Från Workers Voice 30 (Aug 15-Sept 30 1986). Detta är den första av en serie artiklar om kriget i Spanien.

Det är exakt femtio år sedan den händelse som borgerliga historieskrivare allmänt kallar "det spanska inbördeskriget". En grupp missnöjda arméofficerare gjorde uppror den 18 juli 1936 vann snart ett överväldigande stöd från de mest reaktionära delarna av den härskande klasserna i Spanien och fick omedelbar hjälp av fascistiska diktatorer som Mussolini och Hitler.

Historien om hur de brittiska och franska härskande klasserna, i sin önskan att blidka Hitler, skapade teorin om "icke-intervention" för att undvika att stödja den lagligt valda folkfrontsregeringen i Spanien är välkänd. Lika välkänt är det faktum att detta spelade en en viktig del i segern för nationalisterna under ledning av general Franco. Mindre känt är de fakta om klasskampen i Spanien som det krig som bröt ut i juli 1936 satte stopp för. Även om generalernas resning provocerade fram en annan revolt - av spontan natur- av arbetarklassen, hade den spanska republiken, med hjälp och understöd av anarkister, socialister och stalinister, lyckas överleva den. Detta berodde på att dessa krafter som låtsades representera arbetarklassen satte den borgerliga demokratins sak före den proletära revolutionen. Dagens firande av årsdagen av det spanska kriget är därför borgerliga firanden som hyllar den "antifascistiska kampen" men som låtsas att allt detta var en del av "revolutionen". I förordet till en av de publikationer som firade dessa händelser skrev Michael Foot, före detta Labourledare och humbug, att "ju mer hela historien nystas upp och återkallas desto bättre för demokratins framtid överallt”. Vad han egentligen menade var att ju fler borgerliga versioner av historien som läggs fram desto säkrare kommer den demokratiska formen av kapitalistiskt styre att vara. Denna korta artikel kan bara antyda den verkliga proletära historien om dessa händelser genom att slå hål på myten att kampen för republiken var en kamp på arbetarklasens politiska terräng.

Antifascism: Imperialismens slagord

Händelserna i Spanien behandlas ofta som om den iberiska halvön inte hade något samband med resten av Europa och att striderna där på något sätt var unika för Spanien. I en mening var detta sant eftersom den spanska härskande klassen 1914 hade varit så splittrad att den aldrig gick med i första världskriget. Trots klasskampens intensitet i Spanien under den tidiga delen av seklets början kunde man inte jämföra med striderna i de länder som hade ödelagts av kriget. Således var konfrontationen mellan borgarklass och proletariatet i dessa länder i början av 1920- talet (t.ex. arbetarnas nederlag iItalien 1920 eller i Tyskland i marsaktionen 1921) utan motsvarighet i Spanien.Nederlaget för den revolutionära våg som följde på första världskriget skulle dock komma att få konsekvenser för de spanska arbetarna under 1930-talet, eftersom arbetarna i Spanien inte inte bara kämpade isolerat från större delen av den övriga europeiska arbetarklassen utan också stod inför ett imperialistiskt nätverk av diplomati i sina sista förberedelser inför ett annat allmänt krig. Hur uppstod denna situation?

Första världskriget var, som Bucharin såg det, bara den första omgången i en serie impe rialistiska konflikter som fortsätter än i denna dag. I Östeuropa hade den besegrade och missnöjda borgarklassen, när den hade slagit tillbaka arbetarklassens revolutionära impulser och massakrerat de mest klassmedvetna av dem, vänt sig till nationalistiska, auktoritära högerregimer som strävade efter inre ordning och imperialistisk expansion. Fascismen blev det borgerliga modet under 1920- och 1930-talen i Europa. Med nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933 kom en ny omgång av frenetiska diplomatiska aktiviteter. De kraftlösa aristokrater som ledde de brittiska och franska utrikesdepartementen försökte vända Hitlers uppmärksamhet mot öst för att tämja "bolsjevismens bestialiska aptit" (Churchill). Vid det här laget hade dock Stalins Sovjetunionen ungefär lika mycket relation till den revolutionära bolsjevismen från 1917 som en mask till ett lik. Det livnärde sig endast på sitt proletära rykte för att använda det för att lura arbetarna i resten av Europa att tro att Ryssland fortfarande var en arbetarstat. Komintern, som en gång av Lenin uppfattades som en verklig arbetarinternational som skulle vägleda den annalkande världsrevolutionen, var nu inget annat än ett andra kontor för den ryska imperialismens utrikesministerium. Det var i Komintern som Stalin skulle starta sin stora diplomatiska offensiv för att vinna över de västliga demokratierna till en antinazistisk allians. Vid Kominterns 7:e kongress 1935 tillkännagavs för första gången folkfrontspolitiken. Nu instruerades kommunistpartierna i hela Europa att ingå valallianser och andra former av allianser, inte bara med andra så kallade arbetarpartier (som socialdemokraterna som hade räddat imperialismen både under och efter första världskriget) utan också med liberaler och konservativa av den gamla sorten som var motståndare till fascismens nya totalitära styre. Antifascismen var således den paroll som skulle förena Ryssland med den västliga imperialismen. Även om den till en början misslyckades med att uppnå Stalins mål en antitysk allians, var det den ideologiska grunden för en allians med USA och Storbritannien efter 1941. I Spanien kom dock antifascismen att göra den spanska borgarklassen en stor tjänst.

Den spanska republiken och folkfronten

Den spanska borgarklassen hade inte lyckats etablera en stabil form av dominans över samhället ens när förutsättningarna för kapitalackumulation var goda. I situationen efter Wall Street-kraschen 1929, när klasskampen intensifierades, fann den det nästan omöjligt att enas mot arbetarklassen. Detta var den grundläggande orsaken till det borgerliga "inbördeskriget". Tragedin för de spanska arbetarna var att deras eget inbördeskrig mot hela borgarklassen övergavs när den drogs in i kampen på "demokratins" sida mot fascismen.

Den spanska republiken upprättades 1931 efter kollapsen av Miguel Primo de Riveras militärdiktatur. Miguel Primo de Rivera, som flydde till Paris när Spaniens ekonomiska problem blev uppenbart olösliga. Republiken var en produkt av republikanska och socialistiska intellektuella som representerade den industriella borgarklassen (den ledande socialisten, Prieto, var själva miljonär med industriella tillgångar i Baskien) och väckte omedelbart ilska från den traditionella agrar-kapitalistiska klassen som försökte behålla sina traditionella privilegier samtidigt som de använde den nya makt som kapitalismen gav dem över arbetskraften. Medan de senare organiserade sig tillräckligt effektivt för att vinna makten mellan 1933 och 1935 (de så kallade "två svarta åren") var republikanerna, socialisterna och det lilla kommunistpartiet (PCE) ivriga att ta upp Kominterns folkfrontsformel för att vinna valen i februari 1936. Maktövertagandet av den spanska härskande klassens vänsterflygel ledde inte till en ny period av lugn i klasskampen. Snarare inträffade motsatsen eftersom arbetarklassen intensifierade sin kamp och krävde att de borgerliga politikerna skulle hålla några av de löften som de hade varit så frikostiga med i valrörelsen. Strejker, lönnmord och lockouter var vardagsmat under första halvåret 1936. Det var vänsterns misslyckande att tämja arbetarklassen som ledde till Francos kuppförsök. Men Francos kupp utlöste en spontan revolt bland arbetarna i hela Spanien - framför allt i Madrid och Barcelona.

Arbetarna reser sig

När nyheten om Francos kupp nådde Madrid var de republikanska ledarna för regeringen förlamade. Även om de hade vapen till sitt förfogande visste de vilka faror som den spanska kapitalismen skulle löpa om dessa överlämnades till den enda kraft som kunde organisera sig mot generalerna. Arbetarklassen skulle inte bara kunna bekämpa fascisterna utan skulle också vara i stånd att genomföra den sociala revolutionen. Medan Martinez Barrios regering vägrade att beväpna arbetarna attackerade arbetarklassen redan det republikanska gardets och civilgardets kaserner i Madrid och Barcelona och lade beslag på vapen åt sig själva. I denna situation blandade folkfrontsregeringen om i ledet ännu en gång och ersatte Martinez Barrios med Giral regeringen som innehöll PSOE-ledare. Denna regering sanktionerade nu vad som redan pågick förutom att vapnen nu delades ut till fackföreningarna. Den 20 april hade borgarklassen redan de organisatoriska medlen för att återta den spontana revolten som utbrutit två dagar tidigare. Det var början på en process som omvandlade arbetarklassens ilska till ett komplement till ett inter imperialistiskt krig. Viktigt i denna process, och faktiskt avgörande var den roll de två förmenta proletära organisationerna, det anarkistiska CNT och PSOE och dess fackliga organisation, UGT spelade.

Den spanska anarkismens debacle

Anarkismen genomgår för närvarande något av en renässans i Västeuropa, men det verkar osannolikt att majoriteten av dem som nu nominellt ansluter sig till doktrinen vet mycket om vare sig dess historia eller dess teori. I Spanien skulle den anarkistiska teorins bankrutt få tragiska konsekvenser för proletariatet. År 1936 representerade anarkisterna i CNT-FAI den stora majoriteten av de klassmedvetna proletärerna i Barcelona och de förklarade öppet att kampen mot Franco var början på en social revolution.Tyvärr motsvarades inte dessa vackra ord av CNT:s handlingar, som avslöjade anarkismens olämplighet som proletariatets revolutionära teori.

Den första anarkistiska kapitulationen kom i Katalonien där den borgerliga presidenten för katalanska regeringen sade till CNT-ledarna att "idag är ni stadens herrar”, en tanke som var så skrämmande för dem att de omedelbart accepterade hans vädjan att "ni kan räkna med mig och min lojalitet som en man som är övertygad om att hela det skamliga förflutna är dött och passionerat önskar att Katalonien hädanefter skall stå bland de mest progressiva länderna i världen." (Ur CNT-ledaren Garcia Olivers bok De Julio a Julio.) Så istället för att förstöra den borgerliga makten lämnade anarkisterna den intakt och folkfrontsmentaliteten som de tidigare hade tagit avstånd från. Istället för att att proklamera slutet för folkfronten och dess ersättning med proletär makt inrättade de i själva verket en kommitté för antifascistiska miliser som samordnade anarkisternas aktioner med socialisternas och kommunisternas och därmed befäste folkfrontsregeringens borgerliga makt. I november 1936 gick de ett steg längre och gick med Madridregeringen, som nu leddes av Largo Caballero från PSOE. När Juan Peiro, Federica Montseny och Garcia Oliver anslöt sig till folkfronten kallade CNT:s dagstidning, Solidaridad Obrera, det "den mest transcendentala dagen i vårt lands historia". Samma tidning fortsatte med att hävda att detta var ett steg framåt för den proletära revolutionen:

Regeringen i denna stund, som ett reglerande instrument för statens organismer staten, representerar inte längre den organism som delar upp samhället i klasser. Och båda kommer ännu mindre att förtrycka folket som ett resultat av CNT:s ingripande (i regeringen).

Från "Den spanska revolutionens lärdomar" av anarkisten Vernon Richards

Efter att i årtionden ha hävdat att marxisterna hade fel när de insisterade på behovet av en proletär makt som är repressiv hoppade anarkisterna nu i säng med borgarklassen och hävdade att denna prostitution skulle omvandla den borgerliga staten till arbetarnas vän. Dessutom antog CNT samma slagord som de andra folkfrontspartierna, nämligen att kriget och revolutionen var oskiljaktiga. Detta var precis vad stalinisterna sade eftersom omsorgen om den antifascistiska kampen var det bästa sättet att underminera den spanska proletariatets oavhängiga kamp.

Men medan många anarkister skulle erkänna dessa misslyckanden tar de sin tillflykt till det faktum att "den verkliga revolutionen" ägde rum på landsbygden, i de agrara kollektiven. Detta avslöjar inte bara anarkismens kardinalsvaghet i att den misslyckas med att se att utan kontroll över den politiska processen kan ingen ekonomisk revolution på ett meningsfullt sätt genomföras, utan visar också att dessa anarkister är blinda för fakta. De agrara kollektiven, oavsett deras medlemmars subjektiva vilja, avskaffade inte de i grunden exploaterande relationerna i ett klassamhälle. Varje kollektiv arbetade för sig själv i konkurrens med andra kollektiv och sålunda hade vi en slags proudhonistisk värld som delade upp i rika och fattiga, beroende på hur marken runt omkring dem var beskaffad. Även anarkister som Richards var tvungna att erkänna det:

I vissa fabriker fick alla arbetare en fast veckolön, men i andra delades vinsten eller inkomsterna ut bland arbetarna, ett arrangemang som ... inte var förenlig med revolutionens anda.

Genom att underblåsa illusioner om en politisk och ekonomisk revolution blev anarkisterna själva en del av kontrarevolutionens process och spelade därmed sin roll i att förbereda vägen för den stalinistiska kontrarevolutionens sista akt - majdagarna 1937 i Barcelona.

Socialisterna och stalinisterna

CNT var emellertid bara trollkarlens lärlingar i kontrarevolutionens konst jämfört med det betydligt mer politiskt erfarna Socialistpartiet (PSOE) som i sin tur krossades av stalinisterna i PCE.

PSOE var ett typiskt reformistiskt parti från Andra internationalen, men till skillnad från sina kolleger på andra håll kunde det upprätthålla myten om att det fortfarande var ett arbetarparti eftersom den spanska borgarklassen inte hade gått med i det imperialistiska kriget 1914. Detta innebar att PSOE inte var inblandat i att mobilisera arbetare för kriget som i andra europeiska länder. PSOE hade dock sina egna former av klassamarbete eftersom dess ledare hade blivit arbetsminister under Primo de Riveras diktatur, medan republiken i själva verket upprättades av en allians av socialister och liberala politiker. Det som framför allt bevarade PSOE:s rykte som arbetarparti var framför allt dess påstådda ledande roll i Asturiens resning 1934. I själva verket hade PSOE-ledarna faktiskt ett stort bidrag till arbetarnas nederlag här genom att varna borgarklassen för vad som höll på att hända och genom att avblåsa upproret i resten av Spanien. Men eftersom domstolarna gav Largo Caballero ett 30-årigt fängelsestraff (som ingen förväntade sig att han skulle avtjäna) framstod han som en martyr i den borgerliga pressen och började nu kalla sig "den spanske Lenin". (För att leva upp till denna grova jämförelse började denna livslånga reformist läsa Lenins verk medan han tillbringade några månader i fängelse.) Som vi ska se skulle Largo Caballeros falska rykte som en äkta socialist komma att bli mycket användbart för kontrarevolutionen under de första månaderna av det spanska kriget.

Detta gällde i synnerhet under den första veckan av arbetarnas uppror efter Francos kupp. Frågan ställdes tydligt vid den tidpunkten av den Internationella Kommunistiska Vänstern i deras tidskrift Bilan:

Fakta talar sitt tydliga språk i detta avseende. Det var just efter den 19 juli som proletariatet genom att förena sin väpnade kamp med generalstrejken lyckades avancera längst på den revolutionära vägen, förvärva den högsta politiska medvetenhet som var förenlig med dess ideologiska omognad, att föra den sociala kampen till dess högsta punkt ...Generalstrejken antog omedelbart en politisk och upprorisk karaktär medan arbetarna framförde sina krav: 36- timmarsvecka, löneökningar, de trevande stegen mot expropriering av fabrikerna, dock utan - i avsaknad av ett klasspartiet- inse nödvändigheten av att förstöra den borgerliga staten. Men denna förståelse kunde ha uppnåtts senare, under loppet av processen att bilda ett parti, om arbetarna hade hållit kampen på terrängen av sina egna klassintressen, sina materiella förhållanden, den enda grund som skull tillåta dem att opponera sig mot HELA kapitalistklassen.

Citerat från "Kriget i Spanien", Bilan 37 januari 1937

Men både det socialistiska UGT och anarkistiska CNT satte stopp för generalstrejken i intresse av att föra kriget mot Francos. De återlämnade fabrikerna till folkfrontens borgerliga anhängare så att endast nationalist-ägda fabriker exproprierades och, som vi redan har sett, omvandlades de spontana miliskommittéerna till den antifascistiska miliskommitté som bara var ett bihang till Folkfronten.

I november 1936 nådde samarbetet mellan CNT och PSOE-UGT sin höjdpunkt i bildandet av Largo Caballero-regeringen som skapades specifikt för att öka arbetarnas lojalitet mot Folkfronten. Kort sagt, den fullbordade processen att förvandla klasskriget till ett imperialistiskt krig. Detta underströks ytterligare av stalinisternas inträde i regeringen för första gången. Även om det bara fanns två PCE ministrar hade de ett inflytande som vida översteg deras antal, eftersom folkfronten var helt beroende av Sovjetunionen för sina vapen och andra förnödenheter. Detta inflytande användes för att främja Stalins politik att vinna en allians med västmakterna och detta innebar att den sociala revolutionen i Spanien måste krossas.

Det spanska kommunistpartiets uppgång

Ledarna för det spanska kommunistpartiet var en sällsynt färglös skara och partiet hade alltid varit ett fogligt verktyg för Moskva. I början av det spanska kriget hade dess antal varit försvinnande litet, men den spanska borgarklassens behov ändrade detta. Krigsutbrottet överraskade Stalin och det dröjde därför några månader innan han kunde skicka vapen för att hjälpa republiken. Med vapnen kom hans agenter som Gero, Togliatti och Codovilla. De skulle snart bli de verkliga makthavarna på den republikanska sidan. Deras första order till PCE var att de skulle försvara egendomsägarnas rättigheter överallt i den republikanska zonen eftersom de svaga och splittrade liberala republikanska partierna hade misslyckats med att göra detta. Även om den ursprungliga tanken bakom politiken var att bevisa för de härskande klasserna i Storbritannien och Frankrike att republiken inte alls var särskilt "röd" och därmed värd att stödjas av demokratierna, ledde den i själva verket till en ökning av PCE:s medlemsantal.

Även om denna politik vann över enskilda tories som hertiginnan av Atholl, var fransmännen och britterna mycket mer intresserade av en tysk än en rysk allians, så för tillfället misslyckades politiken. I Spanien ledde den dock till en dramatisk ökning av antalet medlemmar i PCE som blev ett massparti på grundval av det stöd det åtnjöt bland de småborgerliga producenterna i områden som Murcia och Valencia. Och med PCE i regeringen - för att dra fördel av splittringen bland socialisterna - var det PCE:s politik som dominerade (till exempel att ersätta miliserna med en reguljär borgerlig armé och sändningen av de spanska guldreserverna till Ryssland för att till synes köpa vapen). I maj 1937 var PCE redo att krossa de sista resterna av proletärt oberoende som fortsatte att att manifestera sig i arbetarkontroll av allmännyttiga företag och fabriker i Katalonien. De berömda "majdagarna" 1937 började när stalinisterna försökte lägga beslag på Barcelonas telefonväxlar och arbetare i hela staden tog till vapen och byggde upp barrikader över hela staden. Händelsen var CNT:s slutliga kapitulation inför en verklighet som de inte kunde förstå. Efter några dagars strider förhandlade de fram en vapenvila, vars resultat var att överlämna staden i stalinisternas händer. Medan några enskilda militanter var var beredda att ignorera vapenvilan, följde Barcelonas arbetarklass CNT-ledarna för sista gången och därmed överlämnades de till PCE, som kunde ta över staden med hjälp av 5.000 man trupper och med välsignelse från den nya socialistiska regeringen Negrin. Efter att ha avslutat den sociala revolten i borgarklassens intresse var Largo Caballero och de anarkistiska ministrarna nu förbrukningsvara. Under de kommande två åren skulle Barcelona och Madrid utsättas för två skräckvälden - först SIM:s (den spanska motsvarigheten till NKVD) och sedan Francos.

Lärdomar av det spanska kriget

Vi har här försökt visa att trots de spanska arbetarnas hjältemod och klassmedvetande hade händelserna i Spanien inte kunnat få ett framgångsrikt slut för arbetarklassen av två grundläggande skäl. Det första var det faktum att kampen för socialismen måste föras på en internationell front, vilket förlamar imperialismens förmåga att utnyttja oroligheterna till sin egen fördel. I Spanien inträffade det omvända - en potentiell proletär revolution omvandlades redan från början till både en träningsplats för ny krigsteknologi (vilket Picassos Guernica så tydligt illustrerar) och en bricka i det internationella diplomatiska spel som ledde fram till århundradets andra imperialistiska krig. Arbetarnas nederlag i Tyskland, Ryssland, Storbritannien och Italien under 1920-talet innebar att det enda möjliga stöd som de spanska arbetarna kunde ha räknat med skulle ha varit från den franska arbetarklassen. Det är sannerligen ingen tillfällighet att den enda andra delen av arbetarklassen som helt stod under inflytande av folkfrontsideologin var den i Frankrike, där arbetarna inte besegrades fysiskt utan dominerades av samma borgerliga ideologi i socialismens skepnad som i Spanien.

Den borgerliga ideologins dominans över proletariatet i Spanien förklarar också de spanska arbetarnas misslyckande att bryta sig loss från PSOE:s reformism eller CNT:s småborgerliga lokalism för att bilda proletariatets klassparti. Även de element som försökte bryta med den kontrarevolutionära Tredje internationalens dominans som POUM, Durruttis vänner eller trotskisterna, föll alla i samma fälla -antifascismens fälla. Istället för att stödja proletariatets självständiga kamp i juli 1936 försökte de begränsa denna kamp inom ramarna för Folkfrontens borgerliga mål. Istället för ett krig mot HELA borgarklassen ville de ha ett krig mot nationalisterna först och hoppades kunna spara det verkliga klasskriget till framtiden. Således stödde de alla folkfrontsregeringarna, alla ville begränsa generalstrejken 1936 till fabriker som inte bidrog till krigsansträngningarna och de uppmanade alla till ”försvar av revolutionen" i stället för att göra den verkliga revolutionen mot den borgerliga staten i dess demokratiska form. (Se bevisen från den före detta trotskistiska deltagaren Grandizo Munis i hans bok Jalones de Derrota.) En sak som det spanska kriget bevisar framför alla andra är att proletariatet i detta århundrade inte längre kan följa det mindre ondas politik, d.v.s. stöd för borgarklassens vänster mot högern. Den enda vägen till frigörelse för arbetarklassen ligger i kampen på dess egen terräng och för dess egna intressen.

Och för att kämpa för sina egna intressen är det nödvändigt att arbetarklassen skapar den grundläggande form av politisk organisation som leder den ideologiska kampen mot alla borgerliga ideologier och fungerar som en praktisk vägledare i de avgörande ögonblick då proletär handling i bred skala är möjlig. Den Internationella kommunistiska vänstern hade rätt i att under det spanska kriget peka på frånvaron av en sådan organisation - ett faktum som var ett tecken på kontrarevolutionens djup över arbetarklassen överallt efter nederlaget för efterkrigstidens revolutionära våg på 1920-talet. Det visar också visar också att arbetarklassens politiska medvetenhet inte bara kan vara en passiv produkt av tidens ekonomiska förhållanden. Under 1930-talet stod det spanska proletariatet enorma ekonomiska svårigheter (t.ex. var arbetslösheten bland Barcelonas byggnadsarbetare 1936 70%) och detta skapade en militant och heroisk förmåga till enad handling på klassbasis, men det var inte tillräckligt för att den spanska arbetarklassen skulle genomskåda PSOE:s, CNT:s och PCE:s anspråk, vilka de betraktade som sina verkliga representanter. Proletär politisk medvetenhet är därför något vi måste kämpa för , oavsett de ekonomiska förhållanden som arbetarklassen konfronteras med. Detta förblir kommunisternas viktigaste uppgift idag. Det är den främsta aktiviteten för Internationella byrån för det Revolutionära Partiet (idag Internationalistiska Kommunistiska Tendensen, övrs. anm.)som CWO är anslutet till. Proletariatets framtida parti måste vara internationellt och det måste vara ett uttryck för arbetarklassens självständiga kamp, kapabelt att förstå de avgörande lärdomarna av strider i det förflutna och tillämpa dessa lärdomar i dagens arbetarklass aktiviteter.

Spanien femtio år senare

Idag i Spanien liksom 1936 finner vi "socialisterna" i PSOE vid makten, med Felipe Gonzalez gör exakt samma jobb (om än med en annan retorik) för borgarklassen som Largo Caballero gjorde för femtio år sedan. Det finns dock tecken på att arbetarna inte längre låter sig luras av talet om att inte strejka mot en "socialistisk" regering. På bilfabrikerna i Valencia och särskilt på skeppsvarven i Giron har den spanska arbetarklassen gått i spetsen för motståndet mot de åtstramningsåtgärder som det spanska kapitalets lönsamhetskris har tvingat borgarklassen i Spanien att tillgripa. Den enda kraft som kan genomföra detta (just på grund av dess påstådda meriter i det spanska kriget) är PSOE. Genom att hålla vänstern vid makten (som i de senaste valen) hoppas den spanska borgarklassen kunna fortsätta sina åtstramningsplaner ännu längre och har insett att PSOE har varit relativt framgångsrikt. Arbetarna i Giron har å sin sida visat att de är lika kapabla att försvara sina existensvillkor som sina proletära förfäder. De har redan svarat på polisens tårgas med att beväpna sig. Men arbetarklassens främsta vapen är dess förmåga till självorganisering. När arbetare överallt kämpar samtidigt och i solidaritet med varandra, organiserade under ledning av sitt eget parti kommer de att vara oemotståndliga.

Då kommer nostalgin från det spanska kriget att erkännas för den mardröm det var och dess minne kan utplånas helt och hållet genom det nuvarande proletariatets gärningar.