Följande artikel är en sammanfattning av ett längre dokument nyligen utfärdat av Battaglia Comunistas exekutiv kommitté som utgångspunkt för ett internt utbildningsprogram angående detta grundläggande tema.

Fastslagna punkter

1. En väsentlig punkt i vår politiska/taktiska linje är skillnaden mellan klasskampsorgan och partiorgan. Denna distinktion är relaterad till den politiska uppfattning vi har gällande förhållandet mellan kommunister och klassen som helhet, en konsekvens av den marxistiska analysen av medvetandets materialistiska ursprung.

2. Klassens kamporgan skapas av klassen själv oavsett närvaron av kommunister och har brytningen med institutionella och institutionaliserade organisationer (fackföreningar) som utgångspunkt. Dessa organ är relaterade till omedelbara konflikter och är därför – precis som de – av begränsad varaktighet.

Dessa organ formas utan närvaro av kommunister eftersom deras tillkomst stimuleras av en medvetenhetsnivå som växer fram spontant, det vill säga utan en revolutionär metod för samhällsanalys. Det finns inget behov av en revolutionär analys och ett kommunistiskt program för att utveckla en medvetandenivå fokuserad på ekonomisk kamp/dagskrav. Även om det inte - nödvändigtvis - finns något behov av närvaro av revolutionärer för att klassen ska skapa sina egna organisationer för ekonomisk kamp, kan naturligtvis närvarande revolutionärer (men, inte så sällan, helt enkelt politiserade element) stötta alla möjliga arbetaraktioner och främja gräsrotsorganisering.

3. Klasskampsorgan (enhetsorgan) kan anta många former och utföra olika funktioner, vilket uttrycker olika nivåer av organisation och klassmedvetenhet. De är det som vi i våra dokument kallar strejkkommittéer, stormöten, samordningsgrupper.

De kan vara enkla agitationskommittéer, bestående av ett begränsat antal arbetare med syfte att främja strejk eller andra former av kamp bland sina kollegor.

De kan ha formen av kampkommittéer/stormöten, stora organ bildade av arbetare på en fabrik eller annan arbetsplats, med funktionen att genomföra en strejk, en kampaktivitet. Dessa möten kan också välja delegater för att utföra olika funktioner, i första hand för att förena kampen med andra sektioner, företag, olika sektorer av anställda; vi förespråkar alltid att delegater ska kunna återkallas och att delegater måste vara underställda störmötena.

Oavsett vad de kallas är alla dessa exempel på organisationer relaterade till konflikter, olika organisationsformer för klassen, demonstrerade för oss av klassen själv utifrån dess egen erfarenhet av kamp.

4. Det faktum att autonoma former för organisering av kamper uppstår även utan närvaro av kommunister betyder inte att revolutionärer måste avstå från att aktivt ingripa – så i praktiska/organisatoriska termer – det betyder att vi måste delta, alltid med tanke på att det primära målet för kommunisterna inte bara är "framgången" för den omedelbara kampen, utan lika mycket att skapa basen för medvetande och klassens revolutionära organisation. Vi måste agera i kampen (stödja den förstås...) i syfte att politiskt stimulera de inblandade proletärerna genom att agitera för det socialistiska målet.

För oss finns det ingen uppgift gällande agitation, organisation, ingripande i den ekonomiska kampen/dagskravskampen frikopplad från det politiska arbetet. Vi agerar aldrig med det enda syftet att initiera eller stödja kamper utan vi försöker vara en aktiv del i kampen med målet att samtidigt kunna utveckla det politiska arbetet (aldrig i efterhand).

5. Ur praktisk synvinkel betyder detta att vi – som organiserade politiska aktivister – förser oss med instrument för intervention, och samtidigt som vi deltar (bidrar, stödjer, främjar) i klasskampsorganen, ger vi inte under några omständigheter upp vårt organisatoriska oberoende och vår politiska tydlighet. Våra politiska instrument är våra enskilda militanter, sektioner och politiska organ utformade för ingripande i arbetsmiljön; GIFT (Internationalist Factory and Territorial Groups).⁽¹⁾ GIFT består av parti-militanter och sympatisörer som arbetar med oss (på arbetsplatsen eller i territoriet) utifrån den specifika grunden av politisk internationalism bland arbetare.

Militanterna, sektionerna, GIFT, engagerar sig i kamper, stimulerar dem, är aktiva i klasskampskommittéer, även förespråkar dem, men förvandlar inte sig själva till sådana kommittéer.

Exempel: 10 militanta arbetare eller närstående internationalistiska sympatisörer skapar inte en kampkommitté eller något annat organ för självorganisering av kampen/strejken utan bildar ett politiskt organ, Internationalistiska Fabriks Grupper (en ”GIFT” övrs. anm.). Detta politiska organ som verkar på konfliktens, strejkens eller kampens terräng stödjer således autonoma kamporgan och när de dyker upp – på grundval av ett genuint engagemang/ medverkan av andra arbetare – kommer de 10 militanta internationalisterna att vara en aktiv del bland dem (kanske de mest aktiva), men alltid med hänsyn till sin egen politiska funktion.

Så GIFT - eller en sektion av partiet - utvecklar arbetet med agitation och stöd till kampen genom att aktivt delta i klassorganen, men dom utför detta arbete av agitation och organisering utan att någonsin separera det från politiskt arbete. Man försöker utnyttja varje situation för att åstadkomma det arbetarna inte kan uppnå spontat: medvetande och det revolutionära programmet.

6. En annan grundläggande punkt: realism. I preciserandet av vårt interventionsarbete, och de verktyg vi använder, måste vi ta hänsyn till vilken styrka vi har och vilken den historiska perioden är som vi arbetar under. Vi måste definiera praktiska och politiska mål enligt den konkret upplevda verkligheten.

Vårt omedelbara mål idag är naturligtvis inte att vinna klassens ledarskap för att driva på för proletariatets diktatur. De mål som vi nu realistiskt kan sätta upp när vi agerar bland arbetare – förutom att naturligtvis främja och stödja deras kamp - är:

• erfarenhet (absolut inte en sekundär faktor);
• att politiskt framställa oss själva som en organisation som har arbetarklassen och dess kamp i hjärtat;
• att involvera kontakter och sympatisörer, för att föra dem närmare vårt arbete;
• att stödja sektioner med nya militanter och sympatisörer;
• där det reellt är möjligt, inleda ett arbete som kommer att leda till uppbyggnaden av internationalistiska grupper (GIFT) på arbetsplatsen eller i samhället;
• att lägga grunden till ett medvetande om behovet av kommunistisk revolution i arbetarklassen.

Att göra i praktiken

7. För det första måste vi, så långt vi kan, verkligen agera bland arbetarna, som ett politiskt parti, med de verktyg vi har idag. Utan att ha verklig erfarenhet av ingripande bland arbetare löper vi risk att taktiken formuleras abstrakt.

Vi får inte bara ställa oss frågan: hur ingriper vi? Snarare: hur ska man ingripa i denna arbetskonflikt som vi följer? Vi tänker alltså konkret.

Utgångspunkten måste alltid vara att planera för en minimal aktivitet med våra verktyg (sektioner, militanter, GIFT) och sedan resonera utifrån det.

8. Möjliga aktiviteter:

• Att hålla oss informerade om lokala konflikter;
• Lokalt måste man välja ett arbetsområde att följa, efter förmåga. Man kan välja att ingripa i det mest intressanta området eller helt enkelt välja en arbetsplats för att den är närmare hemmet eller för att arbetarna lämnar portarna vid en tidpunkt som passar din egen personliga tillgänglighet. Eller, om du inte har möjlighet att ingripa på en arbetsplats, kan du överväga en plats, till exempel att dela ut våra flygblad utanför stationen eller tunnelbanan, där arbetare passerar.

9. Hur kommer vi igång med vår intervention, hur närmar vi oss och involverar arbetare?

• Intervenera genom att dela ut material som vi har tagit fram och locka till oss de mer intresserade arbetarna. Den första uppgiften när vi ingriper i en konflikt, eller en arbetsplats i allmänhet, är oundvikligen att sprida flygblad. Det är viktigt att överväga vad som ingår dem, vi måste attrahera arbetare med utgångspunkt från deras specifika villkor och ge konkreta råd om kamp. Sedan försöker man utifrån dessa förhållanden – även om det till att börja med oundvikligen blir på ett allmänt sätt – föra in politiska överväganden, om så bara på en minimal-nivå.
• Offentliga möten. För att offentliggöra konflikter där vi har ingripit. Det kan vara ett första sätt att försöka få igång något, ett försök att involvera arbetare, bjuda in dem att prata om vad som har hänt med stor-mötena, att delta.
• Att stötta arbetare i de organ de har skapat, att främja deras utveckling, på och utanför vår arbetsplats. Att vara aktiv – som kommunistiska arbetare – i dessa organisationer, ge våra rekommendationer om vilken taktik som ska antas i omedelbara konflikter och alltid föra vår allmänna politiska kamp vidare.
• Bidra till utvecklingen och spridandet av agitationsmaterial som produceras av dessa klassorganisationer, genom att veta hur man distribuerar/skapar material kopplat till specifika konflikter. Kämpa inom klassorganen för att reformistiska, fackliga och opolitiska perspektiv exkluderas från detta material. Vi måste vara medvetna om att det även inom verkliga klassorganisationer faktiskt kommer att finnas politiserade element som är emot oss. Samtidigt måste vi försöka presentera våra politiska perspektiv. Kämpa och utvärdera: distribuera det material som produceras av dessa organ även om det är begränsat till försvarskamp, men vägra att göra det om de inkluderar reformistiska politiska linjer, främjande av fackliga eller antipolitiska perspektiv, uppenbarligen förklara orsaken till våra betänkligheter samt delta i alla aktiviteter med vårt eget material.

Fotnoter:

(1) Vi använder den italienska akronymen eftersom den av en slump låter bättre på engelska, men vi, och våra italienska kamrater, har sedan länge insett att det är mer meningsfullt att i dessa dagar prata om "arbetsplats”- (som det gör senare i texten) snarare än "fabriks"-grupper (CWO).