När de globala spänningarna ökar betalar arbetarklassen priset på hemmaplan. I fjol gick det högsta antalet företag på 30 år i konkurs. Andra drar ner på eller flyttar produktionen någon annanstans. Från universitet till höjdare som Wilko, till stora lokala arbetsgivare som Port Talbot stålverk,(i Storbritannien) tusentals har förlorat sina jobb. Samtidigt, när den nationella minimilönen når sin 25-årsdag och halkar efter inflationen, så ökar beroendet av bidrag och ”food banks” (ungefär ”soppkök” med gratis mat för särskilt utsatta, övrs.ann.) både bland de med och de utan arbete.

Det underfinansierade NHS är nära att kollapsa medans både Tories och Labour, mer eller mindre öppet ansluter sig till privatiseringen. Dess personal är överkörd, överarbetad, underutrustad och underbetald, de är helt oförmögna att hantera sin situation när väntetiderna på akuten och antalet dödsfall fortsätter att stiga. Det är samma sorgliga, vridande på var krona-historia gällande boende, social omsorg och utbildning. Hemlösheten stiger i höjden medan priset på bostäder i förhållande till inkomst är det högsta på nästan 150 år. Inte konstigt att drogberoende, depression och ångest skapar fördärv och nedgång i arbetarklassens lokalsamhällen, med självmord som ökar i takt med att allt fler människor finner mindre anledning att fortsätta leva vidare.

Den enda sak som den härskande klassen kan finna pengar till är driften mot krig. Storbritanniens vapenutgifter i år är rekordhöga 25 miljarder pund. Storbritannien levererar redan vapen och militära "rådgivare" till Ukraina och agerar nu öppet som en amerikansk ”knähund” i Mellanöstern. När allt fler konflikter bryter ut och kapitalismen går "från en efter krigsvärld till en för-krigsvärld", överväger delar av den härskande klassen att införa värnplikt. Därav en markant ökning av rekryterings-kampanjer för armén riktad mot arbetarklassen.

Val-pantomim

Det är mot denna bakgrund som våra härskare nu förbereder sin rituella fars. Vår roll är att kryssa i en ruta och sedan åka hem. Med det senaste valet som knappt är mer än ett blekt för-pandemiskt minne, så har vi sedan dess haft tre premiärministrar på lika många år, alltmedan Torys slingrar sig från den ena skandalen till den andra. Nu verkar de, även med sina egna mått mätt, ha tappat trovärdigheten som ansvarsfulla väktare av den brittiska staten.

Samtidigt förbereder Labour sig för en kampanj med ett Tory-light-program, vilket vi kommer att uppmanas till att rösta för av fackföreningarna och Labour-hängare, med motiveringen att vi måste välja det "mindre onda". Andra kommer att uppmana oss att rösta på mindre partier som De gröna eller oberoende kandidater som erbjuder sina egna speciella varianter av urvattnad socialdemokrati.

Inget av dessa alternativ har någon lösning på grundproblemet – kapitalismen i sig själv. Varje vädjan att rösta på ett av alternativen ger bara illusionen av att vi kan komma någonstans genom att spela med i bossarnas spel. Arbetarklassens makt finns inte i valurnan, utan byggs på arbetsplatser, i lokalsamhällen och manifesteras på gatorna.

Arbetarklassens svar

Arbetarna måste ta saken i egna händer. Vår styrka kommer inte bara från vårt antal utan från vår roll i samhället: vi är klassen som producerar och distribuerar alla varor och tillhandahåller alla tjänster som hela det kapitalistiska samhället bygger på. Det är vårt arbete som skapar det mervärde från vilket kapitalistklassen får sin profit. Det är i denna egenskap vi har makten att resa frågan om hur samhället är organiserat.

Nyligen såg Storbritannien den största strejkvågen på decennier. Ändå slutade majoriteten av strejkerna med lite att skryta om man ser till månaderna av lönebortfall. I takt med att rörelsen har minskat är det tydligt att vinnarna här inte blev arbetarna utan fackföreningarna, vilket återigen visar deras avgörande roll som en nödventil.

För att utöva den verkliga omfattningen av vår makt som klass måste vi se bortom fackföreningarna och partier som Labour och sikta mot en ny vision för världen där det monstruösa klass-samhället inte längre existerar. Vi behöver vår egen politiska organisation, i förlängningen en internationell sådan, för att vägleda kampen mot vår gemensamma fiende: ägarna till produktionsmedlen över hela världen.

Vi kommer att behöva övervinna splittringar i form av fackföreningsmedlemskap, branscher, nationellt ursprung, ras och sexuell identitet. Vår konflikt är inte med varandra, utan med vår gemensamma fiende: den härskande klassen, ägarna av produktionsmedlen. De utnyttjar vår arbetskraft för sina profiter och när deras konkurrens når sin kulmen förväntar de sig att vi kämpar till döds mot varandra för deras räkning. Men genom vår gemensamma kamp kan vi få ett slut på deras ruttna system och i dess ställe bygga ett samhälle vars drivkraft inte är vinst utan tillfredsställelse av mänskliga behov. Ett samhälle utan pengar, utan nationella gränser, utan klasser "där var och ens fria utveckling är villkoret för allas fria utveckling". Om du delar denna vision, hör av dig.