Del I: Trotskij och "trotskismens" ursprung
Del II: Trotskij och Sovjetunionens klasskaraktär
Del III: Trotskijs övergångsprogram och den så kallade "Fjärde internationalen"
Del IV: Trotskij och den internationalistiska kommunistiska vänstern

I den förra delen av vår artikelserie tittade vi på Trotskijs analys av stalinismen. (leftcom.org) Trotskijs uppfattning om en "degenererad arbetarstat", som kunde bli socialistisk igen efter en uteslutande politisk revolution, gjorde det inte bara klart att han hade föga förståelse för kapitalismens natur, utan var också miltals från en marxistisk förståelse av socialismen. När han 1938 publicerade Fjärde internationalens program "Kapitalismens dödskamp och Fjärde internationalens uppgifter" (mer känt som "Övergångsprogrammet") blev detta än mer uppenbart. Om vi vill ta itu med detta program måste vi först ta itu med frågan om metod. Det hävdas ofta av samtida trotskister (på grundval av en ytlig läsning av Isaak Deutscher) att Trotskij är Lenins politiska arvtagare.

Men till skillnad från Lenin tenderade Trotskij att analysera historiska situationer och kapitalismen i kategorier som han aldrig ifrågasatte senare. När nya händelser motbevisade hans analyser, omarbetade han dem tills de passade hans tidigare slutsatser, snarare än att ompröva dem på en marxistisk grund och korrigera eller revidera vissa kategorier där så var nödvändigt. Vi har redan sett vad denna metod ledde till i hans analys av stalinismen. Låt oss erinra oss att han inledningsvis hävdade att Ryssland var en "arbetarstat" eftersom proletariatet hade makten och att argumentet om proletära egendomsförhållanden (statligt ägande av produktionsmedlen) lades till först när det första påståendet hade blivit uppenbart löjligt.

När den ryska imperialismen efter andra världskriget lade länderna i Östeuropa under sig, kom Trotskijs epigoner i Fjärde internationalen (Michel Pablo, Ernest Mandel, Ted Grant, James Cannon, etc.) till slutsatsen, i sin mentors bästa tradition, att de nya regimer som hade uppstått måste vara "arbetarstater", även om arbetarklassen aldrig hade haft makten där och inga arbetarrevolutioner hade ägt rum. De nya regimerna var rena skapelser av den stalinistiska byråkratin, vilket ledde trotskisterna till slutsatsen att den "protokapitalistiska byråkratin" också kunde agera "progressivt" ibland och var kapabel att skapa "arbetarstater". För att upprätthålla fiktionen om en "degenererad arbetarstat" i Ryssland introducerades ytterligare en förvrängning av marxismen: Kategorin av så kallade "deformerade arbetarstater" i Östeuropa. Teorin om den "permanenta revolutionen", enligt vilken arbetarna och bönderna i de "efterblivna länderna" måste utföra den nationella borgarklassens uppgifter eftersom den senare var för svag för att göra det, behölls, liksom teorin om en permanent kris för kapitalismen. Alla dessa teorier utgjorde hörnstenarna i Trotskijs politiska referensram och ansågs därför vara allmängiltiga. Istället för att ifrågasätta dessa teorier inför deras uppenbara motsägelser, cementerade Trotskij dem metodologiskt, men detta var i praktiken detsamma som att överge arbetarklassens politiska terräng.

Trotskijs bejakande av teorierna om den "permanenta krisen" och den "permanenta revolutionen" urartade i slutändan till ytliga fraser, men detta kunde inte dölja hans oförmåga att i grunden analysera den moderna kapitalismens sociala förhållanden och de politiska uppgifter som följde därav. Det korrekta uttalandet i "Övergångsprogrammet" om att kapitalismen hade fullgjort sin historiska uppgift blev helt absurt på grund av Trotskijs analytiska aningslöshet. Detta ledde i slutändan till utvecklingen av politiska perspektiv som, politiskt sett, ledde tillbaka till den gamla socialdemokratins program. Trotskijs svagheter var särskilt uppenbara på den ekonomiska analysens område.

I inledningen till "Övergångsprogrammet" hävdade Trotskij till exempel att "mänsklighetens produktivkrafter stagnerar". Detta kan ha varit sant på 1930-talet, men idag kan det motbevisas av vilken enkel statistik som helst. Till exempel har bruttonationalprodukten i USA (för att inte tala om den västerländska kapitalismen som helhet) ökat många gånger om. Enbart detta är tillräckligt för att förkasta den allmänna giltigheten i Trotskijs påstående. Men mycket allvarligare var hans oförmåga att förstå dynamiken i kapitalets rörelser. Som Marx upprepade gånger påpekade kan kapitalismen "inte existera utan att ständigt revolutionera produktionsinstrumenten, dvs. produktionsförhållandena, dvs. alla sociala förhållanden". (Kommunistiska manifestet)

Inte ens under imperialismens era, kapitalismens nedgångsepok, förändras detta. Den kapitalistiska ackumulationscykeln, som periodvis avbryts av ekonomiska kriser, stannar inte helt enkelt upp. Det som är speciellt med kriserna under den imperialistiska eran är att de inte längre bara är en fråga om några få kollapser och konkurser som gör det möjligt för de överlevande kapitalisterna att inleda en ny ackumulationscykel. Detta skulle bara bli möjligt genom en massiv global kapitalförstöring som ett resultat av ett imperialistiskt krig. Den imperialistiska eran kännetecknas av en cykel av högkonjunktur - kris - krig - återuppbyggnad. För marxister är det inte "produktivkrafternas stagnation" som är det avgörande kriteriet för att förklara systemets nedgång, utan faktum är att kapitalismen fortfarande kan öka sin produktion och att kostnaderna för detta (ständig hunger på södra halvklotet, miljöförstöring, periodiska krig över hela planeten) får katastrofala följder för mänskligheten. Det kapitalistiska produktionssättets bojor och dess värdelag måste brytas så att produktivkrafterna kan utnyttjas i hela mänsklighetens intresse.

Det är just oförmågan att klargöra imperialismens karaktär i imperialismens och statskapitalismens era som gör övergångsprogrammet så värdelöst i kampen för socialismen. Genom att definiera kapitalismen helt enkelt som ett system i dödsryckningar, och inte som ett socialt system grundat på värdelagen och utvinning av mervärde eller exploatering av lönearbete, hänvisade Trotskij i "Övergångsprogrammet" endast till en enda fas i den kapitalistiska cykeln: den ekonomiska nedgångens fas. Eftersom han 1938 bestämde sig för att definiera kapitalismen som ett system i en dödskris, var Trotskij tvungen att hitta en förklaring till varför proletariatet inte agerade för att övervinna den och slutligen presentera ett recept för att avhjälpa denna brist. Detta var den punkt där Trotskij slutligen återvände till socialdemokratins idéer.

Övergångsprogrammet och partiet

Eftersom "övergångsprogrammet" inte hade förstått kapitalismens inre dynamik, kunde det bara erbjuda en rent voluntaristisk lösning på problemet med den proletära organisationen. Det fastslog korrekt:

De ekonomiska förutsättningarna för den proletära revolutionen har för länge sedan nått den högsta punkt som kan nås under kapitalismen.

Detta var (fortfarande) sant 1938, men varför underkastade sig proletariatet fortfarande det kapitalistiska oket trots dessa objektiva förutsättningar? Trotskijs svar var mycket enkelt:

Den världspolitiska situationen som helhet kännetecknas framför allt av den historiska krisen för proletariatets ledarskap.

I den meningen att det saknades ett organiserat kommunistiskt avantgarde var detta förvisso korrekt. Men detta var inte Trotskijs egentliga poäng. Under det senaste kvartsseklet fick proletariatet uppleva hur dess organisationer hade gått över till borgarklassens läger. Till en början hade Andra internationalens partier, med sina massorganisationer och fackföreningar, stött sina respektive borgarklassers krigsiver under första världskriget och hade därmed blivit hantlangare åt den imperialistiska politiken. Efter första världskriget spelade de en betydande roll i att dränka proletariatets uppror i floder av blod och massakrera de klassmedvetna arbetarna (eller, i Tysklands fall, spela en ledande roll i att organisera denna massaker). 1914 var bolsjevikpartiet, med sin paroll "Förvandla det imperialistiska kriget till ett inbördeskrig", en av de mest beslutsamma motståndarna till den kapitalistiska ordningen. I oktober 1917 spelade det en viktig roll i proletariatets maktövertagande, liksom i grundandet av Kommunistiska internationalen 1919.

Men som vi redan har påpekat inleddes en degenererings-process som var mycket mer lömsk än det (till synes) plötsliga förräderiet från socialdemokratin i augusti 1914. Kommunistiska internationalens antagande av den så kallade ”enhetsfronts-taktiken" 1922 var helt klart en avgörande punkt i dess nedgång, liksom elimineringen av all opposition 1926 och dess katastrofala politik i Kina 1927.

År 1938 kunde till och med någon som Trotskij erkänna "att Kominterns övergång till borgarklassens sida" hade ägt rum. Och ändå, med hjälp av märkliga manövrar som till slut blev trotskismens kännetecken, såg Trotskij Andra och Tredje internationalens partier som proletariatets "konservativa apparater". Detta gav upphov till idén att dessa organisationer, trots sina historiska förräderier och alla de massakrer de hade orsakat, kunde vinnas över till revolutionen genom att deras ledarskap byttes ut. Detta var helt i överensstämmelse med hans stöd för den så kallade "enhetsfronten" eller hans anhängares inträde i socialdemokratin som Trotskij beordrade 1935. Sammantaget en misslyckad manöver för att "vinna ledarskapet".

Ortodoxa trotskister har fortfarande inte förstått att det politiska nederlaget föregick den revolutionära organisationens fysiska förfall. Idag är de socialdemokratiska organisationerna (eller de så kallade "socialistiska" och "kommunistiska" partierna) och deras fackföreningar, även om de ibland har många arbetare bland sina medlemmar eller väljs av dem, i själva verket inget annat än hantlangare för borgarklassen och dess klassystem. Deras existensgrund ligger i att försvara kapitalismen genom att styra klasskampen till den säkra terrängen av val eller isolerade strejker på avdelnings- eller företagsnivå.

Hans extremt ytliga analys av proletariatets politiska svaghet på 1930-talet hindrade Trotskij från att förstå att krisen för proletariatets ledarskap hade uppstått just därför att det inte fanns något politiskt parti som obevekligt skulle försvara klassautonomin och världsrevolutionens perspektiv.

Denna oförmåga, i kombination med en total brist på förståelse för den imperialistiska epokens natur, innebar att "Fjärde internationalen" inte bara hade liten chans att bli ett revolutionärt klassparti, utan faktiskt stod i vägen för detta mål, eftersom den fortsatte att verka på borgerlig terräng. Vad som skulle ha varit nödvändigt var en skoningslös kamp mot de gamla socialdemokratiska och "kommunistiska partiernas" sociala överlevnad.

Men även idag talar trotskismen bara om dessa partiers och deras fackföreningars förräderi och är helt oförmögen att avslöja den verkliga roll som dessa organisationer spelar i arbetarklassen. Som fraktionen av den italienska kommunistiska vänstern hävdade vid den tiden, kunde Fjärde internationalen inte göra anspråk på att vara ett proletariatets parti eftersom den hade misslyckats med att utföra det nödvändiga förberedande arbetet, det politiska klargörandet och omvärderingen av den revolutionära vågens nederlag på 1920-talet. Ett sådant klargörande, som Trotskij noggrant undvek, skulle ha varit förutsättningen för det revolutionära partiets återupplivande och återuppbyggnaden av ett kommunistiskt program på grundval av de vunna erfarenheterna. År 1938 kunde det inte finnas något klassparti, eftersom det inte fanns någon självständig klassrörelse. En anledning till detta var att en stor del av proletariatet fortfarande trodde på "sina" organisationers proletära karaktär. Trotskij trodde att han kunde lösa detta problem genom att proklamera Fjärde Internationalen, dvs. en ren viljeakt.

Men bristen på ett klassparti är inte bara resultatet av en brist på vilja. Även om partiets nödvändighet för den politiska inriktningen av proletariatets klassaktioner inte kan förnekas, ägde grundandet av Fjärde internationalen rum utan att Trotskijs anhängare hade fört en seriös politisk debatt om erfarenheterna av revolution och kontrarevolution.

Partiet kan inte bara skapas ur tomma intet. På samma sätt är avsaknaden av ett klassparti inte bara resultatet av en "kris för det revolutionära ledarskapet", även om denna brist var en viktig orsak till proletariatets olyckor, till exempel i Tyskland 1918-19. I Trotskijs uppfattning om partiet är partiet emellertid inte den nödvändiga organiserade delen av klassen, utan tar snarare formen av en deus ex machina (Gud ur maskinen) , som måste övervinna mänsklighetens historiska kris genom sina medlemmars beslutsamhet och kampkraft. Detta idealistiska moment framträder ännu tydligare när man granskar Trotskijs övergångskrav i mer detalj.

Övergångskraven

I sin kritik av Gothaprogrammet slog Marx fast att övergången till socialism förutsätter proletariatets diktatur för att systematiskt kunna genomföra alla de åtgärder som är nödvändiga för att övervinna kapitalismen. Övergångsprogrammet har dock mycket lite att göra med den marxistiska förståelsen av övergången till kommunism.

Trotskij förutsatte i viss mån övergångsperioden, eftersom kapitalismen befann sig i en dödskris, även om det inte hade förekommit några revolutioner under 1930-talet. Enligt Marx kan man dock inte tala om en övergång till socialism så länge proletariatet inte har krossat den borgerliga staten. (Detta är den avgörande lärdomen av Pariskommunen 1871). Trotskij var redan oförmögen att förstå de grundläggande villkoren för en socialistisk utveckling i Sovjetunionen. Nu blev det mer än tydligt att han var på väg att helt överge de marxistiska idéerna om socialismen. Han föll tillbaka till Andra internationalens reformism och dess minimikrav, som enligt hans mening var ouppfyllbara i den sönderfallande kapitalismens era:

Den nuvarande epokens särdrag är inte att den befriar det revolutionära partiet från det dagliga arbetet, utan att den tillåter att denna kamp förs i oupplöslig förbindelse med revolutionens aktuella uppgifter. IV. Internationalen förkastar inte kraven i det gamla minimiprogrammet, i den mån de fortfarande har kvar en viss sprängkraft. Den försvarar outtröttligt arbetarnas demokratiska rättigheter och deras sociala landvinningar. Men det utför detta dagliga arbete inom ramen för det för närvarande korrekta, d.v.s. revolutionära perspektivet.

Med andra ord skulle socialdemokratins gamla minimiprogram de facto vara identiskt med ett maximiprogram inför kapitalismens dödliga kris, eftersom

varje allvarligt krav från proletariatet och till och med varje progressivt krav från småbourgeoisin oundvikligen leder till gränserna för kapitalistisk egendom och den borgerliga staten.

En ytterligare blick på Övergångsprogrammet räcker för att inse det absurda i detta argument i dess fulla omfattning. Vad Trotskij presenterar här är i själva verket ett program för att reformera kapitalismen, genom att han inför krav som "nationalisering av bankerna", "arbetarkontroll över industrin", en "plan för offentliga arbeten" eller en "glidande löneskala" innan proletariatet tar makten. Inget av dessa krav är kapabelt att i grunden ifrågasätta den kapitalistiska logiken, än mindre att peka bortom den. Trotskijs samtida Keynes hade ställt liknande "radikala" krav, om än som en strategi för att stabilisera kapitalismen.

Trotskijs oförmåga att förstå den ryska statens klasskaraktär återspeglades logiskt i hans övergångsprogram. Eftersom han inte förstod staten som en idealisk totalkapitalist och fortfarande likställde nationalisering med socialisering, såg han inte socialismens viktigaste uppgift i avskaffandet av lönearbetet, utan i "bourgeoisins expropriering". I detta avseende gick "övergångsprogrammet" inte längre än "Erfurtprogrammet" från 1890, som fortfarande innehöll huvuddragen i ett maximiprogram. "Proletariatets diktatur" nämns bara en gång i förbigående i "övergångsprogrammet" och det innehåller inga uttalanden om socialismens natur. Mot denna bakgrund låter övergångsprogrammets eget syfte synnerligen absurt:

Man måste hjälpa massorna i deras dagliga kamp att hitta bron mellan deras nuvarande krav och den socialistiska revolutionens program.

Eftersom massornas "aktuella krav" för Trotskij var potentiellt revolutionära, var allt som i slutändan saknades ett parti som skulle visa massorna bron till "den socialistiska revolutionens program". Trotskijs grundläggande problem var emellertid att han inte ens hade lyckats utarbeta ett adekvat program för att förstå kapitalismens nuvarande epok. Revolutionärer erkänner vikten av krav. Men dessa krav måste vara resultatet av konkreta, verkliga strider och inte abstrakta kravscheman som kan införlivas av kapitalismen, som kraven i "övergångsprogrammet". I efterdyningarna av 1848 års revolution betonade Karl Marx tydligt att varje krav som proletariatet ställer måste vara ett direkt svar på den givna situationen i klasskampen:

Vi har sett hur demokraterna kommer att komma till makten i nästa rörelse, hur de kommer att tvingas föreslå mer eller mindre socialistiska åtgärder. Man kommer att fråga sig vilka åtgärder arbetarna bör föreslå mot detta. I början av rörelsen kan arbetarna naturligtvis inte föreslå direkt kommunistiska åtgärder. Men de kan:1. tvinga demokraterna att på så många sätt som möjligt ingripa i den existerande samhällsordningen, att störa dess normala gång och kompromettera sig själva, och att koncentrera så många produktivkrafter, transportmedel, fabriker, järnvägar, etc., som möjligt i statens händer. 2. De måste driva demokraternas förslag, som i vilket fall som helst inte kommer att vara revolutionära utan bara reformistiska, till sin spets och göra dem till direkta angrepp på privategendomen, till exempel om småborgarna föreslår att köpa upp järnvägar och fabriker, måste arbetarna kräva att dessa järnvägar och fabriker, som tillhör reaktionärer, konfiskeras av staten helt enkelt och utan ersättning. Om demokraterna själva föreslår en måttligt progressiv skatt, insisterar arbetarna på en skatt vars skattesatser stiger så snabbt att storkapitalet går under; om demokraterna kräver en reglering av statsskulden, kräver arbetarna en nationell bankrutt.

Detta dialektiska tillvägagångssätt skiljer sig i grunden från Trotskijs metod, som han hämtade från arsenalen hos den degenererande Tredje internationalens tredje världskongress och som utgick från att det fanns en exakt sekvens av krav "som representerar de stadier i kampen då massorna ännu inte medvetet är för proletariatets diktatur".

Trotskijs metod liknar Kautskys. Även han såg proletariatet som en passiv, tanklös massa som måste uppmanas av socialdemokratin att delta i den ena eller andra demonstrationen för att stödja "arbetarrepresentanternas" kamp. Revolutionärernas uppgift är dock en annan. De måste inte bara aktivt delta i striderna för att hjälpa till att utveckla krav som förenar och för samman striderna, de måste också kunna visa på ett konkret kommunistiskt perspektiv för att övervinna kapitalismen. Det är just här som "övergångsprogrammet" har föga att erbjuda. Dess utgångspunkt, liksom dess slutpunkt, är massornas omedelbara medvetande.

Trotskij bevisade därmed än en gång att han inte hade övervunnit vare sig Andra eller Tredje internationalens svagheter. Dessa låg mindre i deras förmåga att kämpa med massorna än i deras absoluta oförmåga att utveckla en klar uppfattning om kommunismen och nödvändigheten av att krossa den borgerliga statsapparaten. Istället för att kritisera dessa svagheter och se över tidigare motgångar och nederlag, övergick Trotskij till otyglad voluntarism.Besatt av tanken på att ”vinna massorna" i en period av proletära nederlag och kontrarevolution, försökte han återuppliva gamla och grundligt misslyckade taktiker (enhetsfrontspolitik, återgång till minimikrav, etc.).

Enligt denna logik instruerade han sina franska anhängare att ansluta sig till SIFO (den franska sektionen av Andra internationalen) för att "konfrontera reformismen i dess egen bastion" och "föra ut det revolutionära programmet till massorna". Mot bakgrund av denna politik lät det inte precis trovärdigt när Trotskij till exempel fördömde den folkfrontspolitik som "Kommunistiska internationalen" antog 1935 som en övergång till socialdemokratins läger. Men medan "Kommunistiska internationalen" följde en logik, om än en kontrarevolutionär sådan (den ville få till stånd en allians med den franska och brittiska imperialismen mot de fascistiska länderna), var Trotskijs inträde i socialdemokratin inte det minsta begriplig. Särskilt när man betänker att han vid varje tillfälle förklarade att revolution stod på dagordningen:

Vi vidhåller: Kommunistiska internationalens diagnos är i grunden felaktig. Situationen är så revolutionär som den kan vara med en icke-revolutionär politik från arbetarpartiernas sida. Mer exakt: situationen är förrevolutionär_. För att denna situation skall mogna krävs en omedelbar, djärv och outtröttlig mobilisering av massorna under parollerna om erövring av makten i socialismens namn. Endast under detta villkor kommer den förrevolutionära situationen att bli en revolutionär situation.

Eftersom han i stort sett hade ignorerat de nederlag som arbetarklassen led på 1920-talet, var Trotskij också extremt dåligt förberedd för det imperialistiska krig som bourgeoisien satte på dagordningen 1938. Det är därför inte förvånande att "övergångsprogrammet" förkastar en av de viktigaste nyckelpunkterna i Lenins revolutionära politik under första världskriget, den revolutionära defaitismen. Detta ledde i slutändan till att trotskisterna deltog i det imperialistiska andra världskriget på både den ryska och västliga imperialismens sida.

Det imperialistiska andra världskriget

"Övergångsprogrammet" säger klart och tydligt: "Ett revolutionärt partis framgång under nästa period kommer framför allt att bero på dess politik i krigsfrågan." Man hyllar också den kommunistiska principen att i ett imperialistiskt krig är "huvudfienden alltid i ens eget land". Men i samma andetag framträder Trotskijs oförmåga att förstå Sovjetunionens klasskaraktär och att kritiskt granska "Kommunistiska internationalens" gamla enhetsfrontspolitik, vilket i slutändan ledde till att han bröt med den revolutionära defaitismens internationalistiska princip. I nästa mening hävdar Trotskij att "inte alla länder i världen är imperialistiska". Det var därför hans plikt

att hjälpa förtryckta länder i kriget mot förtryckarna. Samma plikt gäller gentemot Sovjetunionen eller någon annan arbetarstat som kan uppstå före eller under kriget.

Hans syn på klassförhållandena i Sovjetunionen gjorde honom blind för den roll som Ryssland spelade i nätverket av imperialistiska allianser. Trots alla sina erfarenheter av Stalins politik att skapa allianser med Frankrike och Storbritannien mot Tyskland, trots de kontrarevolutionära konsekvenserna av denna politik i Spanien och Kina, trots Hitler-Stalin-pakten som ledde till attacken mot Polen, trots attacken mot Finland, klamrade han sig till sin död fast vid fiktionen att den stalinistiska regimen, som till slut mördade honom, varken var kapitalistisk eller imperialistisk.

I en artikel från 1939 medgav Trotskij att byråkratin hade en reaktionär karaktär. Han förklarade detta än en gång med det gamla argumentet att en "bonapartistisk klick" hade kapat "arbetarstaten". I samma artikel överträffade han till och med Stalin i sitt försvar av Sovjetunionen:

Vi får inte för ett enda ögonblick glömma att frågan om att störta den sovjetiska byråkratin för oss är underordnad frågan om att behålla det statliga ägandet av produktionsmedlen i Sovjetunionen; att frågan om att behålla det statliga ägandet av produktionsmedlen i Sovjetunionen för oss är underordnad frågan om den proletära världsrevolutionen

Det är inte förvånande att detta ledde till splittringar inom Fjärde internationalen och att personer som CLR James, Burnham eller Shachtman alla utvecklade olika analyser av Sovjetunionens karaktär. Trotskijs bidrag till denna debatt samlades och publicerades i texten "Till marxismens försvar".

Hans centrala argument i denna text utmynnar i påståendet att marxismen och alla socialistiska perspektiv skulle vederläggas om en proletär revolution inte inträffar under krigets gång:

Om oktoberrevolutionen, mot all sannolikhet, under loppet av det nuvarande kriget eller omedelbart därefter misslyckas med att finna sin fortsättning i något av de avancerade länderna, och om proletariatet tvärtom kastas tillbaka överallt och på alla fronter, - då skulle vi utan tvekan behöva ställa frågan om vi måste revidera vår uppfattning om den nuvarande epoken och dess drivkrafter. I detta fall skulle det inte handla om att sätta en etikett på Sovjetunionen eller det stalinistiska gänget, utan om att omvärdera utsikterna för världshistorien under de kommande decennierna, om inte de kommande århundradena: Har vi gått in i den sociala revolutionens epok eller, tvärtom, epoken för den totalitära byråkratins sönderfallande samhälle?

Men detta var inte ett försvar för marxismen, utan för hans egna analyser, vilka, som vi har sett, saknade all marxistisk grund. Oförmögen att förstå proletariatets nederlag på 1920-talet, tenderade han från 1938 och framåt att lösa alla problem genom en viljeansträngning. Detta hedrar dock Trotskijs idealism mer än marxismen. Men det var inte tillräckligt. I sin essä "Till marxismens försvar" argumenterade han inte bara för ett försvar av Sovjetunionen, utan av det "demokratiska träsket" i allmänhet. Kort därefter ledde Hitlers angrepp på Ryssland till Sovjetunionens allians med Storbritannien och USA, vilket bara ökade trotskisternas förvirring. Medan trotskisterna i USA splittrades över frågan om Sovjetunionens natur, splittrades de franska trotskisterna över frågan om de skulle stödja det tyska eller det franska lägret i kriget. Medan Revolution Francaise i "Mouevement National Revolutionnaire" slog på trumman för "samarbete utan förtryck" med Hitler, uppmanade "Fjärde internationalens kommitté" i sitt centrala organ Vérité till försvar av "de rikedomar som generationer av franska arbetare och bönder samlat (...) det magnifika bidrag som franska författare och vetenskapsmän lämnat till mänsklighetens intellektuella arv".

Vår undersökning av trotskismens ursprung slutar med denna sorgliga episod: de första principlösa splittringarna av en strömning som, vilket vi har visat, aldrig hade någon förståelse för den nuvarande epoken och dess utvecklingsutsikter.