett mästerverk som den palestinska små-bourgeoisin, som är den naturliga valkretsen för det nybildade Hamas, förkastade. Men för de extrema sionisterna var det för mycket att ens erkänna palestiniernas existens. Rabin mördades 1995 av en judisk religiös högerfanatiker (av den typ som nu sitter i den israeliska regeringen) som påstod sig handla på "Guds order".

Talet om en "fredsprocess" var redan då ihåligt, men allt som har hänt sedan dess har bara bekräftat att det är en bluff. Artikel tretton i Hamas grund-fördrag förkastar den uttryckligen: "Initiativ och så kallade fredliga lösningar och internationella konferenser strider mot Islamiska motståndsrörelsens principer."⁽³⁸⁾ Samtidigt har det sionistiska projektet aldrig haft för avsikt att dela Eretz Israel med någon, vilket det nuvarande kriget har gjort alltför tydligt. Bombmattan över Gaza med dess hot om etnisk rensning har rättfärdigats av flera israeliska ledare. Den tidigare chefen för Israels nationella säkerhetsråd har från början välkomnat en epidemi i Gaza som en hjälp till seger⁽³⁹⁾ och har hävdat att "skapa en allvarlig humanitär kris i Gaza är ett nödvändigt medel för att uppnå målet ... Gaza kommer att bli en plats där ingen människa kan existera". Israels nuvarande president Isaac Herzog motiverar Israels kollektiva bestraffning genom att hävda att "det är en hel nation där ute som är ansvarig. Den här retoriken om civila som inte är medvetna, inte är inblandade ..."⁽⁴⁰⁾ är inte sann, medan den avskydde Netanyahu har vänt sig till Bibeln för en analogi i den judiska förstörelsen av staden Amalek:

... attackera amalekiterna och förstör allt som tillhör dem. Skona dem inte; döda män och kvinnor, barn och spädbarn, boskap och får, kameler och åsnor.”⁽⁴¹⁾

Om detta inte är folkmordets språk så befinner vi oss verkligen i Wonderland.

På väg mot tredje världskriget?

Ovanstående bekräftar bara att det som pågår i Gaza inte bara är av en helt annan omfattning, utan också äger rum i ett internationellt sammanhang som är mycket farligare än någon gång tidigare sedan andra världskriget. För två år sedan belyste vi detta i vår artikel "Ukraina och Taiwan: Flashpoints in an Uncertain Imperialist World".⁽⁴²⁾ Artikeln skrevs ett par månader före den faktiska ryska invasionen av Ukraina och hävdade att det globala kapitalistiska systemet var på väg in i en ny fas där problemen i den globala ekonomin minskade alla möjligheter till förhandlingslösningar i alla frågor mellan världens ledande makter.

Ekonomiskt sett har systemet, ett halvt sekel efter att cykeln av kapitalackumulation började avta (även kallat slutet på ”efterkrigs-boomen"), hållits flytande genom en kombination av superexploatering av proletariatet i det "globala syd" (som huvudsakligen ligger i det globala öst) och statligt stöd till finanskapital via avreglering och incitament för att investera i det egna landets territorium. Detta har lett till massiv spekulation som har åtföljts av nedskärningar av löner, pensioner och sociala tjänster. Genom finansutvecklingen har vi skapat en värld där klyftan mellan den megarika minoriteten och större delen av resten av mänskligheten har vuxit mycket snabbare än BNP i någon nationell ekonomi. Sådana motsättningar för världskapitalismen närmare en kollaps. Även rika stater som USA, Japan och halva Europa lever på skulder. Tillväxten är plågsamt långsam, vinstnivåerna sjunker och problemen med att valorisera kapital för produktiva investeringar ökar. De så kallade "BRICS-länderna" klarar sig inte bättre, och Kina står nu inför samma typ av kris med finansiell spekulation (främst på bostäder, vilket var fallet med den amerikanska subprime-bubblan 2007-8) som de "äldre" ledande ekonomierna, medan en gång rika länder, som Argentina, befinner sig i finansiell härdsmälta. Internationellt ökar spekulationerna till okontrollerbara nivåer och uppgår nu till 13 gånger världens BNP i volym. Samtidigt nådde den globala skulden i januari 2023 "en rekordnivå på 300 biljoner dollar, eller 349 % av bruttonationalprodukten"⁽⁴³⁾ och fortsätter att öka. Systemet befinner sig nu i en synlig nedgång.

Konsekvenserna är välkända. Lönerna som andel av BNP har sjunkit i årtionden (sedan 1979 i Storbritannien) och de jobb som erbjuds är alltmer kortsiktiga, otillräckligt betalda och otrygga. Men inte ens denna ökning av exploateringen har varit tillräcklig för att återuppliva ackumulations processen. Ekonomisk stagnation innebär att mänskligheten är på väg in i en virvel som drivs av många sammanhängande trådar.

Den globala ekonomiska krisen skapar social härdsmälta i Afrika, Latinamerika och delar av Asien. Detta driver på migrationsvågor över hela världen till de "rikare" länder som redan har ont om pengar. Migranter som anländer till länder med alltmer begränsade ekonomiska möjligheter uppfattas som en börda (till skillnad från tidigare då de behövdes). Uppfattningen är att de sätter större press på bostäder och de sociala tjänster som de fattigaste i arbetarklassen har tillgång till. Det är en mogen brygd av förbittring som kan utnyttjas av nationalistiska politiker. Som vi har visat här i Israel och Gaza är rädslan för "den andre" ett kraftfullt gift att smälta i vilken befolkning som helst, och det har utnyttjats av den ultranationalistiska högern över hela världen.

Lägg till detta den miljökatastrof som kapitalistisk produktion till varje pris har orsakat på planeten och vi har en värld som alltmer står i brand i både klimatologisk och politisk mening. I Sahelregionen har stigande temperaturer lett till att Saharaöknen långsamt kryper allt längre söderut sedan årtionden tillbaka. Detta har lett till att boskapsskötare har hamnat i konflikt med dem som brukar jorden, en konflikt som utnyttjas från Burkina Faso genom Niger, Tchad, Mali, Centralafrikanska republiken till Sudan av både imperialistiska makter och de blivande imperialistiska jihadisterna.

Och detta är inte de enda konflikterna. Den globala ekonomiska krisen driver fler och fler stater till sammanbrott eller till att attackera sina grannar. Listan är lång, men de mest påtagliga konflikterna finns i Demokratiska republiken Kongo, Kamerun, Uganda, Somalia, Etiopien, Jemen, Syrien och Myanmar. På andra ställen kan konflikter ligga på is (Serbien-Kosovo, Armenien-Azerbajdzjan, till exempel) men aldrig ta slut eller helt enkelt utvecklas från en fruktansvärd episod till en annan. Precis som i Israel-Palestina är de stora imperialistiska makternas långa armar aldrig långt borta.

Och som vi har hävdat i över två år har det globala sammanhanget förändrats. Kriget mellan Nato och Ryssland i Ukraina visar att krisen nu har höjt den imperialistiska rivaliteten till en nivå som egentligen inte har setts sedan före andra världskriget. Liksom i kriget i Gaza finns det ingen möjlig kompromisslösning och kriget, liksom första och andra världskriget, är nu ett totalt krig som uppslukar hela samhället, tystar de oliktänkande rösterna samtidigt som ekonomin och medborgarna utplånas. Insatserna är nu alltför höga. För Ryssland har Natos inringning obevekligt fortgått sedan Sovjetunionens sammanbrott, medan kriget i Ukraina för USA har varit mycket användbart för att få sina ljumma allierade att rätta in sig i ledet inför den kommande konfrontationen med deras verkliga globala rival i Kina. Under upptakten till kriget i Ukraina hade USA gradvis skapat en informell allians av de makter som de hade infört ekonomiska sanktioner mot Iran, Ryssland och Kina. Detta var också krigshandlingar som ledde till att samarbetet mellan de tre eurasiska makterna stärktes. I dag spelar detta också in i den nuvarande krisen i Mellanöstern.

För USA är Israels politik i Gaza ett stort problem, men efter att ha gett den israeliska härskande klassen en blank check i sex decennier eller mer, kan de nu inte göra en helomvändning. Med tanke på sin skändliga reträtt från Afghanistan 2021 var USA tvunget att stödja sin starkaste allierade i Mellanöstern. USA har nu alltså blivit en fånge av sin egen lydstat. För att undvika en större konflikt och avskräcka andra som Hizbollah och Iran från att reagera på attacken mot Gaza, skickade USA omedelbart två av sina elva hangarfartygs-flottor till östra Medelhavet. Man var också snabb med att skicka vapen till Israel för att stödja dess attack mot Gaza, och som alltid har man lagt in sitt veto mot alla försök i FN att få till stånd en vapenvila. Men man är väl medveten om att ju längre den kollektiva bestraffningen av hela befolkningen i Gaza och dödandet av så många barn pågår, desto större är sannolikheten för att det kommer att utlösa en större konflikt i hela regionen och bortom den. Därav Bidens och Blinkens alltmer offentliga uppmaningar till Israel att tygla terrorkampanjen. Dessa uppmaningar har klingat för döva öron med följden att situationen förvärras.

I Irak, där USA har 2 500 soldater för att skydda sig mot ett återuppvaknande av ISIS, har den pro-iranska milisen Kata'ib Hezbollah redan använt drönare mot USA:s bas i Erbil, och USA har svarat med att bomba tre av deras baser.⁽⁴⁴⁾

Mer dramatiskt är att houthierna - de facto-regeringen i Jemen efter nästan 10 års inbördeskrig - har krävt ett slut på massakern i Gaza, som stöds av Iran med godkännande av Ryssland och Kina. Med hjälp av drönare har de attackerat sjöfarten för att blockera inloppet till Röda havet och därmed tillgången till Suezkanalen, genom vilken 15 procent av världens olja och 20 procent av dess livsmedel och andra varor passerar. Detta är en direkt utmaning mot USA:s dominans över världens sjöfartsleder. Houthierna har därför tvingat USA att skicka ännu en hangarfartygs-flotta till Röda havet för att försöka hålla denna livsviktiga väg öppen. Om detta inte lyckas kommer den globala ekonomin att drabbas av ytterligare en inflationschock som kommer att förvärra de sociala spänningarna i västvärlden.

Vid Israels norra gräns mot Libanon har det iranska proxy-organet Hizbollah, en mycket mer skrämmande militär styrka än Hamas, hittills varit mer försiktigt i sitt stöd till folket i Gaza. Detta beror inte så mycket på närvaron av de amerikanska flottorna utanför den libanesiska kusten som på den svåra ekonomiska situationen i själva Libanon. Det har förekommit skottväxling med raketer och stridsvagnar över gränsen och många libanesiska bybor i söder har tvingats fly ännu en gång, men det är så långt det har gått. Detta beror till stor del på den extremt svaga libanesiska ekonomin, som fortfarande lider av effekterna av åratal av korruption och vanskötsel, vilket den massiva explosionen i Beiruts hamn bara förvärrade.⁽⁴⁵⁾ Alla de styrande fraktionerna har misskrediterats. En annan israelisk invasion som provocerats fram av Hizbollah kan slås tillbaka, men bara till enorma kostnader, inte bara materiellt för de länge lidande libaneserna, utan också politiskt för Hizbollah självt. Dessutom undertecknade den libanesiska regeringen (som Hizbollah är en del av) 2022 ett avtal med Israel om gemensamt utnyttjande av de havsbaserade gasfälten Karish och Qana. Libanon behöver gasen och intäkterna. Detta förklarar varför Hizbollahs ledare, Hassan Nasrallah, endast har gett begränsat verbalt stöd till Hamas och endast har bett arabländer som Libyen att minska Israels oljeförsörjning, men inte gasförsörjning (där Israel inte bara är självförsörjande utan även exporterar till Egypten och Tunisien). Det verkar som om handelsintressen går före solidaritetsintressen, men det är bara en av de många motsägelserna i den imperialistiska politiken.

Samma motsägelser utspelar sig i kriget i Ukraina. Kampen om Ukraina kan ha sitt ursprung i strategiska överväganden, men en av dess konsekvenser har varit en förändring av energihandeln. Europas sju decennier av beroende av rysk gas kan inte ersättas av USA:s flytande naturgas (om man nu kan kalla gas från fracking för "naturgas"), som höjer gaspriserna över hela kontinenten och därmed ökar inflationen. När det gäller olja har Nord Stream 1 sprängts i luften och Nord Stream 2 blockerats, och majoriteten av de europeiska länderna har tvingats gå över till andra leverantörer. Amerikansk olja står nu för 18 procent av Europas leveranser, men närmare hemmaplan ökar leveranserna från Nord- och Centralafrika samt Azerbajdzjan, utöver ökningar från traditionella leverantörer som Saudiarabien och Gulfstaterna. Billigare rysk olja har nu i allt högre grad gått till Kina och Indien samt andra länder i det globala syd (som också avvisar NATO:s och västs sanktionssystem som olagligt). Även Saudiarabien har undertecknat energiavtal med Kina, i strid mot sin gamla allians med USA, och krävde redan fler eftergifter i samband med sitt eventuella undertecknande av Abraham-avtalet före den 7 oktober.

Återverkningarna av de nuvarande krigen är därför fortfarande oerhört komplexa. Den förändrade geografin för energi-försörjningskedjan kommer att få, och får, enorma konsekvenser för hela världen i form av hot mot levnadsstandarden och miljökatastrofer på grund av klimatförändringarna. Och det finns fortfarande ytterligare konfliktpotential i de växande handelskrigen om den nya tekniken och de råvaror som den kräver, t.ex. sällsynta jordartsmetaller och andra mineraler som kobolt. Den olösta frågan om Taiwan, där många av världens mikrochip tillverkas, kan bli nästa krigsskådeplats - och detta direkt mellan världens ekonomiska supermakter, USA och Kina, som regelbundet testar varandras militära beredskap i området.

Medan den internationella borgarklassen skriver manuset till en alltmer allmän imperialistisk konflikt, som de alla hoppas ska vitalisera deras ekonomi på bekostnad av deras rivaler, drabbas konsekvenserna av deras systems dödsångest framför allt av världens arbetare. Överexploaterad i fredstid, massakrerad i krigstid, erbjuder arbetarklassen ensam den enda vägen till slutet på mardrömmen. Men under nationalismens falska flagg dödar miljontals arbetare för närvarande varandra i namn av intressen som inte är deras. Endast en internationell politisk organisation för arbetarklassen, oberoende av allt stöd till imperialist-makterna och deras nationalistiska lakejer, kan visa vägen ut ur detta kapitalistiska svarta hål. Som vår systerorganisation, Battaglia Comunista, skrev nyligen:

Det är dags att vända på frågans utformning. Om vi måste dö för något kan det lika gärna vara för proletariatets intressen och inte för klassfiendens, nationalismens och den imperialistiska krigshetsens intressen. Det internationella proletariatet är en gemensam klass, med gemensamma intressen, som förvisso inte är ömsesidig förintelse. Det enda vi måste förgöra är det borgerliga samhället, dess kapitalistiska struktur och de krig som utgör dess sätt att överleva sina egna motsättningar genom att låta arméer av löneslavar bekämpa dem. Det är dags att bryta våra kedjor. NEJ TILL KRIG, JA TILL KLASSKRIG. Nej till barbariet hos kapitalismen i kris, ja till det sociala alternativ som förstör den första länken i denna kedja, den som binder oss till det perfida, ojämlika förhållandet mellan kapital och lönearbete.⁽⁴⁶⁾

Jock
Communist Workers’ Organisation
30 december 2023

Fotnoter:

Bild: Wafa (CC BY-SA 3.0), en.wikipedia.org

(1) Nafez Nazzal, The Palestinian Exodus from Galilee in 1948 (Institutet för Palestina-studier, Beirut 1978)

(2) Ett brev från november 1948 av en MAPAM-soldat (israeliskt socialdemokratiskt parti vars arvtagare senare stödde en tvåstatslösning). Båda källorna här citerade i David Gilmour, Dispossessed - the Ordeal of the Palestinians (Sphere Books, 1980), s. 68

(3) Lehi (i sin helhet "Lohamei Herut Israel Lehi", Fighters for the Freedom of Israel) var en utbrytning från Irgun Zvai Leumi 1940 för att söka en allians med Nazityskland och det fascistiska Italien, eftersom man såg Storbritannien som det största hindret för en judisk stat. Efter andra världskrigets slut tog man en pro-stalinistisk riktning och identifierade sig med 1923 års ”national bolsjevism" och strävade efter en totalitär stat. Med tanke på denna bisarra politiska historia var det inte förvånande att partiet misslyckades stort i de första israeliska valen. En av dess ledare, Yitzhak Shamir, blev dock premiärminister för Likud i Israel 1983, efter den tidigare Irgun terroristen Menachim Begin. Se S. Sofer. Zionism and the Foundations of Israeli Diplomacy (Cambridge University Press, 2007), s. 253-254. Shamirs försvar av de mord som hans grupp utförde skulle kunna vara en perfekt motivering för palestiniernas besittningslösa terrorism idag. Det återfinns i Nicholas Bethell, The Palestine Triangle: The Struggle between British, Jews, and the Arabs, 1935-48 (Weidenfeld and Nicholson, 1979), s. 278.

(4) haaretz.com

(5) leftcom.org

(6) csmonitor.com

(7) foreignpolicy.com

(8) "Arab Barometers undersökning av Västbanken och Gaza, som genomfördes i samarbete med Palestinian Center for Policy and Survey Research och med stöd av National Endowment for Democracy, ger en ögonblicksbild av vanliga medborgares åsikter inför den senaste konflikten." foreignaffairs.com

(9) Även om Hamas 2017 utfärdade ett annat dokument om allmänna principer och policyer som innehåller det motsägelsefulla uttalandet att:

Hamas anser att ingen del av Palestinas land ska komprometteras eller medges, oavsett orsakerna, omständigheterna och påtryckningarna och oavsett hur länge ockupationen varar. Hamas avvisar alla alternativ till en fullständig och total befrielse av Palestina, från floden till havet. Utan att kompromissa med sitt förkastande av den sionistiska enheten och utan att avstå från några palestinska rättigheter anser dock Hamas att upprättandet av en fullständigt suverän och oberoende palestinsk stat, med Jerusalem som huvudstad enligt linjerna från den 4 juni 1967, med flyktingarnas och de fördrivnas återvändande till sina hem från vilka de fördrevs, är en formel för nationellt samförstånd.

palwatch.org

De fetstilta i avsnitten har markerats av oss.

(10) amnesty.org

(11) För en undersökning av denna taktik (inklusive i Nordirland) se leftcom.org

(12) Det har inte hållits några val i de palestinska territorierna sedan 2006, vilket gör det möjligt för IDF-befälhavare att hävda att 90 procent av palestinierna stöder Hamas för att rättfärdiga den kollektiva bestraffningen av palestinierna. Denna undersökning, liksom alla tidigare undersökningar, visar en kraftig ökning av stödet för Hamas varje gång israelerna genomför sådana åtgärder, men även under dessa förhållanden uppnår Hamas aldrig majoritetsstöd. Den mest populära potentiella ledaren för palestinierna är en Fatah-ledare, Marwan Barghouti, som har avtjänat flera livstidsstraff i fängelse under två decennier för sin påstådda roll i palestinska attacker under den första "intifadan". När 90% vill att den gamle, korrupte och proamerikanske presidenten för den palestinska myndigheten skall avgå, är det inte svårt att förstå varför israelerna har velat hålla Barghouti borta från omloppsbanan. Sedan vi började denna artikel har en ny opinionsundersökning efter 2 månaders israeliska bombningar visat att 80% av Gazaborna nu stöder attacken den 7 oktober - ytterligare en bekräftelse på tesen att den ena grymheten föder den andra. apnews.com

(13) Amy Goodman, democracynow.org

(14) timesofisrael.com

(15) nytimes.com

(16) timesofisrael.com

(17) Se till exempel artikeln av Yossi Melman i Ha'aretz den 21 maj 2023 Netanyahu skryter Men Israels senaste Gaza-operation förändrade ingenting.

(18) Minst fem andra miliser anslöt sig till attacken den 7 oktober, bbc.co.uk

(19) haaretz.com

(20) timesofisrael.com

(21) K. Marx, On the Jewish Question i D.MacLellan (ed), Karl Marx: Selected Writings OUP, 1977 s.55)

(22) Även om religionen ofta var en täckmantel för ren girighet, som i massakern på Yorks judar år 1190. För en enkel redogörelse se: english-heritage.org.uk

(23) För en utvidgning av den ekonomiska bakgrunden se: leftcom.org

(24) Av journalisten och politikern Wilhelm Marr 1879. De semitiska språken har alla rötter i Mellanöstern och omfattar ugaritiska, feniciska, arameiska, hebreiska, syrianska och det mest ironiska av allt idag, arabiska.

(25) Citerat i Maxime Rodinson Israel and the Arabs (Penguin, 1968) s.14

(26) Det hemliga Sykes-Picot-avtalet från 1915 mellan kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike planerade att dela upp de osmanska provinserna efter kriget. Britterna hade ursprungligen föreslagit att Jerusalem och de heliga platserna skulle administreras av ett internationellt organ, men i Sevresfördraget (1920) som styckade upp det osmanska riket fick de "ett mandat" över hela Palestina plus Transjordanien (och styrde i Irak) medan Frankrike fick mandaten för Libanon och Syrien. Avtalet föll nästan samman när bolsjevikerna publicerade villkoren efter oktoberrevolutionen 1917. Britterna och fransmännen berättade för Sherif Hussain

från Hejaz (som kallade sig själv för arabernas kung) att dokumentet bara var ett utkast som hade kasserats.

(27) Citerat i Peter Mansfield A History of the Middle East (Second edition Penguin 2003) s.164-5 ⁽²⁸⁾ Mansfield s.164

(29) Rodinson s.26

(30) Rivaliteten mellan de två adelsfamiljerna al-Nashashibi och al-Husseini kom att bli en viktig källa till den arabiska nationalismens svaghet i Palestina. Nashashibierna var inte bara beredda att söka en uppgörelse med britterna och sionisterna (till och med att acceptera pengar från Weizmanns judiska byrå för att blunda för illegal judisk invandring) medan Husseinierna var motståndare till det brittiska mandatet och judisk invandring. Britterna gjorde en av deras söner till stormufti av Jerusalem för att köpa deras stöd, men efter det arabiska upprorets misslyckande (1936-9) tog han sig till Nazityskland.

(31) Över 130.000 judar anlände från Tyskland bara under 1933-5. År 1930 hade antalet varit 4-5.000. Se Mansfield s.205, Gilmour, s. 51

(32) "Den arabiska rörelsen i Mellanöstern är vår naturliga allierade mot England... Jag har därför beslutat att uppmuntra utvecklingen i Mellanöstern genom att stödja Irak". A. Bullock Hitler - A Study in Tyranny (Penguin 1962) s. 639. I själva verket, som Bullock påpekar, var detta uttalande en ursäkt till hans generaler. Rommel och Raedal som hade påpekat att det skulle ha varit mycket enklare och strategiskt mer betydelsefullt att angripa britterna 1941 när de var svaga och varken Sovjetunionen eller USA hade gått med i kriget. Bullock kallar det ett av Hitlers "största misstag".

(33) När vi utarbetade denna text mindes vi hur grupper av israeliska propagandister tilläts besöka brittiska skolor på 1960-talet för att locka äldre elever att tillbringa sina sommarlov i kibbutzim som "socialistiska" pionjärer för att "få öknen att blomma". Fram till sexdagarskriget hade vi ingen aning om att palestinierna existerade. Propagandateamen turnerade fortfarande på 1990-talet, men när det israeliska arbetarpartiet inte längre hade makten hade budskapet berövats kibbutzens idealistiska dragningskraft.

(34) Eretz Israel betyder "Israels land" men det är ett religiöst begrepp som bara har de vagaste av geografiska gränser.

(35) Menachem Begin, The Revolt (W.H.Allen, 1951) s.335

(36) För detaljer se Revolutionary Perspectives 5 (Third Series) Oil and the Shifting Sands of Imperialism, leftcom.org

(37) American-Israel Public Affairs Committee är idag en av de mäktigaste lobbygrupperna för utrikesfrågor i Washington och stöder finansiellt politiker i båda partierna (även om republikanska politiker får merparten av dess finansiering) men den kommer på andra plats som givare till den sionistiska lobbyn till Christians United for Israel.

(38) avalon.law.yale.edu

(39) haaretz.com

(40) Båda citaten citerade av Conor Gearty i "Short Cuts", London Review of Books, 30 november 2023.

(41) Även citerat av Gearty men för en fullständigare och mer skrämmande undersökning se: motherjones.com

(42) Se: leftcom.org

(43) spglobal.com

(44) bbc.co.uk

(45) Se: leftcom.org

(46) Några reflektioner om kriget i Gaza och därefter, leftcom.org. Översättning av CWO. Det sista halvdussinet stycken i denna artikel är baserade på detta.