Del I: Trotskij och "trotskismens" ursprung
Del II: Trotskij och Sovjetunionens klasskaraktär
Del III: Trotskijs övergångsprogram och den så kallade "Fjärde internationalen"
Del IV: Trotskij och den internationalistiska kommunistiska vänstern

Låt oss börja med att granska de många myter som den trotskistiska rörelsen och dess anhängare odlar. Deras hyllningar är i huvudsak rotade i Trotskijs prestige som ordförande för Petrograd-sovjeten 1905, som organisatör och befälhavare för Röda armén, och hans öde som martyr i kampen mot stalinismen.

En sammanhängande kritik av trotskismen har ingenting att göra med den stalinistiska metoden att gräva upp hans mensjevikiska förflutna eller förneka hans teoretiska och praktiska bidrag under den ryska revolutionen. Det var faktiskt hans analys av 1905 års revolution som gjorde det möjligt för Trotskij att förutse möjligheterna till en proletär revolution med en tydlighet som sammanföll med Lenins syn på saker och ting 1917.

Som politisk rörelse är dock trotskismen, trots vissa rötter i den revolutionära perioden, i huvudsak en produkt av en senare period: Kontrarevolutionens period, som den blev en integrerad del av. Den rörelse som samlades kring Trotskij i Ryssland uppstod vid en tidpunkt då den europeiska revolutionen hade gått in i en process av nederlag. Den vita terrorn rasade i Ungern, fascisterna var på väg att ta makten i Italien och det sista oberoende försöket av en del av den tyska arbetarklassen att störta bourgeoisien slutade med nederlag i mars 1921. Även om det fortfarande förekom utbrott av arbetarmotstånd (t.ex. i Tyskland 1923, England 1926 och Kina 1927) förblev dessa isolerade och splittrade. I Ryssland hade den revolutionära arbetarklassen praktiskt taget eliminerats under de fyra åren av inbördeskrig och isolering. Införandet av NEP, anammandet av enhetsfrontstaktiken med socialdemokratin och en rad politiska såväl som militära allianser med kapitalistiska stater visade bara alltför tydligt att de europeiska revolutionernas nederlag i Ryssland ledde till kontrarevolution. Trotskij kan förlåtas för att han inte noterade denna degenereringsprocess - men han var också en av de viktigaste huvudpersonerna i denna process.

Det var Trotskij som var med och organiserade Röda arméns seger och sedan drog slutsatsen att "militariseringen av arbetet" kunde utsträckas till hela arbetarklassen för att disciplinera den för återuppbyggnaden av Ryssland. Det var Trotskij som mest kraftfullt motsatte sig arbetaroppositionen vid den 10:e partikongressen i mars 1921, vilket ledde till fraktionsförbudet. Det var Trotskij som konstruerade det hemliga militära samarbetet med den tyska imperialismen 1922. Om den senare utvecklingen av Trotskijs teorier hade inneburit en brytning med detta olyckliga förflutna, skulle kampen för kommunismen ha kunnat se annorlunda ut. I verkligheten var Trotskij (från 1923 och framåt) oförmögen att erkänna sina egna misstag. Snarare blev felen referensramen för hans senare idéer, vilket bland annat framgår av en närmare granskning av hans opposition mot stalinismen.

Vänsteroppositionen och den förenade oppositionen

Den så kallade vänsteroppositionen som utvecklades i slutet av 1923 var bara indirekt kopplad till Trotskij, som vid den tiden inte identifierade sig särskilt mycket med den, även om dom oppositionella varmt välkomnade hans nyutkomna skrift Den nya kursen. I motsats till alla myter hade denna opposition ingenting att göra med kampen mot idén om "socialism i ett land" - av den enkla anledningen att den tog slut innan denna idé hade proklamerats. "Vänsteroppositionen" uppstod under den så kallade "saxkrisen" 1923, då priserna på industrivaror steg medan priserna på jordbruksvaror föll, vilket ledde till en ekonomisk obalans. Oppositionen hävdade att partiets byråkratiska ledning (vid den tiden Zinovjev, Kamenev, Stalin och Bucharin) var oförmögen att lösa denna kris - vilket den prompt gjorde. Oppositionen argumenterade för att komplettera NEP:s fria marknadspolitik med mer planerade inslag och inleda en långsam industrialisering genom att beskatta bönderna mer. För Trotskij, som han påpekade när han skrev Den nya kursen, innebar detta att

lägga grundpelaren för proletariatets diktatur och grunden för socialismen genom att utveckla statsindustrin.

Eftersom oppositionen inte kontrollerade partiapparaten krävde den mer "demokrati" i partiet, utöver en ökad industrialisering, men den talade inte om vem denna demokrati skulle gynna.

Den brydde sig inte om internationella problem och frågor och kritiserade inte med ett enda ord den politik som förts sedan 1921 (enhetsfront, närmande och allianser med kapitalistiska stater). Trotskij skrev visserligen om dessa saker, men på grund av sitt försvar av enhetsfronten och "nationalbolsjevismen" sågs han i Tyskland snarare som en man från partiets högerflygel. Samtidigt hade det tyska partiets "vänsterflygel" (Maslow, Fischer och Thälmann) Zinovjev och Stalin som allierade. Trotskijs skrifter om utrikespolitiska frågor, som "Oktobers lärdomar", var mer inriktade på att bevisa att Zinovjev och Kamenev (som redan vägrat att ta till sig Oktober 1917) hade sumpat ett revolutionärt tillfälle i Tyskland 1923. Trotskij avlägsnades långsamt från maktens centrum och försökte skylla enhetsfrontens misslyckande och de så kallade "arbetarregeringarna" i Sachsen och Thüringen på Zinovjev. Vid den här tiden såg Trotskij Zinovjev som en farligare motståndare än Stalin. Men eftersom Trotskij till stor del hade varit ansvarig för de politiska manövrerna inom enhetsfrontspolitiken och arbetarregeringarna, saknade hans polemik all kraft. När det före den "tyska oktober" sommaren 1923 hade funnits en verklig klassrörelse i Tyskland på grund av valutakrisen, hade Trotskij våldsamt motsatt sig varje försök till uppror:

Vi betraktar inte den franska ockupationen av Ruhr som en revolutionär stimulans. (...) Det ligger inte i vårt intresse att en revolution bryter ut i ett blodbesudlat Europa. Vi är djupt intresserade av att bevara freden.⁽¹⁾

Vilka var skälen till detta: Vid denna tid var Trotskij den främste förespråkaren för en allians mellan Tyskland och Ryssland mot ententen (Frankrike och England). Men en sådan politik var tvungen att innebära en allians med den politiska högern i Tyskland, fascismens och nationalismens krafter mot den franska ockupationen av Ruhrområdet. Denna ”national-bolsjevistiska" politik var en uppfinning av Karl Radek, en ledare för "Vänsteroppositionen". Den ökande förlusten av makt, liksom uppkomsten av en pro-Entente-regering i Tyskland, ledde så småningom till att Trotskij åter förvandlades till en "revolutionär". Förutom bristen på klarhet och avsaknaden av ett politiskt program, hade "Vänsteroppositionen" inget betydande stöd i arbetarklassen. I sig är detta inte ett avgörande kriterium. Vid vissa tillfällen kan även verkliga proletära organisationer bli isolerade i klassen och tvingas simma mot strömmen.

Många medlemmar av oppositionen var dock kända för sina arbetarfientliga ståndpunkter i debatterna om "arbetsdisciplin". De hade öppet fördömt den våg av masstrejker som hade brutit ut 1923 som ett resultat av försämringen av levnadsvillkoren. I sina appeller och texter vände sig oppositionen i första hand till partibyråkrater och industriledare snarare än till arbetarklassen. Det var på partibasen som oppositionen hade minst framgång bland industriarbetarna. De ekonomiska och politiska kraven i dess plattform hade ingen dragningskraft på arbetarna. Byråkratin gjorde vissa eftergifter för "Vänsteroppositionens" krav, men den fördömdes officiellt vid den 13:e partikongressen och upplöstes under våren 1924. En sådan strömning förtjänar varken namnet "vänster" eller "opposition". Men låt oss lämna det sista ordet till en rysk arbetare som sade om tvisterna mellan byråkratin och oppositionen:

Arbetarna kommer att fråga mig vad era grundläggande skillnader är. För att uttrycka det rakt på sak: Jag vet verkligen inte vad jag ska svara.⁽²⁾

Denna enda mening från en proletär sammanfattar karaktären hos den så kallade "Vänsteroppositionen". Ändå fortsatte manövrerna och maktkamperna i partiet och blev allt skarpare. 1923 allierade sig Stalin med Zinovjev mot Trotskij, och när senare Stalin och Bucharin vände sig mot Zinovjev, ingick Trotskij en taktisk allians med dem, eftersom han fortfarande såg Zinovjev som huvudmotståndaren.

När Trotskij avsattes från sin post som krigskommissarie i januari 1925, återgäldade Stalin detta genom att avvisa Zinovjevs krav på att Trotskij helt och hållet skulle uteslutas ur partiet. Vid den här tiden hade Stalin öppet proklamerat sin teori om "socialism i ett land". Så mycket alltså för Trotskijs kamp mot den. 1925 hade denna berömda kamp inte ens börjat, eftersom Trotskij inte såg Stalin utan Zinovjev som sin huvudfiende och ledare för den byråkratiska degenereringen. När det blev uppenbart att gruppen kring Stalin och Bucharin skulle vinna maktkampen, bildade Zinovjev och Kamenev den så kallade ”Leningrad-oppositionen". Trotskij höll sig till en början på avstånd, men allierade sig sedan med Zinovjev-gruppen. I juli undertecknade han "Deklarationen från de tretton" (medlemmar av centralkommittén) med Kamenev, Zinovjev och Lenins fru Krupskaja. Detta var det offentliga tillkännagivandet av bildandet av "Förenade oppositionen", som varade till december 1927. Den "förenade oppositionen" krävde starkare planering och industrialisering och en kamp mot "NEP-männen och kulakerna". Dessutom krävde de att partidemokratin skulle återupprättas, som de alla hade hjälpt till att avskaffa vid den 10:e partikongressen 1921. Den "förenade oppositionen" gjorde anspråk på att representera arbetarklassens verkliga intressen. Om detta var sant, borde detsamma gälla för Stalin, som tog över nästan alla oppositionens positioner från 1929 till 1934. Detta påstående är inte utan vidare en slutsats man kan dra i efterhand. Merparten av den opposition som ännu inte hade gjort det kapitulerade villigt för Stalin efter 1929 och till och med Preobrazjenskij förklarade att Trotskijs fortsättning av oppositionen inte var berättigad. Än en gång hade oppositionen misslyckats med att vinna betydande stöd från arbetarklassen.

Återigen låg dess tyngdpunkt i byråkratin, som den kritiserade men vars styre den inte utmanade. Det slutliga förkrossande slaget levererades av Trotskij själv. Stalins "vänstersväng" förde honom i konflikt med högern kring Bucharin. Den senare stämde nu in i kören för mer demokrati inom partiet, och erbjöd Trotskij 1928 en allians på denna grundval. Trotskij, som ofta offentligt "kritiskt stött" den "centristiske" Stalin mot den "högerinriktade" Bucharin, chockade sina anhängare genom att acceptera detta opportunistiska erbjudande. Hur detta påverkade oppositionen är svårt att bedöma, eftersom Trotskij drevs i exil av Stalin i januari 1929 och en era av mytbildning inleddes.

"Socialism i ett land"

Många av hans anhängare kommer att medge att Trotskijs opposition var begränsad till den byråkratiska apparaten (som han själv kom ifrån) och i stort sett lojal, men att hans verkliga förtjänst skulle ligga i kampen mot teorin om "socialism i ett land" (som först uttrycktes av Stalin i december 1924) och det därmed förknippade övergivandet av internationalismen. Knappast något annat ämne har genererat så många myter och mystifikationer som detta. Före 1917 uppstod aldrig frågan om en enskild nationalstat som på egen hand skulle gå mot socialismen.

Det är därför inte förvånande att Marx anmärkningar i denna fråga är mycket vaga. Den förhärskande uppfattningen inom Andra internationalen, som grundades 1889, var att det skulle ske en fredlig övergång till socialism i varje borgerlig nationalstat och att de socialistiska staterna skulle ingå i federationer med varandra. Andra internationalens vänsterflygel förkastade idén om en fredlig övergång till socialism, men lämnade i stort sett frågan öppen om huruvida en socialistisk omvandling kunde ske inom nationella gränser i de avancerade länderna. I dessa länder ansågs de materiella förutsättningarna för en socialistisk omvandling vara på plats. Lenin skrev 1916 (mitt under det imperialistiska kriget):

Som självständig paroll kunde den (parollen om världens förenta stater) ge upphov till den felaktiga uppfattningen att det var omöjligt att segra för socialismen i ett land och till en felaktig uppfattning om ett sådant lands relationer med de andra länderna. Den ekonomiska och politiska utvecklingens ojämnhet är en ovillkorlig lag för kapitalismen. Av detta följer att socialismens seger till en början är möjlig i några få kapitalistiska länder eller till och med i ett land taget för sig. Det segerrika proletariatet i detta land skulle, efter att ha exproprierat kapitalisterna och organiserat socialistisk produktion i sitt eget land, motsätta sig resten, den kapitalistiska världen ...⁽³⁾

Rysslands speciella efterblivenhet upptog en stor del av utrymmet i dessa diskussioner. Lenin och bolsjevikerna antog länge att en borgerlig revolution stod på dagordningen i Ryssland, men att den skulle behöva baseras på arbetarklassen. Trotskij, å andra sidan, hävdade utifrån sin teori om den permanenta revolutionen att den ryska revolutionen kunde sammanfalla med revolutionen i de västeuropeiska länderna och därför anta en socialistisk karaktär. Lenin kom senare fram till liknande slutsatser (oberoende av Trotskij) i sina Aprilteser. Bolsjevikerna antog alltså möjligheten att kunna inleda en socialistisk utveckling i Ryssland och samtidigt föra världsrevolutionen framåt. Naturligtvis föll det inte någon in att en socialistisk regim skulle kunna vända sig bort från världsrevolutionens perspektiv. Byggandet av socialismen och utvidgandet av revolutionen till andra länder sågs som lika sammanflätade uppgifter. Men när det stod klart att NEP:s Ryssland var helt isolerat, kom diskussionerna i partiledningen inte i första hand att kretsa kring den abstrakta frågan om socialismens möjlighet i ett land. De fruktade i första hand att det socialistiska experimentet i Ryssland inte skulle kunna överleva på grund av faran för imperialistiska angrepp i en fientlig kapitalistisk värld.

De imperialistiska ländernas intervention under inbördeskriget var ett tydligt exempel på denna fara. Under 1920-talet plågades CPSU:s ledning, med Trotskij i spetsen, av rädslan för att en ny allians av imperialistiska stater skulle kunna angripa Ryssland för att få till stånd en borgerlig restaurering. Men när sovjetstaten hade visat sin förmåga att överleva (främst genom eftergifter och en långsam process av kapitulationer), satte Stalin återigen "teorin om socialism i ett land" på dagordningen. Stalin, tillsammans med Bucharin och andra som såg NEP som en långsiktig eftergift till bönderna, tillhörde mer partiets högerflygel. I sin skrift "Leninismens grundvalar" från 1924 kommenterade han ännu inte uttryckligen frågan om "socialism i ett land". Hans uppfattning om socialismen, uttryckt i "Centralkommitténs politiska rapport till CPSU:s XIV:e partikongress", skilde sig inte i grunden från Trotskijs: "Och ändå kan vår ordning som helhet för närvarande varken kallas kapitalistisk eller socialistisk. Vår ordning som helhet representerar en övergång från kapitalism till socialism, där, vad produktionsskalan beträffar, bondeproduktion baserad på privategendom fortfarande dominerar, men den socialistiska industrins andel växer oavbrutet." (...) Man skulle kunna säga att detta ändå inte är fullständig socialism, om man tar hänsyn till de rester av byråkratism som fortfarande finns kvar i våra företags administrativa organ. Det är sant. Men detta motsäger inte det faktum att statsindustrin till sin typ är en socialistisk produktionsform." ⁽⁴⁾ Stalins argument var att så länge som "smytjkan" (alliansen mellan arbetare och bönder) upprätthölls, så kunde socialismen gradvis byggas upp i Ryssland. Trotskij brydde sig föga om Stalin vid denna tid. I sina skrifter från denna period accepterade han snarare möjligheten av "socialism i ett land", även i ett så efterblivet land som Ryssland: "Det är uppenbart att under förhållanden med ett kapitalistiskt uppsving i Europa och hela världen, som kan vara i många år, skulle socialismen i ett efterblivet land ställas inför en kolossal fara." ⁽⁵⁾ Det var snarare Leningrad-oppositionen kring Zinovjev och Kamenev som var de första att motsätta sig parollen om "socialism i ett land" på den 14:e partikongressen. Som vi redan har förklarat höll Trotskij, som såg Stalin som det mindre onda, till en början tillbaka. Hans senare allians med Leningrad oppositionen kom till stånd främst på grund av Zinovjevs och Kamenevs ändrade uppfattning i frågan om industrialiseringen av Ryssland som den bästa vägen till socialism.

I hela debatten om frågan om "socialism i ett land" framträdde således skillnaderna i bästa fall i nyanser. Medan Stalin och Bucharin hävdade att Ryssland under NEP kunde rida långsamt mot socialismen på en bondehäst, betonade Trotskij främst behovet av en snabbare industrialisering. Han sammanfattade sin dåvarande uppfattning i artikeln "Kurs mot socialism eller kapitalism" på följande sätt: "Så länge produktivkrafterna inte växer, kan det inte bli tal om socialism". I motsats till vad han senare hävdade var Trotskijs angrepp på "teorin om socialism i ett land" långt ifrån ett solitt försvar av internationalismen. I motsats till Stalins tro på autarki och ackumulation i isolering, argumenterade Trotskij på internationell nivå främst för ett återupplivande av utrikeshandelsrelationerna för att kunna dra nytta av världsmarknaden. I ett brev från exilen till resterna av den ryska oppositionen rekommenderade Trotskij att man skulle utnyttja den växande arbetslösheten, särskilt i Storbritannien och Tyskland, för att få lån till jordbruksutrustning, maskiner etc. i utbyte mot produkter från kollektiviserat arbete. Stalin, å andra sidan, övervägde knappast möjligheten att återuppliva industrialiseringen genom utrikeshandel, eftersom handelsrelationerna utvecklades efter 1929 till klar nackdel för Sovjetunionen. Å andra sidan uppmanade Trotskij till att förbättra Sovjetunionens handelsvillkor genom samtal och vädjanden till de miljontals arbetslösa arbetarna i väst, i syfte att utöva påtryckningar för mer handel och exportkrediter samtidigt som man bekämpade arbetslösheten. Trotskijs "internationalism" vid denna tid var således inte helt abstrakt. Som en uppmaning till kapitalistisk stabilisering skulle den ha gjort alla 1800-talets frihandelsanhängare heder. Senare tycktes Trotskij ha glömt att hans allians med Zinovjev i den "förenade oppositionen" i huvudsak byggde på att han täckte sig med sin teori om den permanenta revolutionen och den betoning den lade på världsrevolutionen.

I själva verket var det snarare Stalin-fraktionen som (före 1934) mycket oftare ägnade sig åt rituella bekännelser till världsrevolutionen. Särskilt efter Stalins "vänstersväng", den så kallade "tredje perioden", som berövade oppositionen all grund. Victor Serge, en anhängare till Trotskij vid den tiden, beskrev senare oppositionens situation på följande sätt: "Under 1928 och 1929 tog politbyrån för egen räkning upp den uteslutna oppositionens stora ledande idéer - utom, märk väl, arbetardemokratin! - och genomförde dem med obeveklig kraft. Vi hade föreslagit beskattning av de rika bönderna - de undertrycktes! Vi hade föreslagit begränsningar och förändringar av NEP - de avskaffades! Vi hade föreslagit industrialisering - de genomförde den, och i en kolossal skala som vi, trots att vi hade kallats ’super-industrialister', inte hade vågat drömma om, och som tillfogade landet outsägligt lidande."⁽⁶⁾ Genom att själv bli en ”super-industrialist" stal Stalin inte bara oppositionens program från den. Han eliminerade hela grunden för deras kritik. Alla oppositionsgrupper inom partiet hade antagit att byråkratin aldrig skulle tillmötesgå deras krav. Men eftersom de var fast rotade i byråkratin kunde de inte heller ifrågasätta dess sociala grund, även om det för ett kort ögonblick gick upp för Trotskij och andra att här var en ny klass i vardande.

Fotnötter:

(1) Citerat i E.H. Carr: The Interregnum, sid 66.

(2) Citerat i Critique nr 4, s 44.

(3) V.I. Lenin: On the Slogan of the United States of Europe, i Selected Works, Vol. II, sid 617. ^{(4) (4)} Stalin Works, vol. 7, sid 269.

(5) Trotskij: Vänsteroppositionens utmaning, sid 295.

(6) Viktor Serge: Memoirs of a Revolutionary, Hamburg 1977, s. 283.