Den politiska utvärderingen nedan är en första reflektion⁽¹⁾ över den våg av strider mot den pensionsreform som regeringen infört. Det kan vid första betraktande framstå som pessimistiskt. Men även om sanningen är revolutionär, och det är vad vi hävdar, så är det å andra sidan, med tanke på rörelsens storlek och den ilska den har visat mot de nuvarande levnadsförhållandena som den kapitalistiska krisen påtvingat, fortfarande möjligt att dra positiva lärdomar från den, lärdomar om hur man kämpar och hur man bygger ett positivt styrkeförhållanden. Det kommande sociala lugnet kommer att visa att vi aldrig kan lita på fackföreningarna, och att vi för att vinna vår kamp måste ta den i egna händer, genom att skapa strejkkommittéer, organisera stormöten och samordna alla strider. Vi måste verkligen göra motsatsen till vad som har hänt.

Utan grund i självorganisering är misslyckandet garanterat

Sedan 1995 har Frankrike sett fem stora rörelser som mer eller mindre liknar denna senaste mot pensionsreformen. Det har varit tre demonstrationer av ungefär samma storlek, som överstigit en miljon deltagare, om pensionsreformer (1995, 2003 och 2010)⁽²⁾, och två andra på CPE ("contrat première embauche", första anställningskontrakt, avsett att göra det lättare för arbetsgivare att avskeda arbetare) 2006 och mot loi Travail 2016. Fackföreningarnas taktik har gång på gång visats leda arbetarnas kamp till misslyckande: framför allt på grund bristen på strejkkommittéer.Två rörelser lyckades avvärja de föreslagna reformerna i fråga. 1995, under Juppés pensionsreformer, lamslogs landet i tre veckor, framför allt av SNCF (järnvägs-) och RATP-arbetare (kollektivtrafik), och vi bevittnade församlingar, kommittéer och samordningar. Det politiska läget var då mer gynnsamt än nu. Bourgeoisin fruktar fortfarande studentrörelser, som 2006 under CPE-protesterna. Studenterna som deltog gjorde rörelsen mer dynamisk, och det fanns en viss grad av självorganisering vid dess bas, särskilt på universiteten. Det är dessa organisationer, hur små de än är, med en avgörande atmosfär av trots mot fackföreningarna, som tvingade bourgeoisin till nederlag för dessa två reformer.

Lärdomar måste dras från tidigare misslyckanden. Men 2023 är det fortfarande samma förlustmaskin som sätts igång. Fackföreningarna, vars trovärdighet i stort sett undergrävts, har lyckats klara stormen den här gången. För första gången samlades de under en intersyndicale (inter-facklig allians). Vi kan se att bourgeoisin återigen vet hur man skall drar lärdomar när det passar dem, för att leda arbetarklassen bakom sig. Och vad värre är, tack vare den senaste manövern har fackföreningarna återfått en del av sin trovärdighet.

Dessutom, behöver vi påminna oss själva om Gilets Jaunes (gula västarna) kamp som började i oktober 2018? Varför övergav staten några av de föreslagna ekonomiska och sociala åtgärderna och införandet av drivmedelsskatten? Till stor del för att rörelsen inte var under kontroll. Den hade ingen ledare att tala om. Bourgeoisin är mycket rädd för dessa ledarlösa revolter. Ändå svämmade Frankrike över av församlingar, diskussioner på rondeller och försök till samordning. Det är dessa handlingssätt, snarare än konfrontationerna i sig, som pressade staten att släppa några smulor.

Och tyvärr har arbetarklassen i dag ännu en gång misslyckats med att dra lärdomarna från årtionden av bankrutt kamp bakom fackföreningarna.

Kan vi tala om en icke-rörelse?

Vi är skyldiga oss själva att dra upp en tidslinje för det konstaterade misslyckandet för rörelsen mot pensionsreformen, för att på så sätt korrekt beskriva bourgeoisins manövrar⁽³⁾.

Arbetarklassen attackeras på alla fronter – sjunkande levnadsstandard, inflation, stigande energipriser, attacker mot arbetslösa,⁽⁴⁾ etc. – och nu har bourgeoisin gått till kamp om pensionsreformer. Var detta ett sätt att undvika de bittra och potentiellt mer svårkontrollerade rörelserna för löneökningar så som de som tycktes äga rum i Storbritannien, USA och Tyskland? Den franska bourgeoisin vill verkligen inte se en utveckling av sådana krav, och sådana strider inom många olika sektorer.

Vi har precis sett en rörelse som har varit imponerande i sin storlek och energi. Det var ett bevis på arbetarklassens potentiella makt som har kommit till uttryck under de senaste åren, redan före Covid-tiden. Men för tillfället fumlar arbetarklassen fortfarande i mörkret och kämpar utan politisk inriktning, och på grund av detta har det varit lätt att leda den vilse från sina verkliga intressen.

Den kolossala styrka och energi som uttrycks av dessa enorma folkmassor, som verkligen visar på ett massivt förkastande av den värld av elände som de förväntas utstå, har hittills bara uppfyllt ett syfte: att försätta fackföreningarna i en position för att säkerställa att pensionsåldern kvarstår vid 62. Löjligt med tanke på hatet mot staten och dess alltmer orättvisa åtgärder, när det är välkänt att de flesta arbetare inte går i pension vid 64 ändå. Det krävs både tillräcklig ålder och livränta för att få full pension, vilken för många innebär en bedrövlig pension.

Två viktiga egenskaper hos denna rörelse bör noteras. Den första är dess varaktighet (över tre månader), vilket pekar på den enorma ilska som har byggts upp bland arbetarklassen och befolkningens maktlösa skikt. Den andra är det relativt låga antalet strejkande arbetare som är inblandade, vilket också kan förklara bristen på strejkkommittéer, stormöten och samordnade beslutsfattande organ. I en period av intensiv kamp i denna skala, kan dess misslyckande i slutändan leda till okontrollerade reaktioner, eftersom stridbarheten och vardagens problem inte har försvunnit.

Hur har bourgeoisin – både staten och fackföreningarna – förberett sig för att attackera arbetarklassen?

Den borgerliga statens organisering, ”vänstern", fackföreningarna och dess "vänster"-bihang (LO, NPA, etc).

Hittills har allt gått enligt plan för Macron-Borne-regeringen.

• Den 11 april 2022 meddelade president Macron att han skulle höja pensionsåldern till 65 år.
• Den 15 september 2022, lämnade Retirement Orientation Council ("Conseil d'orientation des retraites", COR, som inkluderar högt betalda representanter för fackföreningar som CFDT, CGT, FO, UNSA, FSU, CFE-CGC och CFTC) in sin årliga rapport till regeringen och tillkännagav finansieringsproblem.
• Från september till december hölls flera omgångar av "samråd med arbetsmarknadens parter" på arbetsministeriet, och alla fackliga ledare accepterade fredliga diskussioner med arbetsminister Dussopt om de pensionsplaner som Macron tillkännagav. Ingen av organisationerna hoppade av.
• Den 30 november 2022 uttalade premiärminister sig Borne om att det var nödvändigt att höja pensionsåldern för att "återställa jämvikten i systemet”.
• Den 8 december träffade de fackliga ledarna Borne. De presenterade henne ett "förslag".
• Den 3 och 4 januari 2023 sammankallade Borne dem igen i Matignon, där ingen av fackföreningarna vägrade diskutera pensionsräkningen.
• Den 23 januari 2023 antog ministerrådet propositionen.
• Mellan den 6 februari och den 16 mars debatterades lagförslaget i riksdagen. Den så kallade "vänsterflygeln" parlamentsledamöterna och senatorerna spelade sina roller i den parlamentariska cirkusen medan fackföreningarna var aktiva på gatorna.

Allt har gått enligt plan ur fackens perspektiv. Den samordnade intersyndicale organiserar sitt så kallade svar med de vanliga arrangemangen:

• Den 18 januari uppmanade Martinez (CGT) till "förnyade strejker överallt där det är möjligt".
• Den 19 januari utlyste det fackliga blocket (CFDT, CGT, FO, SUD, UNSA, FSU, CFE- CGC, CFTC) "dagar av aktion, strejker och demonstrationer", utan att kräva att lagförslaget dras tillbaka.
• Intersyndicale föreslog "förnyade strejker" och förklarade att parlamentet var tvunget att rösta om lagförslaget, när vad arbetarna ville var att det drogs tillbaka direkt
• Alla så kallade "vänsterorienterade" politiska organisationer, inklusive LO, NPA och liknande, stödde intersyndikalen och förklarade att dessa aktionsdagar skulle vara en "språngbräda" till en generalstrejk.
• Från den 19 januari till den 28 mars krävde intersyndikalen tio dagars "eftersläpande" åtgärder, och såg till att det ibland gick en vecka mellan var och en av dessa. Och trots att det var farsens höjdpunkt uppgick alla dessa demonstrationer till nästan två miljoner arbetare.
• Den 7 mars var det tre miljoner demonstranter. Den kvällen klagade fackföreningarna, istället för att uppmana till en enad strejk för att dra tillbaka lagförslaget, över "risken för en social explosion" och bad regeringen att lyssna på dem.
• Och som lök på laxen – även om få tidningar har rapporterat om det – fick de som kunde fått landet att stå stilla snabbt ekonomiska eftergifter. Den 2 mars tillkännagav det nationella pilotförbundet att "den lagliga pensionsåldern inte kommer att påverkas av reformen", och att de därför kunde lämna arbetet med full pension vid 60 år.⁽⁵⁾ Lastbilschaufförerna, penningtransportförare, flyttbilschaufförer och andra fick två dagars pensionsledighet och detta var innan strejken den 7 mars. Regeringen har förlängt dessa medgivanden till 2030, en sorts "särskild regim" vid en tidpunkt då trycket av alla dessa specialregimer har debatterats. Lastbilschaufförer kan gå i pension fem år tidigare än den lagliga pensionsåldern och behålla 80-100 % av sin nettolön.⁽⁶⁾ Så dammluckorna är redan öppna!

Andra delar av de offentliganställda har också fått eftergifter i ett försök att splittra och försvaga de mest betydande sektorerna av militanta arbetare.

Trots att det bland gräsrötterna fanns en viss ilska här och nått utbrott av kamp där, kunde arbetarklassen inte organisera sig med kampkommittéer, strejkkommittéer och samordningsorgan. Arbetarklassen har aldrig lyckats skapa en verklig styrkebalans.⁽⁷⁾ Vad som är värre är, de så kallade spontana rörelserna som den på Place de la Concorde på kvällen den 16 mars efter tillämpningen av artikel 49.3 (en artikel i konstitutionen som tillåter validering av en lag utan omröstning) planerades av SUD-förbunden i Paris. Detsamma gällde de andra demonstrationerna, även de våldsamma, över hela Frankrike. Faktum är att det fanns några aktioner som initierades av vissa marginella fackföreningar som hade lite mer proletär karaktär.

För första gången avleddes de samordnande organ och församlingar som trots allt hade kunnat existera till stor del från sitt mål genom beslut som fattats i förväg.

Och till exempel röstade flera generalförsamlingar, som brandmansförbundet i Rhône gjorde den 17 januari, för följande motion:

För att vinna är det inte frågan om att hålla på så länge som möjligt, utan att slå så hårt som möjligt unisont för att vinna så snabbt som möjligt, och för att göra detta måste ledordet vara: generalstrejk fram till förslaget dras tillbaka. CGT federationen måste omedelbart utlysa en generalstrejk för lagförslagets tillbakadragande.

Det var samma sak med generalförsamlingen för högre utbildning i Lyon den 31 januari och generalförsamlingen för vattenreningsarbetare i storstadsområdet Nantes. Det fanns många andra motioner i denna riktning, och fackföreningsaktivister och vänsteraktivister gjorde sitt yttersta för att säkerställa att dessa motioner aldrig omsattes. Å andra sidan ledde dom arbetare och studenter in i ”radikala” återvändsgränder, än i en aktion i en rondell, än på en järnväg för att blockera tågen, än på motorvägspåfarter osv.

Parallellt med denna rörelse mot pensionsreformer har attackerna fortsatt att hagla i takt med att den ekonomiska krisen fortsätter, och därför fortsätter priserna på basförnödenheter att stiga. Bourgeoisin kommer att behöva finansiera sin marsch mot krig, såväl som återupprättandet av vapenfabrikerna. Bourgeoisin har planer för kortsiktiga åtgärder och har för närvarande klarat den här stormen. Som ett resultat kommer kampen oundvikligen att tas upp igen, och arbetarna måste lära sig av detta nya misslyckande som orsakats av att följa fackföreningarna in i deras återvändsgränd.

Ur statens synvinkel

Vi översvämmas i medierna av ämnet om den institutionella krisen eller krisen i styret av staten. Detta är ännu en rökridå. Det finns ingenting att hämta för arbetarklassen i denna situation av kaos. Bourgeoisin kommer på ett eller annat sätt att hitta en lösning på sin egen institutionella kris, och det är inte vår sak att uppehålla oss vid denna fråga. Dessutom kommer ingenting att förändras efter premiärminister Bornes, eller ens Macrons, avgång. Inte heller kommer någonting att förändras med ett nytt parlament som NUPES (som påstås vara extremvänster) försöker få oss att tro.

Vi ser redan chefernas chef, Geoffroy Roux de Bézieux, visa på France-Info att han önskar en alternativ inriktning för statschefen. Han var vänlig att uttrycka detta i en intervju den 27 mars. Han förklarade, när det gäller seniorindex⁽⁸⁾, till exempel, att det är en "byråkratisk, centraliserad, nästan sovjetisk vision av landet". Gode Gud! Var är vi? "Vi är trötta på att staten säger till oss, gör som jag säger, inte som jag gör", säger han. Om detta inte är hans försök att dödar sin ”proxy” Macron, vad är det då? Och vidare, "regeringen måste ändra sina metoder", pekandes finger på förhållandet mellan den verkställande makten och fackföreningarna. Nej, det här är ingen dröm, det här är verkligen chefernas chef som kritiserar staten för att inte ta hänsyn till fackföreningarnas "framträdande" roll! Om vi förstår honom rätt, säger han att Macrons hela policy måste ses över.

Vi kan se att bourgeoisin, även om den befinner sig i en knepig fas, har positionerat sig väl i förhållande till arbetarna. Arbetarklassen kan bara lita på sig själv för att lära sig att skapa ett styrkeförhållandena till sin fördel, istället för att placera sig själv i händerna på en högre makt, och i den långa striden som ligger framför oss måste den också förlita sig på sina proletära organisationer, som fortfarande saknas mycket och som kommer att vara absolut nödvändiga i tiden framöver, vilket dom senaste strider ännu en gång har bevisat.

Vi har förlorat ett slag, men inte klasskriget! Historien lär oss att en social rörelse, oavsett hur lamslagen den kan verka sitt tidiga skede, kan stegras utom kontroll och hota den existerande sociala ordningen.

Anmärkningar:

(1) I skrivande stund har rörelsen ännu inte tagit slut.

(2) Enligt polisen var den enda demonstrationen lika stor som den senaste stora demonstrationen den 12 oktober 2010, med mer än 1,25 miljoner demonstranter. Och ändå var rörelsen ett misslyckande!

(3) När vi talar om manövrar menar vi bourgeoisins allmänna manövrar, vilket inte betyder att varje fraktion inte har olika intressen. Och till exempel har staten och fackföreningarna ett gemensamt intresse i det här fallet – att bevara samhällsordningen – men var och en har de olika intressen också. För fackföreningarna är det absolut nödvändigt att de inte misskrediterar sig själva.

(4) Nya regler planerades till den 1 februari 2023 som kompensation, förmodligen avsedda för att uppmuntra återgång till arbetet. I verkligheten har många arbetslösa förlorat och förlorar sina arbetslöshetsersättningar. De var tvungna att hitta nya sätt att spara pengar. Den tidigare reformen gjorde det möjligt för regeringen att avsluta 2022 med ett positivt saldo på 4,4 miljarder euro.

(5) Le Canard enchaîné, 22 mars 2023.

(6) Les Echos, 10 mars, där ministern skröt om "ett stort åtagande ... som få fackföreningarna deltog i".

(7) Gör inga misstag, rörelsens misslyckande och fackföreningarnas manövrer var endast möjliga på grund av arbetarklassens svaghet, som inte upprättade en styrkebalans genom att organisera sig självständigt vid basen, utan också på grund av bristen på politisk riktning från verkliga politiska organisationer.

(8) Många arbetstagare tvingades gå i pension tidigare i vissa företag eftersom lönerna vid slutet av karriären var högre, därav debatten i ämnet. Vänstern förkunnar att innan man reformerar och höjer en pensionsålder på 64 år måste arbetare fortfarande få arbeta efter 55 års ålder!