Den 18 juni 2026 godkände Kubas nationalförsamling enhälligt ett omfattande paket med liberala ekonomiska reformer, bestående av sammanlagt nästan 176 åtgärder. Syftet är att återuppliva öns ekonomiska verksamhet – som i åratal har varit kraftigt försvagad av det ekonomiska embargot och återinförandet av sanktioner (särskilt efter att den amerikanska regeringen införde en total blockad tidigare i år) och som plågas av kronisk brist på varor och strömavbrott – genom att locka utländska investerare och stärka de privata företagens och de lagliga marknadernas roll. (1)

Denna reform, som kan jämföras med Kinas ekonomiska reformer från 1978, har i de borgerliga medierna och tankesmedjorna framställts som en ”ekonomisk revolution” som skulle sätta punkt för en av världens sista kvarvarande ”socialistiska modeller” och agera symbol för kapitalismens seger över socialismen.(2) I verkligheten är detta dock långt ifrån fallet, vilket bevisas av en enkel genomgång av fakta.

<h2>En “återgång” till kapitalism?</h2>

Dessa reformer ger det privata kapitalet en ledande roll i den kubanska ekonomin och omvandlar den från en fortfarande starkt stats-styrd ekonomi till en blandekonomi, där offentliga företag, planeringsdirektiv, kooperativ och privata företag samverkar – i linje med den väg som alla så kallade ”socialistiska” ekonomier har tagit sedan kalla krigets slut(3):

"omvandling av statliga företag till kommersiella bolag (aktiebolag eller kapitalbolag); tillstånd för privata företag med fler än 100 anställda; öppnande av den privata sektorn för utländskt kapital; tillstånd för privatpersoner att öppna valutakonton; upp-öppnande av jordbruket, turismen, banksektorn och valutamarknaden för privata investeringar (inhemska och utländska); möjlighet för kubaner att äga flera privata företag och inneha andelar i andra företag; tillåtelse av löneförhandlingar inom företagen(4)"

Hur omfattande och ambitiösa dessa ekonomiska reformer än må vara, förändrar de inte Kubas ekonomiska struktur i grunden. För det första så är denna reform endast en fortsättning på en lång rad ekonomiska reformer som genomförts sedan Sovjetunionens sammanbrott (till exempel 1994, 2008 eller 2021) – reformer som redan syftade till att vitalisera den kubanska ekonomin genom att öppna den för privat och utländskt kapital. För det andra därför att den kubanska ekonomin alltid har varit en specifik form av kapitalism – statskapitalism – vilket helt enkelt är en annan form av exploatering av proletariatet.(5) Som Friedrich Engels förklarade:

"Men varken förvandlingen till aktiebolag eller till statsegendom upphäver produktivkrafternas egenskap att vara kapital. Ifråga om aktiebolagen ligger detta i öppen dag. Och den moderna staten är i sin tur bara den organisation som det borgerliga samhället skapat för att upprätthålla det kapitalistiska produktionssättets allmänna yttre betingelser mot övergrepp, såväl från arbetarnas sida som från de enskilda kapitalisternas. Den moderna staten är, vilken form den än må anta, ingenting annat än en kapitalistisk maskin, den är kapitalisternas stat, den idealiske totalkapitalisten. Ju fler produktivkrafter den övertar, desto mer blir den även en verklig totalkapitalist, desto fler medborgare utsuger den. Arbetarna förblir lönarbetare, proletärer. Kapitalförhållandet upphäves inte, det drives fastmer till sin spets." (Engels, Anti-Dühring, 1877)

"Just där ligger kruxet; ty så länge de egendomsägande klasserna sitter vid rodret avskaffar nationaliseringen aldrig utnyttjandet utan förändrar endast dess form – i de franska, amerikanska eller schweiziska republikerna lika väl som i det monarkistiska Centraleuropa och det despotiska Östeuropa." (Brev från Engels till Max Oppenheim, 24 mars 1891)

Statlig kontroll över en ekonomi berövar den inte dess kapitalistiska karaktär: en stats-kapitalistisk ekonomi – såsom Kubas – drivs fortfarande av lönsamheten hos de statligt ägda företagen; privat kapital och lagliga eller halv-lagliga marknader har funnits sedan den kubanska revolutionens början;(6) och företagen ägs av ett nytt borgerskap som fortsätter att utnyttja och utvinna mervärde från lönearbetarna, vilka fortfarande tvingas sälja sin arbetskraft. Det är fortfarande en ekonomi som uteslutande styrs av värdelagen, där produkter är avsedda att säljas som varor och pengar tjänar till att mäta nationalräkenskaperna och företagens lönsamhet.(7) Statliga företag konkurrerar med varandra för att ackumulera allt större mängder kapital. Man skulle kunna sätta etiketten ”socialistisk” på kapitalismens olika marknadsbaserade inslag – ”socialistiskt” lönearbete, ”socialistiska” marknader och varor, ”socialistiska” pengar, ”socialistiskt” kapital – men detta skulle inte förhindra att dessa kategorier existerar på Kuba precis som i vilken kapitalistisk ekonomi som helst, och det skulle inte heller förhindra att arbetarna utestängs från makten, de som inte kan utöva någon kontroll över förvaltningen och ekonomin i en stat som är främmande för dem. (8) Som vi skrev redan 1984 vilar den kubanska ekonomin – liksom alla andra pseudo-socialistiska ekonomier – på en extrem exploatering av arbetarna:

"Castro införde också en socialförsäkringslag 1962, men 1969 hade endast 6 % av de k u b a n s k a a r b e t a r n a f u l l t u p p f y l l t k r a v e n f ö r a l l a p e n s i o n s - o c h socialförsäkringsförmåner, eftersom detta var beroende av en god arbetshistorik. Detta skärptes ytterligare i augusti 1969 genom lag nr 225, som införde arbets kontrollkort för alla arbetare. Dessa kort dokumenterar varje arbetares bakgrund, politiska aktivitet och produktivitet. Utan detta kort kan man varken arbeta eller få lön. Dessutom är det ett brott att inte arbeta (enligt 1971 års ”Ley contra la vagancia” eller ”lagen mot sysslolöshet”), samtidigt som arbetskraften i allt högre grad militariseras. Tendensen är alltså att utnyttjandet ökar snarare än minskar.(9)"

Detta är inte proletariatets diktatur, utan en borgerlig diktatur över proletariatet: fackföreningarna är helt statskontrollerade; strejker är förbjudna, och ledarna avrättas genom arkebusering eller fängslas i arbetsläger;(10) de få massorganisationer som finns på lokal nivå tas snabbt över av partistaten. Det är värt att påminna om att det var Che Guevara själv – en romantisk revolutionär och tredje-världsanhängare – som, i egenskap av industriminister, införde tvångsarbete för proletariatet och 1961 förklarade att ”de kubanska arbetarna kommer att behöva vänja sig vid att leva i ett kollektivistiskt system (!) och därför inte kan strejka”. (11)

Kort efter revolutionen, mellan 1961 och 1964, inrättade regeringen klagomåls kommittéer inom företagen, som utgav sig för att vara forum för arbetarnas medbestämmande. Deras medlemmar valdes av arbetarna, företagsledningen och arbetsmarknadsministeriet, varav det sistnämnda dock hade vetorätt inför alla beslut. Även om detta system var avsett att kanalisera krav, ställde sig vissa kommittéer på arbetarnas sida mot företagsledningen. Denna autonomi, visserligen begränsad, fördömdes snabbt av Che Guevara: varje krav som kunde hindra produktionen utgjorde ett ”hot” mot revolutionen.(12)

Fackföreningarna fick under inga omständigheter bli verktyg för att försvara arbetarnas rättigheter eller utgöra någon form av motvikt; de skulle bli ett disciplinärt verktyg i statens tjänst; de beordrades att omvandla sig till rena förmedlare av regeringens linje. Che Guevara sammanfattade denna idé entydigt genom att säga att den bästa fackföreningsledaren är ”den som fullständigt förstår den revolutionära processen och som, genom att ha analyserat och förstått den på djupet, kommer att stödja regeringen och övertyga sina kamrater genom att förklara skälen till de revolutionära åtgärderna”. (13) Kort sagt handlar det om kasernkapitalism, fabriksdespotism som syftar till att öka produktiviteten med alla medel, långt ifrån den socialistiska kollektivismen där produktionen planeras efter behov och förvaltas kollektivt av arbetare organiserade i råd.

Även om dessa olika liberala ekonomiska reformer inte väsentligt har förändrat den ekonomiska strukturen, har de ändå minskat den kubanska välfärdsstatens roll, vilket har lett till en betydande ökning av fattigdom och ojämlikhet.(14) Raúl Castro förklarade därför 2008 att ”socialism innebär social rättvisa och jämlikhet, men jämlikhet i rättigheter och möjligheter, inte i inkomster”.

Endast den yttersta vänstern inom kapitalismen – nämligen trotskisterna – betraktar Kuba som en socialistisk ekonomi eller en ”deformerad arbetarstat”. Från första början var den kubanska revolutionen en borgerlig-demokratisk, agrarisk och nationalistisk revolution. Målet var inte att bygga upp socialism eller kommunism, och inte heller att upprätta en proletariatets diktatur, utan helt enkelt att i viss mån återställa balansen i maktförhållandena mellan klasser och stater. Syftet var att kanalisera folkets missnöje med Batista-regimen(15) genom att genomföra en jordbruksreform (expropriering av stora gods med ersättning och omfördelning av privat mark till bönder) och bygga upp en form av nationell kapitalism (genom att sätta stora kubanska och utländska – framförallt amerikanska – företag under statlig kontroll). Kort efter maktövertagandet förklarade Castro: ”Jag har klart och tydligt förklarat att vi inte är kommunister … Dörrarna står öppna för privata investeringar som bidrar till Kubas utveckling.” Det var först efter att de diplomatiska förbindelserna med USA hade avbrutits – till följd av exproprieringen av amerikanska multinationella företag – som Castroregimen stolt och opportunistiskt utropade sig till ”kommunistisk” för att säkra subventioner och stöd från Sovjetunionen och för att hamna under den sovjetiska imperialismens inflytande. (16) Under debatterna 1962–1966 om den kubanska ekonomins framtid var det pragmatiska lägret – som förespråkade en övergång i etapper – besegrades av det idealistiska lägret under ledning av Che Guevara och med stöd av Fidel Castro, som lovade en omedelbar övergång till kommunismen,(17) trots att den kubanska ekonomins grundläggande struktur förblev oförändrad (med bibehållna materiella incitament och löneskillnader).

Verklig kommunism har aldrig funnits på Kuba. Kubas ”kommunistiska” rörelse föddes redan 1925 som en stalinistisk rörelse och blev ett redskap för kontrarevolutionen. I augusti 1933, när en generalstrejk bröt ut mot Gerardo Machados diktatur, allierade sig kommunistpartiet med regeringen och gick med på att avblåsa strejken i utbyte mot att partiet legaliserades.(18) År 1940 stödde det socialistiska folkpartiet – det nya namnet på det kubanska ”kommunistpartiet” – general Batista och anslöt sig till hans regeringskoalition av konservativa och liberaler. Det anslöt sig så småningom till gerillakampen inom 26 juli-rörelsen – som förenade borgerliga nationalister från det ortodoxa partiet och stalinister – innan det upplöstes i en enpartistat. Detta markerade en lång historia av upprepade svek mot de t kuban ska p role taria te t , som lämnade s hemlö sa? u tan sin egen klassorganisation.

<h2>En reform som implementerats med tryck från amerikansk imperialism</h2>

Denna ekonomiska reform genomförs direkt i kölvattnet av öns ekonomiska kollaps. Den är en följd av påtryckningar från den amerikanska regeringen att ”modernisera” ekonomin. Trump-administrationens mål är tydligt: att trappa upp det ekonomiska trycket på den kubanska regeringen tills den avstår från makten. Och om den inte gör det kan ett scenario i stil med det i Venezuela inte uteslutas – nämligen en militär intervention som syftar till att störta president Díaz-Canel och ersätta honom med en av deras egna marionetter. Den amerikanska regeringen verkar ha hittat sin kandidat: Raúl Guillermo Rodríguez Castro, sonson till Raúl Castro – en av nyckelpersonerna inom det förhatliga Castroistiska borgerskapet.(19) Liksom Maduro försöker den kubanska regeringen komma överens med den amerikanska imperialismen och förhandla direkt med den, och verkar redo att gå med på alla dess krav – upp till en viss gräns. De första mötena med Trump-administrationen ägde rum i februari för att ”lösa meningsskiljaktigheter”, och dessa diskussioner pågår fortfarande. Fast i konflikten med Iran verkar den amerikanska administrationen för tillfället inte villig att ge sig in i ett farligt nytt militärt äventyr, med tanke på förödmjukelsen i och med den misslyckade invasionen i Grisbukten 1961. Ändå råder det knappast något tvivel om att situationen kan utvecklas under de kommande månaderna – eventuellt mot ett sådant scenario – eftersom Kuba åter har hamnat i fokus för utrikesdepartementets oro; departementet anklagar felaktigt landet för att ha en strategi som syftar till att destabilisera USA och anser att dess ekonomiska reformer är ”otillräckliga”, med tanke på att de upprätthåller partistatens kontroll. (20) Trump-administrationen strävar efter att trappa upp sin interventionism i sin latinamerikanska ”bakgård” för att försvaga sin största ekonomiska rival, Kina, genom att rikta in sig på Kinas viktigaste regionala allierade – av vilka Kuba fortfarande är en av de sista. Med tanke på den amerikanska imperialismens självsäkerhet och dess utövande av ”hård makt” över hela världen är det svårt att föreställa sig att situationen skulle kunna lösas genom enbart diplomatiska samtal snarare än genom användning av våld.

<h2>Vägen till proletär befrielse är en marsch över castroismens ruttna system</h2>

Både det amerikanska imperiet och den Castroistiska regeringen är arbetarklassens fiender. En regering som är beredd att svälta ett folk för att det historiskt sett har vägrat att anpassa sig till dess krav kan aldrig vara en allierad till de exploaterade utnyttjade. Det är en fars att hävda att Castroismen skulle utgöra någon form av framsteg för proletariatet. Dess ekonomiska modell var livskraftig endast så länge den hade Sovjetunionens stöd. Sedan Sovjetunionens sammanbrott har Kuba kämpat för att överleva trots det ekonomiska embargot. Dess ekonomiska överlevnad kommer dock att ske på bekostnad av en snabbt accelererande liberalisering och en normalisering av relationerna med USA – allt till nackdel för varje förbättring av arbetarnas levnadsvillkor.

Kubas arbetarklass har länge insett att denna regim inte företräder dem. År 2021 utbröt massiva protester – främst i de fattigaste stadsdelarna – mot den Castroistiska regimen, som förknippas med hunger, umbäranden, brist på nödvändigheter (mat, vatten, bränsle, medicin) och strömavbrott. Klassförtryck användes för att krossa varje spontant uppror.(21) Än i dag återkommer dessa protester, drivna av samma paroll: ”Vi är hungriga!”.(22) Det som här uttrycks är ett krav för arbetarnas värdighet – rätten att leva, inte bara överleva.

Denna spontana gräsrotsrörelse har dock också uppenbara begränsningar: demonstranterna tror på den Castroistiska propagandan som likställer regimen med kommunismen, och i sin strävan att motsätta sig förtrycket likställer de sitt avståndstagande från den Castroistiska diktaturen med ett avståndstagande från kommunismen. Men endast genom att återvända till klasskampens väg – mot den pseudo-kommunistiska diktaturen inom Castroismen och mot den amerikanska imperialismen – kommer de kubanska arbetarna att kunna befria sig en gång för alla från det slaveri och de umbäranden som de utsätts för dagligen.

Den sociala revolutionen måste oundvikligen kliva över de ruttnande liken av stalinismens sista rester för att uppnå sitt slutgiltiga mål: proletariatets befrielse. Den måste också riktas mot de främsta upphovsmännen till eländet – nämligen de amerikanska kapitalisterna, som lovar frihet och demokrati endast så länge det tjänar deras intressen. Detta kan vi endast uppnå genom arbetarklassens autonoma och oberoende handling – organiserad av sitt klassparti och förenad med andra delar av det globala proletariatet – i opposition mot såväl den ”kommunistiska” som det imperialistiska borgerskapet. Framtiden tillhör överallt arbetarklassen som den enda klassen som kämpar för mänsklighetens befrielse; ty, liksom Lenin, vet vi att ”kapitalismen har segrat över hela världen, men denna seger är endast förspelet till arbetets seger över kapitalet.” (Marxismens tre källor och tre beståndsdelar, 1913).

-- Xav _

Groupe révolutionnaire internationaliste

<h2>Fotnoter:</h2>

Bild: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Cuba_Bouquinistes_%C3%A0_La_Hav…

(1) https://www.lemonde.fr/international/article/2026/06/19/cuba-annonce-un…

(2) https://www.iris-france.org/vers-une-revolution-economique-a-cuba-quell…

(3) Kina, Laos, Vietnam och Nordkorea.

(4) https://www.lemonde.fr/international/article/2026/06/19/cuba-annonce-un…

(5) https://www.marxists.org/archive/pannekoe/1947/public-ownership.htm

(6) På 1980-talet, före de ekonomiska reformerna, var nära 10 % av de som arbetade i den kubanska ekonomin verksamma inom den privata sektorn. Jfr. _Cuba, Social Policy at a Crossroads: Maintaining Priorities, Transforming Practice_, en rapport från Oxfam America 2002, s. 27

(7) Carmelo Mesa-Lago, _Cuban Studies_ nr 16, 1986, University of Pittsburgh Press, s. 158– 160

(8) ”Che in power”, _Socialist Standard_, nr 1263, november 2009. Se även https://www.leftcom.org/en/articles/2021-07-18/sugarcane-stalinism

(9) Ur _Workers Voice_, tidning utgiven av Communist Workers’ Organisation (januari 1984), citerat i: https://www.leftcom.org/en/articles/2016-11-27/fidel-castro%E2%80%99s-d…

(10) Dessa läger – Militära enheter för produktionsstöd – internerade kontrarevolutionära element som förespråkade en nytt regim underordnat USA:s imperialism, men även homosexuella, trotskistiska politiska motståndare, improduktiva eller ofta frånvarande arbetare, strejkande och de som vid den tiden ansågs vara ”asociala” – det vill säga utestängda från arbetsmarknaden.

(11) Samuel Farber, _Che Guevara. Ombres et lumières d'un révolutionnaire_, Syllepse, 2017, s. 96

(12) ibid., s. 97

(13) Jeannine Verdès-Leroux, _La Lune et le Caudillo_, Gallimard / L'arpenteur, 1989, s. 383

(14) https://revista.drclas.harvard.edu/a-look-at-cuba-growing-inequalities/ och https://www.southampton.ac.uk/cuban-oral-history/english/publications/c…

(15) Låt oss inte glömma att även om 26 juli-rörelsen den 1 januari 1959 uppmanade till en generalstrejk för att stödja störtandet av Batista-regimen, uppmanade den också till återgång till arbetet redan samma dag för att inte ”stör” produktionen. Faktum är att ett arbetaruppror inte skulle ha legat i dess intresse.

(16) Sovjetunionen höll den kubanska ekonomin beroende av världsmarknaden – särskilt när det gällde den exportinriktade sockerindustrin – på bekostnad av livsmedelsgrödor. Jfr. https://www.leftcom.org/en/articles/2016-11-27/fidel-castro%E2%80%99s-d…

(17) Stalinistisk ”kommunism” – det vill säga fullständig statlig kontroll över den ”socialistiska” produktionen och vinsterna.

(18) _Bilan_ nr 17 – mars–april 1935, _Inter-imperialist struggles and class struggles in Latin America (continued and concluded)_.

(19) https://www.nouvelobs.com/monde/20260330.OBS113735/cuba-raul-guillermo-… och https://www.lemonde.fr/international/article/2026/05/22/a-cuba-raul-cas…

(20) https://www.lemonde.fr/international/article/2026/06/20/washington-juge… och https://foreignpolicy.com/2026/07/20/state-department-cuba-report-left-…

(21) https://www.leftcom.org/fr/articles/2021-11-18/cuba-le-v%C3%A9ritable-c… och https://www.leftcom.org/en/articles/2021-07-23/cuba-is-the-latest-episo…

(22) https://www.theguardian.com/world/video/2026/may/14/protests-havana-cub…