Syndikalismen: Då som nu

Cgt

Under perioden mellan 1830-talet och 1880-talet trädde arbetarklassen fram som en ”klass för sig” på historiens scen. Detta var perioden då arbetarna lyckades bilda de första politiska partierna och fackföreningarna; tiden då Första internationalen grundades för att förena arbetarklassens politiska och ekonomiska kamp. Å andra sidan sammanföll den tid då syndikalismen växte fram, mellan 1890- och 1920-talen, med övergången till kapitalismens imperialistiska fas. Detta var ingen slump – kapitalets ökande centralisering krävde en allt större centralisering av arbetet. Syndikalismen var oupplösligt förbunden med den historiska processen där lokala fackföreningar och arbetarförbund centraliserades till federationer på nationell nivå. Olika politiska strömningar deltog aktivt i denna process och försökte förena arbetarna kring olika mål. Syndikalismens betydelse är därför ofta omtvistad och varierar beroende på det nationella sammanhanget. I Frankrike, där begreppet har sitt ursprung, avser termen ”syndikalism” fackföreningsrörelsen i allmänhet. Här handlar det dock även om strömningar som kallas ”revolutionär syndikalism” ” och ”anarkosyndikalism”. Oavsett benämning skilde sig dessa typer av fackföreningar från den traditionella fackföreningsrörelsen genom att de, med sin betoning på direkt aktion och generalstrejk, samtidigt utgjorde en utmaning för den växande reformismen inom arbetarrörelsen under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Syndikalistiska fackföreningar uppstod i länder där det överhuvudtaget var möjligt att bilda permanenta organisationer för ekonomisk kamp. Detta krävde både en särskild sammansättning av arbetarklassen och, åtminstone till viss del, gynnsamma rättsliga förhållanden. Av denna anledning kunde syndikalismen aldrig riktigt slå igenom i länder (som till exempel det ryska tsarväldet), där fackföreningarnas existens på grund av statliga repressalier alltid var begränsad och tillfällig. I allmänhet var bildandet av syndikalistiska fackföreningar ett tecken på arbetarklassens växande militans i början av 1900-talet, en tid som präglades av masskamp (syndikalister spelade en ledande roll i händelser som porslin-strejken i Limoges 1905 i Frankrike, hyresgäststrejken 1907 i Argentina, upproret i Barcelona 1909 i Spanien, transportstrejken i Liverpool 1911 i Storbritannien, textilstrejken i Lawrence 1912 i USA osv.). I vissa länder utvecklades de syndikalistiska fackföreningarna till de första nationella fackförbundet, medan de i andra länder, på grund av politiska eller regionala faktorer, kom att konkurrera med de redan befintliga nationella fackförbunden.

  • I Frankrike hade repressionen efter Pariskommunen 1871 hämmat arbetarklassens verksamhet under ett helt decennium. Fackföreningarna legaliserades slutligen återigen 1884, och de första arbetsbörserna (bourses du travail) infördes på initiativ av den liberale ekonomen Gustave de Molinari. Dessa fackliga arbetsförmedlingar blev gradvis arenor för arbetarklassens agitation och började 1892 slå sig samman i en federation av arbetsbörser (Fédération des Bourses du travail). År 1895 grundades Confédération générale du travail (CGT), en nationell fackföreningsorganisation i vilken Fédération des Bourses du travail införlivades 1902. Socialister och anarkister spelade en framträdande roll inom CGT, och särskilt under inflytande av de senare fastställdes i ”Amiens-stadgan” 1906 att CGT förenade ”oavsett politisk inriktning – alla arbetare som är medvetna om den kamp som måste föras för att avskaffa lönearbete och arbetsgivare”. CGT blev i viss mån de revolutionära syndikalisternas förebild.
  • I Storbritannien fastställdes fackföreningarnas rättsliga status av Royal Commission 1867. Trades Union Congress grundades 1868, inrättade snart en egen parlamentarisk kommitté och utvecklades från och med 1897 till en nationell plyorganisation för fackföreningar. Det kortlivade Industrial Syndicalist Education League (ISEL) grundades 1910 av medlemmar i Social Democratic Federation, som inspirerades av den franska CGT:s verksamhet. Istället för att bilda en egen fackföreningsorganisation förespråkade de att verka inom de befintliga fackföreningarna för att främja syndikalistiska metoder.
  • Efter upphävandet av de så kallade ”socialistlagarna” i Tyskland år 1890 bildades en generalkommission för de tyska fackföreningarna för att samordna de ”fria fackföreningarnas” verksamhet under ledning av Tysklands socialdemokratiska parti (SPD). En så kallad ”lokalistisk strömning” bröt sig gradvis ut och organiserade sig mellan 1897 och 1903 på nytt som Freie Vereinigung Deutscher Gewerkschaften (FVdG), men förblev knuten till SPD. Under åren 1907–1908 uteslöts dock medlemmarna i FVdG ur SPD efter att en resolution som lagts fram av August Bebel antagits (ett beslut som Rosa Luxemburg motsatte sig). Detta ledde till att de som fortfarande ville stanna kvar i SPD lämnade FVdG, men organisationen fortsatte att existera och påverkades i allt högre grad av CGT:s metoder.
  • I USA fastställdes fackföreningarnas rättsliga status genom ”Hunt-målet” från 1842. (1) Med grundandet av American Federation of Labor (AFL) år 1886 skapades en nationell fackföreningsorganisation (efter att det inom Knights of Labor(2)hade uppstått en tvist om pengarna) som inledningsvis fortfarande dominerades av de så kallade ”craft unions”(3 ).(yrkesförbund). Under ledning av Samuel Gompers avvisade AFL socialismen och vägrade att stödja outbildade och utländska arbetare, afroamerikaner och kvinnor. Däremot grundade socialister, anarkister och fackföreningsaktivister 1905 en ny organisation, Industrial Workers of the World (IWW). I sina stadgar tog de fasta på Marx berömda paroll: ”I stället för den konservativa parollen ’En bra lön för en bra dags arbete’ bör den [arbetarklassen, red. anm.] skriva den revolutionära parollen på sin fana: Ner med lönesystemet!” (4) IWW avvisade i allmänhet beteckningen syndikalism och betraktade sig snarare som ett industriförbund eller branschförbund. Det gjordes försök att grunda IWW-avläggare i andra länder, framför allt men inte enbart, i den engelskspråkiga världen.
  • I Spanien bildades de första arbetarföreningarna under tiden mellan den ”Ärorika revolutionen” 1868, som ledde till drottning Isabella II:s fall, och den bourbonska restaurationen 1874. När regeringen på 1880-talet började överväga sociala reformer för att förbättra arbetarklassens välbefinnande öppnades nya möjligheter för facklig verksamhet. År 1888 bildades Unión General de Trabajadores (UGT), som hade nära kopplingar till Spaniens socialistiska arbetarparti (PSOE). Dess inflytande begränsades sig huvudsakligen till Madrid, Biskaya och Asturien. 1907 grundades fackföreningen Solidaridad Obrera i Katalonien. Socialister och anarkister förde en bitter kamp om inflytandet inom Solidaridad Obrera. De förstnämnda ville att den skulle ansluta sig till UGT. Till slut fick anarkisterna genomslag och Solidaridad Obrera gick upp i Confederación Nacional del Trabajo (CNT), som bildades 1910.
  • I Italien fanns det fram till 1908 syndikalister av olika schatteringar inom Socialistpartiet (PSI). Arturo Labriola bemötte Georges Sorels förvirring – som alltmer vände sig mot högerorienterade och nationalistiska idéer – genom att ge ut veckotidningen Avanguardia Socialista, som trots sitt namn speglade en betydande del av PSI:s medlemmar som betraktade sig som revolutionära syndikalister. De var den drivande kraften bakom ansträngningarna att samordna arbetarklassens strejker i början av 1900-talet. Men 1905 tillspetsades konflikten mellan syndikalisterna, som satsade på samordnade strejker som medel för revolutionära förändringar, och den socialdemokratiska strömningen, som likställde nationalisering med samhällsägande av produktionsmedlen. Detta skedde mot bakgrund av en våldsamt nedkämpad generalstrejk bland järnvägsarbetarna mot nationaliserings-planer (som innebar ett strejkförbud) och som hade kostat fem människor livet. När Filippo Turati 1908 förklarade syndikalismen oförenlig med socialismen hade de flesta syndikalisterna redan lämnat PSI. År 1912 grundade de Unione Sindacale Italiana (USI) som ett alternativ till Confederazione Generale Italiana del Lavoro (CGL), som var knuten till PSI.
  • Utländska kapitalinvesteringar och europeiska invandringsvågor satte fart på den ekonomiska utvecklingen i Argentina efter den stora depressionen 1873. Arbetare från länder som Spanien, Italien och Tyskland förde med sig radikala idéer och nya organisationsformer och bidrog till bildandet av de första arbetarföreningarna. Under 1890-talet misslyckades några försök från socialisterna kring tidskriften El Obrero att skapa en arbetarförening. Istället bildades kort därefter Partido Socialista Obrero Internacional. Slutligen grundades 1901, genom gemensamma ansträngningar av socialister, anarkister och fackföreningsmedlemmar, Federación Obrera Argentina (FOA), landets första verkligt nationella fackförbund. Redan 1903 ledde dock politiska spänningar till att den mer moderata falangen bröt sig ur och bildade Unión General de Trabajadores (UGT). Ett år senare bytte FOA namn till Federación Obrera Regional Argentina (FORA) och uttalade sig för ”anarkistisk kommunism”. På lokal nivå fortsatte dock FORA att samarbeta med UGT, och under de följande åren inträffade en rad splittringar och försök till återförening mellan de båda fackföreningarna.
  • Andra anmärkningsvärda utvecklingar ägde rum i Sverige med Sveriges Arbetares Centralorganisation (SAC), i Uruguay med Federación Obrera Regional Uruguay (FORU), i Brasilien med Confederação Operária Brasileira(COB) och i Nederländerna med Nationaal Arbeids-Secretariaat (NAS).

Även om de syndikalistiska fackföreningarna inledningsvis inte nödvändigtvis betraktades som rivaliserande organisationer till Andra internationalen (och deras medlemmar ofta aktivt deltog i dess grundande), hamnade de ofrivilligt i konflikt med den reformistiska falangen inom socialdemokratin, som i syndikalismen såg ett hot mot sin gradvisa inriktning. Denna fientlighet gav de anti-parlamentariska och anti-politiska ståndpunkterna inom den syndikalistiska rörelsen ännu starkare vind i seglen. Anarkisterna, som under de föregående decennierna hade förknippats med uppror och individuella våldshandlingar, vände sig nu i allt högre grad till syndikalismen. Detta anarkistiska inflytande innebar inte att man var enig, inte ens i frågan om vilken roll en fackförening skulle spela: Argentinska FORA erkände visserligen att ”en fackförening endast är en ekonomisk biprodukt av det kapitalistiska systemet [...] att behålla den efter revolutionen skulle innebära att bevara det kapitalistiska system som har frambringat den” (Pacto de Solidaridad, 1904). Men andra såg i fackföreningarna (eller syndikaten) ”den framtida produktions- och fördelningsstrukturen och grunden för en samhällelig omorganisation” (Amiens-stadgan, 1906) för att ”upprätta det nya samhället i det gamla skalet” ( introduktionen till IWW:s stadgar, 1908), vilket anknyter till Bakunins förslag för Första internationalen, nämligen en expanderande internationell arbetarförening som så småningom skulle ersätta staten. Arvet efter Proudhons mutualism – en inriktning på federalism, kooperativ och ömsesidiga kreditföreningar – fortsatte också att utöva ett visst inflytande. På detta sätt utgjorde den syndikalistiska rörelsen en konfliktfylld sammansmältning av olika marxistiska, Bakuninistiska och Proudhonistiska ståndpunkter.

År 1901 grundades ett Internationellt sekretariat för de nationella fackföreningscentralerna (ISNTUC), som var anslutet till Andra internationalen. Vid dess kongresser drabbade socialdemokratiska, syndikalistiska och reformistiska ståndpunkter samman. Därefter försökte det nederländska NAS och det brittiska ISEL år 1913 organisera ett renodlat syndikalistiskt internationellt centrum och sammankallade för detta ändamål en internationell syndikalistisk kongress i London. Delegater från det tyska FVdG, det svenska SAC och det italienska USI deltog i kongressen, liksom medlemmar från det spanska CNT och IWW, dock inte som delegater med ett officiellt mandat. Kongressen grundade ett Internationellt syndikalistiskt informationskontor, som övertog det flerspråkiga informations-bulletinen som den nederländske syndikalisten Christiaan Cornelissen hade startat. Franska CGT, den största och mest inflytelserika av de syndikalistiska fackföreningarna, avvisade dock detta initiativ, eftersom man vägrade att bryta med det så kallade Internationella sekretariatet (ISNTUC), vars fackföreningar hade miljontals medlemmar. I och med första världskrigets utbrott splittrades den syndikalistiska rörelsen ytterligare.

Krig och revolution

I och med första världskriget kollapsade Andra internationalen. Dess mest inflytelserika parti, SPD, röstade för krigskrediter och ställde sig på sin egen stats sida. Ledande fackföreningsaktivister som Carl Legien stödde kriget och Internationella sekretariatet (ISNTUC) upplöstes. Den syndikalistiska rörelsen stod, trots sina mer radikala avsikter, inför liknande problem. Det Internationella syndikalistiska informationskontoret upplöstes. Ledande syndikalister som t.ex. Cornelissen uttalade sig till förmån för kriget, liksom en minoritet inom den italienska USI och en majoritet inom den franska CGT.

Den reformistiska minoriteten från förr har blivit en majoritet. [...] De gamla ledarna, som hänvisade till Bakunins tänkande och förespråkade Proudhons formler, som tog till sig Georges Sorels eller Kropotkins idéer, talar idag i Gompers dialekt.(5)

Men precis som det även inom Andra internationalen fanns partier som vägrade att ge upp de revolutionära perspektiven, partier som inför det imperialistiska kriget snarare bekräftade sin internationalistiska inställning än att förkasta den – såsom de ryska bolsjevikerna, de bulgariska tesnyakerna, de serbiska och de polska socialdemokraterna – så fanns det också många internationalistiska röster bland syndikalisterna. I synnerhet den tyska FVdG och en minoritet inom CGT förkastade kriget, liksom det spanska CNT och det argentinska FORA (även om deras regeringar förblev neutrala i denna konflikt). Enskilda syndikalister, såsom Alexander Schapiro, var med-undertecknare av det ”Internationella anarkistiska manifestet mot kriget” från 1915. Syndikalister som var emot kriget anordnade kongresser i Spanien (El Ferrol, april 1915) och Brasilien (Rio de Janeiro, oktober 1915), medan den franska CGT-minoriteten även deltog i Zimmerwald-konferensen (där representanter för första gången samlades inte bara från neutrala, utan även från krigförande länder). Alphonse Merrheim, en av CGT-delegaterna och undertecknare av ”Amiens-stadgan”, intog dock vid den tiden en pacifistisk hållning och kritiserade de revolutionära internationalisterna kring Lenin och Karl Radek, som förespråkade att det imperialistiska kriget skulle omvandlas till ett klasskrig. Det var först när den ryska revolutionen bröt ut 1917 som klyftan mellan socialdemokratins revolutionära flygel och de mer internationalistiska syndikalisterna skulle vidgas ytterligare.

I den ryska revolutionen spelade fackföreningarna en relativt obetydlig roll. I stället stod fabrikskommittéerna och framför allt arbetarråden eller sovjeterna, som 1905 hade skapats av arbetarklassen, i centrum. Inte inför en generalstrejk, som syndikalismen hade teoretiserat, utan genom dessa klassorgan – som mellan februari och oktober spred sig över hela det dåvarande tsarväldet och leddes av sitt eget klassparti – störtade arbetarna inte bara tsaren utan även den borgerliga Kerenskij-regeringen och tog själva makten i egna händer. Trots detta väckte revolutionen stor genklang i syndikalistiska kretsar utanför Ryssland, till och med i anarkistiska kretsar, som såg den som början på slutet av kriget och en vederläggning av socialdemokratin och tog den till sig som sin egen. En aktivist inom spanska CNT minns senare:

För många av oss – för en majoritet – var den ryska bolsjeviken en halvgud, frihetens och det allmänna välståndets bärare [...] Skenetfrån den ryska elden bländade oss [...] Ingen som var anarkist föraktade att kalla sig bolsjevik? (6)

Den revolutionära våg som utlöstes av händelserna i Ryssland förenade arbetarrörelsens avantgarde under parollen ”All makt åt råden”. I Tyskland började till och med FVdG att kräva en ”proletariatets diktatur” (Karl Roche, Vad vill syndikalisterna?, 1919), och kämpade sida vid sida med det nybildade Tyska kommunistpartiet (KPD). Men först 1919 hölls grundarkongressen för Kommunistiska internationalen, som Lenin redan 1914 hade förklarat nödvändig. Och många syndikalister anslöt sig till den:

Kommunistiska internationalen har ur syndikalisternas led – kanske anarkistiska syndikalister, eller snarare kommunistiska syndikalister – rekryterat de element som vi alltid har betraktat som ”de bästa” och utan vilka vissa sektioner av Kommunistiska internationalen inte skulle existera. I Amerika fann den de flesta av sina kommunister bland syndikalisterna (William Foster, Andreychin, Bill Haywood, Crosby), bland de vänstersocialisterna kring The Liberator som sympatiserade med IWW (John Reed, Max Eastman) och bland anarkisterna (Robert Minor, Bill Chatov). I England och Irland rekryterade den bland syndikalisterna (Tom Mann, Jim Larkin, Jack Tanner) och inom den syndikalistiska rörelsen i Shop Stewards’ Committees (Murphy, Tom Bell, m.fl.). I Spanien fann den bland syndikalisterna och anarkisterna Joaquim Maurín, Arlandis, Andrés Nin, Casanellas och många andra. I Frankrike slutligen hämtar Kommunistiska internationalen ur syndikalisternas led de som, enligt KI:s uppfattning, vid sidan av de nya kämparna som vuxit fram ur kriget utövar ett avgörande inflytande och gradvis bör undanröja det inflytande som ärvt från det gamla partiets socialdemokrater, den föråldrade jaurèsismen och den obetydliga guesdismen.(7)

Som en reaktion på återupplivandet av det socialdemokratiska Internationella sekretariatet (ISNTUC) från förkrigstiden, som nu gick under namnet Internationella fackföreningsförbundet (”Amsterdam-internationalen”), grundade Kommunistiska internationalen 1921 sin egen Röda fackförenings-internationalen(Profintern). Både det spanska CNT och den amerikanska IWW blev inbjudna att ansluta sig. Vid denna tidpunkt spred sig dock gradvis nyheten om att inte allt i Sovjetryssland var som det verkade. Röda armén hade visserligen vunnit inbördeskriget, men till ett högt pris: Arbetarklassens självständighet hade gått förlorad (och där den fortfarande visade tecken på liv blev den aktivt inskränkt), rivaliserande politiska grupper undertrycktes (inklusive syndikalisterna), och i stället för sovjeterna fattade nu partibyråkratin alla viktiga beslut, medan hunger och ekonomisk ruin rådde överallt. Revolutionernas misslyckande i Tyskland, Ungern och Finland ledde till att Sovjetryssland isolerades och nu strävade efter handelsförbindelser med kapitalistiska länder. Anarkister, som alltid hade stått skeptiska till bolsjevismen, fann i dessa omständigheter den ammunition de behövde för att bekräfta sina idéer. Det faktum att Profintern skulle underordnas Kommunistiska internationalen var bara den sista spiken i kistan – den amerikanska IWW vägrade att ansluta sig till den, medan den spanska CNT 1922 drog tillbaka sitt medlemskap, trots att kommunistiska minoriteter fortfarande var aktiva inom båda fackföreningarna.

I stora delar av den syndikalistiska rörelsen uppstod nu splittringar av ideologiska skäl. Medlemmar i FVdG som var besvikna på KPD-ledningen under Paul Levi gick antingen med i Allgemeine Arbeiter-Union Deutschlands (AAUD), som var knuten till vänsterkommunisterna i Kommunistiska arbetarpartiet i Tyskland (KAPD), eller hamnade under inflytande av anarkosyndikalisterna kring Rudolf Rocker i den senare Freien Arbeiter-union Deutschlands (FAUD).Många arbetare lämnade den komprometterade franska CGT och grundade den Förenade allmänna fackföreningsförbundet (CGTU), som inledningsvis dominerades av anarkosyndikalister, men snart hamnade under inflytande av Frankrikes kommunistiska parti (PCF). På detta sätt splittrades fackföreningsrörelsen efter kriget och den ryska revolutionen i tre stora internationella centrum: den socialdemokratiska Amsterdam-internationalen, den kommunistiska Profintern och den anarkosyndikalistiska Internationella arbetarföreningen (IWA). Den sistnämnda bildades 1922, när syndikalistiska fackföreningar som den italienska USI, den argentinska FORA, den tyska FAUD och (ett år senare) den spanska CNT gick samman, denna gång under parollen ”libertär kommunism”. Vid denna tidpunkt befann sig dock den syndikalistiska rörelsen redan i nedgång, vilket berodde på en rad faktorer: Att den revolutionära vågen avtog, att arbetarrörelsen dominerades av socialdemokratin å ena sidan och snart även av stalinismen å andra sidan, samt uppkomsten av olika auktoritära regimer som försökte krossa arbetarklassens organisationer och integrera dem i staten. Syndikalismens sista andetag som massrörelse togs i Spanien.

Med det anmärkningsvärda undantaget av vissa engelskspråkiga länder, där IWW-modellen var mer populär, påverkades syndikalismen under åren 1906–1914 främst av den franska CGT. Med CGT:s sammanbrott under kriget förändrades dock detta. Nu blev den spanska CNT den ledande organisationen inom den anarkosyndikalistiska IAA. Detta skedde inte på en gång. Under 1920-talet tvingades CNT ner i underjorden på grund av den brutala förföljelsen under Primo de Riveras diktatur. Först under 1930-talet, i och med den andra spanska republikens tillkomst, kunde CNT omorganisera sig och växa till mer än en miljon medlemmar, vilket gjorde den till den i särklass största fackföreningen inom IAA. Redan då skakades den dock av en intern konflikt mellan den reformistiska falangen kring Ángel Pestaña, de så kallade Treintistas (som slutligen uteslöts och grundade sitt eget parlamentariska syndikalistiska parti) och den upproriska anarkismen inom Iberiska anarkistiska federationen (FAI). I januari 1932, januari 1933 och december 1933 inträffade en rad lokala uppror, där man varje gång utropade ”libertär kommunism”, som varje gång några dagar senare krossades genom den republikanska statens ingripande. Den tidens oroligheter blev ännu tydligare i och med utbrottet av det spanska inbördeskriget år 1936.

Vi har på annat håll behandlat det spanska inbördeskriget mer ingående; här kan vi endast ge en sammanfattning. De själv-förvaltade företagen och landsbygdskollektiven visade visserligen att arbetarna mycket väl var i stånd att ta över produktionen, men pengar och löneformen kunde inte övervinnas i ett enda isolerat land (ett faktum som fick delar av CNT att göra en dygd av nödvändigheten). Dessa experiment krossades när den republikanska regeringen, som anarkisterna trots enorma möjligheter inte hade rört, gick till angrepp mot dem. (8) CNT-FAIbidrog, genom sitt inträde i den republikanska regeringen och sin politiska kapitulation inför antifascismen (samt stödet till den så kallade ”folkfronten”), till att avväpna arbetarklassen i avgörande ögonblick. (9) Delar av CNT:s gräsrotsmedlemmar motsatte sig detta, liksom vissa röster inom IAA, som fördömde de ”allvarliga misstag och förräderier som [CNT-FAI] var ansvarig för”.(10)Precis som den franska CGT gick i konkurs 1914, så gick den spanska CNT slutligen i konkurs 1936. Syndikalismen visade sig inte vara immun mot att ta parti för den borgerliga staten. För att förstå detta krävs en djupare analys av masspartiernas och fackföreningarnas karaktär i kapitalismens imperialistiska fas.

Den marxistiska kritiken

Det råder inget tvivel om att de socialister, syndikalister och anarkister som under första hälften av 1900-talet ställde sig på sina egna borgerliga staters sida svek sina principer. Att stanna vid denna insikt skulle dock innebära en rent idealistisk tolkning. Det fanns konkreta materiella orsaker som ledde fram till detta. Under åren före 1914 hade arbetarna lyckats bygga upp sina egna masspartier och fackföreningar, men just dessa organisationer integrerades slutligen i den kapitalistiska staten. Denna process, som förlöpte ojämnt internationellt och inleddes med införandet av de första arbetslagarna och fortsatte med beviljandet av rättslig status för arbetstagarorganisationer (den så kallade ”föreningsfriheten”), kulminerade i att fackföreningarna blev en del av den kapitalistiska statens reglerings- och planeringsapparat. Som vi har sett ovan var syndikalismen både en produkt av och en reaktion på detta.

Från och med 1890-talet skapade kapitalismen, tack vare sin inneboende tendens till ackumulation och centralisering av kapital, en världsekonomi där de olika nationernas ekonomier nu stod i hård konkurrens med varandra. Staten blev alltmer involverad i produktion och fördelning, samtidigt som monopol, karteller, syndikat och truster bredde ut sig. För att överleva och skydda sina medlemmar och sin egendom satsade arbetarnas masspartier på reformistiska lösningar och försökte kontrollera klasskampen. I gengäld uppmanades de i kristider att ta på sig regeringsposter. Kapitalister, som tidigare hade kämpat bittert mot fackföreningarna, såg nu en möjlighet att använda dem för att disciplinera arbetarklassen. Framväxten av korporativa- och statliga fackföreningar, som underordnade de så kallade ”arbetstagarnas” intressen det nationella intresset, var det tydligaste uttrycket för detta. Syndikalistiska fackföreningar, som fokuserade på direkta aktioner och generalstrejk, kunde bara hejda denna tendens under en tid. Antingen krossades de och trängdes undan av rivaliserande nationella fackföreningscentra (som det gick för amerikanska IWW efter första världskriget) eller så disciplinerade de till slut arbetarklassen själva (som den franska CGT under första världskriget eller den spanska CNT under det spanska inbördeskriget). Efter krisens utbrott på 1970-talet, när Keynesianismen övergavs till förmån för omfattande angrepp på arbetarklassens levnadsvillkor, utvidgades även de fackföreningsfientliga lagarna. Detta har visserligen öppnat upp utrymme för alla möjliga ”gräsrotsfackföreningar” i nya eller tidigare icke-fackligt organiserade branscher, men har inte förändrat den grundläggande roll som fackföreningarna spelar inom kapitalismen.

Revolutionära marxister har alltid klargjort att, för det första, en revolution måste innebära att arbetarklassen erövrar den politiska makten och, för det andra, att fackföreningarnas roll – hur radikal den än må framstå – består i att reglera försäljningen av arbetskraft och fungera som medlare mellan arbete och kapital. Redan på 1860-talet, när fackföreningar fortfarande var olagliga i de flesta delar av världen, gjorde Marx följande iakttagelser:

Fackföreningar fyller en viktig funktion som samlingspunkter för motståndet mot kapitalets övergrepp. De misslyckas delvis med sitt syfte så snart de missbrukar sin makt. De misslyckas fullständigt med sitt syfte så snart de begränsar sig till att föra en småskalig kamp mot det befintliga systemets effekter, i stället för att samtidigt försöka förändra det, i stället för att använda sina organiserade krafter som en hävstång för arbetarklassens slutgiltiga befrielse, det vill säga för att slutgiltigt avskaffa lönesystemet.(11)

Marx ansåg vid den tiden att fackföreningarnas deltagande i en politisk rörelse kunde bidra till att övervinna dessa begränsningar. I detta syfte förespråkade han deras medlemskap i Första internationalen. Han hoppades att fackföreningarna, som tidigare avstått från politiskt engagemang till förmån för lokala ekonomiska kamper, slutligen skulle kunna bli en hävstång i arbetarklassens kamp mot den härskande klassens politiska makt. Cirka 40 år senare tvingades en ny generation revolutionärer att förhålla sig till en föränderlig verklighet. Rosa Luxemburg kom fram till följande slutsats när det gällde fackföreningarnas roll:

Fackföreningarna […] är inte alls i stånd att föra en offensiv ekonomisk politik mot vinsten, eftersom de inte är något annat än arbetskraftens organiserade försvar mot vinstens angrepp, arbetarklassens motstånd mot den kapitalistiska ekonomins nedtryckande tendens.  […] I båda dessa huvudsakliga ekonomiska funktioner förvandlas alltså fackföreningskampen, till följd av objektiva processer i det kapitalistiska samhället, till ett slags sisyfos-arbete. Detta sisyfos-arbete är dock oundgängligt om arbetaren överhuvudtaget ska kunna uppnå den lönesats som tillkommer honom enligt den rådande marknadssituationen, om […] den nedtryckande tendensen i den ekonomiska utvecklingen […] ska dämpas. Men om man avser att omvandla fackföreningarna till ett medel för en gradvis minskning av vinsten till förmån för arbetslönen, kräver detta framför allt, som en social förutsättning, för det första ett stillestånd i proletariseringen av medelklasserna och i arbetarklassens tillväxt, för det andra ett stillestånd i tillväxten av arbetsproduktiviteten […] – en återgång till för-kapitalistiska förhållanden. […]_Fackföreningarna visar sig således vara fullständigt oförmögna att omforma det kapitalistiska produktionssättet_.(12)

Fackföreningarnas verksamhet begränsas av nödvändighet till att enbart försvara redan uppnådda vinster, och till och med det blir allt svårare. Sådan är den allmänna utvecklingen i vårt samhälle. … Med andra ord förvandlar de objektiva förhållandena i det kapitalistiska samhället fackföreningarnas två ekonomiska funktioner [att påverka situationen på arbetskraftsmarknaden och förbättra arbetarnas villkor] till ett slags Sisyfosarbete, som ändå är oundgängligt. ... [Men] fackföreningarna är fullständigt oförmögna att förändra det kapitalistiska produktionssättet.

Som en reaktion på den reformistiska falangen inom socialdemokratin, som strävade efter en gradvis övergång till socialismen genom utbyggnaden av den parlamentariska demokratin, kooperativen och fackföreningarna, insåg revolutionära marxister att detta snarare skulle leda till en gradvis anpassning till kapitalismen. När masspartierna och fackföreningarna under första världskriget anslöt sig till borgfredspolitiken och Union Sacrée, var det just de organisationer som inte kunde bygga upp en relativt bekväm tillvaro inom kapitalismen – de som hade ett relativt litet medlemsantal och lite eller ingen egendom – som faktiskt höll fast vid sina internationalistiska principer. Den revolutionära vågen som tog sin början i Ryssland misslyckades till slut, och den kommunistiska vänstern tvingades kritiskt granska orsakerna till detta samt de förändringar som nu ägde rum inom kapitalismen. Våra politiska föregångare började kritisera själva idén om bildandet av masspartier och betraktade inte längre fackföreningarna som ”socialismens skolor”:

... i den nuvarande fasen av imperialismens totalitära herravälde är fackföreningarna ett oumbärligt verktyg för detta herravälde, och detta i en sådan utsträckning att de till och med eftersträvar mål som överensstämmer med bourgeoisiens mål för sitt eget bevarande och krig. Därför avvisar partiet den felaktiga uppfattningen att dessa organisationer i framtiden skulle kunna fylla en proletär funktion […] där partiet måste vinna ledande positioner. (13)

För oss i IKT är det kampens självorganisering som idag fungerar som en verklig ”socialismens skola”. Det innebär inte att vi principiellt avvisar fackföreningsmedlemskap. Vi betraktar detta som en taktisk fråga. Vi avvisar dock att inta poster och ledande positioner inom fackföreningsapparaten. Istället förespråkar vi alltid att gå bortom fackföreningsrörelsens begränsade ramar – vare sig det är inom eller utanför fackföreningarna. Tiden då masspartier och fackföreningar fungerade som verktyg för att utveckla klassmedvetandet är definitivt förbi.

I dag är de syndikalistiska fackföreningarna, trots att de geografiskt sett förmodligen är mer utbredda än någonsin tidigare, bara en skugga av sitt forna jag. De största av dem, som ofta är juridiskt erkända och lägger mindre vikt vid anarkismen (i allmänhet betecknar de sig som ”revolutionära syndikalister” eller även ”unionister”), har högst några tusen medlemmar. Andra, som ofta inte är juridiskt erkända och som förespråkar mer anarkistiska idéer (vanligtvis under beteckningen ”anarkosyndikalism”), har huvudsakligen förvandlats till propagandagrupper med liten närvaro på arbetsplatserna. Under årens lopp har denna motsättning mellan att ta emot fler arbetare i fackföreningen oavsett deras politiska inriktning och att ta emot arbetare som instämmer i vissa anarkistiska principer lett till många splittringar. Följaktligen är den internationella syndikalistiska rörelsen uppdelad i tre organisatoriska poler:

- Den 1951 nybildade anarkosyndikalistiska IAA;

- En organisation som 2018 bröt sig ur IAA, kallad International Confederation of Labor (ICL), som betecknar sig själv som både ”revolutionär” och ”anarkosyndikalistisk”.

- Resterna av industrifackföreningen IWW, från vilken vissa lokala avdelningar numera har anslutit sig till ICL.

Dessutom leder den federalistiska karaktären hos dessa grupper, i kombination med en djupt rotad motvilja mot programmatiska politiska diskussioner och deklarationer, till att en sektion eller lokalgrupp inom samma organisation kan företräda åsikter som står i skarp motsats till andra lokalgrupper och sektioner, till och med i så avgörande frågor som internationalismen.

Som en reaktion på sådana motsättningar har vissa anarkosyndikalister försökt omorientera sin verksamhet, bort från försök att bygga upp varaktiga ekonomiska organisationer, till och med till att ifrågasätta betydelsen av en ”fackförening”. I en intern debatt inom Solidarity Federation, den brittiska sektionen av IAA, finner vi till exempel följande argument:

För oss är ett revolutionärt fackförbund nödvändigtvis något icke-permanent, eftersom det är ett uttryck för en viss våg av klasskamp. Det kan inte överleva den kamp som det är ett uttryck för utan att förändras i grunden, utan att bli något kontrarevolutionärt, just därför att anarkosyndikalistiska fackförbund definieras genom militant engagemang, direkt aktion, solidaritet och kontroll från gräsrotsnivå. Den särskilda formen för sådana fackföreningar är massmöten som är öppna för alla arbetare (utom strejkbrytare och chefer) samt valda och återkallbara delegater som bildar delegatråd för att samordna kampen. (14)

Här används begreppet ”revolutionär fackförening” ofta som synonym för strejkkommittéer, massmöten eller arbetarråd. Denna synpunkt avvisades slutligen inom Solidarity Federation, eftersom de, för att citera dem, ”avvisar idén om revolutionära fackföreningar” och istället förespråkar den ”marxistiska idén om arbetarklassens spontana organisering” och menar att det skulle få en anarkosyndikalistisk grupp att likna en rådskommunistisk organisation”. Det är dock just dessa frågor som syndikalister bör ställa sig när de reflekterar över fackföreningarnas roll under det senaste århundradet och vill undvika att upprepa det förflutnas misstag.

Sammanfattningsvis kan våra meningsskiljaktigheter med den historiska och moderna syndikalismen sammanfattas på följande sätt:

I den mån ”direkt aktion” är ett en synonym för arbetarklassens självorganisering har vi inga invändningar. Men om det idag leder till en voluntaristisk aktivism, det vill säga politiska minoriteters försök att artificiellt höja den nuvarande nivån på klasskampen, då går våra vägar isär. Vi gör inte heller någon särskild fetisch av generalstrejken, som endast är en episod i klasskampen.

Vi erkänner visserligen att självstyrda företag kan uppstå i klasskampens förlopp, men avvisar tanken att öar av självstyre inom kapitalismen stegvis skulle kunna byggas upp som ett steg mot kommunismen. Det kvarstår att arbetarklassen inte bara kan ockupera fabriken, utan måste ta makten för att bana väg för samhällets sociala och ekonomiska omvandling.

Den roll som de syndikalistiska fackföreningarna en gång gjorde anspråk på, nämligen att förena arbetare med olika politiska övertygelser och från olika sektorer i en revolutionär organisation, måste övertas av klass-omfattande organ (strejkkommittéer, massmöten eller arbetarråd) som uppstår i undantagsfall under klasskampen. I dag förstår vi med ”erövringen av den politiska makten” processen att krossa den kapitalistiska staten och ersätta dess strukturer med sådana nya klassomfattande organ i stället för fackföreningar (som alltid begränsas av sitt medlemskap och är bundna till logiken att medla mellan arbete och kapital).

Slutligen anser vi att arbetarnas sammanslutning som ”klass för sig” är oundgänglig, men det räcker inte i sig: revolutionärer måste aktivt verka för att sprida genuint kommunistiska och internationalistiska perspektiv. Den politiska organisation eller framtida internationalen som vi försöker bygga upp måste kunna presentera ett sammanhängande politiskt program inom den bredare arbetarklassen. En sådan politisk organisation kan varken vara en regering i vänteläge eller ersätta staten själv (som masspartier och vissa syndikalistiska fackföreningar föreställde sig i det förflutna); den måste förbli en revolutionär referenspunkt som överlever alla upp- och nedgångar i klasskampen. 

Dyjbas

Fotnoter:

(1) En dom som bekräftade lagligheten för arbetarföreningar och strejkrätten.

(2) Knights of Labour var en arbetarförening som grundades 1869 i Philadelphia, med rötter i skräddaryrket och som i allt högre grad öppnade sig för yrken inom tillverkningsindustrin

(3) Med ”craft unions” avses kort sagt yrkesföreningar eller så kallade hantverksfackföreningar, som var strikt inriktade på respektive yrkesgren.

(4) K. Marx, Lön, pris, vinst, MEW 16, s. 152.

(5) Så skriver Boris Souvarine i sin skrift ”Den internationella syndikalistiska rörelsen”

(6) Manuel Buenacasa, El movimiento obrero español, 1928

(7) Boris Souvarine, Utstött, men kommunist, 1924

(8) ”Ni har segrat, ni kan bestämma”, hade den katalanske regeringschefen Lluis Companys förklarat för ledningen för den anarkistiska massfackföreningen CNT, när militärkuppen i juli 1936 hade slagits tillbaka av en upprorsrörelse. Men anarkisterna visade föga vilja att ge den redan försvagade statsapparaten den sista knuffen. ”Liberal kommunism är inte aktuell just nu. Låt oss först krossa myteriet” förklarade den katalanska regionkommittén för CNT. CNT avblåste också den generalstrejk som var planerad till den 23 juli. Den 26 juli uppmanade den katalanska regionkommittén medlemmarna i CNT att ”inte se längre” än till ”krossandet av fascismen”. (Jfr. Joll, James: Die Anarchisten, Frankfurt a.M.–Berlin, utan årtal, s. 1968)

(9) Den anarkistiska centraltidningen ”Solidaridad Obrera” hyllade regeringsbildningen ”som den mest framstående dagen i vårt lands historia […] omständigheterna har förändrat den spanska regeringens och den spanska statens väsen. Regeringen, det instrument som styr statsorganen, har upphört att vara en förtryckande makt mot arbetarklassen, liksom staten inte längre är den struktur som delar upp samhället i klasser. Båda kommer nu, med CNT:s inträde, att förtrycka folket ännu mindre. ” (Jfr. Broue; Pierre/Temime, Emile: Revolution och krig i Spanien, Frankfurt 1968, s. 156)

(10) Manuel Azaretto, Pendientes Resbaladizas, 1939

(11) K. Marx, Lön, pris, vinst, MEW 16, s. 152.

(12) Rosa Luxemburg, Socialreform eller revolution: marxists.org

(13) Politisk plattform för det internationalistiska kommunistpartiet, 1952

(14) Strategy & Struggle, Brighton Solidarity Federation, 2009